leewanta's observationer

”(The Great Depression resulting from the Stock Market crash) was not accidental. It was a carefully contrived occurrence….The international bankers sought to bring about a condition of despair here so they might emerge as rulers of us all.” - Louis McFadden (tal i Huset,10 Juni 1932), Amerikansk Kongressledamot 1915-1925, Ordförande i House Banking and Currency Comitteee

De monetära makterna plundrar nationer i fredens tid, och konspirerar emot dem i tid av motgång. Ur vår synvinkel är de mer despotiska än monarki, mer förmätna än autokrati, mer själviska än byråkrati, och möjligen mer uppblåsta än gudar. Vi ser i den närmare framtiden en kris som må ifrågasätta stabiliteten hos vissa nationer, USA icke att förglömma, och vi har talat om detta scenario i många år, men somliga har gjort det i många decennier. Hur så? För vi har uppfattat finanselitens slutmål, den framtida världsstaten (översatt; superbanken med supervalutan) och eliten såg ingen framkomlig väg till sitt globala herravälde, utan kriser som kataklysm, och kretsen levde i visshet om att de var smartare och allestädes mäktigare än både populus och världens politiker. Därför har många förmodat att de skulle kamma hem spelet, för de är så mycket snabbare och sluga, osynliga och subtila, förmögna och tveklösa, samspelta och erfarna, än alla andra på världens arena. Vi skönjer anledningar till att tro att denna rätt dystopiska framsyn må ändras på sikt, men knappast utan att betydande kriser ”väcker” de slumrande folken. Så dessa kriser tycks kunna gå åt två håll i dess vaka; antingen mot en renässans som blir historisk i världshistorien, eller två, ett globalt mörkerland, ganska likt Orwells vision tar över, via agendor som bankireliten har hakat in i FN och unioner, polletterat via, till exempel, IMF, Världsbanken och associerade banker/fonder (bankeliten såg till att skapa FN till att börja med, och står med huvudnyckeln via deras avtal och fördrag, som de skrev själva åt klassiska fläskiga ja-sägande ekokammare till politiker, ty de begriper varken deras tekniska lingo, eller uppfattar deras multidimensionella närvaro). Den multilaterala ytan är bara ett sken, den privata handen finns på trust-nivå (tillgångarnas placeringar och konto-tangenter). Hur 179 länder kunde betala den privata superbankiren Edmond De Rothshild för att låta hans gäng håva in upp till 30% av världens resurser i ett enda långt slag (via GEF), är en av världens stora gåtor, såvida man inte erinrar sig att det är politiker vi talar om (faciliteten utformar lån som inte är tänkta att betalas av bananländerna – och tecknar sedan in terrängen istället i trustens böcker)

”I see in the near future a crisis approaching that unnerves me and causes me to tremble for the safety of my country. Corporations have been enthroned, an era of corruption will follow and the money power of the country will endeavor and prolong its reign by working upon the prejudices of the people, until the wealth is aggregated into a few hands and the republic is destroyed.” Abraham Lincoln, Nov. 21, 1864

Lincolns våndor kvarstår i tidsrymden, för spelet idag är på principiell nivå exakt detsamma, bara spelytan har ändrats, schackbrädet är helt globaliserat.

