leewanta's observationer

Historien är inte alltid en lektion. Det finns mycket ur historien – helt avgörande i sin natur – som av olika anledningar inte har fastnat på samtidens näthinna.  Med tanke på vad vi ser framför oss i dagens värld så är det viktigt nu att förändra synen beträffande vissa saker och till hjälp i detta kan vi se till tidens röda trådar. Utveckling är en ständig process av korrigeringar men det finns allt som oftast en röd tråd i mitten av det hela.

Ett vansinne har emanerat ifrån världens storfinans vilket allt fler börjar inse på olika vis eftersom bankväsendet är i tillstånd av kollaps. Frågan är: är detta en existentiell nyhet? Egentligen inte. Låt oss ta hjälp här av Antony Cyril Sutton (Februari  14, 1925 – Juni 17, 2002) som var en Brittisk ekonom, historiker, och författare. Hans böcker beträffande finans och Wall Street i synnerhet, är viktiga referenser för att avbilda trender i dagens realiteter.

I hans böcker så redogör Sutton med akademisk skärpa hur Wall Street var engagerade i att finansiera såväl den bolsjevikiska revolutionen som Hitlers uppgång.  I dagens värld av terrorism  talas det mer om terrorister än vem som finansierar den.  Det är att missa fundamenta. Vår största kritik av Suttons böcker är att den enbart fokuserar på Wall Street och utelämnar City Of London, vilka inte kan separeras, då de delar samma andemening, samma intentioner, samma agenda, på den högsta nivån.  Och där har snarare Rösten från City varit strategiskt ledande medan Wall Street blev den ledande armen för operativ verksamhet.  Låt oss tillägga att City Of London är ett oberoende traktat, en korporation, det är viktigt att komma ihåg när man analyserar storfinansens rational. Området på 677 hektar är en irreguljär rektangel som bebos av 4000 innevånare,  mitt i hjärtat av det ’större London’ som bebos av en halv miljon innevånare.  Kronan (”The Crown”) är en kommitté av tolv till fjorton män som styr det oberoende traktatet som kallas för City.  City står inte under monarken eller det brittiska parlamentet, precis som Vatikanen i Rom är det sin egen entitet.  Monarken i  City kallas för Lord Mayor.  När Drottningen gör besök i City kan man utläsa förhållandet i den officiella proceduren.  Drottningen möts av Lord Mayor vid Temple Bar, den symboliska porten till City. Hon bugar och ber om tillträde till området.  Lord Mayor är iklädd kungligt träde medans Drottningen och hennes följe ser mer ut som klädda i diskreta service uniformer. Lord Mayor leder in Drottningen på området.

”I care not what puppet is placed on the throne of England to rule the Empire, … The man that controls Britain’s money supply controls the British Empire. And I control the money supply.” – Baron Nathan Mayer Rothschild

Och det var dessa herrar i City som såg till att Federal Reserve Act etablerades 1913 i USA, en oberoende centralbank, Federal Reserve, och banker med säte i City återfinns givetvis på ägarlistan av det amerikanska Federal Reserve.

Hur kan man då stärka propositionen att storfinans emellanåt ägnar sig åt att finansiera subversiv verksamhet? Låt oss titta på dokumentation ur Sutton´s böcker:

“Dear Mr. President:

I am in sympathy with the Soviet form of government as that best suited for the Russian people…”

Brev till President Woodrow Wilson (Oktober 17, 1918) från William Lawrence Saunders, styrelsordförande, Ingersoll-Rand Corp.; direktör, American International Corp.; och vice ordförande, Federal Reserve Bank of New York

När Boris Jeltsin kom till makten uttryckte han sin bedrövelse over att hela banken var dränkt av obligationer till City Of London.  Hur ironiskt är det inte att finansiärerna satte upp en polaritet i världen via en medveten agenda?

