Hunt For Red October

Posted by leewanta on oktober 01, 2010
Okategoriserat / Kommentering avstängd

På en av medias olika pressrelease centraler, E24.se, noterade vi att den kriminella hedgedfonden (GS är inget att annat ett riskbolag [kasino], samt delägare av den amerikanska centralbanken Federal Reserve) Goldman Sachs uttalde sig om världens BRIC nationer, som bankkartellen har skinnflått och stulit så mycket resurser ifrån under en sådan lång tid. ”Inom de närmaste årtiondena kommer tillväxtländerna att ha ett större samlat börsvärde än de utvecklade länderna. Samtidigt blir de allt mindre beroende av de utvecklade länderna för sin tillväxt”, säger Goldman Sachs Assets Managements strategirådgivare, Kathryn Koch, i en intervju med E24.

Vad hon outtalat understryker är att globaliseringen helt enkelt har sänkt västvärlden så pass mycket i löner och produktivitet – i realekonomins BNP – att sämre utvecklade länder börjar se lite starkare ut, i jämförelse. Detta är ett spratt som relativiteten av jämförelse påbjuder, och lätt föranleder läsaren att dra fel slutsatser.

Vad som må visa sig vara ett led i den Amerikanska hegemonins sista riter, uppvisades i April 2009 vid G-20 konferensen, och än mer explicit vid St. Petersburg International Economic Forum den 5:e Juni, när Herr Medvedev åkallade Kina, Ryssland och Indien för att bygga för en ökande multipolär värld.Vad detta betydde i klarspråk var: ‘Vi har nått gränsen för att subventionera USAs milltära cirklar kring Eurasien och samtidigt appropiera vår export, företag och fastigheter i utbyte för papperspengar av tveksamt värde.’

Då menade Medvedev att USA spenderade för mycket och producerade för litet, vilket han såg som en primär i den globala finanskrisen.  Huvudpoängen som borrar alla dessa länder skådas i USAs förmåga att trycka obegränsade mängder med dollar. Tidigare spenderande på obalanserad import, Amerikanska uppköp av utländska företag och fastigheter, och alla enorma summor Pentagon spenderar utrikes, hamnar till sist i utländska centralbanker. Dessa centralbanksagenter möts då av ett hårt val: antingen återprocesserar man dessa dollar tillbaka till USA genom att köpa Amerikanska Skattkammerens värdepapper, eller så låter man ”den fria marknaden” driva upp deras respektive valuta relativ till dollarn – vilket pressar ned länders export till världsmarknanden och skapar inrikes problem genom arbetslöshet och företagskonkurser. Om då dollarn och dess BNP slavar i världen pressas ned, och när detta slutligen reflekteras på börsen, så ser det naturligtvis ut som att BRIC länderna reser sig av något annat än västvärldens fallande BNP.

När Kina och andra länder återprocessar deras dollar inflöden genom att köpa Amerikanska Värdepapper, för att ”investera” i USA, så är det inte en särskilt frivillig handling. Dollar tillflödet reflekterar inte tilltro till den Amerikanska ekonomin, eller att centralbanker blir rika av besparingarna, eller någon kalkylerad preferens i investeringar – utan uppvisar en brist av alternativ. ”Fria marknader” på det amerikanska viset spetsade länder in i ett system som forcerade dem att acceptera dollar utan gräns. Det året deklarerade de att de ville ut, och idag kan vi förutsägbart läsa på löpsidorna om valutakrig emellan USA och Kina t ex.

De sex SCO länderna och BRIC länderna deklarerade effektivt sett att man avsåg att handla i sina egna valutor för att dra fördel av den gemensamma kredit som USA hade monopoliserat för sig självt. Därför gick Kina in i bilaterala intentioner med Argentina och Braslien för att denominera deras handel i renminbi, hellre än dollar, sterling eller euros. Förre premiärministeri Malaysia, Tun Dr. Mahathir Mohamad, förklarade samtidigt vid den tiden att man som ett Muslimskt land ville undvika vad som helst som skulle kunna leda till militär aggression emot Islamska länder, inklusiva Palestina. Nationen hade för mycket av dollar tillgångar redan som det var, tillade han. I samma veva deklarerade Central bank guvernören Zhou Xiaochuan i Kinas Centralbank via ett officiellt memo på sin hemsida att målet nu var att skapa en reservvaluta som var ”frikopplad individuella nationer”. Det var ungefär vad Medvedev antydde mer eller mindre ordagrant med.

Så om man översätter denna utsaga från den angloamerikanska finansens egna Stasi – Goldman Sachs –  mot denna bakgrund – och med hänsyn tagen till  vad IMF har publicerat om sina avsikter till en global valuta vid namn Bancor – så förstås Koch´s propå tydligast som: ””Inom de närmaste årtiondena kommer tillväxtländernas utveckling att hjälpa övertyga de opålitliga industriländerna i sin misär till att överväga en global valuta. Samtidigt blir alla fallande länder [i den globala ekonomin] allt mindre beroende av sina egna hopplösa utsikter till tillväxt eller stabilitet – om man bara gör som IMF & kompani säger och accepterar den globala valutan”.

Samtidigt förbereds terrängen för en totalitär ekonomi idag i ekofin :  ”Den finansiella transaktionsskatten har ett antal nackdelar och måste införas absolut överallt i världen. Det sade ECB-chefen Jean-Claude Trichet vid en presskonferens efter det informella ekofinmötet på fredagen. Han sade att nackdelarna är ekonomiska, finansiella och tekniska. Om finansskatten inte införs globalt kommer transaktionerna bara att flytta. Beträffande bankavgifter sade Jean-Claude Trichet att det är viktigt att de samordnas med de nya kapitalkraven för att öka motståndskraften i finanssystemet. EU:s skattekommissionär Algirdas Semeta sade vid samma presskonferens att inget EU-land motsatte sig kraftigt en finansskatt på global nivå. Däremot går meningarna isär om den ska införas på europeisk nivå”

En historisk referens för denna utveckling av att dominera ett globalt finansiellt system som en helhet torde skådas i Professor Carroll Quigley´s monumentala verk Tragedy & Hope ifrån 1966, ett sorts parapolitiskt referensverk då Quigley (som även har varit mentor till Bill Clinton) hade direkt tillgång till material som få har haft, som t ex arkiven hos Council Of Foreign Relations;

”The powers of financial capitalism had a far-reaching aim, nothing less than to create a world system of financial control in private hands able to dominate the political system of each country and the economy of the world as a whole. This system was to be controlled in a feudalist fashion by the central banks of the world acting in concert, by secret agreements arrived at in frequent meetings and conferences. The apex of the system was to be the Bank for International Settlements in Basel, Switzerland, a private bank owned and controlled by the world’s central banks which were themselves private corporations. Each central bank… Sought to dominate its government by its ability to control treasury loans, to manipulate foreign exchanges, to influence the level of economic activity in the country, and to influence cooperative politicians by subsequent economic rewards in the business world.” – Quigley, Tragedy & Hope, sid 324

Trichet genomför alltså en global kupp på egen hand å superfinansens vägnar? För om en enda skatt börjar hävdas från ett globalt centrum har den suveräna nationen tappat kaptens-positionen. Samma gäng som destabliserar ekonomin med dessa problem, tar emot en skatt i deras valv i andra ändan som tack för lite mera. Det är sanningen i denna propå. Den måste motarbetas av alla som inte vill leva i en ständigt Röd Oktober. Skatt är bara något som kan krävas av en medborgare i en definierad nation.

Så här har vi Goldman Sachs som är delägare av Fed, Fed som är en gjuten tentakel till IMF, och IMF är en tentakel till Världsbanken, som är parhäst till FN (med allokerade tillgångar som t ex GEF)…och dessa senare banker skulle alltså vara jordens finansiella samariter? Guess again. IMF sade till den lede; devalvera er valuta, och det gjorde dem oförmögna att upprätthålla sin proviant. När det var genomfört sade IMF: nu måste Ni privatisera enligt våra rekommendationer. Det tog bort nationens egen-makt eftersom poängen var att ägaren alltid skulle vara en utrikes baserad – icke lojal – entitet. Denna process skördade den bättre delen av företag och tredje världens resurser under ett specifikt intresse och en transnationell geopolitisk ordning. Detta gjorde, mest uppenbart i tredje världen, att man faktiskt arbetade åt IMF och Världsbanken, och deras delägare av bankernas fonder och truster. Genom lånens strategi pressade Amerika svaga nationer, och såg till att ledarna i dessa bundna nationer röstade i en riktning som man ville se i FN – genom att lägga ned sin röst. Detta var övertydligt i fallet Afrika till exempel.

En man som upptäckte det absurda Machiavelli doftande spelet om världens resurser kontra privata bankirer var George Washington Hunt, tidigare marinofficer och näringsidkare, som hade tilldelats uppgiften att vara officiell värd på UNCED 4th World Wilderness Congress 1987. Efter realisationen av vad som han fick lära sig om bankirernas planer i världen tog han på sig uppgiften att söka utbilda publikum om vad som stod på spel. Med hans egna termer så varnar han för en stundande eller möjlig implementation av ”Den Stora Stygga Banken” som en konsekvens av ett långsiktigt planerat finansiellt kaos. En bank som under konferensen bar smeknamnet ”World Conservation Bank,” men som kunde anta något annat namn och form i ett senare skede. Han säger att man avsåg att ersätta alla andra banker med denna bank och menade att den då effektivt skulle kunna utföra terrorbalans mot andra ”stater” genom att justera en världsvalutans tillgång och kredit i tillbörlig riktning. Hunt har en producerat en DVD film som heter ”Big Bad Bank” och vi låter honom introducera denna film (som bloggredaktören ej har sett) med hans egna ord:

”Mitt namn är George Hunt och jag var en officiell värd vid UNCED´s fjärde World Wilderness Congress. Jag utbildar publiken i att förstå att en hemlig bank sattes i rörelse av den internationella finansiären Edmond De Rothschild. Banken blir eventuellt den enda banken som existerar när alla andra banker konsolideras  in i en större bank. Kanske blir det banken Privee Edmond De Rothschild som skapades i Genevé, Schweiz, en månad efter den nämnda konferensen. Prospektet är känt som World Conservation Bank.

Banken kommer att förespråka konservation men döm själva hyckleriet av UNCED´s Maurice Strong, Rothschilds högra hand, i hur han frimodigt avser att förbispringa Colorado´s vattenlagar och ruinera farm-marker. Banken använder media för att sprida rädsla beträffande miljön med. Att sprida dessa rädslor ska rättfärdiga  monstruösa, operativt vansinniga, växthuseffekt projekt genom giriga och feta kontrakt.

I dokumentären The Big Bad Bank så kommer Ni att höra Maurice Strong, Sekreterare och Undersekreterare av UNCED möten; Baron Edmund de Rothschild, privat bankir till nationer och den extremt rika eliten, och Michael Sweetman, President för den nya World Conservation Bank. Du kommer även höra en elitistisk internationell bankir vid namn David Lang efterfråga att kanon-födan (det är vi) inte utbildas i frågan om denna bank. Detta är anledning till att jag har tagit på mig rollen till att utbilda folk om denna världsomfattande bankplan.”

Jag hoppas att denna gåva, på något vis, hjälper Ert land

George Hunt”.

Låt oss påpeka att man säger att denna WCB bank som Hunt talar om, senare transformerades till att heta Global Environment Facility (GEF) som  ingår i det semi-totalitära Agenda 21 programmet hos Förenta Nationerna. Implicit i resonemanget är att USA måste kollapsa, att krig och hotbilder plågar delar av världen, för hur skall du annars övertyga resten av världen om behovet av konsolidera och konservera på denna skala? Håll alltså ett öga på USA. Som alltid med mästarna av oändliga skepnader och ”crazy ivan´s”, så behöver dock inte det ena utesluta det andra, så för klarsynens skull bibehåller vi W. Mark Felt´s utmärkta råd, som penetrerade utredningen av Nixon´s Watergate ”skandal”: follow the money.

Världsstyre 2025 – Que?

Posted by leewanta on oktober 01, 2010
Okategoriserat / Kommentering avstängd

”We shall have world government, whether or not we like it. The question is only whether world government will be achieved by consent or by conquest.” James Warburg, Feb. 17, 1950, till United States Senate Committee on Foreign Relations

Vår blogg nämner ofta prospektet om världsregering, superstat, new world order, en världsvaluta, och de som inte använder sin egen efterforskning på området, efterfrågar mer specifikt i hur man kan se detta utvecklas. Det finns så mycket föregående material så att det skulle fylla ett fallet bibliotek. Men en påminnelse kom ganska nyligen, stämplad av både National Intelligence Council (den överordnade intelligentia organisationen i USA) och European Union’s Institute for Security Studies (EUISS). Rapporten heter ”Global Governance 2025: At A Critical Juncture”.

Fri översättning av inledningen i rapporten;

” NIC och EUISS har förenat sina krafter för att producera denna uppskattning av de långsiktiga prospekten för ramverk av global styrelse.  Denna exercis bygger på erfarenheten av de två institutionerna i att identifiera huvudsakliga trender som formar framtida internationella system.  Sedan mitten av 1990-talet har NIC producerat fyra upplagor av sina banbrytande Global Trends rapport. Den senaste  Global Trends 2025: A Transformed World, publicerades under sena 2008, och noterade att kritiska förändringar låg framför världen, med ett tilltagande gap mellan ökad oordning och allt svagare styrelseskick som breder ut sig. EUISS producerade den första rapporten på EU nivå om faktorerna som affekterade utvecklingen av det internationella systemet i 2006, The New Global Puzzle. What For The World i 2025? Rapporten underströk att ett multipolärt system framkommer och att kunna matcha den nya distributionen av makt med nya regler och institutioner kommer att bli kritiska val för att vidmakthålla internationell fred och stabilitet.”

Svagare styrelseskick? Enkla floskler för att motivera förintelse av självstyre  med andra ord. Den ”fredliga vägen”  som ska motivera världsstyre emanerar bland annat ur FN´s ”Agenda 21″, som tycks undertecknas helt andra intressen än vad den propra ytan låter förmedla, i synnerhet om man tittar på deras fonder och monetära faciliteter.  Ni vet väl vilka som i den djupaste verkligheten drar nytta av tillgångarna som transaktioneras på dessa konton, som t ex IDA och GEF, samt de regionala utvecklingsbankerna? ”Hållbar utveckling” framstår i denna djupare mening bara som ett kodord, en effektiv proxy eufemism för världsstyre – och ett häftigt ekonomiskt sugrör för den internationella superfinansen.

Säpo höjer nu hotnivån för terror i Sverige ett steg, vilket blir ett intressant korrelat för den senaste CIA rapporten om hur ett globalt diktat behövs, för fredens skull…. koordinerades denna stegring av SÄPO med CIA samtidigt, kan man undra? Attans vilken tajming för världsordningsfolket!

I ljuset av detta kan man kan knappt låta bli att posta länken till en ung Jesus-Kristus-transfigurerad David Rothschild; som gråter ut i Köpenhamn över korsfästelsen av en global miljöskatt och världsstyret. Detta är inte direkt Rothschild dynastins modus operandi – att synas – men på grund av skandalerna kring deras operationer i Rothschild AG Zurich under 1990-talet, som ledde till rättegångar innehållande obehagliga påstående om dynastins hårdföra business, ifrån te x bankens förre operative Juerg Heer  ["Jag var del av ett kriminellt system" - Sonntagszeitung, Nov, 1992, samt att Heer säger sig ha ombesörjt en transaktion på 5 miljoner dollar, som sedan användes för att städa undan Roberto Calvi, Banco Brosiano´s styrelseordförande] så började man uppenbarligen titta på att fräscha och lätta upp sin diskreta och hemliga image lite grann.

Världsordningsfolket exploaterar världens oroligheter och instablitet med den ena handen, och tar sedan hand om den med den andra, på ett pyramidalt vis.  Detta spel är dock inget som vi menar tillhör en specifik stat, av  uppenbara skäl, vi menar att det är en agenda som sattes för en mycket lång tid sedan av transnationella intressen, detta ”world governance” är deras gamla vision om att per proxy monopolisera finans och valuta, sedan ägande, genom en världsfederation. Under tiden kommer bloggen att posta mer kring dess historia, så att man kan förstå den projicerade bilden utifrån ett topp>ned perspektiv – som är färre förunnat – i förhållande till ned>upp perspektivet där de flesta bor, och tror att rimliga antaganden, skenbara trevligheter som att bekämpa svält och miljöproblem, slumpen och skumma plötsligheter styr världens processer och utveckling.

Detta erinrar en, lite spontant faktiskt, om ett citat från Juni 1957, ur en intervju med Nikita Chrusjtjov, Kommunistbossen i Sovjet, inför en nations-vid amerikansk televisionspublik. Med lugn visshet yttrade han: ”Jag kan profetera [förutsäga] att Era barnbarn i Amerika kommer att leva under Socialism. Var vänligen icke rädda för detta. Era barnbarn….kommer inte att förstå hur deras förföräldrar inte kunde förstå den progressiva naturen av ett socialistiskt samhälle.”

Reflektion Över Palme Motiven

Posted by leewanta on september 30, 2010
Okategoriserat / Kommentering avstängd

Efter att ha för en tid sedan ha besökt en globlalists gemytliga bloggosfär, så uppmärksammade jag namnet Olof Palme någonstans. Ah, ja just det…tänkte jag, eftersom jag har studerat världsordningens spel så pass länge. Var Palme kopplad till den internationella agendan är fråga nummer ett i denna reflektion. Mitt svar torde luta åt ett Nja, men inte på ett fullt medvetet plan om den djupare realiteten av vad som egentligen var ändamålet med processen i världsordningen ur elitens synvinkel. Jag har inte funnit något som styrker en sådan medvetenhet hos Palme för tillfället – men jag kan ha fel. Oavsett vad man anser om hans moral, ideologi och politik så var han en ganska skarp analytiker, han var en av de få politiker i världen på den tiden som hade utvecklat ett skarpt sinne för geopolitik. Och detta tilltalade eliten, och att han var socialist spelar ingen roll, de ville höra hans syn på världens territoriella utvecklingar, så han var inte bara en delegat på Bilderberg möten, han var även kallad av den så kallade Komittéen för sina utlägg, vilket är den högsta informella gruppen i världen. Medlemmar i denna kommitté  (finansiärer, industrialister, vissa monarker, aristokrater, dynastier, despoter som framför allt  ärver sina positioner) diskuterade regelbundet hur man skulle gå vidare i den internationella arenan, och de var alltid intresserade av att höra Palmes analyser (inte hans ideologi, ideologi betraktar de som någon sorts svaghet och karaktärsbrist på toppen).

Men även om toppen av pyramiden är En och Ett, så har det alltid funnits trätor och dispyter under toppen. En annan geopolitiker av stor betydelse under eran har varit Henry Kissinger, den mörka diamanten, som står pyramidtoppen hyfsat nära på ett personligt plan, mycket mera så än t ex Rockefeller klanen. Som Ni vet fanns det – på det offentliga planet – betydande frost emellan Kissinger och Palme under och efter krigen som USA bedrev i Asien. Och den kölden blev officiellt avslutad med efterträdarens Ingvar Carlssons inträde i politiken. Så redan här dyker ett sorts vagt motiv upp, som rätt många har övervägt som en sann rational, att Kissingers fraktion skydde att Palmes närvaro stod så nära elitens smedja och dessutom gick emot USA så högljutt. Men om vi ser vidare på bilden så fanns det många fler potentiella spelare i att ”lätta på trycket”, en palett av motiv som hämtade direkt ur en Agatha Christie novell, vid tiden då intresset för Angola och dess naturresurser var på topp, och därför en prioritet för Kissinger och kompani.

En sak som framgångsrikt mörkades av regering, media och diplomatin, åtminstone i Sverige, var att Palme hade en affär med den extremt förmögne Brittisk/Amerikanske Emma Rothschild. Det är ett efternamn som inskärper den största ödmjukhet i den djupa världen, i den djupa politiken och hos världens maktcentrum, bland de vetande. Vi kan notera att cirka tio månader efter utredningen hade inletts, avgick minst 12 personer av utredningens tillsatta. Hm? Min reflektion är detta kan bara ha varit resultatet av att betydande politiskt tryck utövades för att fördröja eller att styra om processen. Nästa reflektion är att, om man mäter detta fenomen på en skala emot den Svenska traditionen och dess plats i världen, att den svenska regeringen torde ha blivit varse om gärningsmannens identitet och efter det valde att inte utmana krafter större än den lilla monarkin Svea. Visst ser det ut som socialt skvaller, men det är en reflektion, inte en observation. Slumpen existerar inte.

