leewanta's observationer

I väntan på den visaste av rådgivare…

Den Bästa Fiende Pengar Kan Köpa – Terrorn Slår Till

Vid hösten 2010 ökade sannolikheten av ett betydande terror angrepp emot USA (och dess allierade). Ökad terrorism – eller 2000 talets version av Korståg – var något som påpekades (på annat håll än denna blogg!) redan på tidiga nittio-talet, eftersom insatta analytiker kunde uttolka trenden ur elitens andemening. Globalisering och påföljande kataklysmiska kriser skulle betvinga världen till att se nationalstaten fösvagas till förmån av en supranationell kropp, ledd och kontrollerad av världens lilla klick av finansiella storägare. Idag ser vi denna trend ligga ständigt vid kokpunkten.

I USA hade Terry Jones, en obetydlig Florida pastor gjort stora rubriker under sommaren 2010 för hans plan att bränna av ett bålverk av koraner för att högtidlighålla 9/11. President Obama kallade stunten för en ”rekryteringsfest för Al Qaeda” och varnade att det hela kunde resultera i allvarliga våldsamheter på platser som Afghanistan och Pakistan.” Om man utförde handlingen, sade Obama att det kunde tjäna som incitament för terrorism-sinnade individer att ”spränga sig själva”.  Ett snarlikt sentiment uttrycktes av General David Petreus, Befälhavare av USA trupperna i Afghanistan. ”Det försätter högst troligen våra soldater i fara”, sade han. ”Och jag tror, faktiskt, att bilder från sådan aktivitet mycket väl kan komma att exploateras av extremister här och omkring i världen”. Både befälhavarna hade en poäng. Att bränna Koraner var otvivelaktigt en destruktiv och uppviglande handling. Men den skada den kunde åstadkomma, och de eldar den potentiellt förmådde att antända, var knappast en jämbördig match för de brandhärdar som hade anlagts av USAs krigshandlingar som redan försatte ”våra soldater” i fara, i outtalad visshet om att man redan provocerade människor ”att spränga sig själva” på daglig basis.

Smärre Detaljer

Medan den Amerikanska pressen upplät hektar av spaltmeter för en byfåne till Pastor, med ett femtiotal anhängare, och därmed underströk reaktionerna från President, General, Statssekreterare, och Försvarsdepartement, politiker från både sidor av det tvehövdade duopol-partiet, och diverse andra vindflöjlar, så åsidosatt man en smärre detalj: USA hade bedrivit krig nonstop i Muslim länder de senaste nio åren. Helt frånvarande i direktsänd massmedia, och med blott ett par diskreta kolumner i pressen, så stod provokativa handlingar som Obamas veckovis drönar-angrepp över Pakistan (dödande dussintals och skadade desto fler) förutsägbart nog som en inspirationskälla för desperata individer ”att spränga sig själva.” Och det lilla som rapporterades ramades in i språk utformat för att minimera och rättfärdiga uppenbara mord. En AP rubrik (9/11/10) deklarerade: ”Lufträder Dödar Fyra Militanta i Pakistan.” Vinklingen avslöjades av rubriken. ”Militanta,” kände som fiender till USA hade förts till hastig rättvisa. Ingressen till artikeln introducerade dock mitigerande faktorer som motsade rubriken. ”Ett misstänkt Amerikansk missilangrepp på tidig Söndag dödade minst fyra misstänkta kumpaner till en krigsherre som kämpar emot Västerländska trupper i Afghanistan,” sade underrättelsens tjänstemän. På en enda orwelliansk rad hade dessa fyra onda ”militanta” transfigurerats till att bli ”misstänkta kumpaner.” På lekmannamässigt språk giver det ett fall av mord genom association. Inget bevis tillfördes, inga rättegångar hölls. Den Amerikanska krigsmakten hade antagit rollen som domare, jury och bödel. I denna nya version av anti-demokratisk demokrati, var den anklagade dödsdömd på förhand, och med döden bestulen på någon som helst möjlighet av att bevisa sin oskuld.

