leewanta's observationer

Här följer del 2 av ”Det Stora Spelet Spiller Över”, en pågående trend analys som utgår ifrån premissen att dagens händelser formar framtidens trender – med precision.

Vi påpekade i slutet av Del 1 av denna rapport hur Europas välfärdssystem håller på att smulas sönder och decimeras. Ja, rubrikerna talar ju för sig självt:

* Cameron Varnar Britter För Årtionden Av Budgetåtstramningar
* Tyska Förbundskanslerns Budgetåtstramnngar Minns Weimar Republiken
* Spanien: Strejker Och Protester Hälsar PSOE Budgeståtstramningar
* Grekiska Parlamentet Inför Budgetåtstramningar
* Irland: Drakoniska Budgetågärder Väntas Av Regeringen
* Portugal: Godkänner Bugetåtstramningar
* Italien Blir Den Senaste EU Staten Att Införa Budgetåtstramningar
* Fransk Strejk, Protest Över Regeringens Budgetåtstramningar
* Budgetåtstramningar Sänker Tillväxt Varnar Lettiska Premiärministern
* Ungern Samlar Sig För Budgetnedskänrningar

När dessa rubriker braskade över världen, talade svenska affärstidningar om goda framtider för  svensk exportindustri de närmaste två åren, den svenske Riksbankschefen Stefan Ingves dansade till samma rytm med bindel för ögonen, men fortsatte att klaga på SCB´s opålitliga statistik, kvartal efter kvartal. Är detta ett slag av inkompetens eller något ännu värre? Var skall dessa goda år för svensk industri skördas? Vad som uppvisas är att beslutsfattarna inte besitter tillräcklig förståelse för hur dessa gråmaskiga internationaliserade system fungerar och vilka återverkningar som kan väntas i denna volatila komplexitet.  Fullständig avsaknad av en känsla för vad som egentligen sker gör att man bevisligen härmar den politiska reaktionära modaliteten, i att välja förnekelse av data och ösa positiv propaganda för att täcka över ett vakuum av insikt. Vi ser således hur globalismens komplexitet skördar friheter och tappar flera grader av självstyrd utveckling – samt sluter kaptenens ögonen.

Trendpunkt: Även om EU följde i fotspåren i att lösa ut fallerande banker och de som var för-stora-för-att-gå-under, så skulle botet visa sig vara blott ett temporärt finansiellt uppsving på toppen av den ekonomiska skalan på bekostnad av alla andra i samhället.  Budgetåtstramningar innebär minskade utgifter. Ju mindre man spenderar, desto mindre införskaffas. Den Grekiska tragedin var bara Akt 1 av Den Stora Depressionen, vilken tjänade som prolog för det första Stora Kriget i det nya århundrandet. I tidiga scener, allt eftersom ekonomier fallerade, eskalerade de civila protesterna bortom kontroll. Den sedvanliga blandningen av demagoger, rabulister och agentur provokatörer bemödade sig med att söka infiltrera, störa och radikalisera massprotesterna, i ansatser att kapa eller diskreditera rörelser födda ur den legitima missbelåtenheten. Desperata att bibehålla makt, utfärdade regeringarna stränga åtgärder, som i vissa länder kulminerade i undantagstillstånd.

Under trycket av Den Stora Depressionen, iscensätts kupper och regeringar störtas.  Somliga länder kommer att se en ordnad och potentiellt konstruktiv variant av revolutionen. Andra erfar våldsamma regimskiften när extrema element tar över. Diktatoriska krafter som backas upp av militär makt blir återigen en simplistisk lösning på komplexa problem.  De nya regimerna, framgångsrika att piska upp patriotisk hetta men oförmögna att leverera på sina löften, kommer att söka syndabockar för att växla bort klander.  Som alltid blir den utvalde syndabocken identifierad med elimineringen av stundens kris.  Klappjakt på syndabock – en sport för generaler, presidenter, kungar och drottningar i årtusenden – kommer att vara trenden som till slut utmynnar i Det Stora Kriget.