Vad man kan lägga till i analysen är att Palme hade varit instrumental i att hjälpa – en sedemera påstådd KGB agent – Jacob Leizer Chanow – i att sätta upp en handelsväg för Angolska diamanter, vilket effektivt skulle beröva diamanthärskaren De Beers, baserade i Sydafrika, andelar och kanske dessutom hota deras priskartell. De Beers sattes upp ursprungligen av Cecil Rhodes men finansierades av Rothschilds. Idag ägs bolaget av ingen mindre än Evelyn De Rothschild. Att en person ur självaste dynastin Rothschild står som majoritetsägare i eget namn av en producent är symboliskt. Det var ingen som påstod någonstans – oss veterligen – att Palme visste att Chanow var en KGB agent (en statligt betald journalist som stavar illa) – om han nu var det – dock så fanns det notiser som sade att Palme assisterade honom i ett etablera kontakter i ett antal internationella affärer, inklusive marknadsföringen av Angolska diamanter.

Somliga minns kanske att det vid tiden påstods från några håll att Hans Holmér visste vem gärningsmannen var, liksom vilken grupp som hade beordrat det hela. Om inte annat är det en probabilitet.

Den 8 Augusti, 1989, skrev blaskan Expressen på sin löpsedel; ”Sovjet Visste Att Palme Skulle Mördas”… artikeln rapporterade att medlemmar av SÄPO hade spelat in en konversation emellan en stationerad diplomat, misstänkt KGB agent, natten innan Palme mördades.

Det hävdades att nogsam analys av transkripten hade övertygat somliga SÄPO chefer att Sovjet hade förhandskunskap om planen att mörda Palme, och att den huvudansvariga för översättningen hade dragit slutsatsen att Sovjet hade ”både initierat och utfört gärningen”. Ett sensationellt hävdande om ett högt fokuserat politiskt mord? Visst. Men underligt nog så var det inte en enda liberal media som valde att trycka det hela, även om det faktiskt postades av Washington Post, ”the official newspaper of record” som är undertiteln på denna tidningsbyrå.

En av de få officiella kommentarerna i frågan kom ifrån Zdzislaw Rurarz, före detta Polsk Ambassadör i Japan, som sa att det var vida misstänkt i diplomatiska cirklar att Sovjet hade haft en hand i Palmes mord. Varför? För att man ”fruktade att han hade växlat över sin lojalitet till CIA”. Undra på att man struntade i uppgiften. Detta betyder ingenting. På denna nivå och beredskap inom geopolitik finns egentligen ingen skillnad mellan CIA och KGB, även om det är svårt att tro, det är redaktörens personliga uppfattning. Kom även ihåg att Kissinger Associates var den första erkända operationen från väst i Moskva, omedelbart efter att Gorby hade stigit av. Gorby blev omedelbart President av det företaget i Moskva. Gorby har idag liksom många andra ”level-2/3” spelare en ”foundation”, en stiftelse i sitt eget namn.

Låt oss erinra oss att skandaler kantade Palmes väg. Född 1927 i en aristokratisk familj, tycks han ha blivit radikaliserad under sina studier vid Kenyon Collage i Ohio. Han återvände hem som en dedikerad socialist, en episk ideologi, bittert opponerad kapitalism, som han hävdade skapade ett samhälle av ”egoism och vassa armbågar”. Han hoppade på Socialdemokratiska Partiet och blev snart eleverad till kabinettet, som Utbildningsminister. Och det var på den positionen som han på ett utmanade vis gjorde USA förbannade när han gick med den Nordvietnamesiska Ambassadören i en demonstration i Stockholm emot USAs inblandning i Vietnam. När han väl hade upphöjts till posten som Statsminister placerade han Sverige bestämt på den anti-anglosaxiska sidan.Var detta ett problem för toppen av pyramiden? Nej, såvida Palmes business inte sågs hota andra planer, som till exempel planeringen av EU, eller om hans politik rörde till deras planerade geopolitik i andra länder…. polarisering av det slaget har de annars sponsrat i alla tider, det är deras profitabla operandi. Det är detta som få begriper: toppen av pyramiden finansierade både Sovjet och USA.

Sverige var den mest generösa bidragsgivaren till Vietcong, efter Sovjet, då man under 1979 skickade 200 miljoner dollar till Hanoi. Han blev personlig vän med Boris Ponomarev, chefen för CPSU. Sedan blev han en smärre Gudfader till Castro, återigen på andra plats efter USSR, med generösa finansiella donationer som konskvens, och hälsades som en hjälte i Havanna. Ej heller glömde han bort marxist regimen hos Allende i Chile, eller någon annan Latin Amerikansk hotspot. Alla socialister hade plats i Palmes famn. Detta förargade den amerikanska maskinen, de operativa, sådana som Bush till exempel. För Bush var inte åtagen ”new world order” agendan förrän långt senare….och då inte med ett helt glatt hjärta i vår uppfattning. Kissinger ansåg att om den tredje världen blev oberoende socialister, skulle det bli som en okontrollerbar cancer för den taktiska planen. Planen såg ut att heta Amerikansk Hegemoni utåt sett, men det längre prospektet hette New World Order. Så det var anledningen till att kalla kriget, mest blev ett de facto krig emot tredje världen, resten var helt enkelt en fråga om polarisering.

Men för de som levde i den ordinära världen medförde Palmes politik rent subversiva konsekvenser, Sverige blev mer eller mindre ett center av subversiva rörelser och Sovjets primära portal av infiltration i väst.

1973 accepterade han 170 Uruguyanska Tupamaro terrorister; vid 1979 var tusentals av Sovjet- och Kubanskt tränade Latin Amerikanska Marxister/Revolutionärer hemmastadde i Sverige: 410 Argentinare, 379 Bolivianer, 2,411 Chillenare, 344 Colombianer, 214 Peruaner, 734 från Uruguay…eller något i den stilen. I början av 1980 fanns det mer än 70 Latin Amerikanska vänsterextrema organisationer aktiva i Sverige. Även medlemmar ur Tysklands Baader-Meinhoff´s gäng åtnjöt av den svenska hospitaliteten liksom folk ur Röda Armé Fraktionen, Italiens Röda Brigader, Abu Nidals terrorist organisation, ANC och Swapo, det Turkiska PKK, Sikhiska och Baskiska separatist rörelser, det radikala Kurdiska Arbetarpartiets Parti, och många flera. Till Brittaniens intensiva irritation tillät Palme även IRA att använda Sverige som en ort för sina operationer i UK och Ulster.

Herregud! Följaktligen lyckades Palme etablera mer eller mindre intressanta motiv för CIA, MI6, KGB, Tyskarna, Irakier, Argentinare, General Pinochet, De Beers – PW Botha och den gamla Sydafrikanska Säkerhetspolisen därtill – och alla dessa entiteter nämndes som potentiellt misstänkta motiverade i Palme och fallets komplexa övertäckning av olika analytiker och tänkare. Låt oss dock lägga till en sällan omtalad misstänkt på denna lista…det svenska arbetarpartiet Socialdemokraterna – det gamla gardet – som hade sett Sverige transformeras till en obskyr central för ytterst volatila rörelser i en hotfull anspänd värld. Denna redaktör håller den senaste entiteten som en ganska intressant observation i sammanhanget.

Så vem var det? Vem vet…men låt oss påpeka att Internet kan åstadkomma mirakel för den uppmärksamma, 100% solida väggar finns inte….själv skulle jag nog sätta PW Botha sist på den listan hur som helst.

Valutakriget – Ett Slagfält Av Brustna Hjärtan

Posted by leewanta on september 29, 2010
Okategoriserat / Kommentering avstängd

För sju, åtta månader sedan arrangerade de stora NYC bankerna ett rally för dollarn, som gick från 74 till 89 på USDX. Nu har det sjunkit tillbaka till 79, vilket vi skrev att den skulle göra. Så när media menade, ”dollarn stiger!”, så skrev vi: ”nej, den angör en hägring”. Problemen i Grekland var kataklysmen för dollar rallyt, vilket orsakade euron att falla, och att man började köpa amerikanska skattkammarens värdepapper. Men Euron hämtade sig. För 11 veckor sedan talade vi om att Fed förmodligen skulle fortsätta med sina kvantitativa lättnader, och det programmet gick i praktiken igång för en månad sedan. Det håller borta en amerikansk systemkollaps för stunden. Men att förstöra världens reservvaluta skapar andra problem för resten av nationerna. Det syns i att världens centralbanker försöker försvaga sina valutor, eftersom dollarn faller i värde på grund av deras stimulanspaket och disney krediter. Tekniken för att göra ens valuta billigare är att man trycker upp nya antal av sin egen nationella valuta och köper dollar för dem. Med dessa dollar köper de sedan Amerikanska Säkerheter, alternativt spenderar dem. Processen ska göra deras valuta billigare i termer av dollarn. Ett annat ord för detta slag är ”intervention”.

Den dominerande attityden är att om en nation inte gör sin valuta billigare så kommer andra att göra det med sina, och det lämnar nationen med ofördelaktiga prognoser för handelsexport och prissättning. Detta är en gammal problematik som har pågått under en lång tid och USA har negligerat att göra något radikalt för att stabilisera läget. Och anledningarna är att man kan anfäkta inflationen, det gör det billigare att exportera till USA – och det skapar köpare av amerikanska obligationer och värdepapper (tick, tock, tick, tock….). Men taktiken har sin begränsade funktion, för nu är det så att många har börjat inse att den amerikanska skulden är så vidunderlig att många diversifierar i andra valutor, eller köper bas och råvaror, och i viss utsträckning investerar i ädelmetaller, som guld. Argumentet emot guld är att guld inte ger någon ränta på investeringen. Räntan på guldet är egentligen inflationen av valutan, eftersom det är relativt, inflationen ökar guldets relativa värde och köpkraft. Och valutorna lider av en eskalerande inflation. Notera att guldet har ökat med runt 20% i pris per annum sedan flera år. Således är argumentet ren rappakalja av ekonomer, som förmodligen borde ägna sig åt att häcka buskar. Men den primära anledningen till att man inte köper guld är att opinionsbildningen från De Stora är så kraftfull inom professionen, och för att den amerikanska regeringen trycker på alla andra därefter. Den senaste väldigt synliga interventionen på valutamarknaden var Japans försök att sänka sin yen, trots att detta stod i strid med överenskommelser med andra nationer. Deras manipulation av Forex 4 biljoner dollar stora marknad misslyckades samtidigt som andra möter ökningar av pengar och kredit ifrån Fed, i sina ansatser att smörja det amerikanska tågets slitna hjul.  Jag talar ofta om det ”privata fed”, med betoning på ”privat”, eftersom aspekten har varit ett okänt fenomen för de flesta. Så då väcks frågan till oss, men vilka är de då? Ja, aktieägarlistan är ju inte direkt allmän egendom om man säger så, men ägarlistan gissar vi tämligen vilt på, så att säga, ser ut något så här:

$1. N M Rothschild, London och Frankfurt (57% tillsammans gissar vi på, rätt exakt dessutom), tecknades ursprungligen: London, Berlin

$2. Lazard, Paris

$3. Bank Of America, NY, Italien (hette vid installationen I.M. Seif Bank)

$4. Warburg Bankerna, Hamburg och Amsterdam –> sedan konsoliderat i M.M Warburg & Co, Zurich, Schweiz,

$5. Lehman Brothers, NY –> numera JP Morgan Chase

$6. Kuhn, Loeb Bank, NY –> M Shearson –> American Express

$7. Goldman Sachs,  NY

$8. National Bank of Commerce NY/Morgan Guaranty Trust  –> konsoliderat under J.P. Morgan Chase —Equitable Life — även Levi P Morton stod i denna andel ursprungligen

$9. Hanover Trust, NY (William och David Rockefeller & Chase National Bank NY var principiella aktiägare) –> konsoliderades med Chemical –> konsoliderades med JP Morgan Chase

De primära – operativa – knegarna heter Ben Bernanke, Donald L Kohn, Randall S. Kroszner, Fredric S. Mishkin och Alan Greenspan (rådgivare – av en högst dödlig sort). Och eftersom Fed är en privat entitet listas den i Dun & Bradford. Så denna privata entitet trycker medel och lånar ut dem mot ränta till den amerikanska staten, trots att Artikel 1, Sektion 8 i den Amerikanska Konstitutionen uttryckligen säger att bara kongressen har rätten att utfärda sin valuta och reglera dess värde.

Nog om detta för nu. Tillbaka till krigsfältet av skadade hjärtan. Vidare försök att kämpa emot en ny drös dollar runt 2.5 biljoner kommer inte ge något. Valutornas värderingar generellt kommer att öka i förhållande till dollarn. Det är på gränsen till mental lyteskomik att läsa i zombie-media hur kronan stärks, som om det hade med Sveriges handlanden att göra. Jaså, trycker Sverige så mycket dollars nu för tiden? Vilka charader, vilken fars! Alltså offrar man dollarn för att temporärt hålla uppe skenet. Då torde valuta devalveringar stå på tabellen, men med tanke på inter-relationerna kommer de knappast vara särskilt framgångsrika. Ryssland är ett undantag som inte har använt stimulanser för att sänka rubeln. Varje gång IMF försöker trycka ned guldet – som en gång tillhörde den noble Abraham Lincoln och hans folk – genom att dumpa det på marknaden, så rusar Ryssland fram och köper upp det. Smarta ryssar, men det gör elitens operativa bondfångare rasande.  Runt 2/3 delar av deras ekonomiska förlust i tillväxt beror på torkan och bränderna, men med nära 500 miljarder dollar i utländsk växel, så har de inga problem med att suga upp guldet, vilket ställer reserverna runt 24 miljoner uns. Det är ett enkelt och smart sätt att dumpa dollar. Om och om igen hör vi hur centralbankerna kommer att försvara sina valutor för att hålla exporten vid liv. Man må undra när någon i Washington vågar yttra sig i frågan och påpeka att detta är en destruktiv policy för alla inblandade. Frihandel, globalisering, offshoring – att ta bort jobbben – är inte ett sätt att hålla en ekonomi igång. Egentligen är koncepten en stöld genom proxy ideologi, som de stora säljer, med enkelhet, för att ingen begriper det stora spelet, och var det hela är avsett att landa: OWO. Enkel utträkning; 8 miljoner jobb försvinner och timlönen går ifrån 30 dollar i timmen, till 14 dollar i timmen. Depression heter den ekvationen, för alla skulder som alla drog på sig går inte ned bara för att produktionen gör det och att lönerna marginaliseras. Enligt vilken logik skulle den göra det? Alla förpliktelser kvarstår, och ökar istället, eftersom gapet fyllls ut med än mer skulder, bildligt talat. Den brittiska merkantilismen har aldrig fungerat, förutom för de som gillar att förinta en valuta. Ett snabbt självförsvar från USA, om han leddes av en Abe Lincoln, skulle vara att snabbt slänga ut NAFTA, CAFTA och WTO. Dessa tre begrepp kan översättas som: new world order. Se på vad Kina har gjort till exempel. Yuanen har undervärderats med 40% och de bryr sig föga om saken. De sänker sin valuta vid behov och klagar sedan på dollarns och amerikanska Säkerheters minskade värde, som de har köpt upp som ett resultat av valutamanipuleringen. Detta skulle snabbt kunna korrigeras om man slutade upp med denna imbecilla fluktureringpolitik och körde med fasta index istället. Men då blir det trögt för eliten att stjälpa nationer och skörda resurser.

Eurozonen fick andhämtning på sex månader under fallet till 1.19 från 1.50 dollar, för att nu stabliseras vid 1.35. Euforin, särskilt i Tyskland, blir kortlivad. Men jeppar som Ingves sjöng omedelbart ”Euro Halleluljah” för ett par år frammåt, när drogeffekten på valutamarknaden kickade in. Dessa 15% som de har haft fördel av i valutaspelet är på väg bort, även om återstudsar lär ske under perioden, samtidigt som problemen i Grekland och fyra nationer till i trubbel blir svårare att dölja i hur svåra de egentligen är.

Vi har därför påpekat under denna period  att detta spel avtecknas i guldets resa, som gick ifrån status av en kvasi-råvara till en monetär metall valuta som är fri från förpliktelser, i motsats till världens reservvaluta, som är överbelånad och drogas till döds.

Det är inte så att Fed överväger flera lättnader, de drog redan igång maskinparken tidigt och lät helt enkelt bli att tala om det i någon större utsträckning. Som det ser ut så upprepas metoden av England, och snart Europa, allt eftersom Euron söker stegra sig ända tills nästa debakel. Återigen, Japan påvisade att man inte löser dessa problem genom att slänga pengar på dem, men det finns ingen politisk styrka i detta läget för att göra det som egentligen krävs, vilket är att rena systemet från sina excesser. Men då man inte lär göra så, så fortsätter man att eskalera problemen, och ger sig självt en inbillad kaffepaus. Inte ens Schweiz Centralbank, som är stämplad med en Röd Skjöld, väljer att ”fatta problemet”. De fortsätter att söka sänka deras valuta, vilket inte åstadkom något särskilt, eftersom francs handlas för nära 0.98 dollar. Brasilien går i boom, men det är inte gott nog för dem, och manipulerar sin valuta till lägre nivåer om de kan. ECB uppenbaras i allt detta spel som ett stående skämt. De tar helt enkelt, nästan allt för uppenbart, marcherande order ifrån City Of London och New York. Ingen vill ha en stark valuta nu och det tekniska svaret på detta problem är att införa tariffer på varor och tjänster som exporteras till USA. Och de som flyr till ädelmetallerna under tiden är inte spekulanter, de går dit för en långsiktig investering. Eftersom ädelmetallshandeln inte baseras på spekulation, är det inte en fråga om en bubbla, utan om en korrigering efter den ekonomiska terrängen, och mångdubbling är den långa prognosen därvidlag, såvida inte något av revolutionär dignitet omdanar det finansiella systemet. Exponeringen av bubblor ligger inom obligationsmarknaden och säkerheter och aktiehandeln, eftersom den lever på manipulation och monetär expansion. Och när den rackaren smäller, så sitter de som överlever i ädelmetaller, bas och råvaror. Då blir uppsidan en cyklon på värderingen. Trenden är din vän, och det är just nu helt enkelt ett slag av heavy metal…

En taktisk övning som skulle kunna hämta in den accelerande hastigheten till ett stort svart hål i Basel är att de skuldsatta dronterna sätter sig ned med en multilateral devalvering, omvärdering och inställelse av betalningar för de som de facto är statsbankrutt. Inga mera lån för ett konkursbo. Sedan låter man Euro tjervonetsen avvecklas och nationernas egna valutor indexeras – om man vill ha den stablitet som centralbankerna sägs vara till för att upprätthålla till att börja med. Inget har varit så instabilt som detta centralbanksväsende, det är dock en imponerande anstränging att skapa ett så volatilt och uselt system. På sätt och vis kan man se det som att något liknande sker bakvägen genom inflation, vilket alla håller tyst om för inte väcka den björn som drönar. Men prislappen blir hög för en sådan förstulen metod att undvika sanningens skärpa. Inflation tar ned ond som god.

Problemet med att bara klandra någon särskild regering blir endimensionellt och reflekterar inte hela spelet. Det är de finansiella krafterna, som står över alla nationer, som sätter denna policy. Hur skall du kunna konsolidera nationerna i en ny världsordning utan en anledning som pressar? Och vilken anledning är detta? Just det.

Att citera beslutfattare i dessa aspekter blir därmed lite som att citera Grodan Kermit, det är inte fel naturligtvis, men då inkluderas inte Handen, som bara syns för de som vet var den sitter.  Och som en del  i denna planerade konsolideringsprocess så etablerade JP Morgan i 1985  tillsammans med franska Credit Lyonnais Bank ECUBA, European Currency Unit Banking Association, för att förbereda världen på en framtida förenad valuta, helt designad för manipulation och elitens kontroll. Den första produkten av denna process blev Euron, 1999. Målsättningen har varit att få ned antalet centralbanker i världen till 3 stycken: Federal Reserve, ECB och den Japanska Centralbanken. Vem sitter på toppen? Titta i listan vi publicerad över Feds ägare, det är som vanligt Rothschilds Dynastin som förkroppsligar agandan på det invididuella planet.