Vad vi erinras om i Sutton´s observationer är att vi måste förbättra förståelsen i hur finans inte får separeras från subversiva intentioner, då historien visar att den högsta finansen inte bryr sig om etik, för om de kan göra sig en hacka finansierar de – historiskt sett – vad som helst. Och detta måste man via internationell lag och ordning söka kväsa. Det ska vara illegalt att finansiera terrorism på samma vis terrorism i sig är olagligt. Sutton påminner oss om att det är hög tid att bryta upp obligationsmarknaden och befria länderna från finansiella oligarker. Ett land kan lika gärna trycka upp sina egna papper och skulder, ty historien och samtiden visar att dessa privata bankir-plutokrater icke är tillförlitliga och ej heller upprätthåller ett stabilt system, utan ett spekulativt system.  Priset för denna spekulativa verksamhet kommer att penetrera världen de närmaste åren, ja kanske över ett decennium. Men det är viktigt att maskineriet inte bara pådyvlas en global regulator för det är enkelt att räkna ut vem som de facto tar över spelet under rådande systematik.  Av säkerhetsskäl är det bättre att instifta nya internationella konventioner som nationerna kommer överens om att akta och förvalta.

”So you see… the world is governed by very different personages from what is imagined by those who are not behind the scenes” Benjamin Disreali, (Coningsby, The Century Co., N.Y., 1907, p. 233).

• Wall Street and the Bolshevik Revolution (1974, 1999) (Online version)
• Wall Street and the Rise of Hitler (1976, 1999) (Online version)
• Wall Street and FDR (1976, 1999) (Online version)

Vi tackar Catherine Austin Fitts för att ha emottagit följande artikel till att publicera på denna blogg. Mrs Fitts har tidigare verkat som VD och styrelsemedlem i investmentbanken Dillon, Read & Co, som kommissionär i  United States Department of Housing and Urban Development under den första George HW Bush administrationen, och har även haft uppdrag som President i Hamilton Securities Group, Inc., en investmentbank och finansiell mjukvaru-utvecklare. Idag är hon President av Solari Inc samt handhavande medlem i Solari Investment Advisory Services Inc.

Under sin karriär har Mrs Fitts gjort ett antal alarmerande observationer, som hon nu delar med sig vad gäller en transnationell subversiv finansiell agenda, om vilken denna blogg har talat ända sedan den etablerades. Genom hennes ihärdiga verksamhet, kvicka sinne och lojala hjärta, har hon via olika medier gjort tusentals människor mer medvetna om den totalitära och förödande sidan av ”one world order” agendan, som emanerar ifrån diktat inom den högsta  internationella finansvärlden.

Finansiell Coup d’Etat

Till hösten 2001 medverkade jag i en privat investerings-konferens i London för att dela med mig av en rapport,  The Myth of the Rule of Law or How the Money Works: The Destruction of Hamilton Securities Group.

Denna presentation dokumenterade min upplevelse med ett Washington-Wall Street partnerskap som bestod av:

• En orkestrerad bedräglig fastighets- och skuld bubbla
• Illegal transferering av enorma summor kapital ut ur USA
• Ett nyttjande under banderollen ”privatisering” som en form av pirat-verksamhet – ett förmak för att flytta statliga tillgångar till privata investerare långt under marknadspris, för att sedan växla över skuldbördor och förpliktelser tillbaka till staten utan kostnad för den privata innehavaren.

Andra presentatörer vid konferensen inkluderade framstående journalister som täckte ämnet av privatisering i Östra Europa och Ryssland. Under blicken av Brittiska förfäder hängande på porträtt, lyssnade vi till berättelse efter berättelse om en global privatisering genom 1990-talet på den Amerikanska kontinenten, i Europa och Asien.

Sakta, allt eftersom bitarna fogades samma, delade vi en fruktansvärd uppenbarelse: banker, korporationer och investmentbolag som agerade genom varje region var styrda av exakt samma spelare. Det var en relativt liten grupp som återkom om och om igen i Ryssland, Östra Europa, och Asien, under täckmanteln av samma välkända redovisningsfirmor och juristbolag.

Magnituden av vad som spelade ut sig var överväldigande. Under 1990-talet hade miljoner människor i Ryssland vaknat upp och funnit att deras bankbesparingar och pensionsfonder hade försvunnit, utplånat av en fallande valuta eller stulna av gangsters som tvättade pengar  åt New York Fed´s medlemsbanker för att återinvestera dem, för att göda skuld bubblan.

Rapporter av politiker, regeringsfolk, akademiker, och intelligentia tjänstgjorde för svindleriet samtidigt som optioner genom stöld övertygade många. En jurist i Ryssland, som levde utan elektricitet och bedrev plantage för att undvika svält citerades: ”vi håller på att avmoderniseras.”