Närmast att dominera de finansiella anglosaxiska nyheterna torde bli det så kallade ”foreclosuregate”, tillsammans med tre associerade civilmål, där en är ett RICO mål, emot JPMorgan Chase och HSBC för att ha riggat silver marknaderna. Oavsett vad Wall Street försöker pådyvla talar vi om genom ”foreclosuregate” omkring 2 biljoner dollar i värdepapperisering, plus 500 miljarder dollar i andrahandslån. Dessa obligationer sattes med AAA betyg av S&P, Moody’s and Fitch, men var i realiteten BBB papper. Vi har många gånger ställt frågan varför det kunde existera så idiotiska köpare till att anskaffa sådan uppenbar dynga, eller varför ingen tog upp detta redan för tre år sedan….vår synopsis säger oss att köparna, särskilt de ifrån Europa, som köpte 60% av dessa giftiga papper, var lätt vilseledda sprattelgubbar (som vanligt), eller hade lyckats få pappren garanterade av det framtida konkursbolaget Federal Reserve. Men kan verkligen hundratals med jurister vara så inkompetenta? Det är möjligt….men det utesluter förvisso inte det senare alternativet. En sådan utbetalning tar ned Bank Of America, JPMorgan Chase, Wells Fargo, Citi Group och Deutsche Bank, samt en hel del andra med stora förluster. Låt oss dock påpeka att för toppeliten är dessa bolag ur deras synvinkel bara fronter som kan offras vid behov, och vid en konkurs i USA per Chapter 11 ställs obligationsägarna som härskare av kvarstoden, och konsoliderar då sin makt. Och dessa obligationsägare är huvudlinjerna till den internationella supereliten…och deras långa ”primacy” mål är, som vi ständigt påtalar, en enda superbank/global valuta under deras nyckel. Och om man inte tar bankerna till Chapter 11 så skinnas skattebetalarna igen på ett betydande vis. Detta skulle vara helt omöjligt att se som en realistisk verklighet om politisk kompetens existerade, ty sådant kan inte samexistera. Om många civilmål följer i vattnet, drar de noterade förlusterna till större höjder. Nu har Ni redan sett Fannie, Freddie, PIMCO, och NY Fed förena sig för att försvara sina positioner. Detta är ett fall av ”släng dem till lejonen” ibland den operativa eliten, inte supereliten. Aktieägare, chefer och anställda, kunder, stat, affärspartners, publikum…de står på linjen…inte de stora obligationsägarna, eftersom de kontrollerar hela det globala systemet i alla ändar…och de räknar inte pengar…de avser som sagt att deras kriser gör det möjligt att sälja in en ny global eller, initialt, ett set av regionala valutor, och överstatliga regler som deras ”experter” författar åt imbecillerna (”titta vad som hände här, vi sitter alla i samma båt och man kan inte lita på länderna!”) till politiker som förblir nickande och bläddrar på läpparna åt saker de inte begriper, medan de stora tar över allt, precis som de gjorde med USA och Brittanien en gång i tiden…samma trick upprepas om och om igen, århundrade efter århundrade. Ett billigt trick. Vad som är bra för denna kabal av superfinans är dåligt för resten av världen, det är den gyllene och evigt oföränderliga regeln.

Men kriserna kan gå åt andra hållet med om upplysningen tar vid, och då kan inre strider på mellannivå härefter ge stater och folk en fördel för att försvara murarna och vänta ut det stora rovdjuret i centrum som försöker störta dem till en chimär världsvaluta(or) genom kataklysmen. Det ligger så mycket på spel att politikerna per inkompetens förblir ett veritabelt hot mot den fria civilisationen , i Sverige har vi exempelvis en uppenbarligen utsåld ”allians” som speglar nidbilden av blädderläpps-bytet väldigt väl, där man i smygundan försöker hamra in storfinansens proxy bolag i grundlagen (EU och FN). Ett slag av landsförräderi när man känner till spelets egentliga innehåll, som vi ser det.

Så det enda sätt som dessa tidigare nämnda bolag kan överleva på är att de nationaliseras, vilket ger skattebetalarna privilegiet att täcka förlusterna. Och eftersom den Amerikanska staten kvarstår som ett sorts privat proxy bolag så länge som de har en privat centralbank i Federal Reserve, till vilka hela landet står intecknat, så blir det ett win-win spel för de stora. De som äger aktier i dessa bolag och HSBC torde uppmuntras till att låta undersöka sina huvuden på atom-nivå…vem vet vilken sorts defekt vi talar om. Dessvärre är inte den amerikanska lagens arm mycket att vila på, vilket syntes i fallet Mazillo/Countrywide och hur Bank Of America löste ut problemet för en ringa summa, snarare än att skicka in tölpen på 25 år. Tentaklerna och djupet av utmätningsskandalen vi har talat om här har i stort sett bara insetts bakom ridån i NYC och Washington. Dubbeleffekten med en mumifierad Kongress och Senat ger således en stor kvävande linda på husförsäljningen.

