Utmätnings-kalabaliken i USA som går under banderollen ”foreclosuregate” har satt blickarna emot MERS, Mortagage Electronic Registration Systems, som registrerar nästan alla utmätnings-aktioner å långivarnas vägnar. Problemet som långivarna aldrig förutsåg är att företaget inte har någon legal basis att utföra bedrifterna på. Bortsett från det bröt de lagen genom att inte begära ett attesterat dokument av överföring som titulerar aktionen undertecknat av både säljare och långivare. Orsaken till det är att de faktiskt inte ägde lånen, bara ägaren av lånet kan registrera ärendet. Således är många av äganderätterna subjekt för bedräglig överlåtelse, vilket i sin tur säger att – om det legala systemet fungerar – sannolikt föranleder att utmätningsförfaranden övergår i juridiskt bestridande. En annan fråga som väcks är: kan de utmätningar som har utförts sedan 2007 förklaras annullerade? Hur skulle man kunna se framför sig en förlikning när vi talar om åtskilliga miljoner av berörda husägare? Bankerna – som medvetet bröt ordningen – blir åtagna böter, förlikningskostnader med de kränkta parterna, som mycket väl kan kosta dem mer än 10 miljarder dollar. Emedan detta scenario förs fram agerar bankerna som Våp och Hejdukar, en uttalad arrogans inför lagen, för att söka skicka folken ur sina hem.
Frågan är vem som besitter lånehandlingarna och det är ju per definition innehavaren av det tecknade lånebrevet. Vederbörande är den/de enda som med juridisk börd kan åberopa rättsinstansen att utmäta och verkställa vräkning. Det förändrade perspektivet kom med fenomenet MBS – Mortage Backed Securities – värdepapperiserade krediter baserade på bostadslån. En dåres business. Lån paketerades i delar och delmängder eller REMIC´s, ett skal utformat för att hålla lånen under vissa skattesyften. Dessa huslån klipptes upp i byggklossar för att möta olika prospekt hos investerare. Under denna knep och knåp övning tecknades inte handlingarna över till obligationsägarna, helt enkelt för att lånet hade fördelats på många bitar och ingen kunde utläsa vilken del som skulle ställas in först. Därför var det MBS enheten som höll huvudhandlingen.
MERS var en brygga och ett magasin för dessa sorters lån, en skugg-innehavare eller målvakt ägd av långivarna och de bisarra verksamheterna Fanny Mae och Feddie Mac. Systemet lokaliserade lånen och var inblandat i metamorfosen av dem. Slutsatsen drog en bruten kedja i tituleringen, och när det sker så är inte handlingarna längre valida, de kan inte validiseras. Det ställer låntagaren i ett läge där han inte kan säga vem han betalar till, och betalar således till ingen alls. Sedan kommer utmätningsstaben vilket effektivt innebär förfalskning av dokument för att assistera långivaren, och det är helt enkelt bedrägeri. Aktionerna expedierade utmätningar och avhysningar, vilket givetvis var allt som långivarna var intresserade av. Det råder ingen tvekan om att ett massivt bedrägeri har spelats ut. Kuppen identifierades av de titulerade försäkringsbolagen som långivarna försöker klandra för deras egen kriminalitet. Bankerna gick runt försäkringsbolagen och använde utmätningsverken, när de titulerade företagen inte ville spela kula. Sedan stod bank-ligisterna skräckslagna över att man hade kommit på dem och försökte omgående trycka igenom Interstate Recognition of Notarizations Act hos Kongressen för att beskydda sig och sina kriminella handlingar. Avskummet i Senaten och Huset använde vokala röster för att anta propositionen men på grund av de massiva protesterna så lade Presidenten ett veto emot förslaget, han må vara en blank skärm men även en sådan ser att det hela skulle komma att dömas ut som icke-konstitutionellt.