Implicit i redovisningen finns övertygelsen att ”misstänkta militanta” förtjänar att dö eftersom de försvarar sig emot främmande makts ockupation av deras land. Det borde vara självklart att våldshandlingar av denna sort som upprepas in i absurdum kommer att resultera i eskalerande hämnd och hämndaktioner, om man härvidlag bara ignorerar alla mer kraftfulla ”terrorister” som rekryteras,  tränas, finansieras och bepansras av militär industriella komplex för deras särskilda intressens skull.  Likväl så tar man inte hänsyn till det uppenbara i Amerikansk media, och näppeligen någon annanstans heller. Antagandet är att man för sitt ”War On Terror” har gett självt rätten att kränka individer och andra länders suveränitet genom att utföra utomrättsliga mord lite som det passar.

Men när offret för angreppen slår tillbaka, står Amerikansk och internationell media och skriar med en monoton stämma, likt en stucken gris. Indignationen uttrycks genom inflamerat språkbruk i en stia full av television kommentatorer, reaktionära åsikts-våp, och på ett mer avvägt, men icke desto mindre hycklande vis, av den Amerikanska regeringen och deras internationella knähundar.

”Your cause is right. God is on your side.” Zbigniew Brzezinski 1979, f d Säkerhetsrådgivare till President Carter, medlem i CFR och grundare av Trilateral Commission tillsammans med David Rockefeller

USA är Goda, Militanter Dåliga

Här var det – nio år till dagen som etsades in folkmedvetandet som 9/11, samtidigt som USA förde två större krig och engagerade sig genom proxy i ett tredje – en President Obama i gravallvarlig minnestjänst som tog till vara möjligheten att minimera det mest spektakulära terror angrepp som skådats genom tiderna med att postulera det hela som ett fall av en ”….sorglig bunt män, som perverterar religion.” Inte ett ord, inte ens munväder, gavs till den odiskutabla roll Amerikas decennier av hänsynslösa, egenmäktiga officiella utrikespolitik hade spelat i att sporra, om inte direkt uppmuntra, terrorhandlingar.  När allt kom omkring var 9/11 från år 2001 inte särskilt annorlunda än de åtta varianter på 9/11 som hade föregått detta exempellösa dåd. Upptagningar spelades upp, tårar fälldes, moment tystades,  huvuden böjdes, och högtidliga tal upprepade fiktionen att USA hade attackerats av ”terrorister”, ”radikala”, ”extremister”, och ”religiösa fanatiker” som ”hatar Amerika för sina friheter.”  Mellan att slita sönder sidor ur Koranen framför Vita Huset summerade Andrew Beacham, en anti-abort aktivist, vad många Amerikaner och reaktionära, lätt duperade massor i världen fortfarande trodde på; att ”tvillingtornen hade tagits ned på grund av Koranen och andra religiösa läror.”

En månad innan Pastor Jones bokbåls hullaballoo, blåste pratshowsvärdar och politiker under de anti-Muslimska flammorna med en larmande kampanj för att förhindra byggnationen av ett Islamiskt kulturellt center, två kvarter bort ifrån World Trade Center. Att hålla Islam ansvarigt för handlingarna av några få misstänkta var som att hålla Kristendomen ansvarig för Amerikas kriminella krig i Irak och Afghanistan, eller hävda att finanskrisen var en judisk religiös övning i att späka sig självt. (läs “Military Evangelism Deeper, Wider Than First Thought”)

Det finns galna element fångade av varje religion, radikaler i varje politiskt system, och en super kriminell klass av opportunister i varje affärsområde och etnisk grupp. Att särskilt plocka ut Islam är likt den amoraliska motsvarigheten i att hålla Judendomen ansvarig för den finansiella härdsmältan, eller att påstå att alla Italienare är maffia bröder när allt kommer omkring. Ändock, i det moderna året 2010, reste sig Islamofobi, till protesten av ett par mer balanserade röster, men en solklar obekväm sanning ignorerades trendenligt. Emedan Amerikaner sporrades till att aldrig glömma de 3,000 offren av 9/11, så fanns det ingen politiker, inget nyhetsankare, ingen armé general på TV, som tänkte på att nämna de hundratusentals Muslimska civiloffer som hade mördats eller lämlästats av Amerikanska trupper i krig av konstruerade anledningar eller under falska förespeglingar…allt som en postulerad hämnd för 9/11.

