Det vi ser i Europa just nu är början på slutet för Euron, en valuta som klev in på banan när samfunden hade högt ställda förväntningar, Sovjet hade kollapsat, Kina bröt ut på den globala arenan, och man studsade omkring i en tid av ekonomisk eufori. Lite granna som ett partyfolk som ska till att festa på Manhattan den tionde September, 2001. Drogade på denna positiva anda var det som att man menade att tillväxten aldrig skulle sluta – och skuldbaserad tillväxt har absolut ett tydligt slut. Men Euron´s läge är blott ett vidare problem än en regional domino-effekt, hela det globala systemet står i en djup ekonomisk kris. På det fundamentala planet av monetär infrastruktur och förpliktelser, vilka utlöste kraschen 2007, har inget ändrats på. Inget, bortsett från att centralbankerna har sjufaldigat problemen genom att dumpa biljoner med dollar i ett fallerat system. Euron har aldrig stått i en kris av detta slag, det är ett helt nytt läge för EU, och då har valutan inte ens orkat fullborda den 18-åriga cykeln, valutan är bara runt 11 år gammal. Den drogs upp på en era av hög avkastning och höga förväntningar. Ett av valutans främsta dysfunktionella element, var att man släppte in länder som inte hade den finansiella uppbackning som de facto krävdes för att delta till att börja med. Man kan icke ha en fungerande förenad valuta som ska täcka alla baser av alla diverse ekonomier- spretande i olika grader av utveckling – och göra det likvärdigt. Titta på Irland, det största problemet på horisonten just nu, nästa vecka kan det vara Spanien….90% av det som kommer ur Irland är inte producerat på Irland, det kommer från multinationella korporationer. Så nej, det fanns ingen underliggande bas för att skriva den tillväxt som man redovisade. Vi kan se Portugal, Spanjen, Grekland…de mindre länderna i stånd att välja lämna Euron. När dessa spelare först gick in Euron runt år 2000, så gick inflationen upp till skyn i de länderna, vilket påvisade direkt att man hade ett schema som inte skulle fungera. Det fungerade inte på pappret, det fungerade inte i verkligheten. Många påpekade detta rudimentära faktum på den tiden, men beslutet att köra igång detta tjervonets missfoster var ett politiskt spel, inte ett etablerande av ekonomisk vetenskap och fiskal disciplin. Återigen, allt rullades ut emedan finansmännen blåste upp siffrorna bakvägen via sina temporära kasino-pappersspel, vilket ställde förväntningarna på fantasins nivå, eftersom man inte såg den faktiska ekvationen i globaliseringen, vilket slet ut produktionen ur väst, och ställde den till slavlöner. Aktiviteten var en medveten implementation ifrån storfinansen – de visste vad som skulle ske – och rann genom en omedveten druckenhet ifrån politiska fläskkotletter. Resultatet är en ekvation som inte kan underhålla sig självt. Det intressanta var att finansen lyckades övertyga marknadsivrare och nyliberala politiker om något som faktiskt är en kommunistisk idé, att socialisera en supranationell valuta, och få dem att tro att produkten var något marknadsmässigt. Jaså? Vilken produkt då? En tysk BMW, eller en Portugisisk korkskruv? Det visar att dessa politiska nyliberala demagoger inte följer ideologier, de följer de stora, som förmodligen skulle kunna sälja in vad som helst, under vilken täckmantel som helst, bara för att de är stora nog att blända de hedersbefriade reaktionära imbecillerna. Italienare är italienare, spanjorer är spanjorer, de är bara intresserad av sin egen naturliga lokalitet, sin familj. Att tro att man kan ha en global union som tänker likadant och på samma slag, är ett seriöst fall av sinnessjuka, vem ska få denna globala hjärna att fungera så effektivt? Genierna i Belgien och en drös semi-sovjetiska byråkrater? Herregud, de skulle inte kunna sköta en strand-toalett, projektet stod dödsdömt från början. Unionen står definitivt på linjen nu, vilket Angela Merkel med flera har varnat om på senare tid.
Det vi ser är själva upptakten till valutakrig och handelskrig, och om man ställer dessa faktorer i en ekvation, så börjar vi se riktiga krig. Det har hänt förr och det utvecklar sig framför våra ögon nu igen. Det som händer nu, är att man försöker bara bromsa upp faktum med alla dessa desperata scheman, vilka alla misslyckas, och kommer att fotsätta misslyckas. Ett öga på Irland: vi ser en skuld-till-BNP sats som vid slutet av året som kommer att ligga runt 100%. Om man går vidare med dessa idiotiska och destruktiva scheman för att lösa ut zombie bankerna på Irland, så lägger man till en börda på 50% av Irlands BNP. Ergo, de kan dumpa hela världens pengar på problemet, men det kommer icke att lösa det. Och problemet är enkelt; det är en dödlig ekvation av girighet, finansiella ränker och pokerspel, geopolitik och politisk inkompetens på världsbasis som skapade problemen, och det är således inget som låter sig fixas över en dag eller två. Som det ser ut nu är det förmodligen inget som kommer att rättas till på ett årtionde. Vi ser i Kina, att de är oroliga för inflation och höjer räntor. Vi hör Montega i Brasillien varna för valutakrig. Inget land lämnas orört av härvan. Under tiden hoppar media från fråga till fråga, utan insikt, utan att ställa de rätta frågorna, vilket inte knyter ihop bilden som egentligen är där, snarast leder man de passiva troende åskådarna till diverse mentala dysfuntioner. Ta Eurons senaste fall som fick Amerikansk media att vinkla det som att man nu går in i dollarn. Briljant! Det är som att hoppa från Titanic till ett kvicksilverträsk. Den enda valuta som stiger härifrån är guldet, som man bör se som en hårdvaluta i dessa tider. Detta är en global kris, det är inte en fråga om Europa eller USA, det är inte en fråga om Irland eller Spanjen, det är en fråga om ett globaliserat korthus som står redo att falla samman. Bye bye Dubai!