Bara för tio år sedan var det omöjligt att tala om CFR, Bilderberg, Rand, RIIA, Trilateral Commission, Hoover Institute, Komittéen, Egmont Institute, Tavistock Institute, Club Of Rome, och alla de andra strategiska tankesmedjorna (och de är riktigt många totalt sett). Men dessa salar för riddare, knektar, malajer – och Q – har funnits under en lång tid och har en lång enhetlig modus operandi, de är alla finansierade på ungefär samma vis, av samma krets naturligtvis, och söker till syvende och sist att etablera tankeformen och teknologin som medger etablerandet en ny teknokratiskt styrd världsordning. Nu har allt det där nästan blivit mainstream, dessa smedjor nämns i amerikansk friradio konstant. I en senare rapport så kommer jag presentera tankesmedjans historia i all korthet, för den är både logisk och intressant för den som vill analysera spelet. Problemet med denna härad är dock att många intresserade fastnar vid en konsekvens och dess utseende, snarare än dess orsak. Och dess orsak sitter icke vid dessa runda-bords-organisationer. ”Öh, Bilderberg styr världen!”. Nja…

Vill USA verkligen ta tjuren vid hornen? Enkelt, fimpa Fed, skaffa en egen valuta, och gå vidare. Men det har visat sig vara svårt, den enda på den sicilianska kullen som vågar yttra sig på det viset är kongressledamoten och republikanen Ron Paul, vilket normalt sett är en ohälsosam strategi för att hålla en karriär vid liv, men hans envetenhet har onekligen fört fram problemet till en stor del av det amerikanska publikum. Och eftersom Fed är så medgörliga beträffande budgetunderskotten, så är det ingen som vill ta fajten på sin kontorstid, allt regeringen behöver göra är att efterfråga Fed att köpa deras skulder och genom detta så skapar man pengar och kredit ur tomma luften, ex nihilo. Detta kallas för monetisering och driver ohämmat upp inflationen. På detta vis betalar staten för avtalade tjänster. Skatterna för det hela är på förhand extraherade från publikum, men de flesta är omedvetna om att dessa statliga medel alltid står i status som ”redan spenderade”. Socialsystemet, Medicare och alla lösenspel finansieras med samma sorts kretslopp.

Utrikes spelare köper bara 25% av den amerikanska skulden för tillfället. Gapet tas hand om av Fed, under förutsättningen att det slängs på skattebetalaren på det ena eller andra viset.

Dagen avporträtteras som en sorts stillastående, nästan magisk tid, när superstrukturen av systemen vacklar och rasar, men utan att det syns särskilt mycket uttåt sett. Den Amerikanska ekonomin går sidledes med assistansen av minst 2.5 färska biljoner dollar per år. Det kan teoretiskt sett hålla i ett par år, men förr eller senare blir inflationen en tjur med raseriet fokuserat på hyperinflation. Dessutom finns en steriliserad summa vid 1.5 biljoner dollar i valven som monetiseras när de lånas ut eller spenderas. Den dagen torde ligga nära nu. Och sedan när drogerna har gjort sitt, så återstår politisk, social och möjligen militär konflikt. Historien går på autopilot i dessa lägen, när problem av liknande magnitud dyker upp, riktar man folkets uppmärksamhet på krig. Historiskt var detta enkelt, men det blir trots allt knepigare med ett massmedvetande som allt mer förstår hur spelen spelas. Globalist strategen – och en geopolitisk mästare därtill – Zbigniew Brzezinski avlämnade en sorts Dr Strangelove uppvisning på en CFR konferens ganska nyligen i Kanada…där han säger att människan för första gången i historien är i färd med att bli politiskt uppvaknad, och därmed skapar problem för alla deras världsregeringsplaner. Han överdriver lite i sitt emotionella missmod, men processen pågår absolut, och den stannar inte, för det är inte evolutionens kompromisslösa recept. Jay Rockefeller beklagade sig i den amerikanska senaten över Internet och menade att man nog aldrig borde ha tillåtit Internet till att börja med…av säkerhetsskäl.

Under tiden så stiger Ni-vet-vad i ansiktet på alla dessa blädderläpps-experter med sina analyser som får pressen att skriva ”oväntat” på var och varannan nyhet, i dess vaka. Om historien är en fingervisare, vilket den alltid är, kan man räkna med att de kommer att ha fel fortsättningsvis med eftersom de konsekvent har haft så fel i det förflutna. Inte alla experter räknas till detta faktum, men den större massan av dem. Sedan finns det ett antal mycket skarpa analytiker givetvis, men de verkar lite mera i skymundan. Varför skulle de sitta på ett institut, när de tjänar bättre på att leva på sin kunskap, och ser bättre genom att sitta i verkligheten direkt?

Vi inser att våra ytterst ödmjuka blogginlägg upprepar sig självt ganska ofta, till innehåll och tema, men det finns en metod till galenskaperna. Många är inte insatta till att börja med i de mest basala begreppen av det vi täcker, så att vandra runt en cirkel flera gånger, gör att man kan gå i större och större versioner av cirkeln, allt eftersom bilden blir mer klar. Och att förtydliga den genom att se den ur olika vinklar med nya detaljer. För djup politik och finansiell business – som den egentligen fungerar – är knepigt stuff att avverka över en kopp kaffé för en student, och det finns en gräns för hur mycket man kan ta upp på en gång.

Nåväl. Eftersom det lär ta minst ett decennium att återbörda fastighetsmarknaden i USA så kommer många företag, individer, städer och stater att gå i putten dessförinnan. I tekniska termer ser scenariot ut så för den federala regeringen med. Under 1930 talet kunde fastigheter sjunka med 70 till 90 procent. Till och med livsdugliga verk, utrustning och kommersiella fastigheter kunde sjunka med 75 procent. Denna ”klassiker i repris” uppfattas inte av särskilt många ännu. Skillnaden i denna kollaps är att den utspelar sig inom en global matris av ett helt annat slag än den gången, och utsikterna är så mycket värre än då, redan på förhand. Globaloni kanske blir ett vedertaget uttryck en dag.

Kan Du Säga Goldfinger?

Posted by leewanta on september 27, 2010
Okategoriserat / Kommentering avstängd

Vi har nyss sett guld nå 1,300 dollar, en så kallad ”magisk gräns”. Det är en lång bit ifrån 35,00 dollar den 15 Augusti, 1971, när President Nixon stängde ned guld fönstret. Över de senaste åren har guld stigit med ungefär 20% om året. Aktier och numismatiska mynt i mintkondition har gått bättre än omyntat guld. I en slutlig analys lär vi så småningom veta vad all manipulation har gjort med priser och resultat. Som vi ser det har manipulationen varit kriminell, eftersom det är en rörelse som inte reflekterar en fri marknad som lever på sina egna meriter genom tillgång och efterfrågan. Å andra sidan har det naturligtvis varit ett kanonläge att köpa ädelmetaller vid artificiellt låga priser. Till dags dato i 2010 har guld stigit med ungefär 17%. Den som tror att guld reflekterar en rörelse till en bubbla förstår inte real ekonomi, kapital eller finans överhuvudtaget.

Kampen över de senaste 17 månaderna mellan dollarn och guld  reflekteras i statistiken, i att den världsvaluta som vinner är guldet och därför stiger. Guldet erhåller sitt värde genom ett antal faktorer. Det är historiskt betraktat, på ett djupt psykologiskt plan, som en form av demonstrerad rikedom, i motsats till papper eller ettor och nollor, och ädelmetallen är dessutom en begränsad resurs, i motsats till papper. Detta blir då ett intressant korrelat för att mäta en annan begränsad resurs: arbete. Så det handlar om proportioner och perception. Om man binder två begränsade resurser, arbete och guld, i att reflektera ekonomi krävs konservativ disciplin finansiellt sett, eftersom man inte kan trycka guld ur tomma intet, ej heller arbete kan normalt sett tryckas obegränsat ur tomma intet, om det kräver mänsklig aktivitet. Visst, om man gör en kollektiv överenskommelse, och upprättar en tillbörlig proportion genom ett helt annat medel, kan samma effekt uppnås: balans. Colonnial Scrip är ett exempel på detta, liksom Talley Stick systemet ifrån England. Talley Stick systemet är det mest stabila valutasystem väst har haft genom tiderna, och under en lång tid därtill.

Samma korrelation finns inte i papper, som i praktiken är obegränsat, och inte erbjuder samma djupa perception av rikedom. Men det som stjälper fiat valutan är den bristande fiskala disciplin som den utsätts för…abnormiteter som valuta attacker, politisk opportunism i att ohejdat börja trycka medel som inte reflekterar prodution i verkligheten eller samhällets proportioner, med konstant skuld beläggning som ekonomisk modalitet. Denna lösning är bankirens ekonomi, inte suveränens ekonomi. Om Du äger ditt eget guld är Du fri, för den står inte i skuld till någon. Alla valutor i övrigt står i skuld, de är baserade på konceptet om kreditgivning – när historien visar att staten (personens faktiska växel) lika gärna kan skapa valutan själv, utan skuld, om den är baserad på elementära proportioner. Det är en fråga om politisk vilja…och möjligtvis kompetens. Barn skulle kunna etablera ett sådant system utan problem i en lekpark. Och det skulle fungera.

Dollarn är snabbt på väg att bli avsatt som valutornas herre, trots att det ser ut som att ägaren av dollarn – federal reserve – försöker göra något åt saken. Inte alls, de förstör den medvetet, de skulle enkelt kunna välja att sluta upp med att förstöra dollarn, eftersom beslutet tillhör Fed. Politiskt bekämpar man deflation med taktiken, men bara under en viss period. Så vad Fed säger är: ”vi tar deflationen när dollarn är körd”. För då kan Fed-ägarna av dollarn se hur dess kollaps förintar de – och de är många – som är bundna till dollarn på olika vis, och skörda enorma tillgångar genom kollapsen, och konsoliderar samtidigt sin makt. Likt en domino faller förpliktelser, och tillgångar följer vågformen till storägaren i slutet av stacken. Eftersom dollarn är relativ till andra valutor – vilka inte har förtroendet av en reservvaluta – faller de med när dollarn gör det. Då blir skulderna som skogsbränder. Och den enda anledning till att dollarn inte redan har fallerat långt tidigare, är just det faktum att det är världens reservvaluta, vilket gör den till en handelsvara i sig. Och detta förhållande förklarar spelet i t ex oljehandeln, för om man handlar råvaror i dollar, så stiger efterfrågan på denna vara: dollarn. Detta påvisar ett maktspel, inte så mycket ett spel om ”pappersvaluta” i sig. Och vem äger maktspelet? Finansiärerna givetvis! När araberna började utveckla sina oljefält tog de lån för att kunna göra det, karnevalen lever inom finansiärernas böcker på alla sidor. Och däri sluts maktcirkeln av hur finansen kör dollarn (och andra valutor) med ena handen genom skattesystemen, och låter vinsten av skattebasen skörda naturresurser med den andra, och bockar av räntan från producenten under tiden. Hela spelet tillsluts i samma lilla finans oligarki.

Ett par diskreta plommonstop är de yttersta beslutsfattarna i hela den gigantiska processen, inte fler än så. De länder där dessa spelare är baserad kallas för ”hårdvalutaländer” eftersom de utövar kontrollen av den hårda valutan, men inte bara det, de har sett till att vissa valutor inte fluktuerar. Det viktiga förhållandet här är att den amerikanska dollarn har varit den måttstock emot vilken alla andra valutor mäts. Förändringar av dollarn påverkar de andra. Och eftersom de äger huvudbankerna i spelet så är det en lätt sak att sätta policy – som de vill ha den. Ett av verktygen som ger dem spelutrymmet kallas för Fractional Reserve Banking, och man bör förstå FRB för att begripa hur det hela går till. Det är en metod att skapa pengar som vida överstiger tillgångarna som finns insatta. Med detta system man alltså skapa t ex 20 000 dollar baserat på en insättning av 1 000 dollar – samt ta ränta på skapelsen! Och vad händer när depression slår till och folk missar betalningar? Då står banken med tillgångar som intitalt bara baserades på en risk på 1000 dollar (och risken är ju att någon tar ut summan, den tillgång som resten baseras på).

Många ”minns ej” eller vet inte att USA effektivt sett är en medlem i OPEC..man kan kalla det för att hålla en låg profil. Och det hela har sin början ifrån tidigt 70-tal när det så kallade System 2000 sattes i sjön, en ”Global Creditors Unilateral plan”. Det sägs att amerikanska despoter åkte till Nigeria och gav honom 50 miljoner dollar för att höja oljepriset, för den sorts ovanligare råolja som finns i Nigeria, och därför styr priset på alla andra oljor. Så kontrollerar man den råoljan, kontrollerar man oljemarknaden. Sedan gick det till så här: alla smorda köpare var villigare att köpa oljan till mycket högre priser än annars – förutsatt att alla arabländer stödde USA genom att återinvestera i Amerikas stora banker. När man sedan hittade olja annorstädes i världen, såg man till att finansiera alla andra aspekter av produktionen, skuldbaserad kontroll med andra ord. Man tog till ocker givetvis på finansieringen men araberna lyckades betala av summorna rätt tidigt eftersom efterfrågan var så hög. Så då tog man till knepet att erbjuda dem högre priser OM man återinvesterade en definierad portion av medlen i 30-åriga certifikat hos Amerikanska Banker. Med det som bakgrund kanske oljekrisen på 70-talet inte är så förvånande, eftersom man visste att av den stora prisökningen skulle betydande andelar hamna hos bankerna, och samtidigt driva upp efterfrågan på dollar, vilket man handlar oljan i. Shejkerna och kompani var ju egentligen kamelförare och fattade inte att man hade spetsat dem i båda ändar.

Man talar ofta om att Rockefellers och City kontrollerar ”olje-dollarn” och Fed, men hur kan man påvisa det utan att bara påstå det? På 1870 talet satte Rockefellers upp en Joint Stock Trust, och detta var en kort tid innan den Amerikanska staten förbjöd truster. Men….det stora reptricket är att om man har tillstånd att åberopa en ”grandfather clause” så kan den existera permanent. Och det har denna trust givetvis och är en kontrollerande faktor i spelet genom amerikanska banker och federal reserve board. Den trusten kontrolleras tekniskt av Rockefeller Foundation, och därifrån styrs New York Fed och Federal Reserve Bank, och är således ett av huvud instrumenten för internationalisterna för att kontrollera den amerikanska valutan.

För att återvända till dealen som jänkarna etablerade med Araberna. De var alltså tvungna att stoppa pengar i huvudbankerna under överenskommelsen, men håll i åtanke att de inte visste att storbankerna kunde köra pengarna genom FRB, vid den tiden på 20 gånger insatsen t ex. Allt araberna fick tillbaka var ränta på insättningen…men nu var det så att i vissa av länderna var ocker och ränta förbjudet av religiösa skäl, så de skulle få vänta 30 år att få tillbaka några pengar för sina insättningar. Och eftersom de inte förstod FRB systemet kunde bankkartellen få kontroll över arabernas pengar, och allt de fick var i bästa fall räntan under dessa 30-åriga certifikat.

Genom pengarna som kom denna väg från Araberna, och den påföljande manipulationen av oljan som ledde till flerdubbling av oljepriserna, så tjänade man enorma summor…enorma summor…gånger 20! Men om vi tittar på systemet så kom ju de pengarna ursprungligen från skattebetalaren, därför att bankirerna hade låst in de urprungliga insättningarna och kunde då använda dem för sin lånecirkus i tredje världen. Undra på att Nixon hade förslag på andra vägar för det amerikanska folket…men Watergate ju tog hand om den saken. Och en annan ”intressant” abrovink är att de banker som arabernas pengar hade transfererats till..sedemera visade sig stå i konkurs i god tid innan återbetalningen! Surprise, surprise! Ledsen Herr Arab men pengarna är borta, banken gick i putten! Och så här spelar eliten sitt effektiva maktspel.

För att komplettera bilden så måste man påpeka att FRB – oavsett om det är 20-till-en ratio eller någon annan sats – även går åt andra hållet, det är så det är med hävstångseffekten. Vid 20-till-ett förhållande krävs det (kom ihåg att lånen till tredje världen gick via ”USA bolaget” och relaterade partners i världen) – bara att fem procent av tredje världen deklarerar sig bankrutt, och när de gör det och accepterar den internationella bankens planer, så kan man deklarera bankerna med tillgångarna i konkurs. Och på grund av att hävstångseffekten då går åt andra hållet genom myriaderna av lån räcker det att 5% av länderna i tredje världen deklarerar konkurs för att sätta hela världen på pottan, med effekten att alla tillgångar faller till de internationella bankirerna.

Eftersom dollarn är kreditvaluta – ett skuldbrev med tecken på – har den amerikanska ekonomin ständigt plågats av den ena recessionen efter den andra, och nu går in i en depression för andra gången på relativt kort tid. Kreditbubblorna som Fed skapar fungerar inte längre och kommer snart att gå in i sin slutliga svanesång. Koppargruvan är uttömd, men inte på grund av brist på efterfrågan, inte av brist på egentlig tillgång, utan på grund av geopolitisk och geoekonomisk krigföring bedriven av finansiärerna. Kvar står en obetalbar skuld som skenar exponentiellt. Under tiden så leker man med nollränta och dubbla redovisningsböcker, och andra fattigmanstrick för att ge skenet av att båten står över ytan. Keynes står på andra sidan graven och ser hur man använder hans rational för att kasta allt mer pengar på problembarnet.

Vi behöver inte gå igenom alla detaljer i guldets resa sedan 1980, men vi kan sammanfatta det som att det har stigit från 252 dollar till 1,300 dollar trots en massiv manipulering från centralbanker och deras ägare, för att undertrycka guldvärdet.

Anledningen till att man har lyckats så länge med retoriskt nonsens, irrläror och insiders propaganda är att den stora massan helt enkelt inte förstår spelet, dagens djupa finansvärld, och dess inre rational. Man har glömt bort klassisk ekonomi, vad det egentligen är, så man jämför inte med något. Amnesin lät ersatta kunskap med paradigmer, slogans och koncept, som få förstod, men antog var riktiga för att saker och ting ju verkade hållas vid liv. Men guldets färd visar att allt egentligen inte var väl i världen av pengar och att skapa rikedom. Eliten såg denna utveckling för länge sedan, de känner sin skapelse utan och innan. Så tiden användes, genom manipulation, ränker och smiden, för att positionera om sig för den stora vägdelaren, när globaliserings-eran går in i den största av kollapser. Och det var för att skapa ett nytt spel baserat på en global valuta och en världsregering, eftersom kollapsen trycker på konsolideringarna, och ger dem vind och en rational att sälja till sömnens agenter. De vill i praktiken göra sig av med nationerna för att behålla vinningarna och makten av spelet, ett slutligt schack och matt, ifrån finanseliten. Det har uppstått trögheter i superstat processen eftersom man börjar vakna upp, framför allt i USA. Oftast krävs det ju en smäll för att man ska börja ställa sig frågor om vad som pågår.

Denna utveckling har påskyndat ädelmetallernas stora uppstigning, och många har kunnat skaffa sig andelar långt under deras egentliga relativa värde. Stora oundvikliga effekter inom finansen medför att de inte längre kan kontrollera värdet av dollar, eller guld och silver. Det insåg eliten i förväg, för dem är allt en fråga om tajming, valutorna ska krossas enligt planen, det är den uträknade konsekvensen av deras spel.

Så eftersom manipuleringens kraft fasas ur processen så frigörs än mer värde i ädelmetallerna. Kom ihåg att det finns begränsade resurser här, så gissa vad som händer när man inte kan leverera tillräckligt för att möta efterfrågan? Så med återhämtningseffekten i åtanke kan man se en ”tjur” som står i fas två av en större period av tre-till-fem. Jämför dagens gyllene situation och det ädla prospektet med alla fastigheter, aktier och obligationer, så uppvisas en fenomenal marknad. Och den står i början av sin färd eftersom den hålls i sin höga bana av de ekonomiska och finansiella utsikterna.