Många år tidigare, lyssnade jag på tre kvinnliga bönder som beskrev ”War On Drugs” i deras respektive länder; Colombia, Peru och Bolivia. Jag frågade dem, ”Efter att de har släpat Er i läger, vem får landet och till vilket pris?” Min fråga öppnade en magisk dörr. De lamenterade över hur den verkliga ekonomin arbetade åt War On Drugs, inklusive stölden av land och kontrakt åt regeringen för bygga husering åt folket som var malplacerade.

Vid ett tillfälle, misstänksamma över hur jag förstod hur spelet fungerar frågade en av kvinnorna: ”Du säger att Du aldrig har varit i våra länder men ändå förstår du exakt hur pengarna arbetar här. Hur kommer det sig?” Jag svarade att jag hade tjänat som Sekreterare vid HUD I USA där jag övervakade miljarder av regeringens investeringar i Amerikanska kommuner. Uppenbarligen fungerade det på samma vis i deras länder som det nu fungerade i vårt.

Senare fann jag att kontraktsinnehavaren som ledde War on Drugs strategin för Amerikanskt stöd till Peru, Colombia och Bolivia var samma kontraktsinnehavare som var befäl för kunskapsbildningen inom HUD´s operationer. Detta Washington-Wall Street spel var ett globalt spel. De kvinnliga bönderna stod emot samma finansiella pirater och affärsmodell som folket i södra Los Angeles, Philadephia, Baltimore och Södra Bronx.

Det var senare, som modiga journalister som Naomi Klein och Greg Palast bekräftade med detaljer att den modell av privatisering och ekonomisk krigföring som jag diskuterade i London hade djupa rötter i Latin Amerika med.

Vi upplevde en global kupp: kapital sögs ur land efter land. Presentationen som jag gav i London avslöjade en bit av pusslet som var svårt för åhörarna att omfamna. Detta var inte bara något som hade drabbat tillväxtländer, stöten skedde även i Amerika.

Jag beskrev ett möte som tog plats i April 1997, lite mer än fyra år innan den dagen i London. Inför en förnämlig grupp ledare av Amerikanska Pensionsfonder gav jag en presentation som beskrev den extraordinära möjligheten att omdana den Amerikanska federala budgeten. Jag presenterade vår uppskattning att det föregående budgetårets federala investering i Philadelphia, Pennsylvania området gav en negativ återbäring.

Vi presenterade att det var möjligt att finansiera områden med privata medel och att omdana regeringens investering till en positiv återbäring och som ett resultat av detta generera signifikanta kapitaltillskott. Således, det var möjligt att använda Amerikanska pensionsplaner och dess medel för att dramatiskt öka och säkerställa individens pension genom att framgångsrikt investera i Amerikanska kommuner, mindre företag och lantbruk – allt på ett vis som skulle effektivt reducera skuld, förbättra färdigheter, och skapa jobb.

Svaret från investerarna av pensionsfonderna till denna analys var klart positiva tills Presidenten hos CalPERS pensionsfond – den största i landet – sade: “Du förstår inte. Det är för sent. De har gett upp det här landet. De flyttar ut alla pengar till hösten. De flyttar medlen till Asien”.

Visst, till hösten började enorma summor pengar lämna USA, även på olagliga vis. Över fyra biljoner dollar försvann ur den Amerikanska förvaltningen. Ingen verkade notera det eller säga något i frågan. Vilseledda av att tro att vi befann oss inom en boom ekonomi,  vad som dock blott var ett bedrägeri, en skuld-bubbla ingenjörsmässigt skapad med en kraftfull avsikt från de högsta nivåerna av det finansiella systemet, hängav sig Amerikanare i en orgie av konsumtion som likviderade det verkliga finansiella egna kapitalet som vi omedelbart behövde för att positionera om oss för framtiden.

Känslostämningen den eftermiddagen i London var tilltaget dämpad. Frågan hängde i luften, outtalad: när bubblan är över, när tiden är kommen, skulle även vi bli ”avmoderniserade”?

Flera år senare är det en fråga allt fler amerikaner frågar sig.

Catherine Austin Fitts