Allt Wall Street och frontbankerna tänker på nu är kortsiktiga pooler av het likviditet. Ett QE2 annonserades på 600 miljarder dollar i veckan av Fed, 100 mer än ”väntat”, men vi skrev redan långt tidigare att för den kommande perioden behövdes minst 2 biljoner dollar i praktiken, vilket maffiabolaget Goldman Sachs bekräftade i veckan, men om vi fryser den nuvarande bilden, så kommer nettokostnaden för att gå sidledes i två år att ligga på 5 biljoner dollar, en fortsatt Zimbabwefiering av dollarn med andra ord. Effekten blir mer av samma gamla visa, fördjupade valutakrig, tills att USA inför tariffer för att stabilisera blödningen. Spekulativa kapitalflöden möter nu barriärer ifrån Brasilien och flera kommer att följa efter, samtidigt som andra nationer noterar att inflationspressen intensifieras, och de önskar icke mer dollar inflation (i motsats till kleptokraterna, hur skall de annars kunna ersätta dollarn som reservvaluta med deras hitte-på valutor som SDR, Bancor etc – det är dessa dolda Fed ägare som beordrar Fed att fortsätta pumpa pressarna). Brasilien har följts av Kina, Australien och Indien. Fed har naturligtvis inte haft någon särskild handlingsplan för dessa sidoeffekter, i sina övningar i att få det att se ut som man försöker hålla ihop den Amerikanska ekonomin, när man faller i en spiral av den sort som Japan föll ned i över de senaste 20 åren. Japan hade 5% arbetslöshet, USA har i verkligheten över 22% (endast oseriösa glapp-käftar köper sättet på vilket man räknar ut den officiella siffran). Samtidigt ligger en skillnad i att Japanska staten lånade av Japanska långivare, vilket ringar in skulden på rätt sätt (din skuld är någon annans makt). USA å andra sidan kastas mellan att monetisera eller låna på de internationella marknaderna. Slutspelet pekar alltså mot mer monetisering ifrån Fed, högre arbetslöshet och inflation, för att inte nämna den oändliga gåtan som kallas för Amerikansk skuldbörda. Vi upprepar således vårt gamla mantra för eran i att guld och silver pressas uppåt per automatik med denna monetära expansion.

Bostadsmarknaden kommer i praktiken att frysas ned när backloggen av inventarier dammar igen, för att inte tala om fantom inventarier som lånarna har lagt i sina böcker, tillgångar som de inte kan bevisa att de äger, och vi törs lägga den siffran på cirka fyra miljoner enheter. Det finns ungefär två miljoner hem till salu i USA på den officiella marknaden, och med fortsatt nedgång i bostadsmarknaden, vem ska någonsin plocka upp alla dessa spök-lokaler? Som ett fall av trolldom står allt detta vid sidan av realiteten när aktiemarknaden har pumpats upp till nya höjder på kombinationstricket av QE2 och tillbakaköp av aktier ifrån transnationella intressen, givande högre priser för ädelmetaller och basvaror. Injektionen på 600 miljarder, eller 75 miljarder på månad, är vad Fed lade upp i den förra vändan och det var ”framgångsrikt” för fem kvartal med 3% tillväxt, varav hälften kom från tillökningen av het likviditet och kredit. En monetär skapelse av 2.5 biljoner dollar kommer att öka BNP med 1% till 1-1/2%, med en hel linje till 2% denna gång. Men man kan inte jämföra situationerna till fullo när alla numera ser att övningarna är ett uppenbart fall av Svarte Petter, vilket säger att reflationen av tillgångar inte blir lika lätt och inte kommer att fungera ”lika bra” som förra gången. Större delen av volymen hamnar hos parasitbankerna och på Wall Street, som helt enkelt kommer att fortsätta spekulera bort dem igen. Banker har dock försökt att låna ut mera sedan Juni men låntagarna är generellt sett inte intresserade. Man vill se var alla dessa nonsens-sociala reformer, Mickey Mouse lättnader, Wall Street slickande, nya legislaturer, skatteskalans framtid innebär för dem, innan man tar en risk till och investerar framåt. På konsumentsidan är det bara staten som är villiga att låna till konsumenter med dålig kreditvärdighet. 25% av bostadslåntagarna ligger i trubbel via negativ kapitalisering och vi tror absolut att den siffran kommer att förvärras, då det med ökande brist på arbeten blir det än svårare att hålla jämna steg, för att inte tala om att förbättra siffran.