Inom ett par dagar slutar det amerikanska fiskalåret då nuvarande ”Washington Agreement” i sin nya form har fyllt ett år. Den ska verka i fem år. Överenskommelsen tillåter medlemmar av Europeiska centralbanker att sälja 400 ton guld per år. Hittills under 2010 har väldigt lite sålts av. Genom denna överenskommelse kan guld derivata transaktioner införas i maskerade aktiviteter ibland bankerna, och särskilt när det gäller försäljning. Det kan vara anledningen till att den har varit så låg. Till dags dato har banker leasat ut guld och sedan fortsatt att teckna guldet som en tillgång i sina böcker, vilket bara ska vara möjligt i en normal realitet om man inte har leasat ut det. Banken som leasade ut guldet tar emot dollar, men bokför guldet som existerande inventarier. Med det som bakgrund kan man anta att de har flyttat mycket mer guld än vad som har rapporterats. Vi gissar att av de 32,000 ton som de och IMF kan ha, så kanske det bara är 5,000 till 10 000 ton kvar, inklusive amerikanska tillgångar.

En ytterligare effekt av modus operandi är att guld swappar har begagnats, vilket observeras i lån av guld till BIS, Bank for International Settlements, från kommersiella banker, vilket pekar på att de bankerna har varit under svårartat tryck.

Denna business bland fantom skuggorna blir en faktor till i att guld nu är på väg att bryta sig över 1,300 dollar, och silver går bortom 21,00 dollar. Medan Oktober blir fokalpunkts-månad för guld, blir December nästa större månad för kontrakt av både guld och silver. December är en av de största månaderna för fysiska leveranser. Två miljoner uns (vanl. = 1/16 pound, 28,35 gram) kan kallas för leverans i bara i December. Comex har bara 2.6 miljoner på inventarielistan. Om ett sådant kall infinner sig kan dessa leveranser driva upp kontantpriserna och tvinga centralbanker att sälja, och det i sin tur orsaka flykt ifrån valutor, särskilt ifrån dollarn till guld. Dessa möjligheter hänger likt ett damoklessvärd svärd över kreditvalutorna och deras slavar. För eliten är det bara en fråga om tajming, och hur de kan ta påskynda nästa steg till att dupera nationerna till SDR/Bancor spelet. När guld togs bort som uppbacking av valutorna så förvandlades alla dessa kredit-valutor till chips brickor på ett stort kasino, som står utanför nationernas kontroll, där en vådlig situation som denna via hävstångseffekt kan ta ned det monetära systemet på sina knän. Och då börjar det tändas ljus i en vred befolkning som så småningom lägger ut pusslet. Det finns så många svagheter och exponeringar, och parar man dem med den stora agendan, tycks en kollaps nära förestående. Men man kan aldrig säga något till hundra procent, för det finns inga system utan multidimensionella risker. Om en tydlig kollaps inte sker inom perioden fram till första kvartalet 2011, så anser vi att den bortre gränsen för systemkollaps ligger vid två år lite drygt, där de under tiden frenetiskt kör med fantastiska tricks och smiden för att låta systemet gå sidledes. Men sedan kommer kraschen, och den blir betydande. Man ska komma ihåg att eliten inte lever i nuet, de lever i framtiden. Det som vi upplever på marknaden idag, var vad eliten räknade på för länge sedan, eftersom de tämligen exakt kan räkna ut orsak och verkan i systemen och doktrinerna som de själva har format. Det är politiska plan som kan ändra på tidtabellen, och därför vill de förinta det politiska planet till fullo, och ersätta det med en världsfederation, en global muppet-show, där alla är lika litet värda, förutom eliten själva.

Det råder ingen tveksamhet att fler och fler köpare av guld och silver kontrakt väljer att ta fysisk leverans, trots att de erbjuds 25-30% premium för att rulla eller ackommodera deras kontrakt. Med tiden, beroende på hävstångseffekten, och det faktum att säljare har lite eller inga inventarier, kommer en två-trapps marknad att utvecklas. Då kommer det att finnas två olika priser, en för pappersbaserat guldspel och ett annat för fysisk leverans. Tidigare har denna utveckling avfärdats varje gång guld började backa igen. När guld för leverans går emot permanenta premium, säg 50 dollar och uppåt, så kan pappersbaserade icke leverans kontrakt falla med en nedsättning och inte följa med på uppsidan på samma sätt fysiska kontrakt kommer att göra.

Försäljningen av hävstångsbaserade kontrakt, eller naken försäljning, är verkligen liktydiga med bedrägeri. Så fort guld saknas för leverans – och det är ett möjligt scenario – kan mängder med Comex och LBMA kontrakt kollapsa. De nakna säljarna av derivatorna kan då röra sig emot närmsta gravplats. Vi tror att GLD och SLV till exempel har varit involverade i sådant och om de åkallar fysisk leverans kan de potentiellt sett misslyckas med att få sina leveranser, och det kan då sluta i kollaps av vissa börshandlade fonder (EFT).

Tittar vi längre ned på vägen så ser man vissa verkliga problem emot horisonten.Det bör noteras att nakna blankare i världen spelar ett farligt spel i omgivningen av en tio-årig positiv trend för ädelmetaller. Allt guld i världen värderas bara vid 1% av alla tillgångar och vad som fortfarande befinner sig i marken motsvarar ännu 1%. Historiskt har den siffran varit högre än 20%. Vad gör de nakna blankningarna när det gapet börjar att tillslutas? De går omkull givetvis och lägger mera uppåt tryck på priserna. Handlare kommer att bekräfta att guld tydligen inte är en barbarisk relik, men dagens hårda valuta, eftersom det inte finns någon annan som väcker eller håller förtroendet. Varför har banker ens bekymrat sig om att ha guldreserver om guldet var så utgånget? Och om papper är så prima, varför inte helt enkelt bygga pappersreserver? Eller backa upp valutan med en hårddisk full av ettor och nollor? Det fungerar inte, proportionen, förtroendet och bindningen saknas. Konsekvensen av att inte vidhålla proportion, förtroende och bindning i valutorna och deras upparbetning (skattebaserade rörelser) skapar instabila system och det kraschar när man inte accepterar det längre, som i Weimar Tyskland. Och faktum är att dagens finansiella system i världen rör sig inom en sådan degraderad kvalitet. Då återgår man till vad som man anser fortfarande har värde, och inte kan explodera i oändliga tal ur tomma intet, guld och silver. Så att se handel i dessa gamla metaller är en stark retro trend som kommer att hålla i sig tills systemet är reformerat och väcker förtroende igen.

För precis som med alla andra Ponzi-scheman och pyramidspel så avslöjar det hela sig självt när toppen har nåtts och kurvan drar nedåt, och då är det ingen som vill stå och hålla en kasse dollars. Man kommer att fråga: var fanns lagstiftaren? De blir då tillsagda att de är där för att skydda staten, inte investeraren. Den som ägnar sig åt att studera spelet har känt till detta länge. USA skulle inte behöva CFTC, det skulle inte göra någon större skillnad.

Så den befogade reflektionen gentemot dessa utsikter är det kanske inte finns tillräckligt med guld och silver för att tillfredsställa efterfrågan och i detta lever en pappersbaserad marknad som är baserad på att 98% av deltagarna i guld och silver marknaderna bara vill spela och inte har någon avsikt att ta en fysisk leverans. Historiskt har detta varit sant men förändringens vindar sveper över världen och köpare kommer att bli allt mer oroliga över att om de inte tar fysisk leverans så kanske de inte får någon. Och det driver på investerare att kräva mer fysiska leveranser, och skippar hellre ett premium på 30% som de skulle ha fått annars. Resultatet blir växande tryck på befintliga inventarier och fysiska leveranser. Som det ser ut just nu leder detta till en slutlig nedstängning av Comex och LBMA och ett påföljande gäng skandaler vid GLD och SLV. Men eliten på LBMA behöver bara vända sig till staten för att be om lite skattefinansierade lösningar för att lösa förpliktelserna. Det har fungerat hittills. När ett liknande scenario utspelade sig tidigare i England, sågs det när styrelsen levererade smält guld med en renhet på 88% – vilket bara kan ha kommit ifrån USA.

Samma trend utspelar sig i den nakna blankningen av producenter och gruvdrifter inom ädelmetaller, vilket även har spritt sig till juniorer och utforskande bolag. Det pågår rätt ovanliga saker i denna sfär. Här har vi en marknad och prognos som de lärda på insidan begriper, vilket skulle driva upp dessa aktier starkt, men ändå rör de sig knappt till uppsidan. Hur kommer det sig att en aktie handlades för 83 dollar för två och ett halvt år sedan när guld stod vid 850 dollar, och idag handlas för 69 dollar när guldet står i 1,300 dollar? Det enda som kan åstadkomma detta är betydande naken blankning, aktioner förmodligen ledda av den amerikanska staten. Stöld är väl ok bara det är staten som utför den?

Zombie-media rapporterar aldrig om sådan här sorts manipulation, förmodligen för att brasket leds av storintressen. De riktiga, de verkliga fundamenta rapporteras inte alls. Samma kan sägas beträffande den generella aktiemarknaden och Forex marknaden, båda som står i en perfekt huvud- och axel formation på de långsiktiga tabellerna. Man skulle kunna kalla det för bedrägeri genom utelämnande. Men faktabristen lär avhjälpas successivt när omyntat guld, silver och tackor blir svårare att tillgå och priserna flyttar till Venus. En fas är avslutad i löpet men flera återstår. Det avtecknas när aktier för ädelmetaller exploderar, då de har varit nedtryckta i två och halvt år. Fördubbling av priserna? Säkert. Naturligtvis kommer många korta spel att ses, när blankare börjar återköpa, s k ”short covering”.

Producenternas aktier kommer nu att erbjuda exponentiella vinster. Det kostar inte en gruva mycket mer att producera guld oavsett om den står i 750 eller 1500 dollar, så deras vinster kan stiga brant. Många gruvor befinner sig i det läget. Man bör även komma ihåg att på det tidiga 30-talet, i en deflativ miljö, steg gruvaktier inom ädelmetallerna med 500% och under den inflationssmittade ekonomin 1978-81, apprecierades sådan aktier 40 gånger mera än omyntat guld. I den senaste nämnda vändan fanns det tio gånger mer gruvbolag än det gör idag.

Prospektet i Europa, den prostituerade gudinnan, är den av en utbredande och fördjupande statsskuldskris, tillsammans med City-of-London´s lilla plågade skalbolag: USA. Faktum är att hastigheten av ackumuleringen av skulder – med termer i klassiska ekonomiska definitioner som utgångspunkt – närmar sig sanningen som kallas statsbankrutt för ett flertal. Sådant kan inte sägas vara en direkt nyhet eller modernitet. Den 15 Augusti, 1971, tog USA ”bondpermission” på guldbackningen av dollarn och det är vad som accelererade utvecklingen av idag. Hittills så har ingen ställt in betalningarna, så att säga, men å andra sidan syns sanningen i valutornas försämring. Det är en anledning till att somliga kreditgivare spelar så oroade, medan somliga kreditgivare snarare är ytterst roade. Skuldökningen kan helt enkelt inte tillta i all evighet utan att hårda konsekvenser utmätes. När guldet försvann i backning, försvann kontrollen som guldet binder administratören vid, och eftersom makthavarna saknade disciplin – eller valde en viss fiskal politik för andra syften, ”större än en nation” – liksom en barriär till monetär sedeslöshet, så står man idag vid randen till hyperinflation och en deflativ dödsspiral. Friedman trodde på vanföreställningen att skapelsen av pengar och kredit skulle göra att ekonomin spenderade sig ur deflationen. Hur gör man för att framgångsrikt ta ett lån för att betala det lån man inte kan betala? För dessa pengar skapas per skuld, medel som dessutom försvann mest till den mörka finansen och vissa kasinogäster, inte lika mycket till realekonomin. Försöket att förneka verkligheten bäddar för olycka. I Juni 2003 passerades ”ingen återvändo” skylten, och nu har man passerat den med råge. För allt talar nu för den oundvikliga och största kollapsen och krisen på 500 år. Det euro-amerikanska systemet står och balanserar vid avgrunden. Det behövs bara en extra puff från Goldfinger, så faller man ned.

Så det finns ingen anledning att spela förvånad, basal ekonomi är lätta saker. Att guldet har stigit så mycket över tiden är en logisk, förutsägbar process, ingen ”happening”. Det är bara de obildade som står förvånade över den tjuren. Och med vad vi har presenterat här, vad får någon att tro att den skulle stanna på denna plats, eller dra sig tillbaka? Nonsens. Den rörliga faktorn – och den är den knepigaste faktorn av dem alla – är själva tidspunkten för rörelse och drama. Den historiska trenden visar med tydlighet här ett imperiellt fall likt tidigare imperiers undergångar, samma spel, samma retorik, samma panikhandlingar, samma ideologiska felaktigheter och politiska förvirring, samma ledarbrist…och samma finger.

Stiglitz: Federal Reserve – Korrupt Och Delaktigt I Det Stora Amerikanska Bankrånet

Posted by leewanta on september 26, 2010
Okategoriserat / Kommentering avstängd

Det tycks osannolikt att Redaktören till denna blogg inspirerat skulle underkasta sig uppgiften att publicera något som är postulerat av en förre detta högre operativ spelare inom den globala finansen, men undantaget som bekräftar regeln verkar leva och må väl. Nobelpristagaren Joseph E Stiglitz besitter en lång meritlista, som bland annat inkluderar uppdrag som Vice President och Chefsekonom hos Världsbanken, Ekonomisk Rådgivare till President William ”Bill” Clinton och verkar numera som Universitets Professor vid Columbia Business School. Redaktören och Herr Stiglitz är inte nödvändigtvis eniga i alla uppfattningar och tolkningar av omvärlden, men det utesluter inte en samsyn på ett flertal betydande områden, vilket demonstreras i följande artikel.

Stiglitz har inte bara kritiserat hanteringen av finanskrisen och Federal Reserve i ett otal artiklar liksom i hans senaste bok Freefall…, men har även riktat skarp kritik emot Världsbanken och IMF , för deras hänsynslösa, hemlighetsfulla totalitärianism. Han myntade bland annat begreppet ”IMF riots”, mot bakgrunden att man ser på dessa upplopp, tidigare främst synliga i tredje världen, som tecken på framgång av bankkartellens planer i att binda svaga nationer i omöjliga skuldbördor. Permanent.

Stiglitz om det Stora Amerikanska Bankrånet

Jospeh Stiglitz, före detta Chefsekonom på Världsbanken säger att själva kärnan och maskineriet i Federal Reserve är så belamrat med konflikter att det är korrupt och underminerar demokrati.

Stiglitz: ”Om vi [Världsbanken] hade sett en styrelse och struktur som korresponderar med vårt Federal Reserve system, skulle vi ha skrikit och väsnats och sagt att det landet inte förtjänar någon assistans, att detta är ett korrupt styrelseskick.”

“Det är dags för oss att reflektera over vår egen struktur idag, och att säga att det finns delar som kan förbättras”.

Stiglitz påpekar att om någon annan nation hade presenterat en finansiell reform och som bas till denna hade använt en blåkopia av dagens Federal Reserve så hade det observerats ”en stor signal att någonting är fel”.

För Stiglitz är kärnan i frågan att de regionala Fed bankerna, sådana som New York Fed, besitter solklara intressekonflikter – ett resultat av att bankerna delvis styrs av en styrelse som inkluderar beslutsfattare i de banker som de är tillsagda att övervaka.

New York Fed [ledarbanken i hela den inre Federal Reserve strukturen], som tidigare leddes av Timothy Geither under perioden som oräknliga miljarder dollar i skattemedel gavs till Wall Street firmor som Citigroup, JPMorgan Chase, AIG, och Goldman Sachs, har för tillfället i sin styrelse Jamie Damon, boss på JPMorgan Chase, sedan tre år, efter att han efterträtt förra Citigroup´s styrelseordföranden Sanford ”Sandy” Weill.

“Så…dessa är killarna som tillsatte spelaren som sedan löste ut dem”, säger Stiglitz. ”Är detta en intressekonflikt?” frågar han retoriskt, nästan hånfullt.

”De skulle säga, ”ingen intressekonflikt”, vi gjorde bara vårt jobb”, svarar han. ”Men Du måste titta på intressekonflikter…”

“Anledningen till att man talar om styrelseskick är för att man i en demokrati vill att folk ska ha förtroende”, säger Stiglitz. ”Det här är en struktur som kommer att underminera förtroendet för en demokrati”

”Konkurs är en nyckelfråga inom kapitalismen. Bolag är ibland oförmögna att återbetala vad de är skyldiga sina kreditgivare. Finansiell omorganisering har blivit ett livets faktum i många industrier. Förenta Staterna har varit tursamma i att haft ett särskilt effektivt sätt att ge fallna bolag en ny fräsch start – Chapter 11 i konkurslagen, vilken har använts regelbundet, för till exempel flygbolagen. Flygen fortsätter flyga; jobb och tillgångar bevaras. Aktieägare förlorar i dessa lägen det mesta, och obligationsägarna blir de nya aktieägarna.”

Stiglitz väljer här inte att gå vidare med att reflektera över den ytterligare intressekonflikt som må finnas i att obligationsägare genom denna mekanism erhåller ett potentiellt subversivt sätt att ställa sig som storägare av något – på aktieägarnas bekostnad. De Stora Spelarna i världen är givetvis ett antal monoliter på obligationsmarknaden, och de som därför tjänar mest på gigantiska kollapser under sådana förhållanden. Inte minst för att de kan köpa kollapsade tillgångar för en cent på dollarn. Och de är stora nog att manipulera det globala finanssystemet i olika riktningar.

”Under en ny direktion, och utan bördan av skuld, så kan flygbolaget fortsätta att leva. Regeringen spelar en begränsad roll i dessa omstruktureringar: likvidationsprocessen säkerställer att alla kreditgivare behandlas rättvist och att den tidigare ledningen inte stjäl tillgångarna för sina egna intressens skull”.

Nej….de konsolideras ju genom denna process i obligationsägarnas händer. ”När det flyter blod är det köpläge” sade ju den största obligationsägaren av dem alla: Rothschild. Varför inte nyansera omstruktureringen så att risken är balanserad mellan aktieägare och obligationsägare, även efter en omstrukturering?

”Banker skiljer sig på ett vis: regeringen har en andel i detta för att den försäkrar insättningarna…Orsaken till att staten [skattebetalaren – Red] försäkrar insättningar är för att söka bevara stabliteten av det finansiella systemet, vilket är viktigt för att bevara stabliteten av ekonomin. Men om en bank hamnar i problem, så borde den fundamentala proceduren var densamma: aktieägare förlorar allting: obligationsägare blir de nya aktieägarna”.

Som en anledning av konsekvens menar Du? Annars låter det ju nästan som att Du arbetar för obligationsägarnas intressen snarare än för en proportionbaserad fördelning av jämbördig risk – risk som en gång byggde upp verksamheten? För att förhindra intressekonflikt borde man väl se till att även obligationsägarna ställs på huvudet i proportion och relation till alla andra i spelet? En betydande ”haircut” för alla på rimligt lika villkor är väl mera logiskt? Det är ju ingen större hemlighet att världens riktiga storägare inte syns lika mycket på kartan i form av aktieägande som man gör i form av obligationsägande, eftersom obligationsmarknaden är tio gånger större börsmarknaden – och de facto domineras av ett fåtal mega-ägare.

“Ofta är det så att värdet på obligationerna är tillräckligt stort för att det är allt som behöver åstadkommas. Som ett exempel: Vid tiden av den stora lösen giviningen som man gav Citibank, Amerikas största bank, med tillgångar på 2 biljoner dollar, hade de runt 350 miljarder dollar i långfristiga obligationer. Eftersom det inte existerar några obligatoriska utbetalningar på denna sorts likviditet, om man effektuerade en skuld-till-kapital [skuldsättningsgrad, soliditet -anm Red] konversion, hade inte banken behövt betala de miljarder och miljarder av dollar på räntan av dessa obligationer. Att inte behöva betala miljarder av dollar i ränta ställer banken i ett mycket bättre läge. I ett sådant tillstånd är regeringens roll inte särskilt annorlunda från den överseende roll regeringen spelar i konkursen av en vanlig firma.

Ibland så är det dock så att banken har varit så vanskött att vad den är skyldig sina insättare är större än tilllgångarna som banken har.”

Ibland?! Hur är det med ett belåningsbas-snitt i USA som har pendlat mellan 70 till 40 gånger insatsen under det senaste decenniet? Hur kan Du säga ”ibland”?