Trendpunkt: Förbränningen av Koraner, anti-moskée episoderna, var blott två exempel på de växande Amerikanska/Europeiska sentimenten – anti-immigrant och anti-Muslim – som skulle eskalera till den moderna tidens Korståg.  Det var ett fall som gick utöver religiöst bigotteri eller patriotisk xenofobi, ty det var inget mindre än ännu ett kapitel av Amerikas oupphörliga Kalla Krig. Som skrivet redan 1993, skulle en gammal fiende utveckla en ny:

”Allt eftersom trenden utvecklas, kommer Islam att bli framtidens Kommunism. Västliga makter, duperade av en transnationell kartell´s geopolitiska strategier, kommer att finna sig bese Muslimska Korsfarare med samma hetta som man en gång hade sett på kommunister som sökte kullkasta Kapitalismen. Moraliska imperativ kommer att forma utrikespolitiken. ”

Ingen verkade notera trendens rot vid den tiden, och inte ens vid år 2010 hade man erkänt fenomenet för vad det egentligen var. Korståget som utkämpades i namnet av ”War On Terror” var inget annat än en transformerad paradigm av det som tidigare kallades för Kalla Kriget, med nya ansikten, nya territorier…men med samma internationella finansiärer, geopolitiska strateger och affärsmän. Det höll inte minst den ångvält som President Dwight D. Eisenhower med skarp varning till hela världen kallade för det ”militär industriella komplexet” vid full ånga, och likt det röda kommunist hotet, tjänade för att hålla Amerikaner mentalt bundna vid rädslor, irrationella åsikter och manipulerad foglighet. Vad som hade kallats Civil Försvar hade metastaserat till en okränkbar multi-biljon dollar affär vid namn Homeland Security, ett koncept som väckte Det Tredje Riket till erinran.

Med USA fallande ohämmat i djupare skulder, budgetunderskott stigande, och med miljoner utan arbete, ned till deras sista mynt, svor Obama att inte skära en cent från den nationella säkerhetsapparaten över de nästkommande tre åren. Försvarsbudgeten stod kvar som en biljon-dollar döpt helig brontosarus i rummet. Alla såg den, få nämnde den. På nittonhundratalet så brännmärktes de som ifrågasatte nedskärningar på försvaret som ”mjukisar mot kommunismen.” På tvåtusentalet skymfades de som förespråkade nedskärningar som ”mjukisar mot terror”. Samtidigt som status quo upprätthölls i det generella zombie media beträffande all propaganda och försvarsbudgetar som ”terroristen” hade byggt upp under åren, och på det mest blodlösa vis under hösten 2010 publicerade braskande rubriker om den hotande ”terroristen” under Obamas kongressvalkampanj, som vanligt baserat på världens officiella och illa underbyggda konspirationsteorier, så publicerade Fox news, lite i skymundan, en artikel som påvisar att den fruktade Al Qaeda ledaren Anwar Al-Alakwi hade insupit middagsbjudning hos Pentagon bara några månader efter 9/11 dådet.

De mest framgångsrika profeter ser till att arrangera dådet först.