Summa summarum är att bankerna inte hade någon juridisk rätt att mäta ut och vräka, vilket säger att de avhysta kan få deras hem tillbaka. De nya köparna står blåsta eftersom de inte har en laglig grund för förvärvet, när bankerna sålde hem som de inte kan visa att de ägde. Bedrägeriet hos utmätningsverken, vid bankernas befallning, ifrågasätter hela processen av utmätning liksom status hos de husägare som just nu betalar på lånen. Det betyder att om husägarna slutar upp med att betala på lånen, kan de komma att ställas som ägare av hemmen. Det är en mega kris, minst i paritet med Bear Stearns och Lehman, men dessa haverier kan förivsso visa sig trumfas i magnitud av CFTC, LBM, Comex, GLD och SLV, när de plockas ned av deras bedrägerier på guld och silver marknaden. Hjärtat av dessa kriminella handlingar är förankrat i denna form av emission av värdepapper, en konceptuell och löjeväckande fars, med största sannolikhet en olaglig praktik efter amerikansk legislatur. Många har begärt av den amerikanska lagens armar att agera i frågan i tilltagande grad i över tre år, men det finns ingen mottagare av begäran, och det är först på senare tid som civila mål har öppnats upp. Det är svårt att förstå – har USA fortfarande ett juridiskt system?
Problemet kan bara förvärra de övriga problemen i bostadssektorn. Omkring hälften av husköparna är faktiskt kvalificerade till att äga deras hem. Falska taxeringar på ungefär 50% av hemmen smutsade ned landskapet för två år sedan. Nu visar det sig att hälften av första-gång-köparna inte ens köpte hemmen, vilket kostade skattebetalarna cirkus 15 miljarder dollar. Överhänget på inventarierna ligger på år, inte månader, samtidigt som nybyggnationen pågår i en takt av 600,000 hem per år. Vad är tanken här med en ytterligare 20% korrektion framöver? Utmätningar står nu vid 1 per 12 huslån. För fyra år sedan stod förhållandet i 1 per 100, så hempriserna har med andra ord icke bottnat. Intrycket ser ut som en död bostadslån marknad spröjsad med ett stort gäng obligationsägare sänkta under vattenytan, och om denna bild inte är en hallucination så står den finansiella strukturen nära en kollaps.
Den korruption som bankvärlden ägnar sig åt har kommit fram på ett skakande vis, men ändå är föremålen bara ett litet skrap på ytan av vad den stora bankvärlden har ägnat sig åt genom tiderna. Det är ett veritabelt skräckkabinett vars magnitud vore svårt att begripa för många. Somliga röster i vinden tror att man kommer se hundratals miljarder dollar i förluster, och det är korrekt i vår mening såvida inte regeringen och Fed löser ut dem med skattemedel. Under tiden så lever de banker som har åstadkommit röran i praktiken som oreglerade monomaner.
Sedan har vi subprime och ALT-A lånen som skrevs över de två senaste åren som börjar att återställas. Hälften kommer att gå under och Fannie och Freddie garanterade dessa lån. Effekten tar ut sig i nedåtgående tryck på huspriserna. Scenariot uppvisar en ekonomisk mardröm och presenterar ingen lätt väg ut ut den. Vilken kraft sätter inte detta på ädelmetaller och relaterade tillgångar i investerarens huvud? Det är svårt för omvärlden att skatta spelarna utan en tablå, vilket passar alla former av att applicera de små sovande grå cellerna, inte minst det forna gebitet som kallades för journalism. Senaste veckan skrev Martin Wold i Financial Times en artikel som titulerades ”varför Amerika kommer att vinna det globala valutakriget”. Han glömde notera sina trådar till Bilderberg Gruppen, vars tämligen osynliga finansiärer har en långväga mission att etablera en världsbank och en världsregering. Journalister som inte deklarerar flagga i den bemärkelsen brukar jag avnotera på trovärdighetsskalan ganska omgående – men alla håller förvisso inte i Glaskulan med någon större grad av medvetenhet. Bilderberg är en lägre nivå i spelen men har definitivt varit av vikt för de storas process. 300 Kommittén är dock givetvis forumet för den egentliga supereliten.
Planen enligt Feds boss Ben Bernanke är för Fed att fortsätta förvärva Säkerheter, värdepapper från Skattkammaren och att medge expanderad monetisering, vilket späder på inflationen. Han säger nuförtiden att inflationen är för låg och arbetslösheten för hög, samt att han inte ser endera aspekt förändras mycket. Vi tror både kolumner på stadig väg uppåt. Egentligen har valutakriget pågått förstulet i flera år, men det diskuterades aldrig öppet. USA stod beredvilliga att tolerera missanpassade, deprecierade valutor därför att det höll den amerikanska inflationen låg och gav utländska placerare som fortsatte att köpa amerikanska skuldpapper – inga frågor ställda. Med som alla spel som maskeras brister trådarna till slut och nu ser man problemet i offentligheten.
