leewanta's observationer

Är April den grymmaste av månader?XX

Häng Dom Högt 2.0

Europeiska nationer stod helt upptagna med att fäkta emot deras egna folk på hemmafronten. Arbetslösheten var tvåsiffrig i många länder. Precis som i USA, hade den överspekulerade fastighetsbubblan spruckit och den Europeiska Centralbanken (ECB) hade spenderat biljoner på att lösa ut banker. Men olikt det fogliga amerikanska medborgarskapet, tog de överbelastade Européerna, utkrävda via en högre skattebas för ett finansiera lösensummorna och tvingade att betala för förlorade garantier, nedskurna tjänster och mindre pensioner – till gatorna i stigande revolt.

Protest Mot Nedskärningar Sveper Över Europa

BRYSSEL – Europeiska fackföreningar orkestrerade ett crescendo av protester emot nedskärningar över hela kontinenten på Onsdagen, med ett raseri delat mellan Grekiska doktorer till Spanska bussförare till Litauiska ingengörer, över jobb nedskärningar, högre skatter och stigande arbetslöshet till mindre pensioner. En man blockerade ingången till Irländska parlamentet med en cementtruck, med fördömande över landets enorma lösensummor givna till banker, till blodröda slogans som ”Gifitiga Banken” och ”Alla politiker måste avsättas.”  Vågor av demonstranter iklädda ljusa röda färger, grönblå föreningsjackor, marscherade genom Bryssel mot Europeiska Unionens byggnader, med målet att förstärka intrycket av Spaniens första landsomfattande strejk på åtta år. Fackföreningarna uppskattade deltagarna i Bryssel till 100,000 individer. Somliga protestanter konfronterades med upploppstrupper med en sitt-protest utförd mitt i gatan. Ungefär 150 personer anhölls, somliga i handbojor eskorterade av polisen. Strejker eller protester tog vid på Onsdag i Grekland, Portugal, Irland, Slovenien och Litauen, alla riktade mot nedgjord budget, skattehöjningar, pensionssänkningar som Europeiska regeringar har implementerat för att söka ta kontroll över deras skuld. I Slovenien, fortsatte tusentals av offentliga arbetare deras öppna protester mot regeringens plan att frysa deras löner i över två år – eller tills ekonomin växer igen vid en takt på 3 procent. Fackföreningar i Portugal förväntade sig att 30,000 personer skulle delta i demonstrationer senare på Onsdagen. (AP, 29 September 2010)

Spanien var paralyserat. Tio miljoner människor (70 procent av arbetsstyrkan) lämnade sina jobb. I vissa sektorer – gruvdrift, bittillverkning, elektronik, fiskeri – låg deltagandet nära 100 procent. Bekräftelse till vår ”Världens Arbetare 2.0” trend från tidigare trendrapporter, sade John Monks, generalsekreterare hos den Europeiska Unionens Handelskonfederation; ”Detta är början på slaget, inte slutet.” Vad som blev förstasidesstoff över Europa togs plikttroget upp i Amerikansk media, men inte som en topp nyhet. Nyheten nådde sida åtta på Wall Street Journal och relegerades till sida sex hos New York Times, där den placerades under den anti-Iranska banderollen: ”USA Svartlistar Åtta Iranska Tjänstemän Över Förtryck Mot Demonstranter.” The Times, som levde upp till sitt rykte som ”Toalettpapprets Arkiv”, spelade inte bara ned nyheterna, men ljög faktiskt om dem. Artikeln började: ”Madrid – När tusentals marscherade i Europeiska huvudstäder på Onsdagen…” Bara i Spanien, där nyheten rapporterades ifrån, protesterade 10 miljoner. ”Tusentals” är inte 10 miljoner. ”Tusentals” är inte ens 100,000. Var reportern i Spanien full, blind eller…möjligen en politiker? Eller var det så att Times medvetet satte ned siffran för att förminska skalan och signifikansen av demonstrationerna? Och även om journalisten bara var avlönad för att vara inkompetent, vad hände med de andra ”Europeiska huvudstäder” som Bryssel till exempel där 100,000 marscherade? Sanningsenlig rapportering hade börjat ”När miljoner marscherade över Europa…” Icke endast en smärre journalistisk glidning eller spetsfundighet, så avslöjade sättet som historien placerades, tillsammans med angreppet i innehållet, att man gav läsaren en subtil lektion i propaganda – genom att reducera vad som naturligtvis var en definierande händelse till att framstå som blott ännu ett svep i spalterna.