Krig

Var skulle världen vara utan krig? Fred På Vår Jord var bara en textrad i en låt som lät bra vid Juletid. År 2010, var följande några av de mer betydande blixtpunkterna i den underbara världen av krig: Mellan Östern var ett fall av Måndag Hela Veckan. Palestinska/Israeliska fredssamtal ledde ingenstans, med expanderande Israeliska bosättningar, Hamas raketförsvar,  skärmytslingar vid Libanons gräns, sanktioner emot Iran för att kväsa deras atomprogram (”med alla alternativ på bordet” om Iran inte lydde)…gav en kontenta som lovade eviga krig.  Man såg en klassisk validering av en klassisk definition av termen”vansinne”: att göra samma sak om och om igen med förväntan om olika resultat var gång. Presidenten skulle högtidligt påvisa ansatsen till förhandlingar. Amerikanska Statssekreteraren skulle prästerligt uttrycka optimism, och de fjärmade partierna skulle närma sig bordet med löften att förhandla i god tro. Vida överstigande ett slag av klassiskt vansinne, så erbjöds dubbelpipigt vansinne. Samma vaudeville politik, som effektivt hade globaliserats, tog sedermera över den offentliga världsscenen under ett halvt århundrade sedan. Det enda som varierade i det skugglika framträdandet var den föränderliga besättningen av politiska skepnader. Finalen förblev en framfaren slutsats.  Dock, var gång den gamla burleska föreställningen gick på turné, presenterade zombie-media dess eviga nypremiär som om det vore en nyhet, en ny show, som naturligtvis skulle kulminera i ett lyckligt Hollywood slut.  Så här gick det till i Augusti 2010: Presidenten annonserar samtal. Digniteter bjuds till Washington. Digniteter anländer och svävar ned för den matchande röda mattan. Operation Fotografering fångar digniteterna skaka händer. Så här gick det till i September: redan innan samtalen påbörjade, bröts de samman när Israel vägrade att förlänga det kritiska moratorium beträffande bosättningar på Palestinskt land. Den 27 September rapporterad AP dödläget: ”Palestinier Väntar På Beslut Att Lämna Fredssamtal.”  Rubriken föreslår den oförlåtliga fienden – den vardagliga läsaren -  att Palestinierna unilateralt övervägde att ducka fredssamtalen. Emellertid ger en rubrik från den Israeliska blaskan Haaretz en diametralt annorlunda insikt beträffande Palestinsk obeslutsamhet: ”Bulldozers Rullar Ut  Över Västbanken När Bosättningsstoppet Upphör.” ”USA ‘Besvikna’ av Israels Beslut att Häva Bosättningsstop”  skrev Haaretz i rubriken som följde upp den andra. ‘Besvikna’ på vad? Den Israeliske Premiärministern hade upprepat lovat att återuppta byggnationen när moratoriet upphörde, och återigen visade han att han stod vid sina ord. Ja, när det gällde Mellan Östern, var varje dag samma gamla Måndag….gagnlösa fredssamtal, meningslösa förhandlingar, fortsatta ohyggligheter och flampunkter av den sort som historiskt har lett till krig….och snart skulle låta meddela nya krig.

Tendensen i tidens demokratier är, i alla ting, medioker

Iran

Bara i fallet Iran modifierades skriptet till att ge en uns av ovisshet. Medan samma föreställning hade spelats ut i decennier föreföll konklusionen fortfarande som oförutsägbar, baserat på yttre omständigheter, media chatter och diplomatiska rörelser. Med en nation på 70 miljoner, rika på olja, utbildade, väl utrustade, så kunde man inte anklaga Iran för att vara Irak, Syrien, Jordanien, Libanon eller Egypten. Atomprogrammets ambitioner (fredliga eller ej) – som, i olika utsträckning, kunde räknas med för ovilligt tillmötesgående, eller i värsta fall, fientliga ord utan handling – så representerade ett provocerat Iran ett riktigt militärt hot. Vad som må vara nivån av öppna hotelser applicerat av Israeliska hökar, Amerikanska kyckling-hökar eller deras deras marionettmästare ovanför den Brittiska Kronan i City Of London, så visste deras respektive militära etablissemang bättre. Underrättelsetjänster och högt rankade generaler kunde citeras på varningar till de civila överordnade att angrepp på Iran – förutom att leverera kärnvapenbaserad förintelse intill ett nytt världskrig – var ett lika förutsägbart som dödsdömt äventyr. Och när Ryssland och Kina ingick i ett multi-miljard bilateralt avtal under 2009 för att handla i olja i en annan valuta än dollar länderna emellan, som inte bara skulle hjälpa sänka dollarns värde och leda till högre oljepriser i väst, även skulle sätta mer press på den explosiva ekvationen i Mellan Östern….