”Detta har varit fallet för många banker i debaklet under 1980 talet och i den nuvarande krisen. Då har regeringen kommit in för att ära sina åtaganden till sina insättare. Staten blir per effekt den – möjligen partiella – ägaren, även om man normalt sett försöker sälja banken så fort som möjligt, eller hitta någon som kan ta över den. Eftersom den konkursmässiga banken har åtaganden större än sina tillgångar måste typiskt sett staten sponsra köparen av banken för att lösa skillnaden – med andra ord fylla ut hålet i balansräkningen. Denna process kallas för konservering genom förmyndarskap. Vanligtvis är växlingen i ägarskap så sömlös att insättare och andra kunder inte ens skulle veta att något har hänt såvida de inte läste om det i pressen. Händelsevis, när en lämplig spekulant inte snabbt kan etableras, så kör regeringen banken under en tid. Opponenter till konserveringsprocessen försökte brännmärka denna tradition genom att kalla den för nationalisering. Obama har sagt att detta inte var den Amerikanska vägen [Obama? Vem på allvar bryr sig om vad en balsamerad teleprompterläsare säger när de röda lapparna är dubbelmärkta på förhand? - Red] . Men han hade fel: konserveringsprocessen, inklusive möjligheten till temporärt statligt ägande när allt annat misslyckats, var den traditionella vägen: de massiva statliga gåvorna till bankerna var vad som var exempellöst. Eftersom bankerna som togs över av staten alltid såldes förr eller senare föreslog somliga att processen skulle kallas för ”för-privatisering”.

”Lång erfarenhet har visat att när banker står vid risken att gå omkull så har deras direktion engagerat sig i beteenden som utsätter skattebetalare för risken att förlora ännu mer pengar. Banker kan i läget, exempelvis, gå loss på stora vadslagningar: om de vinner, behåller de förtjänsten, om de förlorar, än sen? De skulle ha dött i alla fall. Det är anledningen till att det finns lagar som säger att när en bank är underkapitaliserad, så bör den stängas ned eller övertas av förmyndaren genom konserveringsprocessen. Bank regulatorn väntar inte tills alla pengar är borta.”

Jaså verkligen? Hur var det med Lehman Brothers, AIG och Bear Stearns? Jag förmodar att Du syftar på när man har regulatorer som faktiskt fungerar, att de vet vad som sker, och därtill gör sitt jobb i god tid. Detta är dock inte observationen av vad verkligheten har uppvisat i den senaste finanskrisen.

“Regulatorn vill vara säker på att när en insättare stoppar in hans betalkort i en uttagsautomat och det står “täckning saknas”, att det beror på att det faktiskt saknas kapital på kontot, inte att det beror på otillräckligt med medel på själva banken. När regulatorn ser att en bank har för lite pengar, ställer de en upplysning till banken som anmärker att de behöver mer kapital, och om de inte kan ordna det, tar man vidare åtgärder av den sort som just har beskrivits. När krisen i 2008 fick momentum skulle staten ha spelat efter reglerna som gäller i kapitalismen och forcerat en finansiell omorganisering. Finansiella omorganiseringar, att ge en ny fräsch start är inte slutet på världen.” [Nej, de är dock i denna del av världen rena bingolotten för obligationsägaren, om de ersätter aktieägarna per automatik vid likvidation, så varför skulle inte ”bond-vigilantes” vilja spela ned banker genom naken blankning till exempel? Om insatsen är tillräckligt stor och balanserad är det ju en picnic för en obligationsägare att ta över offret genom finansiell aggression? - Red]

”Förvisso kan omorganiseringen även leda till början av en ny värld, en där incitamenten är bättre upprättade och en situation där utlåning återuppväcks. Hade staten forcerat en finansiell omstrukturering av bankerna precis på det vis som jag beskriver, hade det befunnits litet extra behov av skattemedel, eller ens av vidare statlig intervention. En sådan konversion ökar det övergripande värdet på bolaget eftersom det minskar troligheten av konkurs, och sparar därigenom inte bara de höga transaktionskostnaderna som följer av en konkurs, men bevarar även värdet av den pågående verksamheten. Det betyder att om aktieägarna slängs ut, och obligationsägarna blir de nya ”ägarna”, så blir de långsiktiga prospekten för obligationsägarna bättre än de var medan banken stod i limbo, när de inte var säkra på huruvida bolaget skulle överleva eller säkra på villkoren eller storleken på någon statlig gåva.

Obligationsägarna involverade i en omstrukturering skulle ha fått ännu en gåva, åtminstone enligt bankernas egen logik. Bankerna hävdar att marknaden undervärderade det sanna värdet av lånen i deras böcker, och andra tillgångar med. Det må ha varit fallet – eller så må det inte ha varit så. Om det inte är så, är det helt oresonabelt att tvinga skattebetalare att bära kostnaden av bankers misstag, men om tillgångarna verkligen var värde så mycket som bankirerna säger, då skulle obligationsägarna få uppsidan.”

Det är lätt att dela synen med Stiglitz på det principiella planet – förutom när det gäller hur risken fördelas. För med denna systematik tar aktieägaren en total risk, emedan den vars papper råkar kallas för ”obligation” istället för ”aktie”, inte bara eliminerar en massa risk, han kan även konsolidera sitt ägande på andras bekostnad. Detta är inte då en fri marknad på lika villkor. Det logiska vore att risk helt enkelt är en risk, och om ägandet konsolideras på obligationsnivå i omstuktureringsprocessen, måste det återbördas obligationer till de tidigare aktieägarna med så att de nominellt behåller en relativ investering i det återuppväckta bolaget. Annars ges en elit ett särskilt incitament i att destablisera en marknad för deras egen individuella gagn. Obligationsspelarna är tillräckligt mäktiga för att göra sådana saker med enkelhet.

”Obama administrationen har argumenterat att de stora bankerna inte bara är för stora för att misslyckas, men att de är för stora för att bli finansiellt omstrukturerade…eller som jag brukar kalla det, för stora för att resolveras….för stora för att spela efter de ordinarie reglerna av kapitalismen. Att vara för stor för att finansiellt omstruktureras betyder att om banken ligger nära att fallera, finns det blott bara en källa av pengar: skattebetalaren. Och under denna hittills okända och obeprövade doktrin, öses hundratals miljarder med dollar in i det finansiella systemet.”

Tack för det Herr Stiglitz. Kan Du möjligen tänka Dig att åka över till den Svenska Riksgälden och förklara denna rudimentära ordning för sömngångaren Bo Lundgren?

”Om det är sant att Amerikas största banker är för stora för att resolveras, så har det djupgående implikationer för vårat banksystem framöver – implikationer administrationen hittills har vägrat att möta upp. Om, exempelvis, obligationsägarna effektivt sett står garanterade, för att dessa institutioner är för stora för att bli finansiellt omstrukturerade, så kan marknadsekonomin inte utöva någon effektiv disciplin på bankerna. [Givetvis inte, det är därför vi kallar Obama för en manchurisk kandidat. – Red Paradise]

De får access till billigare kapital än de borde, därför att de som tillhandahåller kapitalet vet att skattebetalarna plockar upp förlusterna. Om staten tillhandahåller en garanti, oavsett om den är explicit eller implicit, så bär inte bankerna alla risker associerade med varje beslut de fattar – risker burna av marknader (aktieägare, obligationsägare) är då mindre än de som bärs av samhället som en helhet, och resurser flödar till fel ända. Därför att de för-stora-för-att-omstruktureras har tillgång till medel vid lägre räntesatser än de borde medges förvrids hela kapital marknaden. De växer på bekostnad av sina mindre rivaler, som inte får denna garanti. De kan lätt komma att dominera det finansiella systemet [Som om de inte redan gjorde det – Red] , inte genom större skicklighet och skarpsinne, men genom det underförstådda statliga stödet. Det borde framgå klart: dessa för-stora-för-att-omstruktureras bankerna kan inte operera som ordinära marknadsbaserad banker.”

Eurueka, det stod förvisso klart både för Mao och David Rockefeller redan när de samtalade hemma hos Li Dynastin om saken, över ett par koppar kantonesiskt thé.

”Jag tror faktiskt att all denna diskussion [från makthavarna] om de banker som är för-stora-för-att-omstruktureras bara var en list. Det var en ploj som fungerade, baserat på rädslofaktorn. Precis som Bush exploaterade 9/11 och rädslorna för terrorism för att rättfärdiga så mycket av vad han gjorde, så gjorde Skattkammaren, både under Bush och Obama, detsamma med 9/15 – dagen Lehman kollapsade – och rädslorna för ännu en härdsmälta blev ett verktyg för att suga ut så mycket som möjligt för bankerna och bankirerna, som själva hade fört världen till den ekonomiska undergångens rand.

Argumentet är att, om bara Fed och Skattkammaren hade räddat Lehman Brothers, skulle hela krisen ha undvikits. Implikationen – som tycks ha anammats av Obama administrationen är, vid tvekan, lös ut dem, och gör det på ett massivt vis. Att vara sparsam är att vara småsnål och snarstucken.

Men det är fel läxa att lära sig från hela Lehman episoden [Stiglitz formulerar tidernas underdrift: avgå Lundgren – Red]. Föreställningen att om bara Lehman hade räddats skulle allt vara fint är rent nonsens. Lehman var en konsekvens, inte en orsak: det var konsekvensen av bristfällig belåningspraktik och otillräcklig översyn hos regulatorn. Oavestt om Lehman hade eller inte hade lösts ut, så var den globala ekonomin på väg mot svårigheter. Innan krisen, som jag ofta noterade, hade den globala ekonomin upprätthållts av bubblor och överdrivna lån. Kollapsen accelererade säkerligen hela processen av att dra ned på hävstången, det förde ut på fältet problem som länge hade grott, som till exempel att banker inte kände till deras eget netto värde och visste följaktligen att de inte kunde veta detsamma hos andra bolag som de gjorde affärer med. En mer ordningssam process skulle ha pålagt färre kostnader på kort sikt, men ”kontra-faktisk historia” är alltid problematiskt.

Det finns de som tror att det är bättre att ta sin medicin och låta det gå därefter, eller att en långsam nedtagning av överdrifterna skulle vara år längre, med ännu större kostnader. Å andra sidan, kanske den långsamma återkapitaliseringen av bankerna skulle ha skett snabbare än att förlusterna hade blivit uppenbara. Med denna synvinkel, att smeta över förlusterna genom oärliga redovisningsmetoder, skulle man dock åstadkomma mera än att bara tillhandahålla en symptomatisk lättnad. Ett tredje synsätt menar att Lehmans kollaps faktiskt räddade hela det finansiella systemet, att utan dess undergång, skulle det ha blivit svårt att blästra den politiska vilja som behövdes för att lösa ut bankerna…det var svårt nog att göra så efter deras kollaps.”

Räddade systemet? Ställ en kamera på dem, de närmaste åren borde ge dessa marodörer, vilka de nu är, synliga ränder i deras ansikten. Minimerande av en aspekt av ett gigantiskt systemfel minimerar bara en aspekt…det räddar inte ett system som inte håller ihop ändarna ens under rådande teori.

”Även om man håller med om att låta Lehman gå under var ett misstag, så finns det många andra val mellan att ge en blank check som Bush och Obama gjorde efter September 15 – per deras vägledning från Hank Paulson, Ben Bernanke, och Tim Geithner – och att helt sonika stänga av Lehman och be till ovan att allt ordnar till sig till slut.

Staten var förpliktigad att rädda insättarna, men det betydde inte att man behövde tillhandahålla skattemedel för att även rädda obligationsägare och aktieägare. Som noterat tidigare, standard proceduren skulle ha inneburit att institutionen räddades och aktieägarna slogs ut, med obligationsägarna som nya aktieägare. Lehman hade inga försäkrade insättare, det var en investment bank. Men den hade något som nästan var i paritiet med det – den lånade kortfristiga pengar från marknaden genom kommersiella papper som hålls av kapitalmarknadens fonder, vilka agerade rätt mycket som banker gör…man kan till och med skriva checkar på dessa konton. Det är anledningen till att den del av det finansiella systemet som inkluderar kapitalmarknader ofta kallas för skuggbankssystem….så mycket som det brukade ske flykt från riktiga banker innan insättningsgarantier implementerades – för att stoppa flykter – så tillhandahöll staten försäkringar till skuggbankssystemet.”

Stiglitz tar upp en intressant vinkel på slutet här, som inte belyses särskilt ofta, jag antar att Stiglitz kände igen Världsbankens och IMF´s metodik härvidlag… Skuggbankssystem per statliga försäkringar? För IMF backas ju upp av somliga skattebetalare, i deras odemokratiska ovetskap, emedan tillgångar i de maffia tornen medges till ägarna i ”skuggan”…”trust me”, så att säga.

”De som opponerar sig finansiell omstrukturering – konserveringsprocessen – för bankerna som har problem säger att om obligationsägarna inte beskyddas till fullo, så flyr bankens återstående kreditgivare – de som ger kortfristiga lån utan statlig garanti – om en omstrukturering verkar hägra”

Tja, det finns ju obligationsägare och obligationsägare. Somliga kanske flyr, men De Stora vinner nästan på varje premiss här, om deras avsikt i spelet till exempel är att konsolidera nivå av ägande för att skärpa deras tillbörliga makt på marknaden. Det är detta förhållande som måste synas och brytas upp, via anti-trust lagar.

”Om dessa kreditgivare är rationella, skulle de inse att de drar stora fördelar ifrån den större stabliliteten av bolaget som ges av konserveringsprocessen och skuld-till-kapital konversionen. Om de vore villiga att behålla sina medel i banken innan krisen, torde de vara villiga att göra så än mer efter processen. Och om regeringen inte har något förtroende för dessa förmodat super smarta finansiärer, skulle de kunna erbjuda en premium för det hela. Till slut skulle Bush och Obama administrationerna inte bara ha löst ut aktieägarna men även försett processen med garantier. Garantierna rensar effektivt argumentet för den generösa behandlingen av aktieägarna och långfristiga obligationsägare.”

”Under finansiell omstrukturering, är dessa två stora förlorare. Cheferna på bankerna blir av med jobbet, och blir olyckliga. Aktieägarna blir olyckliga de med, eftersom de har förlorat allt. Men det är den naturliga konsekvensen av att ta risk i kapitalism – den enda rättfärdiga premissen för något utöver normal avkasting – vilket de lyckades erhålla under boomen – är risken av en förlust.”

Vi kan konstatera att vi på många sett har samsyn på definitioner och logiska processer i denna specifika diskurs. Skillnaden i vår uppfattning ligger i att Stiglitz i denna härad  är  fokuserad på en helt teknisk och intentionsbefriad nivå av problematiken, och tar här ingen större hänsyn till transnationella spel, djup politik och vad insider världen egentligen består av, både till sinne och sentiment. Men Stiglitz har naturligtvis rätt att om man hade följt tradionellt amerikanskt Chapter 11 förfarande så hade prislappen för kalaset blivit långt mycket lägre för skattebetalarna. Det vi vill understryka, i den större bilden, är att ett stabilt och rättvist system som kallas ”fri marknad” måste se till att det är olönsamt för stora obligationsägare att parasitera och metastasera sig på en annars bräcklig marknad, och att de inte står beymdigade till att destablisera entiteter genom finansiell aggression och vadslagning.  Terrorbalans är icke definitionen av en fri marknad.

Red

Ahmadinejad: USA kan ha legat bakom 9/11

Posted by leewanta on september 24, 2010
Okategoriserat / Kommentering avstängd

Ahmadinejad illustrerar den svåra biten med att söka korrigera bilden av vad som egentligen skedde 9/11 2001 med World Trade Center i New York. En tyranns ord misskrediterar vilken utsaga som helst, oavsett vad det är fråga om. Leewanta – och kompani – tycker att bilden som Irans ledare försöker sälja in är felaktigt definierad och brister helt i sin disposition..ett simplet pundhuvuds försök att vända på steken. Vår uppfattning – och den är delvis baserad på faktiska källor i Den Djupa Världen – är att angreppet var en del i ett mycket större spel om en ny världsordning. Och denna plan är icke specifikt en amerikansk plan, utan en agenda som är satt av transnationella intressen, där de mäktigaste rösterna inte är amerikaner alls. Ja,  deras lierade i USA var delaktiga i operationen, annars hade den varit omöjlig, men angreppet 9/11 är i den yttersta verkligheten bara en aspekt av en multidimensionell, internationell operation, genom en kolossal planerad provokation. Kalla det ”new world order”,  ”world governance”, eller kalla det för ett ”reformerat FN”.  Den långsiktiga agendan hos ”grundarna av FN”, som Bush refererade till i sitt New World Order tal, avser etablera en världsregering med en superbank, för de som ursprungligen tryckte på FN skapelsen var samma dynastier som tryckte på för ett League Of Nations en gång i tiden – storbankirerna. De nyttjade bakgrunden av krig och elände för att motivera den projicerade fördelen med en världsstat eller federation. För dem handlar det dock blott om expanderad, konsoliderad och totaliserad kontroll och makt.  De har ju alltid ansett att den sanne suveränen är den som skapar pengar, inte någon enskild nation eller folkvald ordning, och andemeningen de är övertygad om är att massorna är primitiva ”brute” trälar, och organiseras bäst under terrorbalans. De Stora har alltid haft sina strategiskt utvalda spelare överallt för att sköta processen och opinionsbildningen. Från triangeln Rockefeller, Kissinger och Brzezinski, till Mao och Maurice Strong [One is impressed immediately by the sense of national harmony....There is a very real and pervasive dedication to chairman Mao and Maoist principles.  Whatever the price of the Chinese Revolution, it has obviously succeeded not only in producing more efficient and dedicated administration, but also in fostering high morale and community purpose.  General social and economic progress is no less impressive....The enormous social advances of China have benefited greatly from the singleness of ideology and purpose....The social experiment in China under Chairman Mao's leadership is one of the most important and successful in history - David Rockefeller, From A China Traveller, New York Times, Augusti 10, 1973 ].

Media och de banala propagandisterna försöker kalla det obekväma prospektet för en ”konspirationsteori”. Det uppenbara i sammanhanget är att det är DE som i realiteten är så kallade konspirationsteoretiker, de hasplar ur sig åsikter som inte baserade på något annat än intellektuella, reaktionära uppkastningar. De känner ingen alls av vikt, de vet intet vad som försigår i den djupa världen, eller vad De Stora talar om vid sina måltider, eller spenderar 12 timmar om dagen med att studera den hårda bilden. Polimedia bara tycker något påpassligt och konventionellt, mycket likt en sinnessjuk monoman. Skulle de vara modern tids profeter som vet ”hur det hela ligger till”, utan att faktiskt veta eller ha observerat något själva? Är deras visshet i frågan en akt av gudomlig intervention?   Eftersom vi har viss framgångsrik erfarenhet i att observera trender så finns det en mycket gammal trend av mänsklig begivenhet i denna situation som fortfarande omger omständigheterna. När en Gallileo, en Copernicus…ja vem som helst som söker bryta en konventionell föreställning med en större sanning, gör sig gällande, så flås budbäraren reaktionärt av pöbel-medvetandet.  Denna sorts billiga belackare och låtsas-vetare som stod emot Genier försvann aldrig från världen, de finns precis överallt idag med, och agerar som imbecill tröghet i utvecklingens processer, inte minst i media och politik, men även annorstädes. Det är ganska få människor i denna värld som söker svar på frågor, som hungrar efter sanning. De flesta vill blåsa upp sina endimensionella antaganden och föreställningar istället. Frågan är om den givna principen är att de ska låtas vara utan bemötande, och gå under i sina bedrövliga vanföreställningar…eller inte? Knepig fråga faktiskt.

En Svensk reaktionär delegat reste sig och gick iväg efter den Iranske ledarens uttalande. Den dagen som sanningen i detta stora spel har brutit igenom väggarna – var ska Du resa dig och gå därnäst? Kommer Du överväga landsflykt för att Du inser att du inte är mera än en lat hejarklacksnisse?.

Stora spelare i denna värld gillar stora konflikter, oavsett om det är ett USA emot Sovjet, eller ett USA emot Iran. Polarisering är profitabelt, obligationssäljande och bindande. Men ibland måste de naturligtvis kompromissa lite grann, av temporala skäl.