Krig Och (Ingen) Fred

Till och med när protesterna emellanåt medgavs den prominens som de meriterade, målade zombie media den kontinentaleuropeiska rörelsen i monokroma färger som om det bara förelåg ett reaktionärt anti-nedskärnings jippo. Men i realtid, så såg vi ett 3D drama spelas ut med fulla färger. Få, om ens några, noterade scenariots övriga supra-ekonomiska dimensioner: Revolution och Krig. 2010, befann sig alla element uppradade för tvåtusentalets uppföljare till 1930-talets Stora Depression och Andra Världskrig. Inte förelåg bara ett fall av att fenomenen inte uppfattades av media för vad de faktiskt var, även regeringar valde att ignorera det trendriktiga budskapet från rasande massor, och på Irland bekräftades makten följaktligen som dövstumblind, när man inte noterade cementtrucken köra igenom portarna till Parlamentet. I ett samtida moment av ”låt dem äta kaka”, knappa timmar efter att demonstranterna hade utrymt gatorna, meddelade den Irländska regeringen nyheten: ytterligare 15 miljarder euro skulle ges till bankerna via skattebetalarna för att lösa ut de derivatadränkta bankerna. Oavsett om man såg till USA, Europa, Island eller Tanzania, så lät sången likadant: ”Bank Haveri Kommer Att Föra Irland Ned Till Randen, Varnar Finansminister.”  (FT, 30 September 2010)

Vid denna tidpunkt i den ekonomiska krisen, var det inte fråga om en isolerad reaktion för att en lokal ”medelsvenson” kanske skulle förlora sin insättningar vid Anglo Irish. Nej. Det var ännu en systematisk börda som lades på honom för att balansera ut böckerna som var fyllda med giftiga, icke presterande lån som ställdes till fastighetsutvecklare, privata kapitalbolag, samt andra diverse parasiter och svindlare som hade lånat stora summor för riskabla, för att inte säga kraschgaranterade äventyr, som till slut hade visat sitt sanna och ruttna ansikte. Med varje steg av lösen och bankstöd, skatteökningar, förlorade arbeten och förmåner nedmonterade, fördes folket närmare revolution och regeringarna närmare ett läge av undantagstillstånd – emedan rabulisterna vaskade buskarna för att hitta syndabockar som kunde bindas till att ta skulden för deras egen kosmiska inkompetens.

Vad var det nu Frankrike hade lärt oss om människans rättigheter?

Utgång, Vid Scenen Till Höger

Genom Europa, skaffade extrema nationalistpartier styrka, och rörde upp den riskabla balansen bland etablerade partier. Från jämlikhetsanhängaren Sverige, känd för att vara en bastion av tolerans, till öppen-sinnade Nederländerna, till modemedvetna Frankrike, till klassmedvetna England, till arkitekturkänsliga Schweiz, som år 1920 hade stämplats med en Röd Skjöld, plockades Muslimer ut för deras brottsstatistik och födelsestatistik, för att parasitera av välfärdsstaten, för deras främmande sedvänjor, offensiva klädsel, och ovillighet att låta sig integreras. Med 500 miljoner EU medborgare distribuerade över 27 länder, över fria gränser, så stod Romer näst på rad att hängas ut som ovälkomna, vilka sedermera slängdes ut ur Frankrike 2010. Den tredje gruppen som skulle uppmanas att dra tillbaka dit de kom ifrån var EU´s östra blocks dåliga relationer, de som först var välkomna för deras billiga arbetskraft under den kontinentala byggnadsboomen, i de tidiga dagarna av eurofori. Som så ofta upprepade historien sig (så nära historia faktiskt kan upprepa sig). Orden var annorlunda, men låten var densamma: en insurgent populistisk, ultranationalistisk/anti-immigration/xenofobisk rörelse vid den ena polen, och pånyttfödd arbetares solidaritet/anti-plutokratiska rörelse vid den andra. Ändock, medan samhällets grupper fanns på olika motsatta sidor av det politiska spektrum, fanns det en gemensam linje emellan dem: en förkärlek för deras land. Höger eller vänster, båda sfärer såg sig som landsmedborgare i första hand, och EU medlemmar på en knappt erkänd andra hand. Både höger och vänster stod desillusionerade till gamla fläsk-löften att en gemensam valuta, öppna gränser och globalisering skulle sluta i en era av att tjäna mer, arbeta mindre och att leva bättre. Globaliseringens hand började avslöja sig i vardagens europeiska hem, och hemmen förföll.

.