Alla Politiker Blev En Fotnot Till Faust

Ändock, presidenter, premiärministrar, politiker skulle fortsätta att inflamera publikum med deras tomma råstarka skrän och skravel:

Bush Varnar Iran För Atomprogrammet

Amerikanske Presidenten George W ”Bush säger att han inte har uteslutit alternativet att använda kraft emot Iran, efter att de återupptog deras arbete på sitt atomprogram. Han sade att han arbetade på en diplomatisk lösning, men stod skeptisk till att man skulle hitta den. ”Alla alternativ ligger på bordet”, sade Bush, när han tillfrågades om möjligheten att använda kraft under en intervju med Israelisk TV. (BBC, 13 August 2005)

Förevigande ”galne hund” Bush´s politik, genom att ha pålagt dussintals ytterligare sanktioner avsedda att forcera Iran till att överge sitt atomprogram, upprepade den nya Presidenten den gamla linjen: ”vi håller alla alternativ på bordet.” I god jämnvikt med sitt förunderliga Nobelpris i Fred, observerade Obama dock att ett krig mellan Iran och Israel ”inte vore idealiskt.” Med ingen hänsyn tagen till imbecilliteten till att referera till krig med ordet ”idealiskt” överhuvudtaget, kunde inte en attack på Iran av antingen Israel eller USA uteslutas…till land, havs, luft eller på det senaste viset, cyber.

Datavirus Angriper Kärnkraftverk I Iran

WASHINGTON – Datasystem vid Iran´s första kärnkraftverk har infekterats med ett potent virus kapabel att ta över deras kontroll system, sade Iranska talesmän, citerande det mest betydande exemplet hittills av potentiella faror framställda av det så kallad Stuxnet viruset. (Wall Street Journal, 27 September 2010)

På den tiden så gavs nyheten utrymme, men inte rubrikerna. Om man ändrade på tituleringen så var dess andra namn krig. Iran´s data-infrastruktur låg under attack. Vem var cyber-terroristerna?

EXKLUSIVT – Cyber Äntrar Scenen I Israels Krig Strategi

*Iran´s Stuxnet virus ger pekande fingrar emot Israel. * Israeler ses väga ”förnekningsbar” taktik emot fiende. JERUSALEM – Krigsföring via Cyber har i tystnad vuxit till att blir en central angelägenhet av Israel´s strategiska planering, med en ny militär underrättelseenhet uppsatt för att begagna taktik på hög teknisk nivå för hackande, sade talesmän för Israelisk  säkerhetsorganisation på Tisdagen. Israels jakt på alternativ för att kunna sabotera centrala datorer hos fiender som Iran, tillsammans med mekanismer att försvara sina egna känsliga system, avslöjades förra året av den militära underrättelsetjänstens chef Major-General Amos Yadlin. Regeringen ledd av Premiärminister Benjamin Netanyahu har sedan dess satt upp krigsföring via cyber som en nationell prioritet ”uppe på samma nivå som missilsköldar och att förbereda hemfronten att motstå ett framtida missilkrig” sade en senior tjänsteman på villkor av anonymitet.  (Reuters, 28 September 2010)