2010 fanns fortfarande ingen medvetenhet i media om att världen är på väg mot ett stort krig. Man kopplade inte ihop händelser och trender, ingen analys av orsak och verkan stod att finna, ingen bild som förklarar det stora spelet visades upp. Man såg inte sambandet mellan ekonomier i upplösning och social oro eller den växande förbittringen hos den evaporerande medelklassen mot en ändlöst expanderande klass med privatchaufförer. Försvarade av dörrmän eller avskärmade på världens stora slott och gods var de rikaste förflyttade från realiteten om vad som pågick och vad som sades på världens gator:

Ett brev från en juvelerare i USA berättar:

”Jag är starkt investerad i guld och silver, ammunition, vapen, sädesslag, vatten och olika provisioner. Det syns redan – man lastar av besparingar i guld för att betala andra saker som mat och bas-räkningar. Många skiljer sig på grund av de finansiella svårigheterna. Det är förbannat tufft där ute…och det blir bara värre för var dag. Arbetsbristen är det värsta av allt. Häromkring är det läge att öppna en pantbutik, ingen köper smycken längre förutom kanske silver, med tanke på silverpriset.”

Denna sorts ”insider information” är inte av det slag som publiceras i Financial Times eller Wall Street Journal. Inte heller var verklighetsbaserade  ”vykort  från skyttegravarna” något som världens TV och radio valde att uppmärksamma mer ingående.   Världen förberedde sig för krig och tecken ignorerades.  För att undvika krig måste tecken observeras och vidare, de visare, balanserade individerna  som såg dem och förstod motiven och dess pådrivare, skulle behöva mobilisera sig för att stanna upp marschen mot krig.

Trendpunkt: Stubinen till den andra amerikanska revolutionen hade tänts i April 2008, när hundratusentals amerikanska medborgare tog till gatorna för att protestera mot de nya omröstningsbefriade skatterna (”taxation without representation”) vilket födde ”Tea Party” rörelsen. Politiska postinnehavare och amerikanska media hälsade Tea Party rörelsen med hån, och karaktäriserade det hela som en gasformig och ohållbar alternativ rörelse.  Sedan, när rörelsen landade och befäste sig,  vilket vispade upp såväl momentum som ökändhet, kapades hela planet av ett disparat band av politiska opportunister och media celebriteter som hoppade på löpbandet för att marknadsföra deras egna varumärken.

Liberalerna avskydde Tea Party rörelsen, som utmålade dem som ett konsortium av högerfanatiker och Sarah Paliniter, och ville inte erkänna att några av rörelsens kandidater stödde många av liberalerna egna mest omhuldade principer. Exempelvis, liberaler och libertarianer, var enade i frågor som Irak, Afghanistan och Pakistan,  såväl som det veritabla CIA skämtet: ”War On Drugs”. Man hade samsyn på att bryta upp de stora bankerna och upphöra med att lösa ut dem och deras skulder.  Diskrepanserna, det kaotiska tillståndet, diversifieringen och brist på fokus till trots, fortsatte Tea Parties att blomma vidare, uppfödda på raseriet och den universiella avsmaken med de båda traditionella partierna: det tve-hövdade enpartisystemet.

Det uppenbara ignorerades, året 2010 såg vare sig vänster- eller högerklanerna koaguleringen för vad det egentligen var: början på slutet av republikanernas och demokraternas duopol.

Trendpunkt: Vid 2012 i USA så formas mindre idelogiskt drivna partier till en större bas än bara anti-skatt och anti-storregering partisaner. Men duopolets monopol skulle inte ge sig utan betydande motstånd. Ny legislatur skulle tjäna som en hastighetssänkare för att lämna tredjeparts-partier bakom dem, förutom de regler som redan fanns på plats för att krossa hot mot duopolet.  Precis som vi har kunnat se tidigare, försök till att rigga val återuppstod. Och med nya, bluff-vänliga, kupongbefriade elektroniska röstsystem, kontrollerade av de politiskt operativa, effektiviserades processen och blev svårare att detektera.  Oavsett detta, med förval och vallokalsomröstningar vilka bekräftar missnöjet med politiker på dubbelsiffriga nivåer,  slogs  arga amerikaner för sin sak snarare än att man accepterade de falska poängberäkningarna.  Valet 2012 var inte Bush-Gore 2000. Det visade sig vara ett i all väsentlighet avgörande slag i den andra amerikanska revolutionen.