Om ingen chans återstår, är chans allt som finns kvar.

Tillbaka i U.S.S.A

De stora frågor som drev Européer ut på gatorna var – immigration, skattefinansierade lösensummor och stödpaket, resande arbetslöshet, skatteökningar, fallande levnadsstandarder, ohämmad globalisering -  var krafter som även plågade Amerikaner. Men deras reaktion, i jämförelse, var belagd med sordin, i bästa fall, trots att provokationerna, på många sätt, var mycket värre och systemiska. Det var inte bara att lösensummorna var större, gapet mellan fattig och rik hade vidgats till bananrepublik-status – och immigration, legal och illegal, förde kommuner till gränsen av regional anarki, USA var dessutom tvunget att konfrontera ett separat set av ödesdigra, till och med obändig problem som inte hade slagit Europa i samma utsträckning. Efter att den finansiella kasino proppen gick i 07/08 hade man spenderat, lånat eller garanterat cirka 14 biljoner dollar på ett bräde….en summa som motsvarar eller överstiger den belåning som USA hade finansierat ända sedan republiken hade stiftats, genom flera krig, och civilisationens stora expansion. Så monstruös var skalan av plötsliga donationer till finansiärerna för deras kasino subversion.

För en människa tar det över 30,000 år att räkna till siffran ”en biljon”, vid en takt på en siffra per sekund, dygnet runt utan avbrott.  Och biljoner av amerikanska skattedollar hade slösats bort på ruinerande krig och rovlysten försvarsindustri. Amerikas infrastruktur befann sig i tillstånd av att ruttna ihop och hängde antikverat på gården. Gatureparationer som brukade ta månader tog nu år. Järnväg och metro system låg ett århundrade bakom tiden. Många av dess inre städer och äldre städer domnade av i förfallande öde landskap. Och även om Amerikaner må ha talat nedsättande om Europas välfärdsstat, så var verkligheten den att när Medel-Joe-Sexpack tappade bort sin underskottsfinansierade tur, på gatan, lämnad till sin glupande ego amerikanism, så var hans Europeiska motpart fortfarande täckt bättre, även om den förstående sociala maskinen i den gamla världen började hacka och ryka.

Ändå var det Européer som protesterade på gatorna i miljoner, medan det bästa som Amerikanerna kunde ses göra vara att spöka ut sig för maskeraden känd som Tea Party rörelsen. Med så mycket på spel och sådana enorma förluster,  kunde man ställa sig frågan, vad höll dem tillbaka? Vad hade hänt med den gnista som hade förändrat världen, den rebelliska självsäkra Yankee andan som inte böjer sig för klåfingriga potentater? Den hade tämjts, tempererats, och via legislatur försatts i en drönande vila, samt betvingats till lydnad via Executive Orders, en icke konstitutionell praktik  som ställde Presidenten med diktatoriska förmågor….men helt hade andan inte släckts ut. 2009, så antändes den första gnistan i den andra amerikanska revolutionen: nej till skatt utan representation. Tea Party rörelsen var född. Trenden kunde ses på lång förhand och hade utvecklats på mentala plan under en lång tid. Men i god tradition av dagens media så såg man inte det uppenbara komma, och förstod först inte vad det var, eller lät förstå att man helt enkelt inte gillade grejen, som en trend som inte kunde tas på allvar. Den initiala reaktionen till Tea Party/Skatt protesterna syntes mest i olika former av hån. Litet är dock så eggande som en förnekad populus.

”Stor låga följer liten gnista”- Dante

Tedags

Vi såg i år 2010 alla de där media kommentatorerna som inte såg rörelsen komma,  där man gjorde narr av den istället, bli plötsliga te-konnossörer. Vid September, nära Kongressvalet, och med Tea Party kandidater som stal rampljuset, drunknade hela Amerika i Te.  Vi såg sill-liknande mediala ansikten plötsligt släppa nålen i vinyl-plattan och ge den nya ”hitten” ett namn. Giv den ett namn – och Teblad hamnade på Times framsida. I USA gick knapp en stund i sändning utan att någon expertpanel, parti operativ, eller opinions-ligist vägde in sig på fenomenet och trålade varje flavör av den senaste stormen i Tea Party rörelsen. Med val-hoppen och rädslor böljande högt, så postulerades utkomsten på förhand som ”historisk.”  Med Tea Party kandidater i loppet, trodde supporters att en seger av blott ett par kandidater skulle ledsaga landet in i en era av ”hopp de kan tro på.” Men, på den andra sidan av den politiska skalan, målade opponenter den väldigt varierande blandningen av Tea Party kandidater med en enda pensel, som ett oregerligt band av förryckta radikala nötter,vilka om de valdes in, skulle försätta nationen i en hjälplös nedåtgående spiral. Hur skulle Kongressen se ut med den Demokratiska Senatens ledare bortknuffad från sin sittpinne av en nybakad Tea Party representant?  Eller Huset återigen talat för av en konservativ Republikansk Talman? Oräkneliga kråksånger vräktes över ledningarna, som dissekerade kandidaterna i spekulation om vad det skulle betyda om den-eller-den kandidaten vann det-eller-det. Hur som haver, i god tid före själva Valdagen så kunde man räkna in de hårda resultaten, ty oavsett vem som vann så skulle väljarna förlora:

• Krigen, initierade via kanalen som kallas Republikaner, som sedan stegrades av Demokraterna, skulle fortsätta.
• Den misslyckade ekonomiska politiken dikterad av Federal Reserve (att flöda marknaderna med het likviditet med räntesatser nära noll) skulle fortsätta.
• Kryphål i skattelegislaturen, omen baserad finansiell reglering, ruinerande frihandelspolitik, skulle fortsätta.
• Ändlösa debatter och tomma löften att skapa nya jobb skulle fortsätta.
• Löften att jaga fast terrorister, föra dem till rättvisa och att hela tiden nästan vinna ”War On Terror”, utan att någonsin vinna det, skulle fortsätta.
• Debatten om hur man bäst skulle försvara miljön medan man tillät sina vänner (kampanjdonatorerna) att ödelägga den, skulle fortsätta.
• Mellanösterns fredssamtal, en övning i hur två parter väljer att komma överens om något, lösningen på alla krig, som dock aldrig såg till någon fred, skulle fortsätta.
• Upphävandet av Konstitutionella Rättigheter, en universell amerikansk utveckling genomgripande båda partier, över tre Administrationer, skulle fortsätta…även om det inte fanns mycket kvar att avskaffa, en tystlåten coup d´etatat av de största proportioner….

Icke desto mindre, de liberala och de progressiva var skräckslagna över prospekten att förlora allt de hade jobbat så hårt för att inte åstadkomma. 2010, oavsett vem som vann eller förlorade, Te Party knektar eller de som stod partierna trogna, skulle det inte göra något för att upplösa kursen som hade satts av det tvehövdade enpartisystemet. Sannerligen, tidigt hade Tea Party rörelsen invaderats och kapats av agenter från en fraktion av det Republikanska Partiet. De flesta av Tea Party kandidaternas vinster skulle komma till stånd på bekostnad av Republikanska kyrkoherdar. Ännu en gång så bevisade man att underlig politik ger underliga sängkamrater. När Valdagen närmade sig, hade uppgörelser redan gjorts för att ”normalisera” Tea Partikuljärer åter efter den Republikanska nomenklaturen.

Det är en fråga om plötslig vishet, tillsätt bara vatten.

Krona, de vinner – Klave, Du förlorar

Vem som helst som inte lider av Alzheimer´s skulle erinra sig att man hade sett denna gamla ploj många gånger. Det fanns ingen ursäkt att inte inse att vem som än valdes, så skulle inget av konsekvens utföras annorlunda. Hur många fler politiska löften skulle behöva flyta i tanken ouppfyllda innan folk förstod att de alltid skulle flyta på det viset så länge som nuvarande system fanns på plats?