Monetiseringen antas stödja stabilitet, tillväxt av jobb, och att man lyckas erövra deflation. Herr Wolf säger ”för att säga det krasst, USA vill ge resten av världen inflation, medans den senare försöker ge USA deflation”. Wolf tror att USA måste vinna, eftersom de har obegränsat med ammunition i en maskin som ändlöst kan skapa pengar och kredit. Men vänta nu…om OM gör så, leder det oundvikligen till hyperinflation, en sits där dollarn blir som svarta pesten. Europa och Kina drar emot deflation, och att depressivt svettas ut tidigare misstag, på ett inkompetent vis förvisso vilket mångdubblade processen i tid – helt i onödan. Men det beror på somliga rådgivares agenda, ty politikern begriper oftast litet, såvida han inte är smord av De Stora. Eftersom vi känner till De Stora, deras agenda och modus operandi, så kan ingen sådan de facto smord spelare sägas tjäna sin nations eller folkens intresse. Icke. Ordet rövare återkommer dock till sinnet. Och De Stora har sitt folk överallt, inom politik, intelligentia och annorstädes, det har de alltid haft, de är i den bemärkelsen traditionalister.
USA har inte varit villiga att ta depressionen och deflationen för att det skulle avsätta dollarn som reservvaluta. Att dra ut på processen tjänar de storas agenda på flera vis, för under tiden hinner de manipulera världsopinionen för att acceptera nästa steg i processen. De leder hela spelet, det ser man övertydligt även om ett par hjälplösa intentioner har noterats här och där. Och den dagen dollarn avsätts som världens reservvaluta så kostar det Amerikan i anseende och deras imaginära imperialist status. Är det inte lite intressant att USA uppmuntrar ökad skuldsättning ibland amerikanska och utländska konsumenter för att stävja obalanser i handeln, när de mycket väl vet att resultaten av en sådan policy i Japan över de senaste 18 åren stod utan framgång, om inte det kan sägas ha varit direkt katastrofalt. För närvarande försöker de att pressa på Japan och Kina att ta på sig samma misslyckade false flag keynesianism. Varför? Det fundamentala intresset här är obligationsägarnas, för ju mer staterna lånar, desto starkare blir de på nationernas bekostnad. Och dessa stora obligationsägare av statsskulder, som bland annat äger Fed och andra privata centralbanker, är de som vill pusha in nationerna i deras IMF, Världsbanken et al, och de vinner bara på ökad skuldsättning för att stärka maktbalansen å deras intentioner. Om du inte kan betala lånen på ditt hus längre, vem bestämmer vad som händer sedan, du eller banken som äger lånet?
Att det finns en intention hos De Stora att minera dollarn är övertydligt, inte minst när Kina och Ryssland slöt sin pakt 2009 för att sköta ny olje-handel därefter i en annan valuta än dollarn. Det sänker dollarn och höjer olje-priserna. Deras skifte därvidlag kunde inte ha skett utan att storfinansen rådgjorde i den processen, ty även dessa nationer finansieras hos De Stora. Vidare kommer man att i praktiken söka muta makthavare i Europa att acceptera att betala mera för oljan, samt att Ryssland eventuellt slutar skeppa till Europa. Detta scenario har vi hört talas om i över ett år, och det verkar för stunden att spelas ut därefter. Konsekvenserna kan bli brutala, inte minst för medelklassen i USA, över de närmaste två åren, såvida inte spelet ändras på.
Kina som redan har sin kreditbubbla, distorsioner, obalanser och inflation har imiterat den amerikanska modellen. Trots högre räntor kvarstår spekulation och inflation vid höga nivåer.
QE1 fungerade inte för att återskapa marknaden men den slog sannerligen sönder en stor bit av real ekonomin. För pengarna och krediten som skapades av Fed hamnade i den finansiella världen där litet alls spillde över i den verkliga ekonomin. Således fortsätter arbetslösheten att stiga till 22-3/4%. Låt oss påpeka åter att denna process påbörjades den 15 Augusti, 1971, med kontinuerlig inflation och förvridna mönster utefter det sociala sammanhanget. Det må ha varit underhållande så länge som det höll men spelet är nu på väg att rullas ut. Slutspelets krisartade konsekvenser kunde man givetvis förutse på den tiden, vilket bland annat kan utläsas i rapporter från Trilateral Commission, Council Of Foreign Relations med flera. Andra nationer inser att USA försöker exportera inflation och går in i en metod av att implementera barriärer för att hålla stora mängder dollar utanför deras ekonomier. Det har i sin tur bidragit till ett nedåtgående tryck. USA blev som en tryckkokare som spottar ut dollar över hela världsordningen med inflation i sin vaka. Det föranledde centralbanker, med stora dollartecken i balansräkningen, att expandera balanserna för att försöka hålla värdet av sina dollars stadigt, när andra var säljare. Om de var lika insatta som en insider så skulle de ha vetat att destruktiviteten var en intention, inte ett misslyckande, från De Storas sida sett, och då skulle de snarare ha minskat på lagren så fort som möjligt, än att lagra på sig av sjukan. Så de torde känna sig idag som snickaren med tummen mitt i pannan, för det var givetvis inte rätt taktik.