Dollarns motsatts-trend-rally är nu över, och den kan i bästa fall kallas teknisk och sladdrig, eftersom den dödliga kombin Geithner/Bernanke uppenbarligen ville ha det så. Det gav billigare export och lägger band på förvärv av utländska varor med deras högre priser som följer av politiken. Trenden mot exponentiellt ökande statsskuldbörda fortsätter när 5 miljoner ”jobblösa” individer erhåller förlängning av deras status. Kommer skattelättnader att förlängas för en prislapp på 40 miljarder dollar? Kommer en transaktionskatt på 1% att klubbas igenom, och kommer man gå vidare med att beslagta 6 biljoner i pensionstillägg? Sedan föreligger ju administrations begär om 650 miljarder dollar i stimulanser, vilket kan komma att visa sig att bli en icke-fråga.

Denna vecka på guld och silver marknaderna blev spektakulär trots den Amerikanska regimens beställningsjobb via interferens och manipulation. Just nu ligger proffs och stora spelare i väntan på att kartellen ska trycka ned priserna, så att de kan kliva på bländverken igen på en mer profitabel nivå, vilket drar upp priserna åter. Efter 20 års intervention med att trycka ned priserna (och syftet med det är att få papper och fiat valutor att se starkare ut än vad den fria marknaden säger att de egentligen är) så börjar de få smaka på sin egen medicin. Med ett anemiskt fallet finansiellt system som utgör grunden för hela dollar spelet är inte ädelmetallerna ett särskilt svårsålt prospekt. Det faktum att man använder två redovisningsböcker, inte minst inom den finansiella sektorn, hjälper inte mycket heller. Det är inget sätt att lösa ett problem, den sortens Al Capone taktik fördjupar förpliktelsernas börda när spelen är över.

Vi observerar alltså ett gigantiskt ”foreclosuregate”, de nämnda civilmålen, en fallande dollar och ett valutakrig som sedermera övergår i handelskrig, tillsammans med en lame duck President, en vildare Kongress, och Amerikanska statsunderskott som accelererar dagligen. Låt oss icke förglömma ett kommande fall på den kommunala obligationsmarknaden när AMBAC går i konkurs och alla de där båg värderade obligationerna vänder mot en realistisk värdering, till ljudet av ett ohämmat fall i deras värden….betänk bara vad de må betala i framtida ränta, inte så aptitligt. I sin historiska novell, Leoparden, skrev Giuseppe di Lampedus att saker måste förändras för att kvarstå i status quo. Detta summerar det Amerikanska kongressvalet tämligen väl, inte minst eftersom de privata supranationella oligarkerna sätter spåret för deras nation, inte politikerna, vilket allt fler börjar tala om. Man börjar så smått observera nya, tidigare dolda cirklar, vilket fundamentalt förändrar hur man ser på den stora bilden över tiden.