Gräshoppornas Sommar

Det var som om vintern aldrig skulle komma. Den slumrande sommarens magiskt skimmrande aktiemarknader svepte omkring och steg sedan i land…som om livet verkligen pumpade på, och att det här verkligen var fast mark. September uppvisade en av de bästa månaderna, på statistikens vis, för marknaden sedan 1939. I tidiga Oktober, med Wall Street i fullt uppspärrade ögon, spräckte man 11,000 gränsen…ett gängligt 3,000 punkter kort från sitt Oktober 2007 högsta.  Ingenting, sannerligen inte fakta, kunde avhypnotisera den trollska sommaren, full av gnisslande och muntra gräshoppor den där nivå-brytande Fredagen. Inte Wall Street Journals framsidesrubrik ”Dollarns Fall Retar Upp Världen.” Inte Bloomberg´s rubrik, ”Avlöningslistor Tappar I USA Över Förväntan.” Ej heller det faktum att 95,000 jobb hade förlorats i September…och att den jobblösa takten hade toppat 9.5 procent i över 14 raka månader – den längsta sträcka av konstant förlust sedan 1930-talet. Ack nej, inga nyheter var dåliga nyheter den där spänstiga Oktober 7 dagen på basaren. Ah, recessionen var över, mer champagne Stetson! …Stetson! Den amerikanska affärscykelkomittéen hos NBER, en officiell skiljedomare i dessa frågor, citerade officiellt Juni 2009 som det datum recessionen officiellt hade upphört. ”Vi kommer inte att ha en dubbel-dipp recession alls. Jag ser våra affärer komma tillbaka över nästan hela kartan. Jag är som ett stort hausse för detta land,” kastade den fröjdiga Gräshopparprinsen Warren Buffet upp….eller var det Bluffet…. ”Amerikas mest omtyckta investerare,” enligt Forbes Magazine, vilken rankar miljardärer efter antal miljarder, men även för gunstlingsskap. I denna smutsiga gamla sommar´s flyktiga delirium, så var ”de bästa och de smartaste” och de rikaste av gräshoppor oförmögna att tro att vintern var på väg, även om tecken var svåra att missa, eftersom de satt överallt. Arbetslösheten steg, BNP saktade ned, handelsunderskottet förvärrades, och trots biljoner redan vaporiserade på ineffektiva stimulansprogram, signalerade Fed att man skulle fortsätta pumpa än mer biljoner heta dollar i ekonomin, under flaggan som tycktes tro att att det som inte fungerade förr, skulle fungera senare. Dollar föll som fikonlöv från ett förbannat träd. Oavsiktligen eller ej, så vad Fed hade åstadkommit genom sin truckhantering av dollarbalar var blott en devalvering av valutan…världens reservvaluta tappade ohämmat sitt värde. Kunde inte gräshopporna se konsekvenserna?

Råvaror Stiger När Dollar Faller Till 10 Månaders Lägsta

USA dollarn störtade till en tio-månaders lägste emot en korg av valutor igår, vilket lyfte oljepriser och drev upp guld till en ny rekordnivå. Dollarn har försvagats av oro i den globala finansiella marknaden att Federal Reserve snart skulle ge sig i kast med ett program av kvantitativa lättnader (QE) – köpa tillgångar – i syfte att rädda en tumlande ekonomisk återhämtning. Investerare, rädda att världens mäktigaste centralbank snart skulle pumpa in mer dollar i det finansiella systemet, har flytt från den gröne Benjamin till en säker hamn i guld och råolje-terminer. Guld priser har baxats till rekordhöjder vid $1387.10 per uns igår, för att falla tillbaka till $1375. Silver, olja och koppar steg även i värde på effekten av dollarns svaghet. Eftersom råvaror prissätts i dollar, är de mer av ett fynd för de handlare som köper dem med utländska valutor. (Herald Scotland, 15 Okt 2010)

Efterdyningarna av en sjunkande dollar var lika förutsägbara som oundvikliga, på samma vis som att vinter följer efter höst. Den definierande barometern på spelet lästes ut i guldpriserna. Och det var inte bara Fed´s politik som drev den högre. Krig hade deklarerats! ”Vi upplever ett valutakrig,” sade den Bralisianske Finansministern Guido Mantega. ”Att devalvera valutor artificiellt är en global strategi.” I en ansats att kräma på exporten så gott det gick, tävlade nationer emot varandra för att se vem som kunde devalvera deras valutor mest. Vilket genialiskt koncept – att printa billigt papper! För exportörer, så gavs det förvisso en temporär boost. Men för alla andra blev den mer permanenta effekten att det skulle krävas mer papper för att köpa mindre än vad pappret brukade kunna köpa. Det är konsekvensen av devalveringspolitik. Världen började flödas över med billiga papper. Det var väldigt, väldigt lätt att förstå varför guld priserna skjöt i höjden. Trots detta så var inga bevis goda nog att få Harvard/Princton/Yale puppor, Doktorer, Nobelprisvinnare, eller kaptener av finansiell vadslagning förstående inför fullbordat faktum, och vad dessa rörelser innebar för makroekonomin: ”Kanske kommer det (guld) att nå $1,100 eller så men $1,500 eller $2,000 är nonsens…eftersom guld inte har något intrikat värde,” förutspådde Nouriel Roubini, medias favoritpessimist.  (15 December 2009)