Emedan hot av krigföring genom cyberrymden har länge varit ett kännemärke i modern science fiction, så har konceptet nu tagit steget över fantasivärlden och erkänts som ett potentiellt vapen för militärt bruk, där attacken på Iran via Stuxnet blev ett första förverkligande av en ny sorts krigsföring. Det släppte lös ett vapen lika revolutionerade på sitt vis som båge och pil, katapult, krut, automatiska vapen, tankvagnar, plan och ICBM´s. Ett enkelt datavirus, en ödmjuk intellektuellt ryggradslös best med den destruktiva kapaciteten hos en inverterad neutron bomb, var kapabel att ödelägga ekonomi, teknologi och industriell verksamhet hos en nation, men utan att direkt angripa någon individ. På samma vis som tankesmedjan ledd av Dick Cheney, Project For A New American Century, i sin rapport, Rebuilding Americas Defenses, hade postulerat att USA behövde ansättas av ett dåd likt Pearl Harbor för att påskynda sin transformation i det nya årtusendet via multipla teaterkrig, vilket oförhappandes följdes upp av 9/11 ett år på dagen av rapportens utgåva, så varnade CIAs boss Leon Pannetta att ett angrepp likt ”Pearl Harbor” var att vänta sig på Internet…och se, inom dryga halvåret uppfylldes Panettas profetia. Men vem var terroristerna?

Trendpunkt: De som är villiga och förmögna att utveckla talang som behövs för att bli en datasäkerhetsspecialist kommer att vara i en lönsam position under tvåtussentalets nya ekonomi. Amerikanska BLS förutspår anställningsmöjligheter inom detta fält att växa mycket snabbare än genomsnittet för andra sysselsättningar. Cyber detektiver kommer att finna möjligheter hos statlig och privat sektor där de kan utbilda användare om datasäkerhet, installationsrutiner av säkerhetsmjukvara, övervaka nätverk för intrångsmål, att professionellt svara på cyber attacker, och, i vissa fall, insamla data och bevis som kan användas i brottsmål rörande cyberbrott. Den växande förfiningen i militära, industriella och kriminella cyber attacker har föranlett varje division av stat så väl som korporationer att sätta utvecklingen av säkra system (för att inte nämna dess offensiva möjligheter…) som deras högsta prioritet.

Fjärran Östern

Medan ekonomer analyserade och debatterade den Grekiska skuldkrisen, credit default swaps som var knutna till Irländska obligationer, korporativa vinster, industriell produktion, skattenedskärningar, deflation och inflationsrisker, VIX, Baltic Dry Index och andra strikt finansiella data, så syntes inte andra potentiellt jordskakande händelser dyka upp på deras endimensionella radarskärmar.  Även när sådana händelser rapporterades, så registrerades deras långsiktiga ekonommiska komponenter knappt. Denna brist av medvetenhet och oförmåga att koppla ihop punkter demonstrerades igen den 7 September när en trend-formande händelse rapporterades som en smärre incident snarare än som förebud av vad som skulle komma att bli en av de viktigaste utvecklingarna under det andra årtiondet av tvåtusentalet. Det rapporterades att en Kinesisk fiskartrålare rammade två Japanska kustfartyg i vattnen utanför Diaoyu Öarna, vilka hävdas av både Kina och Japan. Trålarkaptenen och hans 14-manna-besättning arresterades och kaptenen och båten omhändertogs av Japan i två veckor. Vad som syntes vara (och rapporterades som) en relativt mindre drabbning mellan dessa två forna fiender från Andra Världskriget, blev en prolog till ett betydelsefullt kapitel i ”Framtidens Historia.”  Sättet på vilket skärmytslingen spelades ut förebådade vad framtiden skulle erbjuda relationerna mellan Kina, Japan, andra Sydöstra Asiatiska nationer och USA. Det var mycket större än ett par fiskares levnadsöden, till och med större än suveräniteten av ett par små öar med otappad olja, naturgasreserver och potentiellt viktiga mineral sättningar. Det var ett globalt maktspel; en diplomatisk uppgörelse. Amerikanska Statssekreteraren Hillary Clinton klampade bonntjyvigt in i dispyten med typisk karskhet, och hävdade att friheten på dessa vatten låg i Amerikas nationella intresse. På den Japanska sidan, betonade hon att USAs förpliktelser via ett fördrag med Japan skulle åberopa USA till att försvara Japan mot en främmande attack, inklusive någon som helst rörelse från Kina emot ölandet.