Bilden förstärker tills vidare den decennielånga anglosaxiskt drivna trenden till att säkra resurser i ädelmetaller som guld och silver, och det är fortfarande tid att göra detta för många, men, och detta är ett svårsmält men, USA kan i värsta visa sig upprepa bedriften att beslagta folkets guld…dock, det fanns en annan guldkoppling till dollarn på den tiden, det finns inte idag, och en stor del av den gamla stacken av folkets guld försvann genom rökridåer, genom IMF… ut i vida världen. Samtidigt tror vi att risken för en ”bank holliday” och/eller andra åtgärder som begränsar hur mycket Amerikansk insättare får ta ut på bankerna ökar varje dag.

Ytterligare tryck på metallerna kommer till stånd när flykt sker från andra grupper av tillgångar, då bara 1% av investerarna äger guld och silver aktier och mindre än 2% äger enheter och tackor. Det säger att det fortfarande finns en stor potential av spelare som hoppar in i det spelet.

Under September så var handelns investerare förmögna att håva in profit när kammade hem 22.1 miljarder dollar ifrån EMF+s (equity mutual funds), eller 91,2 miljarder på årsbasis. På en nettobasis kom 29.3 miljarder ur inlösningsrätt. 62% av förvaltarna ser stamaktier som lovande bästa prestanda bland tillgångar för nästa sexmånaders period, gentemot 15% för ädelmetaller. Det sätter förvisso en tjur på guld och silver. 70% ser en liten chans till en ytterligare ekonomisk sammandragning. Det betyder att de förväntar sig att Fed kommer att injicera en surrealistisk summa på 2.5 biljoner dollar i ekonomin, med tillhörande inflationstryck på guld och silver. De deklarerar alltså profit men korporativa intäkter släpar ifrån våren 2008 med 11%. Det betyder att förtjänster faller nästa år.  I mitten av 2006 visste Citi att 60% av bostadslånen som de köpte var defekta. I vetskap om detta gav de representationer och ansvarsförbindelser till investerare att de inte var defekta. Siffran växte till 80% i 2008, då ledningen bara såg till att fylla ut sina bonuspaket och kvartalsrapporter. Robert Rubin, Charles Prince varnades om och om igen, men girigheten var starkare. Operationen var helt och hållet en fråga om att tillfoga ledningen vinster (och marknaden framtida skador), utan hänsyn till att det förelåg solklart bedrägeri, och inte felslut eller oaktsamhet. Som en konsekvens av detta har PIMCO, NYC Fed, Blackrock, Freddie Mac och Neuberger Berman Europe stämt Contrywide, och alla köpare av MBS torde uppmuntras till att kollaborera i processen och stämma upphovsmakarna.  Till erinran kan nämnas att Contrywide hade förlikats med NY pensionsmedel för 624 miljoner dollar, en av de största värdepappersbrottsmål som har förlikats i Amerika.  Inte bara en fråga om brott genom värdepapper, men ett bedrägeri i den automatiska processen av tecknandet (”robo-signing”)  med ett hav av bevis dessutom för att attestera målet. Spelarna heter Bank of America, JPMorgan Chase, Barclays, Deutsche Bank, Wells Fargo, Goldman Sachs, Credit Suisse, UBS och Morgan Stanley….