Man kan inte oupphörligen bistå en skamfilad och skämd monetär politik, även om det låter en att leva utanför den egentliga kapaciteten. Dessa inflationsdrivande tryck som emanerar från USA kan inte hanteras och andra länder har insett detta och det är anledningen till att G20 mötet i Sydkorea kommer att söka finna ett slut på valutakriget. Vi tror att mötet slutar upp som en icke-händelse.
USA monetära politik skapar inflation över världen, men föranleder även ökningar i guld, silver, rå och basvaror. Ett veritabelt slag har utkämpats i över 18 månader – dollarn gentemot guldet. Guld är en hårdvaluta, inte en spekulativ investering, få verkar begripa skillnaden. Trots ett dollar rally har guldet vunnit med bred marginal och den labila delen av världen, vilken dominerar i storlek, har ännu inte insett detta och kommer förmodligen heller inte att göra det över den kommande perioden. Det är därför termerna: ”förlorare” och ”vinnare” myntades. Förtroendet för dollarn minskar med varje sedel som kommer ur Amerikas kvantitativa lättnader…en imbecill term för att jacka upp dollarpressens hastighet. Dollarn är ej längre kung. På hårdvalutamarknaden är den positionen antagen av guldet. Eftersom ingen valuta har en tillräckligt hård binding till någon slags fot så är frestelsen att skapa nya pengar och kredit för stor för många beslutsfattare. Om vi inte hade den sortens oändligt oscillerande fiat valutor skulle vi inte ha en över-likvid, spekulativ finansvärld bestående av mobila anarki-hyenor. Den onödiga boom and bust cykeln hade kunna tämjas, en cykel som tjänar blott superbankirer, eftersom de står som ägare av den fysiska inteckningen i kollapsen, och kan köpa lik för ”ett öre på kronan”, titta bara på utvecklingen på Wall Street framöver. Det är en bankirs värld. Förmågan att återvinna övermåtten av medel genom globala valuta marknader och vända dem tillbaka till Amerikas marknad är dock på väg att gå ur tiden. Utrikes spelare vill ha en knivsudd. De reducerar medvetet värdet på sina valutor, vilket förvisso måste ses som en gagnlös övning i detta läge. Allt det erbjuder är att addera till dollarns inflation som redan har sänkt sig över dessa ekonomier. En reaktionär taktik att upprätthålla funktioner inom ett döende system, globaliseringens dödfödde messias.
Som med andra pundare, som har anpassat kroppen efter knark, så kan inte USA stå på fötterna en dag utan att addera stimulanser av olika slag. Och inflationen av dessa silar kommer att bli svårare att exportera till andra länder, och gör sig istället hemmastadd i den Amerikanska ekonomin. Att hålla en kasse dollar blir mer och mer ödesdigert för var dag som passerar. Somliga börjar därför att dumpa dollar tillbaka till USA, och att hålla sin valuta låg, vilket ansätter spelarna att ackumulera guld, en process som redan har pågått bland de vetande. Räkenskapens Dag närmar sig dollarn och det kommer att bli ytterst otrevligt för dollar ägarna när det tar ut sin rätt.
Till sist noterar vi att Sverige har fått en ny finansmarknadsminister, Peter Norman, vars postulat i media framstår som rätt välplacerade i andemeningen. Men vi är, med tanke på vår observationsförmåga, ytterst tillbakalutade i sådana här sammanhang. Det medges att fotot på Herr Norman väckte en erinran av den gode ekonomen Antony Cyril Sutton, och om Herr Norman är till hälften lika insiktsfull och kompetent som den gode Sutton, så kanske vi vinner anledning att mildra det standardiserade häcklet i den stabens riktning. Och om så blir fallet så kanske finansminister Borg kan överlåtas till att spela poker på nätet.