”We shall have world government, whether or not we like it. The question is only whether world government will be achieved by consent or by conquest.”  James Warburg, Feb. 17, 1950, till United States Senate Committee on Foreign Relations

Warburg dynastin tillhör det stora tornet, och det är inte direkt varje dag de kan citeras själva, för här talar De Storas anda. Han menar vad som sägs och premissen kvarstår naturligtvis till fullo i Tornet – världsregering ska i deras mening komma till stånd, antingen via samtycke, eller via erövring. Hur lätt är det inte att lista ut resten? De som sugs in i Sverige tydligast i världordnings-agendans lägre proxy svep är bland annat alliansens ledande spelare, man tycks bara behöva  komma från en viss plats och låta meddela vad som gäller, så följer de Stråmannen likt oheliga lärljungar.

Det är nu dags att välja sida, vi ser vad som pågår, och det finns en betydande chans till att denna era blir tyrannernas sista marsch. Det har med massmedvetandets process av upplysning att göra, och det syns en oundviklig ekvation i detta ljus. En era av mörker, korruption och bedrägeri, avlöses sedan av revolt eller upplysning, dessa spår växlar av varandra genom tidevarven, och processen är definitivt en säkerställd trend genom historien. Det är inte så att denna blogg är emot internationellt utbyte eller samarbete, inte alls, men dessa termer och processer är idag proxy agenter för något helt annat, vilket inte drönarna är kapabla att förstå eller genomskåda. Det är därför de står förvånade inför terror angrepp såväl som finanskollapser av globala proportioner.  Annars visste de väl?

Antingen ställer man sig nu utan förutfattade meningar, simpla antaganden och egoistiska agendor på sanningens sida – oavsett vad den må vara – eller så ställer man sig i lögnens och de vanskapta illusionernas tjänst. Man får avgöra själv hur man vill upptecknas av historien. Vi tror definitivt att högmod går före fall – fortfarande.

Du väljer din allians.

120 Broadway, Jag Hör Dig

Posted by leewanta on september 22, 2010
Okategoriserat / Kommentering avstängd

Vi är nu vittne till en tidigare oskådad diskrepens i offentlighetens verklighetsförankring i förhållande till postulerade faktum. Blädderläpparna som kväker om den global ekonomin slår rekord i nonsens utsagor varje dag. Halvbakade analytiker tar t ex OECD´s rapport som annonserades häromdagen om USA´s fabulerade återhämtning i tillväxt – återhämtning helt frånvarande i all nämnvärd data – som en bas för att förmedla vilseledande trams till publikum. OECD skrev – två månader innan den stora finanskollapsen – att den globala ekonomin skulle nå rekordhöjder vid tiden allt brakade samman. Dessa institut har aldrig varnat i förväg för saker som till exempel Islands krasch, för Greklands krasch, för PIIGS länderna utveckling. Dessa offer satt bara på vindrutan helt plötsligt en dag. Var dessa ting så svåra att förutspå? För den som har tillgång till fakta och vet hur systemet fungerar i sin essens kunde förvarna om det mesta i detta hänseende med flera års framförhållning – men den sortens kompetens är inte särskilt populär, det är roligare att låtsas och leva på rökiga antaganden från glipande byråkrater. Den Stora Finansen dirigerar spelet väl dock, de lyckas etablera  sina ambitioner med precision, som  t ex ökade överstatliga regleringar och verk, vilka utgör delmål på deras väg till en superstat, att lära sig att släppa på nationens värn – så att De tar över planen istället. Interpols Generalsekreterare Ronald K. Noble talar om att polisen i nationerna behöver svara på ett globalt vis….emot dessa ständigt förökande terroristerna, som naturligtvis nyttjas för att använda hotbilden till De Storas teater och estrad för en global världsstat. Ja, det är ju egentligen vad Terroristen är till för. Globalonin sprider sig som det premediterade skript det de factor är, som det givna svaret på alla ”globala problem” som slår matrisen med häpnad, och kommer att fortsätta att göra så över en längre tid. Problem som De Stora omsorgsfullt har planerat och exekverat. Om man tillhör den yttersta superfinansen finns det inget som är så profitabelt som kriser, depressioner och krig, som en mint på de tidigare bubblornas fall. Det är givetvis en ålderdomlig ekonomisk vishet, men den tål att upprepas tills att den begrips. Nu har ju Goldman Sachs plötsligt öppnat kontor i Iran – en mycket anmärkningsvärd nyhet – vilket får oss att tro att krigskortet av någon anledning har blivit trögt att spela för tillfället…GS är ju en sorts subversiv skuggregim till den Amerikanska Regeringen, ett maffia-finansens KGB/GRU.

Så låt oss nu igen ta en titt på världsekonomins härförare, USA. Fas två av kvantitativa lättnader (ekonomiskt stöd som bygger på färska nya sedlar) är under uppsegling samtidigt som implementationen avslöjar – allt för uppenbart – att den första fasen faktiskt misslyckades kapitalt. Tja, om något misslyckas så totalt, varför inte upprepa bedriften och göra den senare smällen desto större? Ta ett extra lån för att kunna betala av på det första? Detta är den ”logiska” processen i västvärlden just nu, att ta mer lån för att betala det man inte kan betala. Fas två får således den förutsägbara effekten att krisens kärna fördjupas och illusionen om återhämtning består, emedan sann återhämtning skjuts upp i en långt avlägsen framtid. Över bara de senaste tre åren har USA förverkat 13 extraordinära biljoner dollar, allt som gick ned i råtthål för att hjälpa utvalda banker, försäkringsbolag och särskilda elit spelare att skinna skattebetalarna. Valet var helt fel, vilket till och med Bernanke antydde för ett par veckor sedan. Samtidigt yrar den svenska Riksgäldens generaldirektör Bo Lundgren – en sann garderobiär – och menar att det var fel att låta Lehman gå omkull, att man skulle ha hjälpt en stor mega-fifflande byrå att ställa sig på fötter med hjälp av skattemedel. Herregud! Lås in denna inkompetenta gycklare i närmsta garderob för all framtid! Det är för att man INTE lät alla dessa andra finansiella kadaver gå omkull som kriserna fortfarande mångfaldigas in absurdum, men Lundgren kan inte räkna, har aldrig hört talas om vad markandsekonomi är till för, eller ens funderat på om att vara rationell är rationellt. Låt oss skeppa honom till Missouri för det närmaste decienniet eller så. Lundgren har deklarerat att han inte förstår ens den mest basala form av ekonomi eller finans. Ge Dig av – omgående – Lundgren, världen ska inte ersätta och belöna Er sorts inkompetens med taffliga och självförintande räddningsaktioner. Att Riksgälden är besmittad med swappar kan möjligen framöver kosta Lundgren mycket mer än en stolvärmare. Vi ser fram emot sanningens hetta därvidlag.

Back in the USA. Förvisso kan vi idag inte veta exakt hur mycket Fed pumpade in i systemen eftersom de hittar på sina egna utomparlamentariska regler. Allt de gör behandlas som statshemligheter. Vad vi dock vet, för att räkenskap är en enkel exercis, är att den så kallade återhämtningen var en hägring baserad på extraordinär likviditet, inte baserad på real ekonomin. Och vad händer då? Man ser att hela injektionen bara vaporiserade bland finansiella institutioner över hela världen. Enligt bogusbefriad klassisk ekonomi så har USA stått i en inflationssmittad depression sedan Februari 2009. Massiva injektioner av likviditet avhjälper inte ett systemfel. Hur skall du ersätta förlorad produktivitet med att ständigt låna och trycka nya sedlar? Hela västvärlden blev av med en stor del av sin skattkammares bas, när produktionen flyttade från väst till andra länder. Det leder till konstant lägre BNP i real ekonomin. För att stävja detta började man trycka skinande värdepapper och låna och belåna allt inom sikte. Globaliseringen knäckte västvärldens själv-organiserade strukturer och priset för denna nedmontering slår igenom dessa finansiella kriser, för ett värdepapper som baseras på ett annat värdepapper som baseras på ett annat värdepapper osv – är inte verklig ekonomi – det är en illusion. Sanningen är att man inte kan återbörda ett land som står i insolvens när hela systemet som ska bära landet i sig är korrupt. De som kontrollerar den amerikanska ekonomin är på väg att leda densamma in i ett stort svart hål, och magnituden av hålet kommer att suga in mer olycka genom den globala matrisen. En kris som är väl utformad för att ge storägarna sina fördelar och tvinga in länderna i en belägring som förlöses när man accepterar en ny världsordning…en global bank, en global regulator….om detta någonsin sker har världen förlorats till en liten grupp super-finansiärer.

Finansieringen av USAs skulder hos utrikes intressen börjar bli väldigt dyra att underhålla, och nu ser man att somliga hoppar av och köper guld istället, guld borrar sig till nya rekord, ett efter annat, trots försöken att manipulera ned dem. Den mer svårbedömda frågan är exakt hur en kollaps i USA påverkar resten av väst och i vilken utsträckning. Det ser inte lovande ut, och en kollaps kan ge väldigt underliga följder i den finansiella världen, utlösande till exempel en domino av kapitalflykt från banker och en samtidig obligationskollaps. Fed fortsätter med att monetisera och många nationer är frysta under skuldbelägringen. Med nästan 22% arbetslöshet i verkligheten, fastighetspriser på väg nedåt, och konsumenter som kämpar för att slakta alla möjliga utgifter. Återhämtning, eh? Globaliseringens dödskalle möts nu i USA av alla dessa miljoner som ställdes utanför arbetsmarknaden permanent genom Tea Party rörelsen, successions-rörelser av olika slag som har fått en väldig fart över de senaste sex månaderna. Tids nog uppnås kritisk massa i antalet amerikaner som säger ”nu är det nog”. Eftersom de är så hårt pressade så har många jänkare sökt svar på vad som har hänt deras land, en process som gör att de blir mer och mer informerade om spelet, det utväxlas enorma mängder information via nätet och fristående radiokanaler. Bush Sr kanske hade rätt i sin intervju från 1992 i ”off-camera” småpratet om att globalister och bankvänliga politiker nog skulle hängas i lyktstolpar när publikum blev varse spelet. De vet i stor utsträcking om att banksystemen bara räddades temporärt, både i USA och Europa, med skatteförpliktelser som bas. Spelarna som orsakades problemen ges mer och mer och det slaget rimmar inte alls väl med hett amerikanskt blod.

Sannolikt blir konsekvensen på kort sikt att från och med den 2:a Januari kommer USA att ha en lame-duck president och en knuten kongress. Därifrån tilltar folks vrede som kommer att riktas mot Wall Street…och det bådar inte väl för aktiemarknaden när elitister svarar på publikums ilska med att kollapsa aktie- och obligationsmarknaden. Denna situation är mer än trolig över den kommande perioden eftersom dollarn fortsätter att nedvärderas och skulder skenar. Bollen är i rullning och kan mycket väl sluta i ödeläggelse av både Fed och Wall Street. Nu vet mycket folk om att Fed är en privat oligarki som ägs av internationella intressen genom vissa banker på Wall Street, och att deras insider spel tömmer såväl skattkammaren som ödelägger folkets pensioner och besparingar, att de vinner på varje vadslagning på börsen eftersom de riggar spelet med terminer och nanosekundsnabba manipulationer av handeln via HTF protokoll (high frequency trading). De äger spelet. Och föga förvånande skyndar det på flykten över de senaste 18 månaderna till obligationer, guld och silver, samt bas- och råvaror. På den amerikanska börsen bedrivs naken blankning som en tornado av farsoter. Mer än 70% av handeln är datorbaserad, black box driven finansiell terror. Om inte det är ett dåligt tecken, vad är då ett dåligt tecken? Reaktionen från ett vaket publikum i USA kan bli en minnesvärd stund i historien…ett fall av värsta-scenariot-slaget kan snabbt förbytas i att Paris, den 14:e Juli 1789 kommer att ses som picnic i förhållande till ett fullständigt utsläppt amerikanskt raseri. Helvetet har ingen vrede likt en rasande mob. Globalism, någon?

Förmodligen kommer man att försöka återinstallera Glass-Steagall Act och åter påföra de nödvändiga väggarna emellan mäkleri, bankväsende och försäkringssektorn. Men en faktor att räkna med är att: om resten av västvärlden samtidigt ligger nere för räkning i betydande ekonomiska våndor kommer superbankirerna att söka globalisera en lösning med all tillgänglig kraft – vilket ställer dem som vinnare, de får då in allt de behöver till de fonder och truster som de är delägare i…jorden blir då Planeten Bankworld. De kommer att försöka dölja det verkliga förhållandet under ytan, precis som de gör med Bank Of England, IMF, Världsbanken, BIS och så vidare, så att det ser ut som en sorts multilateral institution, och bedrar den ovetande genom det universiella skenet. För om finanselitens fronter står tecknade i fonderna och trusterna har de dels en säkrad gigantisk tillgång och dels en tillgång som dessutom genererar vinst automatiskt åt superfinansen. Det är väl en rimlig tack för att de har krossat världens finanser och valutor? Privat mononpol, någon?

Europeiska bankirer är ganska uppskruvade i sin oro därför att många av dem vet att de star i konkurs i den riktiga världen. Budgetsanering är hedervärt, men man höjer inte skatten när tillväxten bara ligger på 1%, vilket fångar realekonomin i ett skruvstäd. Denna policy slutar i en hård landning. Åtminstone har en del insett att bara slänga pengar på ett problem inte löser det. Ännu en del är övertygade om att en kollaps av systemet kommer och överväger nu sätt att minimera smärtan på. Men det finns inget särskilt sätt att göra det på inom ramarna av rådande system. Med tanke på vad som har kommit in i EU, ECB från Fed misstänker somliga att spelarna bakom Fed är självmordsbenägna eller något i den stilen – men de tar under tiden tacksamt emot all likviditet de kan komma över ifrån dem.

I nuvarande takt börjar de riktiga bränderna att synas under tidiga 2011, när de ostimulerande stimulanserna verkar på sitt sätt och arbetslösheten växer. Då blir det svårt för media och propagandamaskinen att dölja vad som händer inom Amerika när informationen söker sig över Internet och radio. Det utesluter inte ett plötsligt fall som utlöser en kollaps i förtid, eftersom eliten har tidsplaner att följa. Minns den svarta måndagen på den amerikanska börsen 1987, denna sorts händelse anser vi fortfarande har en hög trolighetsfaktor att spela upp sig igen under rådande omständigheter – innan årets slut.

Den Amerikanska Regeringen och Fed kommer under 2011 att möta svårigheter och opposition ifrån sina utrikes långivare vad gäller finansieringen av skulderna, samtidigt som kapitalbehovet kommer att växa exponentiellt. Det troligaste alternativet är att man till slut väljer att införa åtstramningar parat med närvaron av mycket kraftig inflation, på en nivå som inte har setts sedan andra världskriget.  Mer än 15% av USA upplever redan vad folk upplevde på 30-talet…tältstäder finns över hela landet. Och eftersom kurvan är stadigt nedåtpekande så kommer ilskan att tillta. ”Vilken globalist ställde oss i denna misär? Jag ska flå honom om jag får tag på honom!”. För allt eftersom dessa rader skrivs flyttas mer och mer jobb från USA stadigt till trälarnas länder. Underskotten växer alltså exponentiellt på grund av utarmningen av produktionen och återutvecklar inte den amerikanska ekonomin. Mer och mer bidrag går till de arbetslösa som inte kan få jobb hos de transnationella konglomeraten längre, vilket avformar ett land i en stadigt pågående ekonomisk och finansiell kollaps. Hur länge kommer de som får betalt i dollar för sina varor att acceptera en återvinning i totalt värdelösa obligationer och säkerheter? Förr eller senare börjar dessa att dumpas. Som vi ser det är dollarn på väg från 80/70 spannet på USDX till 40/50 spannet. Fallet framtvingar nedvärdering av andra valutor med och ställer då många på huvudet i deras skulder. Detta kan följas i realtid, minut för minut, genom att titta på vad som händer med guld och silverpriserna, vilka blir fria ädelmetaller när manipulationen ifrån banksyndikatet inte fungerar längre. Guld är rädslans barometer, en valuta som inte står i skuld till någon, och därför agerar som fiat valutorna – kreditvalutornas – store fiende. Bara en fullständig idiot skapar förvisso en kredit valuta till att börja med, men så har vi bott i grottor en gång i tiden med.

Även om den deliriöse Spanska premiärministern José Luis Rodriguez Zapatero försöker lura i publikum att ”krisen är över” i Europa så befinner sig naturligtvis sanningen på annan ort. Problemen i Europa kan inte sägas vara på väg bort. Räntorna på Irländska obligationer stiger, liksom i Portugal, en oro som påminner marknaden om Grekland. Faktum är att ränteskillnaderna är mycket nära deras topp ifrån senaste Maj. Irländska diskontot hoppade nästan en halv punkt förra veckan. Det signalerar bara mer finansiella problem framöver, härdar som kommer att påverka obligations och aktiemarknader över hela världen.

Marknaderna letar efter reflation. Huruvida detta blir fallet i Europa återstår att se, men tendenserna manifesteras på Europeiska och Amerikanska börser. Europeiska obligationsmarknaden uppvisar ett tryck, men inte på en svårartad nivå för stunden. Känslan överlag beskriver att marknaderna letar efter negativa eller betydande händelser i tunneln…och kanske skulle det ombesörjas av ett plötsligt maktskifte i något land, säg en kupp i Grekland eller något liknande. Samtidigt omgrupperar sig marknaderna inför en lägre dollar och det ger givetvis en boost för guld, silver, bas- och råvaror, som vanligt.

Många instanser och politiska tyckare lever under antagandet att det finns en kontroll över den finansiella globala situationen, när inget påstående kunde stå längre ifrån sanningen. Exakt hur länge tror de att publikum kommer att tolerera svåra åtstramningar medföljt av en riktigt påtaglig inflation i såväl England som i USA? Grekland kan således mycket väl bli en kataklyst igen för problem som studsar genom hela matrisen…baby do it one more time.

Hävstångseffekten spelar fortfarande på marknaderna, men inte närheten på den nivå som förelåg tidigare. Ingen har en fullständig koll på graden av hävstångsbaserad kredit, men vi tror att  den står på en nivå som är blott en fraktion av vad som var läget för två år sedan drygt. Å andra sidan så är världens spekulanter övertygade om en framtid med kvantitativa lättnader i USA, vilket många förmodar kommer att fortsätta upptas även i England och Europa. Smittan sprider ut sig över många faser. Europa eggas upp av blint styre och högmod i kombination och tror att de har sett det värsta – men de har fel. Europa har många problem som inte har lösts och det inkluderar nära-konkurs-tillståndet hos fem större nationer.  Glöm inte att Tyskland har sagt att det räcker nu med lösen och borgenspelet, och menar att 1 biljon Euro får vara nog. Nåja, dessa sura PIIGS magar kommer att kräva mera – för att inte tala om deras långivare. Om Tyskland håller på denna – hedervärda och på alla vis korrekta – position kan deras vidmakthållande bli slutet på Euron. Vi hoppas att de står på sig, för att rädda en chimär är en business för idioter. Och det finns ingen anledning för Tyskarna att acceptera rollen som totala idioter. Vi tror att somliga Tyskar förstår i allt större utsträckning att det ligger en ohelig men medveten finansiell kraft i all dessa problem….sniff, sniff. Samtidigt är det åtta månader långa rallyt på Europeisk export över eftersom Euron står i högre kurs. Därför kunde vi nyss läsa hur Tysklands tillväxt hamnade i en plötslig ”tvärnit”. Tvärnit kanske, men ingen särskild nyhet.

Obligationsmäklarna försöker intensivt övertyga oss om att det värsta är över, men de har inga vidare meriter historiskt i sina tidigare trendanalyser, så vi ser på deras utsagor med den största skepsis, precis som vi gör med varje artikel som publiceras på det blåsta Pressrelease Institutet, Dagens Industri. Vi ser en fara i likviditetsdöpta priser på aktier och obligationer. Till och med spekulativt papper säljer vid sin snabbaste takt detta år. Somliga ser på saken uppenbarligen på ett annat vis eftersom guld, silver och bas- och råvaror flyttas till högre sfärer. Investorer jagar avkastning och det är det sämsta man kan göra i en sådan här marknad, eftersom denna reaktionära jakt, i en nedåtgående, destabliserad och manipulerad marknad, leder till en kvalitetsfälla och giver påföljande förluster.