Kina, Brasilien and Tyskland kritiserade på Torsdagen Fed’s aktion…och en räcka av Asiatiska central banker sade att man var beredda att vidta åtgärder för att försvara sina ekonomier emot stora kapitalflöden. Brasilianske Centralbanksbossen Guido Mantega, som var först med att erkänna att det pågick ett valutakrig, sade ”det hjälper inte att bara slänga ut dollar ifrån en helikopter”.  Den enda Amerikanska kongressledamoten som vågar gå emot kakmonstret Fed på ett öppet vis, republikanen Ron Paul, svär att söka trycka igenom en redovisning och granskning av dem nästa år, en ansats från en grupp ledd av Ron Paul försökte med tidigare i år, för att avslöja Fed´s interna överläggningar gällande räntor och monetära lättnader, så att man kunde ta informationen till Kongressens skärseld. Maffiaorganisationen Fed lyckades ganska enkelt fäkta bort försöket ifrån Staten, men kanske kan den nya ansatsen ge lite mer än huvudvärk för dem denna gång. Ron Paul, en hätsk kritiker av Federal Reserve, har skrivit en bok vid namn ”End The Fed”, samt envetet sågat deras destruktiva monetära politik längs med fotknölarna. Förr i tiden var det fara för hälsan att ens tänka på saken (se på vad som hände med Fed kritiker som Louis McFadden med flera…), så en liten seger får nog ges den konservative Paul ändå.  ”Det som sker, är en våldsam illgärning, och Kongressen har knappt sagt ett ord i frågan,” sade han. Inflationen av basvaror reser sig paraboliskt, men Bernanke och hans NWO team måste förneka faktum och låta påskina att inflationen är för låg så att han kan hålla zombie bankerna vid liv ett tag till. Det ger en förödande effekt för Amerikaner över de närmaste månaderna när den extraordinära inflationen rör sig igenom rören, med slag som går före arbetsökning och inkomstökning, vilket kommer att sätta medborgare och Kongress i ett framtida raseri. Man kan tänka sig att Bernanke grillas och avsätts nästa år…men eftersom han bara är en  operativ slav, så betyder ett byte inte särskilt mycket i det långa loppet. Politiken och den stora linjen sätts av Fed ägarna, kleptokratin.

Den framgångsrike investeraren Jim Rogers säger om Bernanke: ”Hela hans intellektuella karriär har varit baserat på studier av att trycka pengar”, och vidare ”ge killen en tryckpress, så kör han den så snabbt han kan.”  Globen drunknar i  het likviditet men ändå poserar Banana Ben att monetisering av skuld på något okänt vis kommer att leda till att konsumenter köper mer och att korporationer anställer. Icke särskilt. Vi har sett rekord i utfärdandet av korporativa skulder över de senaste året. Har det hjälpt anställa någon? IBM säger att man kommer att spendera 50 miljarder dollar över de nästa fem åren på att återköpa aktier. Var är då IBMs nyanställningar och capex? Al den Slicke och Bush bläddrade läpp i samma andemening att med givande av skatteincitament så skulle Amerikanska korporationer dra igång både anställningar och capex efter kontraktionen 2001. Så hur gick det med den saken? Ergo, Banana Ben´s postulerade orsaker till varför QE är bra uppåttjack kvarstår som invalida. I bästa fall så leder aktiviteten till ökad capex i tillväxtländer, vilket kostar Amerika mera jobb och inkomster, det är ‘globaliseringens’ bisarra mekanik.

Republikanerna tog Huset med stora steg, men Demokraterna behöll Senaten med en tunn marginal. Det ger en ekokammare till sakristia vid namn Senaten, med en frånvarande livsnerv, eftersom den är öppen för filibusterteknik. Liken som slängdes ut var de som man såg hade röstat för lösenspelen eller Obamacare paketet. Så det blir med andra ord lite trögare nu att dra igenom politik som talar för mera lösen, stimulanser, skulder och spenderingar vid Huset. Troligtvis står Obama, som alltid såg Julius Ceasar i spegeln, motvillig till att flytta sig in i mitten och kompromissa, vilket överlag gör det svårt med nödvändiga reformer och omstruktureringar. En ekonomi som alltså faller med en soft ton. Republikanerna kan lägga fram legislativa förslag men Senaten eller Obama kommer att svara med att torpedera ned dem. Det blir alltså en ständig fråga i svinstian om vem man ska klandra för den ekonomiska nedgången framöver, men tidiga kompromisser är möjliga. Valet visade att USA är delat politiskt: nordöst och västkusten versus resten av USA, de få jättestäderna emot resten. Vi antog tidigare att GOP kunde ta över Huset och  möjligen Senaten, och att det kunde åtminstone potentiellt föranleda tendenser till irrationella övermått och ett uppblåst aktierally in i tidiga 2011.