För sin del, lovade Tokyo att åtala kaptenen och att konfiskera trålaren, emedan Kineserna krävde Japan´s omgående frigivning av både kaptenen och hans skepp. Upphettade anklagelser och motanklagelser haglade från båda sidor tills dispyten fick ett abrupt slut när Kina spelade ut ett ovanligt kort som de, och bara de, satt på.

Kina Blockerar Mineraler, Säger Företagsledare

Kinas Handelsdepartement förnekade på Torsdagen att man hade stoppat export till Japan av en viktig kategori mineraler, men industrins företagsledare säger att fabriker i Kina fortfarande inte levererade till Japan efter att Kinesisk tullagenter blockerade leveranser tidigare denna vecka. Mineralerna är så kallade sällsynta jordarter, vilka används i produkter som turbiner och hybrid bilar…Kina utvinner 93 procent och mer än 99 procent av några av de mest sökta jordarterna…(NYT, 23 September 2010)

Under hot, så transformerades hårdingens språk till veka ljud på vacklande knän. Hellre än att låta större industrier köra fast i produktionen, kapitulerade Japan bredvid den otyglade men hjälplösa blädderläppen USA. Inte snarare än att kaptenen och trålaren hade släppts, återuppväckte Kina konflikten med krav på en officiell ursäkt och kompensation. Budskapet var tydligt; ingen – inte Japan eller sin dekadenta supermaktsherre, ej heller någon annan kombination av allianser – skulle diktera termerna till Kina under några omständigheter. Kinas monopol på sällsynta jordartsmineraler var i sig en sällsynt möjlighet att utöva naken tillgång-och-efterfrågan ekonomi. I denna ålder av högteknologi, så var vad Kina stod unikt ensamma om, och nästan varje utvecklad nation behövde,  det som ställde dem med kraften att omedelbart utpressa parter till koncessioner. Kraftfullt som OPEC´s olja, skulle dessa sällsynta jordartsmineraler snart visa sig bli en av Kinas starka trumfkort. Deras växande militär var en annan aspekt av det hela, och det fanns inget som någon kunde göra åt saken. Med visshet inte USA. För med alla deras tuffhet i ord när det gällde fördrag att försvara sina allierade, efter nio år i Afghanistan, kunde inte Amerika besegra ett hundratal barfotade Talibaner. Och trots skenheligt oljud från Obama att ”Amerikas Stridsmission i Irak har avslutats,” fanns det fortfarande 50,000 stridstrupper aktivt engagerade – och de stod inte närmare någon seger än när President George W Bush hade deklarerat ”missionen slutförd” i 2003. Om inte USA, vem? Inte NATO! Det var en ineffektiv pappersprodukt, precis som fördragets anglosaxiska anfader demonstrerade i Afghans teaterkrig. Och inte heller de många nationer som, villigt eller motvilligt, hade tecknat sig för att slå följe med den USA ledda ”Koalitionen av de Villiga” i Irak hade en insats värd namnet. Vid 2010 års utgång var ingen villig längre.

Trendpunkt: Med efterfrågan för sällsynta jordartsmineraler stigande och Kina i en position att hålla världen gisslan för lösen, sprang andra nationer med utvinnings potential av sällsynt jordarts-mineral till kontanter genom att erbjuda en alternativ källa. Omedelbart efter nedsläppet mellan Japan och Kina, annonserade ett Australiskt gruvdriftsföretag en multi-miljard dollar satsning på sällsynta jordarts-mineraler. Trots dess hastigt uppblåsta fastighetsbubbla (vilket, som alla bubblor, måste spricka) var Australien, sparsmakat befolkad, rik på många naturtillgångar, och dess gränser säkrade med tusentals mil av vatten, ett land som skulle ta sig igenom ”Den Största Depressionen” bättre än de flesta nationer.

”Ge aldrig ett svärd till en man som inte kan dansa” - Konfucius

Här slutar Del 2 av Trend 2012 – Häng Dom Högt 2.0

Print PDF