Följande artikel är ännu en klarsynt analys av vår gode vän Dr Paul Craig Roberts i ämnet globaloni – sinnelaget när ekonomiska vanföreställningar och konceptuell marknads-hybris tar över elementär form och funktion. Roberts var Sekreterare i Amerikanska Skattkammaren under President Reagan´s första ämbetsperiod. Han har innehaft ett otal akademiska positioner, inklusive William E. Simon Chair, Center for Strategic and International Studies, Georgetown University, och Senior Research Fellow, Hoover Institution, Stanford University. Han utmärktes med Legion Of Honor av Franska Presidenten Francois Mitterrand.
Har ekonomer gjort sig själva irrelevanta? Om Ni tvivlar på saken, kasta ett öga på det senaste numret av tidningen, International Economy, en spilla endosserad av tidigare Federal Reserve chefer Paul Volcker och Alan Greenspan, av Jean-Claude Trichet, president i Europeiska Centralbanken, av förre statssekreteraren George Schultz, och av New York Times och Washington Post, både vilka deklarerar att magasinet ”ligger i framkanten”.
Huvudartikel i det senaste numret är “Den Stora Stimulans Debatten” [PDF] – Hjälper Obama regimens stimulanser ekonomin eller motarbetas den istället?
Princeton professor i ekonomi och New York Time kolumnisten Paul Krugman och Moody´s chefsekonom Mark Zandi representerar den Keynsianska andan som säger att regeringens underskottsfinansierade utgifter behövs för att lyfta ekonomin ur recession. Zandi deklarerar att tack vara fiskala stimulanser så har ”ekonomin gjort enorma framsteg sedan tidiga 2009” [PDF], en åsikt som delas av Presidentens Råd Av Ekonomiska Rådgivare och Kongressens Budgetutskott.
Den motsatta synen, associerad med Harvard ekonomiprofessor Robert Barro och med Europeiska ekonomer som Francesco Giavazzi och Marco Pagano – och ECB – är att budgetöverskott som nås med att skära i regeringens utgifter sporrar ekonomin genom att reducera förhållandet av skuld till BNP.
Detta är den ekonomiska skolan som kallas ”låt dem äta kakor”.
Barro sager att fiskala stimulanser inte har någon effekt, eftersom människor förväntar framtida skatteökningar implicerat av budgetunderskotten och ökar deras personliga besparingar för att motverka den adderade statsskulden. Giavazzi och Pagano resonerar att, då fiskala stimulanser inte expanderar ekonomin, så blir fiskal budgetåtstramning baserad på högre skatter och reducerade utgifter botemedlet för arbetslöshet.
Om man förbiser den verkliga världen och behovet av liv för uppehälle, riskerar man att bli helt försjunken i denna debatt. Nåväl, i samma stund som man ser ut genom fönstret på världen, inser man att besparingar i Socialsystemet, Hälsosystemet Medicare/Medicaid, matkuponger, hus och boendebidrag när 15 miljoner Amerikaner har förlorat jobb, medicinsk betäckning, och hem medför en säker väg till död av svält, sjukdomar, och exponeringar – och inte minst förlusten av produktivitet som tidigare emanerade ur dessa 15 miljoner arbetare. Även om vissa proponenter förnekar att det hela kan leda till social oro, är det mer rimliga antagandet att ”när folk förlorar allt, förlorar de hämningarna”
Krugmans Keynes baserade skola är lika verklighetsfrånvänd. Endera sida i ” Den Stora Stimulans Debatten” uppvisar minsta insikt i att problemet för USA är att en massiv andel av landets BNP – och jobben, inkomsterna och karriärerna som associeras med detta – har flyttat annorstädes, offshore, och givits bort till Kineser, Indier, och andra länder med absolut minimala löner. Under transitionen stiger profit på Wall Street, emedan prospekten för jobb för medelklassen har eliminerats.
Utlandsbaseringen av Amerikanska jobb lockades genom (1) Wall Streets drift för “högre avkastning för aktieägarna”, det vill säga, mer profit, och från (2) nollställda ekonomer, sådana som engageras i debatten över fiskala stimulanser, som vantolkade realiteten med att associera globalism med frihandel istället för dess antites – jakten på den lägsta faktorn av kostnad utrikes eller en absolut fördel, motsatsen till komparativ fördel, vilket är basen för frihandelsteori. Till och med Krugman, som har vissa meriter som en trade teoretiker, har fallit för den nukleära ekvationen av globalism genom frihandel.
Emedan ekonomer antar, helt inkorrekt, efter den senaste trade teorin av Ralph Gomory och William Baumol, att frihandel alltid är ömsesidigt fördelaktig, så har de misslyckats med att examinera de förödande skadliga effekter som vi ser i kölvattnet av offshoring. De mer uppmärksamma av anlytikerna döms ut som ”protektionister”.
Orsaken till att fiskala stimulanser inte kan rädda den Amerikanska ekonomin har inget att göra med skillnaden mellan Barro och Krugman. Det har allt att göra med det faktum att en stor procentsats av hög produktivitet, värde-adderade jobb och medelklassens inkomster och karriärer som lever därav har givits bort till utrikes intressen. Vad som en gång var Amerikansk BNP är nu Kinesisk, Indisk eller något annat lands BNP.