Sedan ska man inte glömma tryck för att lösa ut enskilda stater i den Amerikanska nationen, som har underskattats och underestimerats. Över 20% av Kaliforniens utfärdande av skuld under 2009 och över 30% under 2010 har subventionerats genom den federala regeringen i ett program som kallas ”Build America Bonds.” Under programmet så täcker Amerikanska Skattkammaren 35% av räntan som emanerar ur obligationerna. Möjligen så kan man säga att utan detta program så kunde räntekostnaderna för somliga stater ha nått prohibitiv nivå. Världens sjunde största ekonomi, Kalifornien, står inte ensamma i det problemet, vilket har gjort stater beroende av federal assistans. New York, till exempel, spenderade 25o% över sin skattbas över det senaste årtiondet, jämfört med ett genomsnitt på 220% av de femton största staterna.

Hur är det då med faktiska lösningar? Allt kan lösas givet vilja och tid men en faktisk rättelse kräver systemjusteringar på en helt fundamental nivå. I första hand ligger lösningen i att ogiltigförklara Federal Reserve eftersom den implementationen till att börja med strider mot den Amerikanska konstitutionen, Artikel 1, Sektion 10, som bara ger Kongressen rätt att utfärda nationens valuta och reglera dess tillgång. En sådan korrigering sätter världen fri från en betydande ingång i den globala spelplanen ifrån de subversiva och mordiska finansiella kleptokraterna. En logisk följd av resonemanget är att man låter avveckla IMF, Världsbanken, BIS et al, och  ser till att förbjuda privata centralbanker ända ned på kontonivå i världssamfundet via en ny internationell konvention, eftersom dessa entiteter idag besitts av samma subversiva gäng, samma kriminella privata trust bakom gardinerna, en korrigering som därmed låter frigöra världen från kleptokratins monetära rov, ränker och smiden, samt illegala byten av naturresuser = spektakulär renässans. Kriserna är en absolut god anledning till att diskvalificera dem i alla ändar av det internationella samfundet, annars är risken betydande att de bara expanderar sitt privata trojanska monopol, de har sina finansiella trojaner i alla unioner, fördrag och länder. På många sätt är dessa kriser behövliga, det finns en stor sjuk sak som helt enkel måste dö på det ena eller andra viset. Om ondskan vinner hamnar världen i händerna på deras IMF/Världsbanken et al, inskruvat mellan deras privata centralbanker, tills dessa avvecklas. Om friheten vinner avvecklas de och staterna skapar ett nytt inter-statligt finansiellt och monetärt system där de gamla oligarkerna icke kan sätta sin fot. En internationell konvention måste stipulera att privata banker inte får utfärda valuta, reglera dess tillgång, spekulera ned valutor, ej heller handhava skattemedel å nationernas vägnar, eller delta i fonder, truster på nivå av staternas tillgångar och medel. Ej heller får privata bankirer konsultera staterna i dessa frågor, staterna måste ha den kompetensen själva för att undvika finansiella trojaner. De seriösa bankerna får sedan klara sig själva på de öppna marknaderna. Att harmonisera med den ursprungliga Amerikanska konstitutionen helt enkelt internationellt sett. Då blir det skinande rent i huset, och detta är de facto det enda sättet att skapa ett stabilt system.

”Moreover, as America becomes an increasingly multi-cultural society, it may find it more difficult to fashion a consensus on foreign policy issues, except in the circumstance of a truly massive and widely perceived direct external threat.” – Zbigniew Brzezinski, The Grand Chessboard

Vi har vid flera tillfällen påpekat att storfinansen ägnar sig åt att finansiera terrorism på olika vis liksom andra subversiva verksamheter, och samarbetar med de storas intelligentia på området i sådana ärenden. Vi har även lovat att när trycket höjs på spelarna kommer allt flera att prata bredvid mun.