Fed och Skattkammaren har skapat en omöjlig sits för dem som behöver inkomster. Det kan inte vara rimligt att pensionärer som befinner sig runt 70, 80 års strecket ska springa upp ur gungstolen fem gånger om dagen för att de tvingas jaga avkastning på sina planer. I Sverige verkar det som alliansen fortsätter få mandat att vilseleda nationen…och framtidens pensionärer kanske får se sig jaga på ett liknande sätt med detta gäng neo-globalister vid spakarna. I dessa tider – och en bra bit framöver – är det absolut en dålig idé att avskaffa statliga bolag (utom Nordea, det är alltid läge att dumpa Nordea), så eftersom det är en dålig idé för nationens intresse av egenmakt och stablitetsskäl, kommer de antagligen att göra så. Den här sortens politrucker begriper inte mycket av världen, och borde stanna hemma, helst nära en garderob, för att åsamka nationen så lite skada som möjligt.

Apropå pensionärer så har deflation varit en underliggande faktor i den amerikanska ekonomin de senaste sju åren, som har motarbetats av den stora expansionen av kredit och pengar. Problemställningen är väldigt komplex och är därför ständigt debatterad, vilket är förståeligt. Världen har skjutit bort deflation med hjälp av inflation över perioden. Vi besitter ingen tvekan i att högre inflation ligger på kartan och Fed´s låsning i att använda samma trick mycket väl kan sluta i hyperinflation, innan deflation hinner visa sitt ansikte över ett kaputt system. Vägen man tar må vara fascinerande, men prislappen är förödande. En robust inflationsbaserad ensidighet brinner ut väldigt fort. Om man en gång väljer inflation som ett instrument för kontroll är det nästan omöjligt för kaptenen att se sig använda något annat, eftersom nästa anhalt nästan alltid heter deflation. Till och med att flytta omkring Säkerheter och värdepapper är en knepig uppgift i en daglig marknad på 4 biljoner dollar. Se på Japan förra veckan, de spenderade 500 miljarder dollar på att försvaga sin valuta, och kammade inte hem något särskilt alls. Det påvisar en stark indikator av hur begränsade regeringars makt är på valuta marknaderna. Regeringars kontroll över marknaderna närmar sig ett slut.  Vi har inga exakta siffror på Fed´s interventioner inom MBS, CDO, GSE och tillbörliga marknader men det torde åtminstone uppgå till 2,2 biljoner dollar över en ett års period i tillägg till det senaste stimulanpaketet, vilket landar på cirkus 3 biljoner dollar. Som det ser ut nu är de betvingade att upprepa bedriften ett år till…och ett år till…och vem vet, var slutar det? Tja, det verkar inte upphöra någonsin samtidigt som köpkraften faller med 7% om året, löner har stagnerat, arbetslösheten ökar, vilket till slut gör deflationssmällen svår att tämja ens med att skapa 3 biljoner extra dollar…per år. Globalisering, någon? Som synes blir denna väg dollarns död. Tänk dessutom på vad som sker om och när Kina, Japan och Korea känner sig nödgade att sälja av dollar? Zimbabwe, någon? Glöm allianser i denna terräng, detta kan översättas som ett pågående valuta krig, och nu är det redan skrivet att guldet har besegrat dollarn efter 17 månader i en fight. De berörda parter som förstår vad detta innebär gör säkrast i att bädda rent innan man somnar om igen.

one way love…

Trend 2012 – Det Stora Spelet Spiller Över – Obamageddon – Del 3

Posted by leewanta on september 19, 2010
Okategoriserat / Kommentering avstängd

Detta är en fortsättning på trend analyser som nedtecknades för nästan fyra månader sedan och delvis publicerades på denna blogg. Även om den politiska världsarenan har rört sig lite granna sedan dess så kvarstår denna trendanalys med bestämdhet, och postas här utan revision.

Vad betyder ett namn?

Vem kan glömma euforin som hälsade Barack Obama vid hans presidentvinst 2008? Rubriker över världen trumpeterade ett historiskt moment i Amerikansk politik. En nation som bara 50 år tidigare hade kvävt befolkningen med rasbaserad segregation hade nu svept en ”svart” man in i Vita Huset.

Amerika visade de rätta färgerna åtminstone på detta plan, nu kunde ingen kalla USA för en rasistisk nation. Var fanns rasisterna 2008? Visst fanns de och visst finns de fortfarande år 2012, men vilken nation var utan dem?

Förenta Staterna demonstrerade för världen ändamålsenlig demokrati. En rookie halv vit/halv svart Senator från Illonois besgrade hans opponent, John McCain, en krigsveteran och Republikan. Majoriteten talade, färg spelade ingen roll. Under banderollen ”förändring som vi kan tro på” och insmickrat med ”hopp” var en politisk frälsare född. Med en predikants taktmässiga oratorium närde kandidaten Obama den hungriga flocken med visioner av fred, välstånd och globalt samarbete.

Ingen modern valdagsseger hade firats med så storslagen fanfar och dyrkande smicker som den som frikostigt smäktades på deras messias av Obama anhängarna.  Obama bröt den traditionella ordningen av segrarens balsals uppmöte med att piska upp en 500,000 stor publik i ett enstämmigt ”Ja, vi kan” frosseri i Chicago´s Grant Park.

Bortsett från att skriva historia genom hans seger skulle Barack Obama komma att sitta vid spakarna under historiskt unik epok. Det stora spelet i världen började att rämna alla tidigare ordningar i civlisationen.  Även om spelet var ett gränslöst arbete som redan hade existerat under lång tid i den internationella processen, skulle många historiker grovt förenkla de fyra åren av Obama som början på slutet av Imperiet Amerika, och han skulle även minnas som den president som ledde Amerika in i  Det Stora Kriget av det andra årtusendets första århundrade.

För att förstå vad som ledde till båda dessa monumentala dramor, är det nödvändigt att förstå hur scenen sattes innan Obama gjorde sin entré. Olikt så många tidigare presidentval, där det erbjöds ett val emellan det minst onda av två onda ting, var situationen i 2008 bokstavligt talat svart och vit. Men historien kommer inte att minnas det så.

Ptroo! Hej Då Bush!

Antingen glömda eller suddiga genom en tidens dimma stod de vidunderliga misslyckanden från George Bush regimen och den proportionella antagonin som riktades emot honom och hans administration. Boken om Bush berättade om åtta år av mordiska krig på synnerligen dubiösa grunder, ekonomisk kataklysm, tortyr och en grosshandelsmässig utrymning av konstitutionella rättigheter. Det vore svårt att hitta en annan Amerikansk president i modern historia som har misslyckats så spektakulärt med så många saker samtidigt. Bush hade blivit en så stor börda att Republikanska kandidater höll honom bort från partiets kandidaturer så att man inte befläckades med associationer till honom eller hans politik. Så föraktad var Bush att en publik på mer än en miljon deltagare som deltog i Obama´s installationsdag buade bort honom från scenen.

Men vid mitten av 2009, med Obama bara några månader inne på presidentposten, stegrades omedelbart oppositionen, som hade dämpats tidigare av entusiasmen sprungen ur valsegern. Först ut på banan var Tea Party rörelsen född den 15 April, sedan fjärde Juli rörelsens skatteprotester, vilket sedemera åtföljdes av nationsomfattande stadshus konfrontationer emot Obama´s hälsoreform och den 12 September marschen emot ”Stora Regeringen”. Protesterna tycktes dyka upp ur ingenstans; den ena protesten efter den andra och de fortsatte att resa sig i volym, år efter år. Euro-media som hade hyllat Obama till stjärnorna från början hade initialt svårt att berätta om vad som skedde i sanningens USA. Vad som skulle bli en massrörelse besågs först som så osannolikt att det knappt reflekterades av instanserna. Det var ännu ett fall av ”ingen såg det komma” stunderna i media.

Med den impopulära hälsoreformen borrad genom Kongressen  och med det vanliga folkets ekonomi ostimulerad av alla stimulanspaket så genererade anti-Obama krafterna en lokomotiv effekt under 2010.

Emedan hälsovårdsfrågan uppfattades som ett Obama initiativ, en hjärtefråga, så hudflängdes han för att både fortsätta och eskalera lösenspelet till Wall Street med svindlande summor av skattefinansierad borgen till de ställda kasinogästerna, räddningsplaner som påbörjades under George Bush, vilket förvisso opponerades av många traditionalister inom den konservativa kretsen.

Ras Kort

På alla fronter – ekonomisk, geopolitisk, militär – klandrades Obama för tillståndet i den Amerikanska nationen, och på nästan varje större front (med undantag för hälsovård och ”cap and trade”) så var faktum att Obama utbushade Bush. Hans mest hätska (konservativa) kritiker gav Obama ingen förtjänst alls för att utföra och förstärka den Bush politik de en gång hade stött så starkt: att beröva misstänkta terrorister deras Habeas Corpus (åläggande om prövning [inför rätta] av det berättigade i ett frihetsberövande), fortsatt tortyr, eskalering av Afghanistan kriget, upptakten av Pakistan kampanjen, och det fortsatta Irak kriget, som man försökte måla bort genom att kalla kvarstående militär för något annat än vad de var.

I mer än bara en ideologisk träta så vreds hätskheten till personliga breddgrader. Angreppen riktades inte bara emot mannen, men emot hans rastillhörighet, hans Muslimska rötter och barndom som han tillbringade i Indonesien.  Förvisso finns alltid ras och religions korten i kortleken, men hade Obama lyckats med att vända ekonomin hade de korten aldrig spelats ut. Men obestridligt faktum kvarstod i att andan som sade ”Förändring Vi Kan Tro På” förändrade ingenting alls, och saker belägrades istället till långt värre bredd-grader.

Nu i 2012, efter fyra år av Obamastyre, lades klander – såväl rättfärdig som irrelevant –  helt och hållet på Presidentens axlar. Svepta i den amerikanska flaggan så sågs konservativa, drabbade av ADD, besitta en minnesbank som bara sträckte sig till den 20 Januari 2009, oförmögna att erinra sig decennier av inkompetens, misstag och ohyggligheter som banade väg för Den Stora Depressionen och Det Stora Kriget. För denna sorts människor var de åtta år som föregick Obama´s installationsdag en stund att minnas i ett töcken av nostalgi – en mytisk fantasivärld av rikedom och erövran som presiderades av en modig, välvillig, filosofisk President.

Det Balsamiska Leendet

I den, åtminstone symboliskt, vänstra flygeln sippade de ohjälpliga Obama-apologeterna vin och åt av mikrovärmd quichepaj. Allt som Obama gjorde (och det torde inbegripa allt han gjorde) som stod i motsats till deras liberala trossatser eller begick skamlöst övertramp på hans egna vallöften, viftades bort med  bortförklaringar som ingen orkade bemöda sig med.

Allt eftersom stöd och lösen paketen blev större, eskalerade krigen, budgetunderskott växte och fler jobb förlorades, och man insisterade på att nationens problem hade ärvts, att inget av dem skapades av Obama eller gick att undvika – inte ens när de otvetydigt var av hans egen hand och helt möjliga att undgå.

Till en början hette det, “ge honom tid…”. Och när tiden hade givits döptes det till ”han kunde bara göra så mycket inom ramen av..”.  Och då, med att i stort sett bara ha åstadkommit vad de annars skulle ha hårt kritiserat Bush för, argumenterade de, ”hans händer var bundna och han gjorde bara det bästa som omständigheterna medgav..”

Och trots att dessa Obama-apologeter var snabba att håna tanken på att det existerar dolda agendor som “dåliga webbsidor skrivna av högerfolk”, skulle de samtidigt teoretisera att hans uppenbara förrådanden och vänd-kappan-efter-vinden retorik inte riktigt var hans produkt heller, men snarare kommet ur namnlösa och fördärvliga krafter som han var betvingad att lyda.  Ja, om han inte gjorde så stod ju hans eget liv och familj på den slutliga linjen…

Det var aldrig någonsin så att Obama bara var ännu en oärlig, bedräglig, arrogant, självbetjänande, inkompetent politiker som redan var döpt av särskilda intressen till att börja med. Intellektuellt kapabla att väga fakta och bevis, men emotionellt oförmögna att medge att de står blåsta, kunde inte Obama-apologeterna erkänna att de hade investerat allt sitt emotionella, intellektuella och politiska kapital i en bluff.

Från Inbördeskrig Till Det Stora Kriget

I sommaren av 2012, när världen rör sig närmare till Det Stora Kriget, så ser det omedelbara hotet emot Amerika ut som ett inbördeskrig. De två politiska partierna, båda lika spruckna, var mer polariserade än någonsin. Schismer som började med Tea Parties och Skatteprotester i 2009 skulle kulminera i Amerikas söndringar, till multipla oförsonliga fraktioner. Med de flesta revolutioner, inbördeskrig och världskrig, kan man inte fånga rörelsen i en enda singulär orsak. Politik spelar alltid en roll, men inte nödvändigtvis den definierande rollen. Den andra amerikanska revolutionen innehåller både element som krigar för oberoende och element riktade stater emellan. I både fallen fanns det mycket mer än en enda frågeställning bakom kaoset och missnöjet. Med inbördeskrig i görningen och politiker upptagna med pajkastning och att spela de politiska sidorna mot varandra, skulle zombie -media grovt förenkla bilden av missnöje genom att ställa den som ett fall av ”nord mot syd”-ideologiskt slag. Så är ej fallet. Ja, unionen i sig står i våda, men som ett uttryck av en problematik som ligger på en mycket större skala. De-för-små-för-att-spara reser sig för att konfrontera de-som-är-för-stora-att-misslyckas. Ledande förespråkare av Statens Suveränitet (individuella stater) utmanar Federalt Styre. Vi ser polisstat gentemot civil olydnad, undantagstillstånd gentemot konstitutionell lag.

Trendpunkt: Precis som många nationer gick i konkurs under statsskulder så gjorde även många Amerikanska Stater detsamma. Med skatter redan resta till uppviglande nivåer, började stater vägra att finansiera federala program som de såg returnerade lite eller inget alls till dem (som till exempel utbildning) och/eller gick emot viljan inom deras valkrets…krig, utrikeshjälp, den enorma allestädes ökande försvarsbudgeten etc. Vermonts Andra Republik, praktiskt taget ett okänt fenomen under 2009, var inte längre en långsökt propå eller ett skämt. Och de stod inte ensamma. Kall för succession och regionalisering skulle nå valurnorna vid 2012. Som ett rebelliskt uppror emot diktaten som hade införts av den Federala regeringen – men motsattes av folket – underblåstes succession för enskilda stater och regionala enklaver.

Imperiet USA befann sig under belägring. Det var den riktiga nyheten. Men med en svart man som gick den andra presidentronden, och med immigration som utjorde en komplementär kallbrand, sögs ”användbara idioter” in i en politiskt utformad och media propagerad rasorienterad propaganda fälla - som fick det hela att se ut som en ”svart mot vit” konflikt.

Tillbaka i USSR

Världen höll på att falla samma i sömmarna, men för USA som fortfarande levde sin ”vi är nummer ett” illusion, var ”det där borta” en hel värld bortom dem. Amerikas ledare och media, med deras impregnerade uppfattning om moralisk överlägsenhet, fann sig oförmögna att överväga att den stora amerikanska unionen kunde gå samma öde till mötes som Sovjet Unionen.  Emedan många av de bländande skillnaderna mellan de två politiska systemen hade publicerats till leda – särskilt i Förenta Staterna – så förbisågs de bländande likheterna.

Precis som i det disintegrerande USSR var USA´s infrastruktur lika rutten som dess politiska system. Efter att ha forcerat igenom en globalisering per legislatur som vände vad som en gång var en vibrerande nation av handelsmän, hantverkare, farmare, affärsinnehavare, industriarbetare och producenter till en låglönebaserad serviceekonomi av hälsovårdare, hyllvärmare, kassörer, kontorsträlar och kanslister. Till och med Amerikas arbetsmoral och etik började sovjetiseras: ”Vi låtsas arbeta. De låtsas betala oss”. Likheterna slutade inte där. Korporativa chefer eller Kommunistiska Kommissarer – namnen, ansikten och uniformerna var olika, men på ett ekonomiskt och politiskt plan var de faktiskt nästan samma sak. Lön, förmåner och makt tillökades i pyramidens topp, medans förbittring sjöd därunder och höjde sig.

USSR, i sina avtagande dagar som Imperium, förslösade sina begränsade resurser genom kamp och att förlora ett Kallt Krig medan man smidde ett förlorat lopp av vapenrusting.

USA, i sina avtagande dagar som Imperium, förslösade sina större och mer betydande men ändock begränsade resurser på en monstruös försvarsbudget, på att utkämpa storfinansens ovinnbara krig i vanföreställningen om en amerikansk global hegemoni, och närde en omättlig militär stationerad på hundratals baser runt om i världen.

Som en ironisk skruv i historien, påbörjades både imperiers nedfall genom att suga på samma Afghanska strå…

Uncle Sam, Uncle Joe

Självklart, till det yttre verkade Sovjet Ryssland och USA århundraden och flera världar olika. Under Stalinist kommunismen fanns det ingen förevändning om yttrandefrihet eller fri rörelse, medan USA hade sitt första tillägg i konstitutionen som upprätthöll en omhuldad tradition där gemene man alltid, mer eller mindre, har varit fria att kritisera efter behag. I Ryssland 2010 kunde undersökande journalister som grävde för djupt gräva deras egen grav. Oliktänkande, visslare, och opponerande intressen, precis som i de forna dagarna, gjorde sin sak under risk och fara. I USA, även om yttrandefrihet och oliktänkande var tolererat, så visade det sig i praktiken att imperiemakterna hade stora likheter effektivt sett. Det spelade ingen roll om det var demokrater eller republikaner som satt vid makten – folket hade nästan intet att säga till om som en fråga av konsekvens. Regeringen gjorde som den ville efter sina egna premisser.

Presidentens skarpaste kritiker från den konservativa/republikanska ändan och media kallade Obamastyret för Marxism/Kommunism/Socialism. Men Uncle Sam såg inte alls ut som Uncle Joe. Hans fall i totalitärianism bar ansiktet av Fascism. Fascism kan mer beskrivande kallas för Korporativism därför att samgåendet av stat och korporativ makt är dess definition, enligt Benito Mussolini som var något av auktoritet på området.  Amerikanarna hade fötts med en silversked i mun som smakade av en Gospel vid namn Kapitalism: ”Ett ekonomiskt system som karaktäriseras av privat eller korporativt ägande av kapitalvaror, genom investeringar som bestäms av privata intressen, och genom priser, produktion, och distributionen av varor som bestäms genom konkurrens på en fri marknad”.  Medan den kapitalistiska realiteten aldrig riktigt levde upp till sin definition så hade Amerika, mycket mer än andra nationer, varit ett land av möjligheter. Det fanns förvisso ras, kön och religiösa barriärer, men att realisera den Amerikanska Drömmen var under en tid möjligt för den som var villig att arbeta för det.

Hur som helst, långt innan 2012, och trots sin förpackning i Rött, Vitt och Blått, så hade ingredienserna ingen likhet längre med orginalreceptet. När principerna om jämlikhet lyckades stå rådande i olika sociopolitiska fält, så kvarstod observationen att i USA var inte alla människor skapade likvärdiga. Den ekonomiska formeln hade ändrats även om orden inte hade gjort det. Numera hette det ”ju större du är, desto mera lättnader till dig”. För stor för att misslyckas, för stor för att fallera? Vilken fascist har hittat på detta? Skattelättnader för de rikaste. Lån, garantier och eftergifter bara för de som hade vissa kopplingar. Sockrade affärer och subventioner för blott de största spelarna i de rikaste industrierna – Stor Olja, Stor Farma, Stor Agri, Stora Flygbolaget, Försvarsindustrins Stora Kontraktörer, Stora Banken, Stora Mäklaren och Stora Försäkringsbolaget – och inte bara stod alla andra innevånare ensamma i maskinen som arbetade åt De Stora, Storebror tog av deras skatter för att berika sina Stora Kompisar. Efter rundorna av lösen och borgenspelet, räddningspaket för wall street maffian, rekordstora stimulanspaket som avlöste varandra, var det bara ett särskilt klientel som fick någon märkbar lättnad alls av spelet…De Stora. I den andra ändan av ringen steg folkets vrede till nya höjder. Fast beslutna att fortsätta spela sitt spel, att täcka över deras förluster och vidmakthålla sin Stora Bonus, sprang den Amerikanska Kongressen deras ärenden och till kasino-gästens undsättning, med en flink Orewelliansk händighet av nomenklatura, och beslöjade sin sanna identitet från publikum. Det kallades för ”Restoring American Financial Stability Act”  och torgfördes till publikum som propositionen som skulle förbättra redovisningsskyldighet, ge transparens i det finansiella systemet, beskydda skattebetalarna genom att sätta stopp för lösen och borgen-spelet med deras skattemedel, och beskydda konsumenterna från oegentliga finansiella tjänster och tillbörlig praktik.