- ”Det grävs ur marken i Afrika, eller någonstans. Sedan smälter vi ned det, gräver ett nytt hål, begraver det igen och betalar folk för att stå och vakta det hela. Det har ingen användbarhet. Den som skulle se detta från Mars skulle klia sig i huvudet.” Warren Buffet, 30 April, 2009. Guld är nu ”den ultimata bubblan” deklarerade miljardär investeraren George Soros, givande rädslor att priser för den ädla metallen snart skulle falla omkull. (28 Januari 2010). ”Jag förstår inte till fullo rörelserna i guldpriset,” gnydde Feds ordförande Ben Bernanke (9 June 2010) Detta är ett stickprov från Wall Streets visa hövdingar. Vad som nu var resonemanget under deras febriga töcken som motiverade nedvärdering av guld som en säker hamn eller tillgång, så hade de en sak gemensamt. Dessa siare i Vita-Skor-Klubben var högröstade proponenter för att injicera mera pengar i det fallerande finansiella systemet, om det så var via statens spenderingar eller kvantitativa lättnader (jacka upp hastigheten Herr Tryckmästare! Jacka upp!)

”Felet, Käre Brutus, ligger inte i våra stjärnor” Julius Caesar (I, ii, 140-141), Shakespeare

Gyllene Stötar

Och var och en av dem hade, i olika utsträckning, särskilda intressen i att ge skenet av ett finansiellt status quo. Vidare än bara en skillnad i åsikt beträffande tillståndet i ekonomin, och regeringens validitet i sin politik, så var den som tolkade guldprisets resning som något annat än en irrationell bubbla avfärdad med högmodig inkompetens….eller förakt. Såväl attityden som arrogansen fångades ömkligt i Charlie Munger, andre-man efter Gräshopparprinsen Warren Buffet. ”Jag har inte det minsta intresse i guld. Jag gillar att förstå vad som fungerar och vad som inte gör det i mänskliga system. För mig är det inte en fråga om alternativ; det är en moralisk obligation. Om Du är kapabel att förstå världen, så har Du en moralisk obligation att förbli rationell. Och jag ser inte hur Du blir rationell på att hamstra guld. Även om det fungerar…så är Du stöt.” Givet medias pastorala behandling av Herr Munger och hans inflytelserika position inom Vita-Skor-Klubben, presenterades hans åsikter som ofelbara, vilket reflekterades i ”den omtyckte” auktoriteten Warren Buffet. Lyssna nogsamt Ni dödliga, lyssna och lyd! ”Jag har inte det minsta intresse i guld,” bräkte Munger. Översatt för de utan liknande tendenser till obegripliga vanföreställningar i den verkliga världen, sade det att om inte Herrskapet gillade guld, så skulle absolut inte Du heller göra det. Gråter de som gick långt in i guld när det stod vid 259 dollar per uns idag, nu när det står vid över 1,300 dollar? Vi gör det i alla fall icke. För vad Munger menade är att om Du inte gör som han säger så är du inte mycket mer än en tölp, ja så sade han som var ”rationell” och uppfyllde hans egen ”moraliska obligation.”  Rad för rad, ord för ord, till ton och innehåll skulle det vara svårt att konstruera en paragraf rikare på sammelsurium och irrationella argument. Så, vem tilldelade denna biljardär och likviditets-knarkare den gudomliga rättigheten att likställa hans ”förstå vad som fungerar” med en ”moralisk obligation”? Väl avvägt förvisso för att ge Wall Street en dvärglik intellektuell bild, så postulerades ett enfaldig filosofiskt felslut, som inte följer logiskt av premisserna. På Mungertal så betydde det att den som inte tänkte som Wall Streets profeter inte var kapabla att förstå världen – i detta kosmiska finansiella haveri – och kunde därför per definition inte betraktas som rationella. ”Och jag ser inte hur Du blir rationell på att hamstra guld” Vad är det denna allsmäktiga siare inte ser? Hur blir man rationell av att stå kvar med papperssedlar vars värde och köpkraft förintas i realtid? Med världen fastkörd på linjen av en finansiell kollaps, så var säkerställande av resurser i guld inte mera irrationellt än pionjärer som hamstrade mat för att klara sig igenom vintern. Så mycket värd var hans ”moraliska obligation” att förstå världen. Och detta är inte ett skämt, det är ett talande ansikte för Wall Street, med Charlie ”vad är sanning, Jesus?” Munger´s obegåvade uppkastning från den subversiva ”låt dem äta kakor” banketten. Men nu var ”dem”, inte bara trälarna, utan precis alla andra i hela världen som inte satt i exakt samma turkiska bastu som de gjorde.

Här slutar del tre av Häng Dom Högt 2.0

Print PDF