Precis som många av oss förutspådde, så var 2005 början på kollapsen av den amerikanska husmarknanden. När den globala ekonomins ledargestalt genomgår en större förändring får det direkta konsekvenser på alla andra marknader, i olika utsträckning, beroende på kontext och sakinnehåll. Resultatet signalerade finansiellt kaos och en kreditkris som omslöt USA, Europa och så småningom resten av världen. Somliga vill tro att det hela beror på girighet och själviskhet men låt oss inte förenkla bilden, spelet går djupare än ett par socioekonomiska karaktärsdrag. Den transnationella finanseliten, som bl a arbetar genom amerikanska, europeiska och brittiska centralbanker, har ett outsinligt maktbehov och besitts av en mani som få skulle förstå, i att etablera en världsordning som står under finansens effektiva styrning. De lät – somliga mer eller mindre medvetet – skulder skena och hamna utanför nationell kontroll. Det skapar en internationell smältdegel där ingen enskild nation kan ta kommandot över problemen när nationers kontroll och ekonomi smälter samman, begränsade av sammanflätade globala strukturer - och per design blir mottagliga för transnationella influenser och mineraler om vad man bör tillsätta härnäst.
Amerikas nuvarande monetära problem hade sin springande punkt, sin början, den 15 Augusti 1971, när landet övergav guldfoten, även om GATT, vilket sedemera blev WTO 1986, påbörjade cykeln av en planerad ekonomisk destruktion av USA, som tjänade syften ”större än en nation”. Ronald Reagans ämbetsperiod initierade öppningen av den stora portalen av skuld, efter att ha satt skatter för lågt – relativt till den eskalerade skuldsättningen - men samtidigt förstört den övre medelklassen med 1986 års Tax Reform Act, vilket ställde 8 miljonärer i konkurs. Reagans´s ovilja i att skära ned utgifterna lade den tumlande grund som lever och rör sig än idag. Under hans tid i Vita Huset så fördubblades skuldbördan. Resultatet var den ekonomiska disintegrationen 1989 som inte återbördades förrän 1994.
Ronald Reagan förtjänar en närmare titt då hans ämbetsperiod tjänar som fundament för den senare globala utvecklingen, vad kan vi säga om den djupare realiteten under hans presidentskap? Vad pågick under det glada 80-talet när en amerikansk hjälte, en populär patriotisk skådespelare stod som symbol för att ha förverkligat den amerikanska drömmen? Undertecknad har haft förmånen att konversera med de som stod honom nära privat – där en dold bild kommer fram som korrelerar den yttre.
Ronald Reagan var lika godtrogen och naiv som lojal, en man som i sitt innersta ville säkerställa den amerikanska visionen, den ursprungliga tanken om individens suveränitet. Han var rädd för det kommunistiska hotet och gick raskt på att upprusta försvaret – oavsett vad det kostade - och Federal Reserve kunde inte vara gladare än att stå honom bi och trycka de massiva medel som behövdes för den sakens skull. Vapentillverkarna gjorde i byxorna varje gång han talade om vad som behövdes göras. En bild kommer dock fram som inte riktigt stödjer den om en politisk fjärrstyrd docka, kontrollerad av RIIA, Royal Institute Of International Affairs.
Och detta avbildas tydligast i den senare och sista fasen av hans ämbete. Allt eftersom tiden gick blev han mer och mer medveten om spelen bakom kulisserna, på de diskreta institutionerna och på kapitalmarknaden. När han han fick sin ”kill-bill stund”, en aha chock om vad som egentligen höll på att hända började hans mentala hälsa att vackla. Han gick omdelbart på sin instinkt i att angripa problemen som han då såg. Febrilt och ivrigt avsåg Reagan att åstadkomma en miljö där USA inte köptes upp av utländska investerare, som han såg avsiktligen lade beslag på terräng, fastigheter, korporationer. Reagan ansåg att landet tillhörde amerikanarna och inte till främmande länder och deras investerare.
När Reagan påbörjade denna strategi stod det klart för honom att makten hade i den yttersta verkligheten undsluppit den amerikanska nationen. Nu kände han klarhet i varför han alltid upplevde att han satt i tvångströja, varför han inte kunde fatta och driva igenom sina beslut. Det var då hans hälsa vacklade och permanent utvecklade en mental sjukdom. Vem skulle han lita på? Vem kunde han tala med? Paranoid intog Reagan en tystnad och tillslöt sig, han kände inget förtroende för någon längre och blev fåordig. Reagan kämpade, utan framgång, för att få media att uppmärksamma hans vision om en ny Amerikansk Centralbank, en bank som skulle vara amerikanarnas och ingen annans. På sitt vis hängav sig presidenten åt utmaningen att låta den amerikanska staten att ge ut sin egen valuta, sin egen kredit. Men ansatsen ledde ingenstans och förblev utan exponering eller utredning, liksom med många andra av hans affärer. Mannen som skulle hjälpa honom med uppgiften, Paul Volcker, försvann i tystnad från sin post. Reagan var villig att krossa dollarn, som han såg var kontrollerad av en internationell finanselit, för att inte göra USA så attraktivt för utländska investerare. Han trodde att han gjorde det som var rätt gentemot folket och konstitutionen.
Året 1987 ställdes det till med ett stort möte med finansiärerna, som förlades till olika sessioner under Januari och Februari. Huvuden från alla anrika finansfamiljer befann sig på plats, liksom en topp delegation från Asien. Allt eftersom mötet pågick stod det klart för de närvarande om vad Reagan egentligen tyckte och ville åstadkomma. Svaret lät inte vänta på sig. De hotade att dra tillbaka alla sina lån.
Amerika kan inte betala de massiva lån som man har tagit upp, det är en praktisk omöjlighet, med en gigantisk skuld som dessutom passerar finanskartellens egen operation: det privata Federal Reserve. Det är ingen särskilt väl bevarad hemlighet att kartellen hettar upp ekonomin genom naiva presidenter. När Reagan förstod vad som höll på att hända så fick han samtidigt ett klart direktiv från finanseliten, vars andemening var: ”om Du inte stödjer fortsatta skattehöjningar för att svara mot ökande skulder och räntor, kommer kapitalmarknader och investerare att försvinna härifrån”. Man hotade kalla in lån och tömma skattkammaren.
För att säkerställa att Reagan förstod kraften bakom budet spelade de upp ett litet nummer för honom, ett bevis på att de enkelt kan spänna på musklerna när de behöver. Det skedde i form av en Baisse på den amerikanska börsen 1987, den Svarta Måndagen 19 oktober 1987. Det krävs att blott en spelare som besitter tillräckligt med aktier vid tidpunkten dumpar papper och åstadkommer en krasch. Det fanns flera närvarande på det mötet som satt i en sådan position.
Och detta spelar finansoligarkin i händerna, för de ville inte att Amerika förblev sin egen suveräna entitiet, man avsåg göra dem beroende av utrikeshandel. Konsekvensen blev att man låste USA´s möjligheter att reglera handeln, eller att kontrollera tillflödet av utrikes handelsvaror som kom från andra länder. Eftersom finansen effektivt sett kontrollerar andra länder med genom skuldbrev kan de lätt spela ut länderna mot varandra. I all enkelhet; ”Du ska betala tillbaka det här lånet, Du ska beskatta ditt folk, Du ska skära ned deras löner, Du ska frysa utgifterna och folket måste betala det här och det här”.
Presidenten var motvillig att höja skatter mer än man redan hade gjort vid den tidpunkten. Han stod på sig en tid även om han nu började att förlöjligas offentligt. Det var en medveten kampanj att misskreditera honom, att få honom att se gammal och åderförkalkad ut, att han knappt kunde tänka ordentligt. Under tiden vankade presidenten av och an, och religiös som han var, bad regelbundet till sin Gud för vägledning.
Kraschen var främst en varning, tänkt att skaka om spelarna så att alla, inklusive presidenten ställde sig i ledet – men de ville att det skulle vara tillräckligt av en katastrof så att publikums uppmärksamhet fokuserades på den nationella statsskulden. De ville att man skulle tro att detta var anledningen till att marknaden tappades ur. Givetvis var icke detta anledningen. Det spelades ut likt ett dataspel, de kontrollerar tekniken både marknadsmässigt och i övrigt. Inte bryr de sig om att människors värden förstörs, om de själva behöver mera medel, trycker de bara upp det. Finanseliten högst upp i tornet är bortom en fråga om pengar.
De skapade Svarta Måndagen med dess fall på 500 punkter för att understryka ett budskap – och vad var budskapet? Att man skulle oroa sig för skulder och vilja göra någonting åt det – det vill säga betala mera på dem för att tro att man skulle bli av med dem, eller minska dem – ”hjälp, investerarena flyr landet”. Då fållades nationen in i rävsaxen, att betala än mera på skulder som ändå aldrig kommer att betalas av. Banker tjänar inte på utlåningssumman – utan på räntan, det är viktigt att komma ihåg. De är inte intresserade av att lån betalas av för då försvinner den egentliga och enda förtjänsten: räntan.
Vad blev då den längre de facto konsekvensen för det amerikansk folket? Mer skatter, lägre löner, mindre köpkraft, pensionsplaner vaporiserar, enskilda jordbrukare som gick i putten – och att folket arbetade ännu hårdare för ett förlustspel. Det hårda överarbetet som gör folket mottagliga och fogliga för den nya världsordningen, ”the new world order” som den senare George Bush Sr proklamerade så högljutt.
Men Reagan var inte den första som råkade vakna upp. Richard Nixon utvecklades på snarlikt vis under sin ämbetsperiod. Han visste sanningen om guldet, om hur oljepriset riggades och manipulerades, hur saker och ting hade belägrats och talade sedan om för folk vad man borde göra åt saken. Vad blev resultatet av att han vände sina finansiärer ryggen? Watergate. Den mest löjliga kris som har skådats, för vad gjorde Nixon för fel? Vilket brott i sanningens namn hade han utfört? Inget.
Ronald Reagans efterträdare hade möjligheten att rena systemet av skuld och felinvesteringar men de och Federal Reserve övergav senare uppgiften att återigen rena och rensa upp röran. En boom på aktiemarknaderna under sena 1990-talet, pådriven av IT fenomenet, följdes sedan av att proppen gick, det som kallas ”paniken i 08”. Efter kollapsen i 1987 beslöts det att ekonomin och den finansiella strukturen behövde support och försäkring när derivatorna klev in på scenen för att ersätta produktiviteten i ekonomin. Frihandel, globalisering, offshoring, och utkontraktering började bita sig tag i nationens märg. Som ett resultat av 1987´s Baisse införde Ronald Reagen en hemlig grupp – via Exective Order 12631 – som var tillsatt för att vaka över finansmarknaden, som kort och gott kallas för ”Working Group” eller ”Plunge Protection Team”.
Gruppen fick i uppgift att assistera med diskreta interventioner på marknaden som började flödas över med Alan Greenspans kredit-excesser för att korrigera fastighetsmarknaden och de andra sektorerna. Den temporära vinsten i Greenspan taktiken upprätthölls i fem år – med konstant ökning av skuldbördan som konsekvens. Möjligheten att i rätt tid rena systemet ignorerades.
Den sista möjligheten till korrigering inom eran introducerade medelklassens fall när löner stagnerade gentemot inflationen, köpkraften decimerades och det amerikanska folkets individuella skulder expanderade till en större och större cirkel. Under 1980-talet var honnörsordet avreglering (eller geoekonomisk anarki om man så vill) och processen stod som fond till nästföljande kriminella kollaps av besparingar och kredit-givningar. Varje politisk maffia var snart sagt involverad, inte minst Bush och Clinton familjerna. Endast ett fåtal såg vad som hände och anpassade sig efter det i verkligheten.
De senaste 30 åren, som ett resultat av lägre köpkraft och skuld, föll besparingar från 12% till minus 2%, med en svag återhämtning över de två senaste åren till 3%. Från och med 1990 blev skuld en livsstil, en kultur, eftersom köpkraften reducerades år efter år. Bankerna i USA var glada nog att emellanåt låna med 8% – 10%, samtidigt som de skapade kredit ut ur tomma intet. Som vi alla vet lånades det till vem som helst 2002 och framåt mot bättre vetande. Dessa är proffs vilka står som ansvariga för 80% av de personliga skulderna, och de uppviglade inte lånarna allena, regeringen uppmuntrade till detsamma, inte minst till de som inte hade täckning för lånen. Resultatet syntes i noll-procentiga styrräntor och när Federal Reserve begagnade intervention på marknaden, så att räntorna manipulerades till att kvarstå som artificiellt låga. Till och med 10-åriga US T-räntors avkastning stannar på 2.93%. Många av reglerna kastades helt sonika ut genom fönstret. Detta förblir en sekvens inom det kontinuum som vi har sett sedan 2002.
Det fanns en chans att fixa systemen 1990 och återigen år 2000, men Fed vägrade att gå den vägen. Fed skapade en sista undsättning, obeslutat huruvida man skulle gå vidare med fastighets- och kreditbubblan. I Juni 2003 fattade man beslutet att fortsätta med att blåsa upp bubblan i full visshet att man inte skulle kunna backa tillbaka efter denna punkt. Festen är över och upplösningen har egentligen pågått i tre år, oavsett alla försök att maskera realiteten med disney dollars. Kreditkrisen står i begrepp av att gå in den andra fasen, långt värre än den första. Efter två stimulanspaket och 3 biljoner dollar senare så befann sig ekonomin i ’något-högre’ till ’status quo’ tillstånd. Lägg även till den massiva statsskuldskrisen som bara är i sin linda för tillfället. Situationens allvar i den fiskala dårskapen och det monetära vansinnet har ingenstans att ta vägen. Över de kommande månaderna, halvåret, bryter plågoandarna loss till melodin av en djupare pessimism som tar rot. Somliga regeringars underskott förvärras när marknaden för bostäder och de kommersiella fastigheterna återigen sjunker till lägre nivåer.
Man kan vänta sig att den amerikanska presidentens ”Arbetsgrupp På Finansmarknaderna”, som vi redan har nämnt tidigare i denna rapport, upptäcker att det finns en begränsning i hur mycket de kan åstadkomma genom manipulering. De närmaste krafterna bakom den amerikanska regeringen lär även de finna att de är kringskurna och inte kan göra som de vill. Eftersom det pågår informationsstragier i världen som påvisar hur realiteten egentligen ligger till, orsak och verkan, kommer allt fler att vakna upp efter hand och se spelet för vad det hela har varit. Är det tillräckligt för att avstyra den transnationella gruppens planer att förslava världen i en ”ny världsordning”, i praktiken ägd av bankirer? Det är för tidigt att sia om.
Hur kommer det sig att vi ständigt, fram till idag, har fått höra att den amerikanska ekonomin hämtar sig från kredit-krisen och den värsta ekonomiska krisen sedan den förra depressionen – till och med från bildade analytiker? För om man tittar på den monetära situationen, den fiskala situationen och arbetslöshetssiffrorna så har ingenting förbättrats. Att kongratulera någon, i synnerhet Federal Reserve, för självdestruktion, bedrägeri och fabler är imbecillt, eftersom de är bland de ytterst ansvariga för dagens kriser i världen. Över de senaste fyra åren har eurozon regeringarnas skulder växt med mer än 20%, och USA och Japan med 45%. Sveriges skuld ökade med 12% tillsammans med ett budgetunderskott på 176 miljarder. Fullkomligt huvudlös politik var man än ser således, det är en fråga om gradskillnader i fullständig vanskötsel, fiskal disciplin har inte funnits på denna karta.
Chefen för ECB, den Europeiska Centralbanken, har vänt kappan för hundrade gången och säger åtskilliga miljarder Euro – alla kolbrända – senare: ”budgetåtstramning” nu. Nu ser man den stora risken i att försöka bota svarta hål – svarta statspapper med mera – med att trycka pengar, samt att köpa upp giftiga, därtill värdelösa obligationer. Men i Washington finner vi motsatt riktning. Wall Street, banker och regering vill ha mer stimulanser, mer Fed intervention och manipulation, mer droger. Att acceptera sanningen är svårt för många, där man väljer förnekelse, kanske hoppas man på att glömma problemen en liten stund till. Europa klappade sig på axeln för ett uselt och helt meningslöst stresstest av Europeiska topp 100 banker – som sköttes i egen regi – då övningen inte tog hänsyn till kapitalexponeringar på statsskuldpapper. Vågar någon fråga om deras två upplagor av ”chicago-böcker” med? Vilken fars, vilken revisionism!
Investerare som har fallit över varandra mellan USA och Europa, fram och tillbaka, i en allt snabbare takt har lagrat på sig amerikanska säkerheter samtidigt som dollarn faller – istället för att ha köpt guld- eller silver relaterade tillgångar. Guld har ingen ränteåterbäring, men om vi tittar på verkligheten och tar hänsyn till inflation, så ger inte sådana säkerheter det heller. Wall Street, bankerna och Washington tycks inte se något problem med skulderna, som kommer att öka med cirka 25% till nästa år, mätt mot BNP.
Skapandet av kredit har expanderat i över 15 år där den Amerikanska Skattkammaren, Fed, och andra centralbanker har kämpat emot resultatet av detsamma i sju år. Detta möjliggjorde för konsument och inte minst regeringar, att spendera långt bortom deras förmåga att betala tillbaka, en metod att temporärt rädda finanssystemet. Det är en pågående – men dock förlorad kamp – som bara slutar med en sak: förlorare.
Man kan undra hur länge nationer över världen, som håller 59-1/2% av deras reserver i dollars ska tolerera massiv monetisering och fiskal oduglighet? Långt innan Fannie Mae och Freddie Mac, de tidiga förlusterna i spelet, kollapsade så kände många i kretsarna till deras situation. En eller två analytiker i branschen menade att det skulle bli Amerikas sätt att nationalisera bostadsanskaffningen, med 60% som mål. På så vis kunde regeringen horda husgästerna hit och dit, var nu myndigheterna ansåg det som lämpligt – för myndigheterna.
De stora USA bankerna upplånade substantiella mängder kapital ifrån Fed hållna som reserver vid noll procents ränta – sedan lånas kapitalet tillbaka till Fed vid högre räntor. Låt oss undra hur mycket av de medlen som har använts för att monetisera säkerheter och huruvida bankerna till syvende och sist kommer att utlåna de summorna, som eventuellt kommer att monetisera dem? På den andra fronten säger regeringen att de nöjer sig med budgetunderskott på fantastiska 1.5 biljoner dollar årligen. Detta är sannerligen inte metoden att ordna till huset och bidrar bara till vidare monetisering.
Den som observerar läget kan finna det pekuljärt att sådana här frågeställningar är helt frånvarande i amerikansk media. Även i Europa är det relativt tyst i frågan.
Har inte Warren Buffet´s Berkshire Hathaway blivit föremål för ett uppenbart bedrägeri? De får via skattesedeln och lösenspelet 300 miljoner dollar i bidrag – men betalar bara 100 miljoner dollar i böter. De ultrakriminella finansiella terroristerna Goldman Sachs bedrar skattebetalarna på 5 miljarder dollar – men får böter på 550 miljoner dollar – och undslipper fängelset på samma gång. Inte undra på att de vill att det hysteriska kasino spelet ska fortsätta, regeringarna löser ju blott ut dem hela tiden när de spelar bort sig.
Det är onekligen rätt intressant att den Amerikanska administrationen och deras Skattekamare, numera en svetsad förlänging av Goldman Sachs, vill att de skattelättnader som tidigare administrationer implementerade ska tas ur bruk. Då ökar skatterna med runt 15% med effekten att det kväver realekonomin lite mera, som om det verkligen behövdes. Vägledande i frågan är huruvida Fed de facto kommer att bibehålla sina kvantitativa lättnader eller ej.
Under tiden har Kina nyligen reducerat dollar-bundna säkerheter med cirka 34 miljarder dollar. Dagong Byrån säger att amerikanska rating byråer är politiskt partiska. Vi säger att de är svindlare och har alltid varit det. Situationen i denna mening kan bara förvärras framöver, och över tiden avyttras än mer klumpar av 890 miljarder dollar i säkerheter.
Sedan så föreligger det en fråga om den Amerikanska Skattkamarens försäljning av säkerheter, vilket löper på ungefär 145 miljarder per månad. Frågan är denna: var tar alla dessa pengar vägen? Denna summa är cirkus 50% mer än tidigare stipulerade behov. Som påpekats ett otal gånger till Federal Reserve, så existerar misstanken att de har tryckt ”särskilda” dollar och vidare, med hjälp av olika fronter tvättat pengarna, via pantsäkerhetstjänster t ex, och kan då ha indirekt (eller direkt beronde på hur man läser det) finansierat Skattkammaren och agentur försäljning.
Rapporter i denna härad och mening dök upp i kretsarna för så länge som sju år sedan. Först gällde det nödlån till Europeiska och Amerikanska banker, sedan swappar – där Svenska Riksbanken besudlade sitt omdöme och anseende genom att delta – och nu har vi en situation där nationer som England köper båtlaster med säkerheter – och England kan knappt betala sina räkningar till att börja med. De påstår att Amerikanska hushåll köper massiva mängder av dem – vilket är ett lika löjeväckande som osant påstående.
Det pågår en ofantlig monetisering, särskilt över de tre senaste åren, och Fed döljer spelet som har pågått länge nog nu. Uppenbarligen har man tappat besinningen och uppenbarligen borde någon ha uppmärksammat detta mera tydligt i offentligheten. Mellan utländska köpare, hushållssektorn och Fed utväxlades cirka 1.5 biljoner i säkerheter förra året, vilket är en omöjlighet i vilken sanningsenlig realitet som helst, och är en anledning till varför Kina har klagat på deras monetära politik. Förstulet har man smugit med leveranser till Amerikanska Skattkammaren med finanser och vann på det en offset av deflation, åtminstone för stunden.
Yttre faktorer pekar på att nästa steg hos Fed är att re-kapitalisera marknaden; inrikes amerikansk ekonomi via nya loopar av banklån. Denna vecka sade Fed att man avser att sluta betala räntor på bank insättningar som lades in hos Fed. Den här förmågan, att Fed kan betala medlemsbanker räntor, är ett ganska nytt fenomen. Excesser i reserven hos banker hitintills lånades ut till marknaden. Medlen hölls under recessionen hos Fed, med ränta, och förblev steriliserade. Syftet var från Fed´s sida att helt enkelt ge banker ränta. För att rekapitulera: Banker lånade av Fed till noll-ränta och lånade sedan tillbaka pengarna för 2-1/2% ränta. Så blatant. Poängen var naturligtvis att hålla banker med intäkter genom en osannolik sponsoring av skattebetalarna.
Förestående slut på detta koppleri forcerar banker att antingen returnera medlen eller att låna ut dem, och givetvis blir medlen utlånade till större delen till små- och medelstora företag. En svag bris av tillväxt, i form av nya arbeten kan då skönjas. Sektorn har annars tappat 15% i lånegraden över de sista 15 månaderna. Samma linje av företag står dessutom för 70% av jobben i ekonomin.
En återuppväckning av företagen och fallande arbetslöshetssiffror är således att vänta. Aktiviteten torde hålla Dow över 8,500 och kanske kan man nå 11,200 inom perioden. Banker, långivare, kan även nyttja en del av dessa pengar för att köpa Amerikanska säkerheter, med effekten att Fed kanske får ett litet andrum i sitt hemliga Ponzi-pyramid-spel. Tillflödet i detta stycke är den källa som lär ta en del av trycket på det omedelbara behovet av 5 biljoner dollar för att hålla den amerikanske ekonomin igång de närmaste 28 månaderna.
Detta kommer att bli våg nummer två av kvantitativa lättnader: Amerika går ifrån sterilisering till monetisering. Med tanke på de betydande inflöden av finanser som ligger i pipeline borde dollarn naturligtvis fortsätta tappa i värde, vilket den för övrigt redan gör. Fed, slipade lögnare som de är, kommer inte att medge denna monetisering, ej heller kommer underskotten att minska. Båda kolumner är lika två tåg som är på väg mot ändstationen, men som på grund av innehåll och hastighet kommer att krascha förbi blockarna.
Trots denna injektion av ”funny money” kan inte ekonomin visa mer än högst 3% till 3-1/2% tillväxt av BNP, så som läget var över det senaste åren. Insatsen syftar blott till att hålla systemet funktionellt i någon mån tills Det Finansiella Tornet beslutar sig för att dra ur proppen och trycka ut jänkarna i ännu flera krig. Deras bild och agenda, så som vi känner den till idag, ligger i att vid lämpligaste tillfälle medvetet förinta den Amerikanska och Europeiska ekonomin – för att använda ett nedgånget västerland som motiv i att trycka in hela gänget in i en ny världsordning, en ny sorts federation till att börja med. Om denna skall jag skriva mera senare i andra rapporter, för jag vet vad den går ut på.
Dessa händelser lägger grunden för ännu högre guld och sliver priser, vilket direkt reflekterar förlusten I köpkraft hos fiat valutorna, så som de har stigit över de senaste fem åren. Guldpriserna i dollar är mest utsatta för ett stort spann av variationer – och sedan kommer naturligtvis banksyndikaten trixa och manipulera ned priserna så gott det går, men de torde inte kunna undvika landingspunkter på 3000 dollar och en bra bit över det med, allt eftersom nuvarande dollar blir mindre värt än toalettpapper. Silver torde ligga låst i jämfota relation med guldet.
Draget att monetisera är för tillfället på och signalen för dess påbörjan var lagstiftningen av den finansiella reform som gjorde Fed, till vårt nya finansiella Gestapo, ett monetärt diktatorskap på marknaden. Det är just detta som Andrew Jackson med många andra har varnat oss för skulle hända om man inte var på sin vakt.
2011 blir ett rubriksår av bank kollapser allt eftersom giftiga säkerheter och fastigheter skrivs av, och kommer att föra den amerikanska nationen närmare nationalisering av banker och andra industrier. Modellen som kommer fram är den av Korporativ Fascism, ett konspirerat samgående av politiska och privata intresssen. Fler och fler industrier och branscher lämnar USA och Europa – en process som för länderna ned på knäna – just där superfinansen vill ha dem.
Under denna period genomförs försök att omkullkasta dollarn och att introducera SDR, Special Drawing Right, som de fascistoida finansmännen har haft på planeringsbordet ända sedan 1965. Ett uselt koncept som inte hjälper någon annan än de gamla finansdynastierna att söka genomföra det stora pyramidspelets nästa steg, vilket de som vanligt kommer att dupera politiker till att acceptera i blindo. Detta är planen, så detta är framtiden om ingen ändrar på den.