Trendpunkt: Med dussintals fallerande ekonomier, skulle Europa – från Väst till Öst – tillhandahålla blixpunkter som bidrog till att tjäna som slagfält för Det Stora Kriget – precis som Europa hade gjort tidigare. Vid 2010, fanns det redan tecken på att historien upprepade sig. Tyskland,  förödmjukat efter ett halvt århundrade av världskrig marscherade igen. Denna gång var det dock inte underblåst av Kejasare eller en Führer – det var nu USA, Frankrike och England som lirkade med och betvingade sin förutvarande bittra fiende till fientlighet och aggression.

Stäm Upp Bandet

Det var som om Nurnberg restriktionerna inte existerade. Efter att man hade bedrivit och förlorat två världskrig under 1900-talet så svor världen att Tyskland inte skulle rustas till en sådan händelse igen. Konstitutionen av Den Federala Republiken Tyskland författad 1949 med tillägg och appropiering till hela landet efter återföreningen 1990 innehåller ett förbud som avisar landets rätt att förbereda sig för ett krig genom aggression.

Artikel 26 i konstitutionen säger: ”Aktiviteter syftande och betagna med avsikten att störa fredliga relationer mellan nationer, särskilt att förbereda för aggressivt krig, är icke konstitutionellt. De skall göras till straffbara överträdelser.” Liknande restriktioner applicerades till Italien och Japan, som tillhörde de besegrade efter andra världskriget. Men med små steg i taget, så tilläts dessa forna motståndare att upprusta och bygga militär närvaro, och bjöds sedan in att aktivt delta i vilket krig de västliga makterna nu hängav sig åt – i namnen av; ”nationell säkerhet”, ”frigörande”, ”fostra och rädda demokrati”.

Tysklands första militära räd sedan andra världskriget kom under 1999, under täckmanteln av det amerikanskt ledda kriget mot Jugoslavien.  Förlorat i oljudet av 38,000 stridsslag utförda under NATO flagg – och med de 23,000 klusterbomber, kryssningsmissiler,  utarmat uran – allt riktat mot Serbiska militära mål och Jugoslaviska civila, låg återigen samma sorts grundton som Luftwaffe en gång hade introducerat till världen och genljöd åter.

Det var kombinationen av oförskämdhet och meningslöshet. Precis som när finansiella lagar bröts av de som hade skapat dem, så bröts fördrag och avtal  när de stod i vägen för militära mål. Tyskarna befann sig i krig igen – från små steg i Jugoslavien till över 4,500 trupper i Afghanistan, med planer på att addera minst 700 till. Även om 80 procent av det tyska folket var emot att man skickade trupper, så begick regeringen, som så många andra, våld på folkets vilja för att tjäna särskilda intressen. I Maj 2010, tvingades den tyske presidenten Horst Köehler att avgå när han tippade lite på manschetten,
och avslöjade att den sanna anledningen till att tyskarna befanns på Afghansk mark var för att befrämja utrikeshandel och kommersiella intressen.

Idiot-Spendera Teorin

Emedan NATO välkomnade Tysklands deltagande, så var allt intet tyst på den västra fronten. Afghanistankriget var, som herr Köhler medgav, motiverat av pengar och maktspel…precis som alla andra krig i mellanöstern. Finans – inte terrorism, inte demokrati, inte säkerhet, inte mänskliga rättigheter – definierade den sista raden på pappret. Och när det rörde sig om pengar, kunde allianser snabbt vändas till vedersakare. Den amerikanska skattkammarens sekreterare Timothy Geither tryckte på Tyskland, med sitt stora handelsöverskott, för att stimulera fram ”starkare inrikes tillväxt och efterfrågan”.

Tillsammans med andra G-20 länder, kritiserades den tyska regeringen av Washington för att man inte var tillräckligt frivolös i att spendera, att det tyska folket sparade för mycket, när de borde handla konsumentprodukter…vilket skulle leda till ekonomisk tillväxt.  Det irrationella spelade ingen roll, tyskarna togs till uppgiften att stå som finansiellt ansvariga, istället för att gå djupare i skuld, tära på besparingarna och att låna bortom deras betalningsförmåga – som så många andra länder gjorde.

Tyskland ansattes samtidigt för att de intitialt stod emot planen på att lösa ut Grekland, och draperades som en knusslig brottsling för att de inte bidrog med mer medel när man dock sedan med en sur min gick med på att delta i borgen för att lösa ut banker som spekulerat bort lån på Grekland.   Men lösensumman var bittert opponerat av det tyska folket, som såg det som en straffskatt utmätt av deras dagsverk för att täcka upp Greklands utsvävningar.  I val som följdes efter lösen-spelet fick Angela Merkels center-höger koalition se sig i vad hon beskrev som ”ett bittert nederlag”.

Trendpunkt: Ett sammanflöde av till det yttre icke relaterade faktorer producerade omständigheter som inte förebådar väl för vare sig fred eller välstånd. En stark Europeisk union, attraktiv som teori och hållbar i blott goda tider, skulle beslagtas av tvister i dåliga tider. Den fördjupande fiskala krisen från 2009-2010 öppnade en Pandoras Box av gamla, oupplösliga motstridigheter, med ett förlutet i krig, religiösa motsättningar, aggression, förtryck och etniskt förakt.  Tysklands aggressiva roll i de två stora krigen på 1900-talet, vilka ödelade Europa, var ett minne som hela tiden bubblade under ytan i Europas medvetande.

Tysklands betydande ekonomiska klackjärn, omskrävlade organisationsförmåga och nationella arbetsmoral, som kunde ha tjänat som en rollmodell för mindre fokuserade nationer, inspirererade istället till djup avund.  Och ett substantiellt åter bestyckat Tyskland engagerades i NATO krig anstiftade av USA – vilket senare skulle inskärpa fruktan.  2010 höll EU på att falla sönder i sömmarna och vid 2012 såg det mest ut som unionen opererade som en union blott till namnet. De fattigaste och mest skuldsatta nationerna övergav Euron, varpå de återvände till sina lira, drachmer och pesetas.

Trendpunkt: Vid 2012 förelåg inte bara upplösning på horisonten, individuella länder började splittras. De orubbliga Walesiska , Skottska, Baskiska separatist rörelserna skulle ta till normen snarare än undantaget när etniska, rasorienterade, religiösa, ekonomiska och regionala stämningar började att dominera nationella politiska agendor. Krafterna som på kullerstensvis hade format nationer och allianser – vanligtvis via krigsbyten, giftermål och ekonomisk bekvämlighet – skingrade sig när ekonomier plumsade och regeringar svävade eller vacklade. Forna puttrande agg, sedan länge bevarat i kulturers DNA, kunde inte slås ur det mänskliga psyket genom lag, tvång eller reson. Passionen för autonomi manifesterades fredligt i secessions-rörelser och våldsamt i inbördeskrig. Underbyggandet – av till synes ej relaterade resningar – besatt en gemensam orsak: en stor motreaktion emot Stor.

Stora Regeringen, Stora Banken, Stora Företaget…Storebror.

Trendpunkt: Lämna Europa förrän det är för sent? I 2010 föreföll en sådan tanke bortom långsökt. Göra planer för att fly Europa innan krig bryter ut? Krig? Vilket krig? 2010 var väl inte 1930. Det fanns ingen Hitler eller Mussolini i sikte. Ekonomier må ha varit medtagna men det syntes inte till någon riktig offentlig oro eller uppenbar indiktor på en förestående krasch.

Det fanns dock själv-avslöjande tecken på jämn och synlig mark. Medvetna om deras förflutna såg många Européer tidernas sårbarhet och potentialen för ett  systematiskt haveri och blev stora handlare av guld. De mindes Weimars läxor om hyperinflation och hörde även om historier om hur guld hade köpt frihet under  ingressen till andra världskriget….och även under kriget. Allt eftersom stamaktie-marknaderna förlorade sina tillökningar 2010 och flukturerade vilt,  så var det inte bara Européer som köpte guld, resten av världen gjorde detsamma, vilket satte av guldet emot rekordnivåer.

Trendpunkt: Allt eftersom ekonomier förföll i Europa, ökade terrorism och mellanöstern krigen spred sig, nationalistisk glöd hotade utlänningar och fick dem att känna sig ovälkomna. Redan i 2010, växte anti-immigrations meningarna och nationalistiska rörelser tog fart. Som bevittnat av Europeiska burka-förbud och det schweiziska minaret förbudet för muslimer, är behovet att utveckla flyktplaner inte på något vis långsökt och övervägs redan av många.

Fortsättning följer.