När jobben har skeppats utomlands, så kan inte fiskala stimulanser kalla tillbaka arbetare till riktiga jobb för att möta en ökande efterfrågan från konsumenter. I denna aspekt så ger den fiskala stimulansen mest effekt för anställningar i Kina Och Indien.
“Låt dem äta kakor skolan” missar likaledes poängen. När investeringar, forskning, utveckling med mera har flyttats offshore, driver nedskärningar på ersättningar blott den inhemska befolkningen ned i jorden. Amerikaner kan inte betala av deras belåningar, bilkostnader, undervisningsavgifter, basräkningar, eller någon räkning alls för den delen, baserat på Kinesiska och Indiska löneskalor. Därför har Amerikanarna prisats ut ur arbetsmarknaden och blir istället beroenden inom den federala budgeten. ”Fiskal konsolidering” betyder att man avskriver en stor summa människor.
Under Den Stora Depressionen så var många förvärvsarbetare nya medlemmar av arbetskraften som kom från familjefarmar, där många föräldrar och fäder fortfarande kunde förse sig själva. När arbeten i city försvann, kunde många återvända till farmen.
Idag är jordbruk i händerna på den industriella jordbruksnäringen. Det finns inga bruk som de arbetslösa kan gå till.
“Låt dem äta kakor skolan” nämner aldrig den enda poäng som står i deras favör. USA, med all sin uppblåsta makt och betydelse, låter bero på US dollarn som reserv valuta. Det är denna roll i dollarn som låter Amerika att betala för sina importer i sin egen valuta.
För ett land vars handel är så obalanserad som Amerikas, så är detta privilegium vad som håller landet flytande.
Hoten till dollarns position är budget och handelsunderskotten tillsammans med all medföljande monetisering. Underskotten är så stora och har ackumulerat under en så lång tid att prospektet att återbörda dem har avdunstat. Som jag har påpekat under att antal år, USA är så beroende på att dollarn är reserv valuta att det måste vara en huvudsaklig prioritet att bevara den rollen.
Annars blir USA, en import beroende nation, ställd på huvudet, oförmögen att betala för övermått av import över dess export.
“Fiskal konsolidering”, den nya termen för budgetåtstramning, skulle kanske kunna rädda dollarn. Men såvida man inte har svält, hemlöshet, social revolt som mål måste åtstramningen slå på den militära budgeten.
Amerika har inte råd med sina multi-biljon dollar krig som bara berikar de privata oligarker som finansierar dem och de som är investerade i vapenindustrin. USA har inte råd med den neokonservativa vanföreställningen om en amerikanskt ledd världs-hegemoni och ett erövrat Mellanöstern öppet för Israelisk kolonnisering.
Är någon förvånad att inte en enda proponent av “låt dem äta kakor skolan” nämner möjligheten att skära ned utgifter för försvar och militarism? Berättiganden, trots att de är finansierade av öronmärkta skatter och har befunnits i överskott sedan Reagan administrationen, är alltid vad ekonomerna lägger på giljotinen.
Var står de två skolorna beträffande inflation och deflation? Vi behöver inte oroa oss. En av Amerikas eminenta ekonomer, Martin Feldstein, säger: : ”de goda nyheterna…är att investerare icke torde bekymra sig om endera”. Hans förklaring står som symbol för likgiltigheten bland Amerikanska ekonomer.
Feldstein säger att det inte kan bli inflation på grund av den höga takten av arbetslöshet och den låga kursen av kapacitetsutnyttjande. Således, ”det finns lite uppåt stigande tryck på löner och priser i Förenta Staterna”. Vidare, ”den senare resningen i värdet av dollarn relativ till euron och det Brittiska pundet hjälper till med att reducera importkostnaderna”.
Och vad gäller deflation, finns ingen risk heller. De stora underskotten motverkar deflation, ”så de goda nyheterna är att möjligheten av en betydande inflation eller deflation de närmaste åren är låg på listan av ekonomiska risker som möter den Amerikanska ekonomin och finansiella investerare”
Vad vi har framför oss här är en omedveten profession av ekonomi. Det kan tillstås någon initial period av deflation när aktier och huspriser förfaller med ekonomin, vilken är på väg ned och inte upp. Deflationen blir säkerligen kortlivad, eftersom när regeringens underskott tilltar med den fallande ekonomin, blir prospektet att finansiera ett årligt underskott på 2 biljoner dollar vaporiserat när individuella placerare har fullbordat sin flykt från aktiemarknaden till ”säkra” statsobligationer, och när kriserna i Grekland, Spanien och Irland har drivit investerare ut ur Euron till dollarn, och när bankernas reserver som skapades av lösen- och bidragsspelet har förtärts i att köpa Säkerheter.
Vad ska då finansiera underskottet? Leta inte efter ett svar från endera sida av Den Stora Stimulans Debatten. De är nollställda – trots att svaret är uppenbart.
Federal Reserve kommer att monetisera den federala regeringens underskott. Resultatet blir hög inflation, möjligen hyper-inflation och hög arbetslöshet i samma andetag.
“Tänk-ej” etablissemanget inom ekonomi har ingen policy rekommendation inför ett ekonomiskt Armageddon, under antagandet att de ens är kapabla att förstå läget.
Ekonomer som har spenderat sina karriärer på att rationalisera “globalism” som något som är bra för Amerika tycks inte vilja se den fullständiga katastrof de har dekorerat.