Frånvarande i saluhallens skrän (i Kongressens synopsis) var den ack så lilla och nästan försumbara detaljen om 4 biljoner dollar som var öronmärkta som en garanti att lösa ut problem-banker och andra institutioner om behovet skulle uppstå. Trots propositionens namn, var övningen inte mycket mera än ännu en pantsättning för att skinna folket och lösa ut De Stora. Varje handling som regeringen vidtog var bara till fördel för De Största, som konsoliderade sina intressen i affär och industri på den allsmäktiga toppen. Genom en kombination av avreglering och politisk favoritisering så tog man frihet ur den fria marknaden, och demonstrerade att det var omöjligt för osmorda entreprenörer att konkurrera. På varje nivå blev De stora bara större och större. Som ett exempel: i 1994 höll de sex största finansiella institutionerna tillgångar som motsvarade 20 procent av den amerikanska ekonomin. När ”paniken i 08″ bröt ut så hade de 58 procent.  Vid 2010 hade de 62 procent. Tre Stora Banker kontrollerade två tredjedelar av det lagliga utpressningsbåget som är mer känt som kreditkortsmarknaden. Samma flykt till konsolidering i toppen applicerades till varje aspekt av den Amerikanska ekonomin.

Dessa var inte akademiska procenttal som hade separerats ifrån det dagliga värvet.  När de rikaste 10 procenten av landet har kontroll över 93 procent av all finansiell egendom, så finns det bara 7 procent kvar att partaja på för de resterande 90 procenten av befolkningen.

Vid 2012 var inte den pråliga obalansen längre en själlös statistisk stapel eller en tunn skärva på en pajformad charter. Under tungt skattetryck, utmätta, isolerade, arbetande för litet eller arbetslösa…insåg de allt mer hätskt drivna 90 procenten att de borde ha en större andel av den där pajen.

Kläm De Små Rackarna

Variationer av samma berättelse spelades ut runt om i världen. Uppror i Thailand. Arbetarstrejker i Kina. Stora strejker i Indien. Från gatorna i Grekland, Ungern, Rumänien…till plantage i Panama, över hela planeten reste sig protesterna. Även om motiven kunde se olika ut på ytan, fanns det i sin kärna en gemensam nämnare som länkade ihop raderna: de rika tog i övermått för att göra sig rikare – och med samma pendelsving åkte alla andra nedför, klämda eller svultna. Men under försommaren till 2010 var det få som hörde dessa universiella mullranden, alternativt misstolkade dem som  isolerade eller icke relaterade incidenter – om inte helt avfärdade av ständigt leende och positiva provianteringsofficerare, som ett flytande fenomen som skulle ge sig så fort ekonomin återhämtade sig.

Jobb Kommer Att Ge Sin Boost När Stimulanser Upphör, Säger Greenlaw

Juli 6 (Bloomberg) – Tillväxt av jobben kommer att underhålla den amerikanska ekonomiska återhämtningen även när regeringens fiskala stimulanser upphör, enligt David Greenlaw, Morgan Stanley´s chefsekonom för avdelningen fasta inkomster i New York. Morgan Stanley förväntar sig ”moderat, hållbar tillväxt, en återstuds i privat efterfrågan på kredit, ett bottnande av inflationen och ett Fed som börjar implementera sin exit strategi”.

Vid vilka synliga mått som helst, kunde inte data rättfärdiga en sådan optimism - eller någon optimism alls.  Av alla indikatorer så är den mest prominenta från Wall Streets perspektiv aktiemarknaden, vilken under början av 2010 började på en modest nedstämd gaffel och fortsatte på en i stort sett flat linje. Det gamla ordspråket ”som Januari går, så går året” levde upp till sitt rykte. Historiskt sett är det en av årets starkaste månader. Under nästan 80 procent av alla mätningar så visar det sig att om Januari är positiv så kommer marknaderna att stiga över årets lopp.  I en ansats att sätta maximalt spin på tillgänglig data, gick mäklarna till angrepp med att den stagnerade aktiemarknaden befann sig i köpläge. Deras eget levebröd hängde på att fålla in en och en annan drönare till spelarnas kasino. Efter att ha plumsat från sin höga position på 14,000 i 2007, hade Dow hämtat sig till 1999´s nivå kring 10,000.

Men 10,000 i 2010 var inte samma sak som 10,000 i 199. Under det mellanliggande decenniet hade konsumentprisindex stigit med runt 60 punkter. För marknaden att vara värd i köpkraft vad den hade varit värd decenniet innan, skulle Dow behöva ligga runt 14,000. Inte var det att betrakta som någon försäkringsteknisk hemlighet, men om man följde de finansiella nyheterna skulle man ha svårt att hitta en expert som talade om Dows index i förhållande till inflation. ”Markanden är översåld”, sade Paul Zemsky på ING Investment Management, som besåg 550 miljarder dollar när marknaden tippade förbi 10,000 i tidiga Juli. ”Förbättringen i detaljhandelns försäljning var tillräckligt för att få folk att komma tillbaka. Över de närmaste veckorna kommer vi sannolikt att få både ekonomisk data och vinst prognoser som visar att vi inte kommer att gå tillbaka till en recession”.

Ekonomisk Alzheimers

Multi-miljardären Warren Buffet, trakterad som ”Oraklet från Omaha” och vördad av affärsmedia för hans omättliga lust för än mer pengar, hängav sig under tidig sommar åt att göra återhämtningen officiell. ”Ekonomin kommer tillbaka, utan tvivel”, sade han.

Men, med all stimlulans, med alla biljoner i lösen, borgen och gåva, skattelättnader och skattemutor, ”cash for clunkers” icke att förglömma…. så var det bästa man kunde säga om marknaden i mitten av 2010 att det värsta inte hade skett ännu. Men det värsta skulle börja emanera sitt obehag vid övergången till 2011 och därefter. Och som alltid, de som inte såg kraschen komma skulle hävda att sådana som Profeten Buffet minsann inte såg det komma. ”Ingen såg det komma”.  Slagna av ekonomisk alzheimers skulle plötsligt media och deras politiska återhämtningspuppor glömma vad de hade påbjudit, vad man hade förutspått…ja, kanske till och med hävda att man hade sett kraschen komma hela tiden. Många som under lydnad hade följt experterna stod nu arbetslösa och desperata, och sökte trösta sig med tanken att alla hade gjort sitt bästa, och om det bara hade givits mer stimulanser till systemet, så hade nog dessa dåliga tider kunnat undvikas. Men det fanns andra – de 20 procent som kunde tänka själva. I motsats till den stora majoriteten, var de orädda att möta de oundvikliga konsekvenserna av otvetydiga sociekonomiska och geopolitiska fakta. När framtiden kom, så var de förberedda och kraftsatta, redo att hälsa den och att möta dess angrepp.

Alla Dessa Gyllene Skor…

Posted by leewanta on september 18, 2010
Okategoriserat / Kommentering avstängd

Guld har återigen brutit igenom till nya rekordhöjder och silver är på väg att göra det med, precis som vi har sagt under en lång, lång tid. Ingen som är hyfsat insatt är förvisso förvånad. 95% av oraklen trodde att guldet skulle gå nedåt och missade således möjligheten att kliva på till en lägre kostnad. Det är för att dessa 95% av förståsigpåarna inte alls förstår spelet, och istället leder förlorare över stupet.

Striden för monetär suveränitet mellan guld och dollar över de 16 senaste månaderna har vunnits av guldet och det påvisar en solid trend till än högre nivåer eftersom dollarns härskare förintar valutan med varje andetag. Den senaste tidens interventioner på valutamarknaderna av Japan, för att försvaga Yenen, upprätthölls i samklang med USA och andra centralbanker, men det kommer inte att stärka dollarn över någon signifikant period. USA dollarn har brutit samman på teknisk nivå och det finns numera ingen realistisk återvändo. Hur skulle någon kunna ställa in sig på en lång plan av dollarn när den har tappat 80% av sitt värde på 11 år gentemot köpkraften och mer 15% per annum gentemot guld? Nuvarande rally har precis börjat och kan verka ända till Februari, eller så långt som till Juni, innan nästa korrigering kommer till stånd. Vid den tiden kan guld mycket väl stå i en bra bit över 2000 dollar, om en större aktiekrasch föreligger (vilket vi fortfarande anser är sannolikt inom tidsramen) kan guldet blåsa förbi 3000 dollar. Det är upp till var och en att bedöma, det är en komplicerad situation i både USA och Europa, det enda man kan säga med säkerhet är att guldet kommer att stiga härifrån, och det verkar svårt för storfinansen bakom fiat valutorna att manipulera ned guldets stegringar.

Denna utveckling är dock inte så mycket av en nyhet som zombie-media skulla vilja föranleda läsekretsen att tro, det fanns rapporter redan för tio år sedan som pekade i denna riktning, tämligen exakt, och det är av spelare som känner till systemet innefrån, som ser funktionen av finansiella kollapser, som inser den oundvikliga fiat inflationen, och givetvis är medveten om agendan beträffande en ny världsordning, det allt överskuggande ledande motivet hos den högsta superfinansen. Låt oss dock göra en distinktion här. Den storfinans vi syftar på har föga gemensamt med de flesta standard bankirer, gatubanker och industriella investerare. De vi syftar på är västs gamla finansiella monoliter och de ser verkligheten på ett helt annorlunda vis än vad resten av världen gör. Profilen därvidlag är inte alls den av gängse kapitalister som man skulle kunna tro när man talar om människor förmögna bortom fattning, deras anda består i en sorts totalitärt ägande. Vi ser det som talande att Karl Marx var en god vän till Rothschilds på tiden det begav sig och dynastin gillade de facto hans idéer om en intellektuell elit som styr samhället. På det Brittiska muséet kan man se två feta checkar ställda till Marx av Nathan Rothschild.

Marx dumförklarade den stora massan och även detta föll dem i smaken. Så den här elitens världsstat vision är – fortfarande – av en socialistisk sort men driven av fascistisk mekanik – en liten krets storbankirer som anlitar intellektuella ledare för att styra publikum i en global federation. De  spelar givetvis på ”full spectrum dominance” tills målet är uppnått, vilket innebär att man är finansiellt engagerad i alla samhällens rörelser, oavsett dess ideologi. Eduard De Rothschild, en av världens mest förmögna män, är exempelvis storägare i den franska super-socialistiska tidningen Liberation, men detta har egentligen inte med ideologi att göra – det har med spektrum att göra.

Så med detta sinnelag i åtanke är det inte förvånande att monoliterna uppmuntrade och finansierade saker som Bolshejvikiska revolutionen, Hitlers resning, världskrig och så vidare. Det var egentligen denna tendens som Winston Churchill – på ett helt misslyckat vis – försökte sätta fingret på i hans artikel ”Zionism versus Bolshevism” i Illustrated Sunday Herald, Februari 8, 1920. Han fångades av populistiska imbecilla sentiment som ”zionism” för att beskriva subversiva kapitalbaserade resningar.

Och krig är ju vad USA har på händerna fortfarande och så länge de har detta så finns ytterligare en driver för högre guldpriser. Processen som vi är i just nu kan ta 3-5 år till innan den övergår i en annan fas, och vilken riktning som därav följer hänger på en mängd olika faktorer. Under tiden kan såväl en global finansiell kollaps som ett storkrig bryta ut vilket påverkar alla andra parametrar. Därför tycks det som att guld är den givna säkerheten över denna period. Man kan heller inte utesluta att guld återigen kan bli del av någon eller flera valutor i framtiden. Det finns dock en negativ aspekt med en guldstandard som bör påpekas och det är att guldbranschen är hårt manipulerad av De Stora. Vi torde önska en total revision av hur guldhandel bedrivs så att den frikopplas stora truster och särintressen. Men givetvis kommer guld att stärkas mot alla andra fiat valutor med, precis som dollarn, de är alla fallande gentemot guldet.

Men trots sådan manipulering av De Stora – och somliga regeringar – så har kanske den största och längsta uppgången av någon marknad i historien involverat väldigt marginell professionellt deltagande, i USA talar vi om mindre än 2% investor involvering – trots en konsekvent uppgång från 252 dollar till 1 270 dollar av guldet! Vilka tar råd från dessa professionella investerare? Förlorare givetvis. Det visar hur effektivt media och elitens agenter har vilselett massan med deras dagliga nonsens propaganda.

Under denna period av guldets resning har åtminstone 2/3 delar av officiella tillgångar i guld blivit avkrokat genom försäljning eller leasing – vilket är liktydligt med försäljning – därför agenten av tackor som leasar metallen säljer guldet till marknaden för att undertrycka priserna, och återbetalar lånet i dollar. Vad som är än värre, centralbanken som utför leasing tillåts av storskurken och ultraligisten IMF att stipulera att man fortfarande äger guldet i sin balansräkning. Hade inte centralbanker ägnat sig åt ”real funny stuff” som sådant hade guldet redan gått för väsentligt högre priser.

I USA är man nu i den andra fasen av att administrera massiva stimulanser och expansion av kredit, kallat kvantitativa lättnader. Den första fasen orsakade en expansion av BNP på 5 kvartal till endast 3-1/4% tillväxt. Prislappen för denna modesta rörelse var 2.5 biljoner dollar, ett brutalt pris att betala för ett så marginellt reslutat. Arbetslösheten steg inofficiellt till 22-3/8% och bedöms att nu ligga på 21-5/8%. Den amerikanska regeringens budgetunderskott är utom fattning, utom kontroll, och helt obetalbart.

285,000 jobb måste skapas per månad över de nästa fem åren bara för att hålla jämnvikt. I åldersgruppen 18-24 år ligger arbetslösheten på 52.4%, och i denna grupp vet vi att historiens revolter och revolutioner ligger hemmastadd….Man går nu in i den andra fasen av kreditkrisen och väldigt lite har egentligen ändrats på. Bara under 2009 registerades fyra nya miljoner amerikaner i klassen som fattiga. De finansiella instutionerna kvarstår i det djupaste trubbel och kör fortfarande med två set av böcker med välsignelse från EU, USA, BIS och FASB, och det är en kvarn som malar fram högre inflation och möjligen hyperinflation. Två böcker? Kan jag med få köra med samma fint? Nej, då blir det minsann ett brottsmål. Av de 12,75 biljoner dollar Fed spontant skickade ur dollar tryckeriet så vet vi bara var en del gick, de vill inte berätta hela historien.  Förmodligen så befinner sig den sanna siffran i hur mycket Fed har pumpat in i världens finansiella system mycket högre än vad som redovisas, kanske upp emot 20-24 biljoner dollar. Med andra ord så var sanningen denna: vid kraschen gick hela det finansiella systemet under, men med hjälp av Fed kunde man reanimera en hel zombie bransch. Sedan har Fed kvar sin nollränta som eventuellt bara kan stiga uppåt om någonstans alls.

Hur högt kan då egentligen guld stiga överhuvudtaget? Svår fråga, men om vi ser till John Williams, lägger han fram 7,600 dollar som ett möjligt högsta scenario. Frågan är dock om dollarn fortfarande ens existerar i det läget. Media som Bloomberg och andra försöker lura på folk idéen att ädelmetallerna stiger som ett resultat av hysteri kring bas och råvaror. Så lömskt när de flesta på Wall Street vet att man manipulerar aktiemarknanden för att hålla den ifrån kollaps. De operativa kommer att hålla inflationsbaserad depression vid liv så länge som möjligt – och de vet mycket väl att guld är den säkra valutan gentemot inflation, hyperinflation och deflation.

I över 40 år har den ena monetära expansionen följts av den andra, vilket har lett till konstanta bubblor inom aktier, fastigheter och nu obligationer och säkerheter. I den slutliga analysen är denna ekonomiska politik odjuret som förtär dollarn och många andra valutor som har vandrat samma väg.  Interventionspolitiken i USA och annorstädes kommer inte att kunna ändra på utkomsten. Hur skulle det kunna göra det när Forex handlar för 4 biljoner dollar om dagen? I USA fick odjuret ohämmat spelutrymme via Alan Greenspan och nu får man betala priset för att han följde storfinansens dekret samtidigt som han ledsagade dotcom kollapsen. Det som orsakar recessioner och depressioner är hävstångsbaserad kredit som spekulanter använder för att maximera profit – utan uppbacking i realekonomin, utan ökad produktion. Därför följs situationerna ofta av att centralbanker stryper likviditeten. Men Prima Causis i att det stora amerikanska fallet just nu är helt enkelt att produktionen, vilket översätts både som valuta och BNP, försvann till andra länder. Då blev spekulanterna än mer drivna till att hitta profit i olika bisarra spel, allt under antagandet att man kan tjäna sitt upphälle utan att arbeta alls. Och vad händer när krisen slår till och har levt ut sin våndor? Storbankiren kan då peka på den nya världsordningen som ”kan förhindra att detta sker igen”…oavsett om det är världskrig eller globala finansiella katastrofer som är förevändningen. De använder alltid en proxy för sina ”crazy ivan” rörelser. Se på hur de pumpade upp miljödebatten för att skapa opinionsbildning som kan ge projicerad energibrist via dygdfylld sparsamhet – miljömedvetenhet – och emotionellt rättfärdiga straffskatter på energi, så att de sedan kan handla koldioxidkrediter på börser för att upprätthålla nästa form av monetära pyramidspel: SDR. Alla vinner? Icke.

I USA 2004-2007 var bankers tillgångar belånade med allt ifrån 40 till 100 gånger insatsen, med ett snitt kring 70 gånger insatsen, och de ligger idag på 40 gånger insatsen. Den historiska normen är 9 gånger insatsen. Varför göra något så huvudstupa korkat? Tja, det fanns ju inget annat än fallande produktion – hello globalisering – att hålla igång ekonomin så man lät alla låna sig över huvudet för att hålla ekonomin vid skenbart liv. Ingen vill ta smällen på sin egen vakt. Hur kan någon tro att man kan göra sig av med produktion och istället för att arbeta, låna för all konsumtion, och sedan spendera lånat kapital på vad fattiga arbetare åstadkommer i en annan del av världen? Detta är inget annat än en kontrollerad demolering av västvärldens strukturer. Och den avcivliserade utvecklingen transformerade Wall Street från investerare i verkligheten, till ett gigantiskt kasino. Om inte Sverige ser upp följer vi den kollapsande amerikanska vägen förr eller senare, publikum lånar redan alldeles för mycket, vilket är en varningssignal, och De Stora kommer att söka trycka bort än mer produktion till fattigdomens läger från Europa. Man har ju en del ivriga globaloniska hejare i den svenska staben, som till exempel i utrikesminister Carl Bildt De Bilderberg.

Som vi har påpekat ett antal gånger ger en depression den högsta handen en möjlighet att konsolidera och köpa kollapsade tillgångar för en spottstyver, det är en del av deras rational i att låta Bernanke släppa loss en enorm tidvattenvåg av expanderad kredit och pengar, vilket höll deflation borta för stunden. Och då siffrorna börjar surna till igen – genom att visa sitt sanna ansikte – så går man vidare med QE2, nästa rond av stimulanser, baserade på kredit i negativ kurvatur. Trots att banker hade medel att låna ut den senaste tiden till små och mellanstora företag var det inte många som tog till sig det. Beroende på? Förtroendebrist. Man vet inte vad man ska vänta sig av en regering som beter sig oförutsägbart, lögnaktigt och oamerikanskt. Det är en konsekvens av att bryta det sociala kontraktet. Regeringen påstår att inflationen är 1.6% medans realiteten ligger runt 7%, vilket händer när konsumentvaror och dess efterfrågan påverkas av kreditexpansionen.

Vad vi ser i nuvarande stigande basvarupriser och värden på ädelmetaller är förstadiet till nästa serier bubblor som kommer att avkrävas på aktiemarknaden och obligationsmarknaden. När dessa bubblor spricker finns det inga stimulansåtgärder som kan åberopas. Detta återspeglar utvecklingen under det sena trettiotalet och läget vid den tiden finansierade vidare fram ett stort världskrig. Man kan säga vad man vill om tyranner och ideologiska rörelser men krig på denna skala åstadkoms bara med finansiering av dem, och vare sig materialet eller de föregående besluten hoppar ur tomma luften. De ska betalas.

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu