Detta är en fortsättning på trend analyser som nedtecknades för nästan fyra månader sedan och delvis publicerades på denna blogg. Även om den politiska världsarenan har rört sig lite granna sedan dess så kvarstår denna trendanalys med bestämdhet, och postas här utan revision.
Vad betyder ett namn?
Vem kan glömma euforin som hälsade Barack Obama vid hans presidentvinst 2008? Rubriker över världen trumpeterade ett historiskt moment i Amerikansk politik. En nation som bara 50 år tidigare hade kvävt befolkningen med rasbaserad segregation hade nu svept en ”svart” man in i Vita Huset.
Amerika visade de rätta färgerna åtminstone på detta plan, nu kunde ingen kalla USA för en rasistisk nation. Var fanns rasisterna 2008? Visst fanns de och visst finns de fortfarande år 2012, men vilken nation var utan dem?
Förenta Staterna demonstrerade för världen ändamålsenlig demokrati. En rookie halv vit/halv svart Senator från Illonois besgrade hans opponent, John McCain, en krigsveteran och Republikan. Majoriteten talade, färg spelade ingen roll. Under banderollen ”förändring som vi kan tro på” och insmickrat med ”hopp” var en politisk frälsare född. Med en predikants taktmässiga oratorium närde kandidaten Obama den hungriga flocken med visioner av fred, välstånd och globalt samarbete.
Ingen modern valdagsseger hade firats med så storslagen fanfar och dyrkande smicker som den som frikostigt smäktades på deras messias av Obama anhängarna. Obama bröt den traditionella ordningen av segrarens balsals uppmöte med att piska upp en 500,000 stor publik i ett enstämmigt ”Ja, vi kan” frosseri i Chicago´s Grant Park.
Bortsett från att skriva historia genom hans seger skulle Barack Obama komma att sitta vid spakarna under historiskt unik epok. Det stora spelet i världen började att rämna alla tidigare ordningar i civlisationen. Även om spelet var ett gränslöst arbete som redan hade existerat under lång tid i den internationella processen, skulle många historiker grovt förenkla de fyra åren av Obama som början på slutet av Imperiet Amerika, och han skulle även minnas som den president som ledde Amerika in i Det Stora Kriget av det andra årtusendets första århundrade.
För att förstå vad som ledde till båda dessa monumentala dramor, är det nödvändigt att förstå hur scenen sattes innan Obama gjorde sin entré. Olikt så många tidigare presidentval, där det erbjöds ett val emellan det minst onda av två onda ting, var situationen i 2008 bokstavligt talat svart och vit. Men historien kommer inte att minnas det så.
Ptroo! Hej Då Bush!
Antingen glömda eller suddiga genom en tidens dimma stod de vidunderliga misslyckanden från George Bush regimen och den proportionella antagonin som riktades emot honom och hans administration. Boken om Bush berättade om åtta år av mordiska krig på synnerligen dubiösa grunder, ekonomisk kataklysm, tortyr och en grosshandelsmässig utrymning av konstitutionella rättigheter. Det vore svårt att hitta en annan Amerikansk president i modern historia som har misslyckats så spektakulärt med så många saker samtidigt. Bush hade blivit en så stor börda att Republikanska kandidater höll honom bort från partiets kandidaturer så att man inte befläckades med associationer till honom eller hans politik. Så föraktad var Bush att en publik på mer än en miljon deltagare som deltog i Obama´s installationsdag buade bort honom från scenen.
Men vid mitten av 2009, med Obama bara några månader inne på presidentposten, stegrades omedelbart oppositionen, som hade dämpats tidigare av entusiasmen sprungen ur valsegern. Först ut på banan var Tea Party rörelsen född den 15 April, sedan fjärde Juli rörelsens skatteprotester, vilket sedemera åtföljdes av nationsomfattande stadshus konfrontationer emot Obama´s hälsoreform och den 12 September marschen emot ”Stora Regeringen”. Protesterna tycktes dyka upp ur ingenstans; den ena protesten efter den andra och de fortsatte att resa sig i volym, år efter år. Euro-media som hade hyllat Obama till stjärnorna från början hade initialt svårt att berätta om vad som skedde i sanningens USA. Vad som skulle bli en massrörelse besågs först som så osannolikt att det knappt reflekterades av instanserna. Det var ännu ett fall av ”ingen såg det komma” stunderna i media.
Med den impopulära hälsoreformen borrad genom Kongressen och med det vanliga folkets ekonomi ostimulerad av alla stimulanspaket så genererade anti-Obama krafterna en lokomotiv effekt under 2010.
Emedan hälsovårdsfrågan uppfattades som ett Obama initiativ, en hjärtefråga, så hudflängdes han för att både fortsätta och eskalera lösenspelet till Wall Street med svindlande summor av skattefinansierad borgen till de ställda kasinogästerna, räddningsplaner som påbörjades under George Bush, vilket förvisso opponerades av många traditionalister inom den konservativa kretsen.
Ras Kort
På alla fronter – ekonomisk, geopolitisk, militär – klandrades Obama för tillståndet i den Amerikanska nationen, och på nästan varje större front (med undantag för hälsovård och ”cap and trade”) så var faktum att Obama utbushade Bush. Hans mest hätska (konservativa) kritiker gav Obama ingen förtjänst alls för att utföra och förstärka den Bush politik de en gång hade stött så starkt: att beröva misstänkta terrorister deras Habeas Corpus (åläggande om prövning [inför rätta] av det berättigade i ett frihetsberövande), fortsatt tortyr, eskalering av Afghanistan kriget, upptakten av Pakistan kampanjen, och det fortsatta Irak kriget, som man försökte måla bort genom att kalla kvarstående militär för något annat än vad de var.
I mer än bara en ideologisk träta så vreds hätskheten till personliga breddgrader. Angreppen riktades inte bara emot mannen, men emot hans rastillhörighet, hans Muslimska rötter och barndom som han tillbringade i Indonesien. Förvisso finns alltid ras och religions korten i kortleken, men hade Obama lyckats med att vända ekonomin hade de korten aldrig spelats ut. Men obestridligt faktum kvarstod i att andan som sade ”Förändring Vi Kan Tro På” förändrade ingenting alls, och saker belägrades istället till långt värre bredd-grader.
Nu i 2012, efter fyra år av Obamastyre, lades klander – såväl rättfärdig som irrelevant – helt och hållet på Presidentens axlar. Svepta i den amerikanska flaggan så sågs konservativa, drabbade av ADD, besitta en minnesbank som bara sträckte sig till den 20 Januari 2009, oförmögna att erinra sig decennier av inkompetens, misstag och ohyggligheter som banade väg för Den Stora Depressionen och Det Stora Kriget. För denna sorts människor var de åtta år som föregick Obama´s installationsdag en stund att minnas i ett töcken av nostalgi – en mytisk fantasivärld av rikedom och erövran som presiderades av en modig, välvillig, filosofisk President.
Det Balsamiska Leendet
I den, åtminstone symboliskt, vänstra flygeln sippade de ohjälpliga Obama-apologeterna vin och åt av mikrovärmd quichepaj. Allt som Obama gjorde (och det torde inbegripa allt han gjorde) som stod i motsats till deras liberala trossatser eller begick skamlöst övertramp på hans egna vallöften, viftades bort med bortförklaringar som ingen orkade bemöda sig med.
Allt eftersom stöd och lösen paketen blev större, eskalerade krigen, budgetunderskott växte och fler jobb förlorades, och man insisterade på att nationens problem hade ärvts, att inget av dem skapades av Obama eller gick att undvika – inte ens när de otvetydigt var av hans egen hand och helt möjliga att undgå.
Till en början hette det, “ge honom tid…”. Och när tiden hade givits döptes det till ”han kunde bara göra så mycket inom ramen av..”. Och då, med att i stort sett bara ha åstadkommit vad de annars skulle ha hårt kritiserat Bush för, argumenterade de, ”hans händer var bundna och han gjorde bara det bästa som omständigheterna medgav..”
Och trots att dessa Obama-apologeter var snabba att håna tanken på att det existerar dolda agendor som “dåliga webbsidor skrivna av högerfolk”, skulle de samtidigt teoretisera att hans uppenbara förrådanden och vänd-kappan-efter-vinden retorik inte riktigt var hans produkt heller, men snarare kommet ur namnlösa och fördärvliga krafter som han var betvingad att lyda. Ja, om han inte gjorde så stod ju hans eget liv och familj på den slutliga linjen…
Det var aldrig någonsin så att Obama bara var ännu en oärlig, bedräglig, arrogant, självbetjänande, inkompetent politiker som redan var döpt av särskilda intressen till att börja med. Intellektuellt kapabla att väga fakta och bevis, men emotionellt oförmögna att medge att de står blåsta, kunde inte Obama-apologeterna erkänna att de hade investerat allt sitt emotionella, intellektuella och politiska kapital i en bluff.
Från Inbördeskrig Till Det Stora Kriget
I sommaren av 2012, när världen rör sig närmare till Det Stora Kriget, så ser det omedelbara hotet emot Amerika ut som ett inbördeskrig. De två politiska partierna, båda lika spruckna, var mer polariserade än någonsin. Schismer som började med Tea Parties och Skatteprotester i 2009 skulle kulminera i Amerikas söndringar, till multipla oförsonliga fraktioner. Med de flesta revolutioner, inbördeskrig och världskrig, kan man inte fånga rörelsen i en enda singulär orsak. Politik spelar alltid en roll, men inte nödvändigtvis den definierande rollen. Den andra amerikanska revolutionen innehåller både element som krigar för oberoende och element riktade stater emellan. I både fallen fanns det mycket mer än en enda frågeställning bakom kaoset och missnöjet. Med inbördeskrig i görningen och politiker upptagna med pajkastning och att spela de politiska sidorna mot varandra, skulle zombie -media grovt förenkla bilden av missnöje genom att ställa den som ett fall av ”nord mot syd”-ideologiskt slag. Så är ej fallet. Ja, unionen i sig står i våda, men som ett uttryck av en problematik som ligger på en mycket större skala. De-för-små-för-att-spara reser sig för att konfrontera de-som-är-för-stora-att-misslyckas. Ledande förespråkare av Statens Suveränitet (individuella stater) utmanar Federalt Styre. Vi ser polisstat gentemot civil olydnad, undantagstillstånd gentemot konstitutionell lag.
Trendpunkt: Precis som många nationer gick i konkurs under statsskulder så gjorde även många Amerikanska Stater detsamma. Med skatter redan resta till uppviglande nivåer, började stater vägra att finansiera federala program som de såg returnerade lite eller inget alls till dem (som till exempel utbildning) och/eller gick emot viljan inom deras valkrets…krig, utrikeshjälp, den enorma allestädes ökande försvarsbudgeten etc. Vermonts Andra Republik, praktiskt taget ett okänt fenomen under 2009, var inte längre en långsökt propå eller ett skämt. Och de stod inte ensamma. Kall för succession och regionalisering skulle nå valurnorna vid 2012. Som ett rebelliskt uppror emot diktaten som hade införts av den Federala regeringen – men motsattes av folket – underblåstes succession för enskilda stater och regionala enklaver.
Imperiet USA befann sig under belägring. Det var den riktiga nyheten. Men med en svart man som gick den andra presidentronden, och med immigration som utjorde en komplementär kallbrand, sögs ”användbara idioter” in i en politiskt utformad och media propagerad rasorienterad propaganda fälla - som fick det hela att se ut som en ”svart mot vit” konflikt.
Tillbaka i USSR
Världen höll på att falla samma i sömmarna, men för USA som fortfarande levde sin ”vi är nummer ett” illusion, var ”det där borta” en hel värld bortom dem. Amerikas ledare och media, med deras impregnerade uppfattning om moralisk överlägsenhet, fann sig oförmögna att överväga att den stora amerikanska unionen kunde gå samma öde till mötes som Sovjet Unionen. Emedan många av de bländande skillnaderna mellan de två politiska systemen hade publicerats till leda – särskilt i Förenta Staterna – så förbisågs de bländande likheterna.
Precis som i det disintegrerande USSR var USA´s infrastruktur lika rutten som dess politiska system. Efter att ha forcerat igenom en globalisering per legislatur som vände vad som en gång var en vibrerande nation av handelsmän, hantverkare, farmare, affärsinnehavare, industriarbetare och producenter till en låglönebaserad serviceekonomi av hälsovårdare, hyllvärmare, kassörer, kontorsträlar och kanslister. Till och med Amerikas arbetsmoral och etik började sovjetiseras: ”Vi låtsas arbeta. De låtsas betala oss”. Likheterna slutade inte där. Korporativa chefer eller Kommunistiska Kommissarer – namnen, ansikten och uniformerna var olika, men på ett ekonomiskt och politiskt plan var de faktiskt nästan samma sak. Lön, förmåner och makt tillökades i pyramidens topp, medans förbittring sjöd därunder och höjde sig.
USSR, i sina avtagande dagar som Imperium, förslösade sina begränsade resurser genom kamp och att förlora ett Kallt Krig medan man smidde ett förlorat lopp av vapenrusting.
USA, i sina avtagande dagar som Imperium, förslösade sina större och mer betydande men ändock begränsade resurser på en monstruös försvarsbudget, på att utkämpa storfinansens ovinnbara krig i vanföreställningen om en amerikansk global hegemoni, och närde en omättlig militär stationerad på hundratals baser runt om i världen.
Som en ironisk skruv i historien, påbörjades både imperiers nedfall genom att suga på samma Afghanska strå…
Uncle Sam, Uncle Joe
Självklart, till det yttre verkade Sovjet Ryssland och USA århundraden och flera världar olika. Under Stalinist kommunismen fanns det ingen förevändning om yttrandefrihet eller fri rörelse, medan USA hade sitt första tillägg i konstitutionen som upprätthöll en omhuldad tradition där gemene man alltid, mer eller mindre, har varit fria att kritisera efter behag. I Ryssland 2010 kunde undersökande journalister som grävde för djupt gräva deras egen grav. Oliktänkande, visslare, och opponerande intressen, precis som i de forna dagarna, gjorde sin sak under risk och fara. I USA, även om yttrandefrihet och oliktänkande var tolererat, så visade det sig i praktiken att imperiemakterna hade stora likheter effektivt sett. Det spelade ingen roll om det var demokrater eller republikaner som satt vid makten – folket hade nästan intet att säga till om som en fråga av konsekvens. Regeringen gjorde som den ville efter sina egna premisser.
Presidentens skarpaste kritiker från den konservativa/republikanska ändan och media kallade Obamastyret för Marxism/Kommunism/Socialism. Men Uncle Sam såg inte alls ut som Uncle Joe. Hans fall i totalitärianism bar ansiktet av Fascism. Fascism kan mer beskrivande kallas för Korporativism därför att samgåendet av stat och korporativ makt är dess definition, enligt Benito Mussolini som var något av auktoritet på området. Amerikanarna hade fötts med en silversked i mun som smakade av en Gospel vid namn Kapitalism: ”Ett ekonomiskt system som karaktäriseras av privat eller korporativt ägande av kapitalvaror, genom investeringar som bestäms av privata intressen, och genom priser, produktion, och distributionen av varor som bestäms genom konkurrens på en fri marknad”. Medan den kapitalistiska realiteten aldrig riktigt levde upp till sin definition så hade Amerika, mycket mer än andra nationer, varit ett land av möjligheter. Det fanns förvisso ras, kön och religiösa barriärer, men att realisera den Amerikanska Drömmen var under en tid möjligt för den som var villig att arbeta för det.
Hur som helst, långt innan 2012, och trots sin förpackning i Rött, Vitt och Blått, så hade ingredienserna ingen likhet längre med orginalreceptet. När principerna om jämlikhet lyckades stå rådande i olika sociopolitiska fält, så kvarstod observationen att i USA var inte alla människor skapade likvärdiga. Den ekonomiska formeln hade ändrats även om orden inte hade gjort det. Numera hette det ”ju större du är, desto mera lättnader till dig”. För stor för att misslyckas, för stor för att fallera? Vilken fascist har hittat på detta? Skattelättnader för de rikaste. Lån, garantier och eftergifter bara för de som hade vissa kopplingar. Sockrade affärer och subventioner för blott de största spelarna i de rikaste industrierna – Stor Olja, Stor Farma, Stor Agri, Stora Flygbolaget, Försvarsindustrins Stora Kontraktörer, Stora Banken, Stora Mäklaren och Stora Försäkringsbolaget – och inte bara stod alla andra innevånare ensamma i maskinen som arbetade åt De Stora, Storebror tog av deras skatter för att berika sina Stora Kompisar. Efter rundorna av lösen och borgenspelet, räddningspaket för wall street maffian, rekordstora stimulanspaket som avlöste varandra, var det bara ett särskilt klientel som fick någon märkbar lättnad alls av spelet…De Stora. I den andra ändan av ringen steg folkets vrede till nya höjder. Fast beslutna att fortsätta spela sitt spel, att täcka över deras förluster och vidmakthålla sin Stora Bonus, sprang den Amerikanska Kongressen deras ärenden och till kasino-gästens undsättning, med en flink Orewelliansk händighet av nomenklatura, och beslöjade sin sanna identitet från publikum. Det kallades för ”Restoring American Financial Stability Act” och torgfördes till publikum som propositionen som skulle förbättra redovisningsskyldighet, ge transparens i det finansiella systemet, beskydda skattebetalarna genom att sätta stopp för lösen och borgen-spelet med deras skattemedel, och beskydda konsumenterna från oegentliga finansiella tjänster och tillbörlig praktik.
Frånvarande i saluhallens skrän (i Kongressens synopsis) var den ack så lilla och nästan försumbara detaljen om 4 biljoner dollar som var öronmärkta som en garanti att lösa ut problem-banker och andra institutioner om behovet skulle uppstå. Trots propositionens namn, var övningen inte mycket mera än ännu en pantsättning för att skinna folket och lösa ut De Stora. Varje handling som regeringen vidtog var bara till fördel för De Största, som konsoliderade sina intressen i affär och industri på den allsmäktiga toppen. Genom en kombination av avreglering och politisk favoritisering så tog man frihet ur den fria marknaden, och demonstrerade att det var omöjligt för osmorda entreprenörer att konkurrera. På varje nivå blev De stora bara större och större. Som ett exempel: i 1994 höll de sex största finansiella institutionerna tillgångar som motsvarade 20 procent av den amerikanska ekonomin. När ”paniken i 08″ bröt ut så hade de 58 procent. Vid 2010 hade de 62 procent. Tre Stora Banker kontrollerade två tredjedelar av det lagliga utpressningsbåget som är mer känt som kreditkortsmarknaden. Samma flykt till konsolidering i toppen applicerades till varje aspekt av den Amerikanska ekonomin.
Dessa var inte akademiska procenttal som hade separerats ifrån det dagliga värvet. När de rikaste 10 procenten av landet har kontroll över 93 procent av all finansiell egendom, så finns det bara 7 procent kvar att partaja på för de resterande 90 procenten av befolkningen.
Vid 2012 var inte den pråliga obalansen längre en själlös statistisk stapel eller en tunn skärva på en pajformad charter. Under tungt skattetryck, utmätta, isolerade, arbetande för litet eller arbetslösa…insåg de allt mer hätskt drivna 90 procenten att de borde ha en större andel av den där pajen.
Kläm De Små Rackarna
Variationer av samma berättelse spelades ut runt om i världen. Uppror i Thailand. Arbetarstrejker i Kina. Stora strejker i Indien. Från gatorna i Grekland, Ungern, Rumänien…till plantage i Panama, över hela planeten reste sig protesterna. Även om motiven kunde se olika ut på ytan, fanns det i sin kärna en gemensam nämnare som länkade ihop raderna: de rika tog i övermått för att göra sig rikare – och med samma pendelsving åkte alla andra nedför, klämda eller svultna. Men under försommaren till 2010 var det få som hörde dessa universiella mullranden, alternativt misstolkade dem som isolerade eller icke relaterade incidenter – om inte helt avfärdade av ständigt leende och positiva provianteringsofficerare, som ett flytande fenomen som skulle ge sig så fort ekonomin återhämtade sig.
Jobb Kommer Att Ge Sin Boost När Stimulanser Upphör, Säger Greenlaw
Juli 6 (Bloomberg) – Tillväxt av jobben kommer att underhålla den amerikanska ekonomiska återhämtningen även när regeringens fiskala stimulanser upphör, enligt David Greenlaw, Morgan Stanley´s chefsekonom för avdelningen fasta inkomster i New York. Morgan Stanley förväntar sig ”moderat, hållbar tillväxt, en återstuds i privat efterfrågan på kredit, ett bottnande av inflationen och ett Fed som börjar implementera sin exit strategi”.
Vid vilka synliga mått som helst, kunde inte data rättfärdiga en sådan optimism - eller någon optimism alls. Av alla indikatorer så är den mest prominenta från Wall Streets perspektiv aktiemarknaden, vilken under början av 2010 började på en modest nedstämd gaffel och fortsatte på en i stort sett flat linje. Det gamla ordspråket ”som Januari går, så går året” levde upp till sitt rykte. Historiskt sett är det en av årets starkaste månader. Under nästan 80 procent av alla mätningar så visar det sig att om Januari är positiv så kommer marknaderna att stiga över årets lopp. I en ansats att sätta maximalt spin på tillgänglig data, gick mäklarna till angrepp med att den stagnerade aktiemarknaden befann sig i köpläge. Deras eget levebröd hängde på att fålla in en och en annan drönare till spelarnas kasino. Efter att ha plumsat från sin höga position på 14,000 i 2007, hade Dow hämtat sig till 1999´s nivå kring 10,000.
Men 10,000 i 2010 var inte samma sak som 10,000 i 199. Under det mellanliggande decenniet hade konsumentprisindex stigit med runt 60 punkter. För marknaden att vara värd i köpkraft vad den hade varit värd decenniet innan, skulle Dow behöva ligga runt 14,000. Inte var det att betrakta som någon försäkringsteknisk hemlighet, men om man följde de finansiella nyheterna skulle man ha svårt att hitta en expert som talade om Dows index i förhållande till inflation. ”Markanden är översåld”, sade Paul Zemsky på ING Investment Management, som besåg 550 miljarder dollar när marknaden tippade förbi 10,000 i tidiga Juli. ”Förbättringen i detaljhandelns försäljning var tillräckligt för att få folk att komma tillbaka. Över de närmaste veckorna kommer vi sannolikt att få både ekonomisk data och vinst prognoser som visar att vi inte kommer att gå tillbaka till en recession”.
Ekonomisk Alzheimers
Multi-miljardären Warren Buffet, trakterad som ”Oraklet från Omaha” och vördad av affärsmedia för hans omättliga lust för än mer pengar, hängav sig under tidig sommar åt att göra återhämtningen officiell. ”Ekonomin kommer tillbaka, utan tvivel”, sade han.
Men, med all stimlulans, med alla biljoner i lösen, borgen och gåva, skattelättnader och skattemutor, ”cash for clunkers” icke att förglömma…. så var det bästa man kunde säga om marknaden i mitten av 2010 att det värsta inte hade skett ännu. Men det värsta skulle börja emanera sitt obehag vid övergången till 2011 och därefter. Och som alltid, de som inte såg kraschen komma skulle hävda att sådana som Profeten Buffet minsann inte såg det komma. ”Ingen såg det komma”. Slagna av ekonomisk alzheimers skulle plötsligt media och deras politiska återhämtningspuppor glömma vad de hade påbjudit, vad man hade förutspått…ja, kanske till och med hävda att man hade sett kraschen komma hela tiden. Många som under lydnad hade följt experterna stod nu arbetslösa och desperata, och sökte trösta sig med tanken att alla hade gjort sitt bästa, och om det bara hade givits mer stimulanser till systemet, så hade nog dessa dåliga tider kunnat undvikas. Men det fanns andra – de 20 procent som kunde tänka själva. I motsats till den stora majoriteten, var de orädda att möta de oundvikliga konsekvenserna av otvetydiga sociekonomiska och geopolitiska fakta. När framtiden kom, så var de förberedda och kraftsatta, redo att hälsa den och att möta dess angrepp.