Voila! Här följer en live sänding från Brittiska Överhuset där en Herre Blackheath erkänner att han hade tvättat miljarder åt olika nätverk via Bank Of England, som han hävdar ålade honom uppdragen. Say no more.

Utdrag:

(House of Lords, 10:42pm on November 1st, 2010.)

Lord James of Blackheath: At this point, I am going to have to make a very big apology to my noble friend Lord Sassoon [Treasury Minister], because I am about to raise a subject that I should not raise and which is going to be one which I think is now time to put on a higher awareness, and to explain to the House as a whole, as I do not think your Lordships have any knowledge of it. I am sorry that my noble friend Lord Strathclyde [Leader of the House] is not with us at the moment, because this deeply concerns him also.

For the past 20 weeks I have been engaged in a very strange dialogue with the two noble Lords, in the course of which I have been trying to bring to their attention the willing availability of a strange organisation which wishes to make a great deal of money available to assist the recovery of the economy in this country. For want of a better name, I shall call it foundation X. That is not its real name, but it will do for the moment. Foundation X was introduced to me 20 weeks ago last week by an eminent City firm, which is FSA controlled. Its chairman came to me and said, “We have this extraordinary request to assist in a major financial reconstruction. It is megabucks, but we need your help to assist us in understanding whether this business is legitimate”. I had the biggest put-down of my life from my noble friend Lord Strathclyde when I told him this story. He said, “Why you? You’re not important enough to have the answer to a question like that”. He is quite right, I am not important enough, but the answer to the next question was, “You haven’t got the experience for it”. Yes I do. I have had one of the biggest experiences in the laundering of terrorist money and funny money that anyone has had in the City. I have handled billions of pounds of terrorist money.

Baroness Hollis of Heigham [Labour]: Where did it go to?

Lord James of Blackheath: Not into my pocket. My biggest terrorist client was the IRA and I am pleased to say that I managed to write off more than £1 billion of its money. I have also had extensive connections with north African terrorists, but that was of a far nastier nature, and I do not want to talk about that because it is still a security issue. I hasten to add that it is no good getting the police in, because I shall immediately call the Bank of England as my defence witness, given that it put me in to deal with these problems.

The point is that when I was in the course of doing this strange activity, I had an interesting set of phone numbers and references that I could go to for help when I needed it. So people in the City have known that if they want to check out anything that looks at all odd, they can come to me and I can press a few phone numbers to obtain a reference. The City firm came to me and asked whether I could get a reference and a clearance on foundation X. For 20 weeks, I have been endeavouring to do that. I have come to the absolute conclusion that foundation X is completely genuine and sincere and that it directly wishes to make the United Kingdom one of the principal points that it will use to disseminate its extraordinarily great wealth into the world at this present moment, as part of an attempt to seek the recovery of the global economy.

I made the phone call to my noble friend Lord Strathclyde on a Sunday afternoon—I think he was sitting on his lawn, poor man—and he did the quickest ball pass that I have ever witnessed. If England can do anything like it at Twickenham on Saturday, we will have a chance against the All Blacks. The next think I knew, I had my noble friend Lord Sassoon on the phone. From the outset, he took the proper defensive attitude of total scepticism, and said, “This cannot possibly be right”. During the following weeks, my noble friend said, “Go and talk to the Bank of England”. So I phoned the governor and asked whether he could check this out for me. After about three days, he came back and said, “You can get lost. I’m not touching this with a bargepole; it is far too difficult. Take it back to the Treasury”. So I did. Within another day, my noble friend Lord Sassoon had come back and said, “This is rubbish. It can’t possibly be right”. I said, “I am going to work more on it”. Then I brought one of the senior executives from foundation X to meet my noble friend Lord Strathclyde. I have to say that, as first dates go, it was not a great success. Neither of them ended up by inviting the other out for a coffee or drink at the end of the evening, and they did not exchange telephone numbers in order to follow up the meeting.

I found myself between a rock and a hard place that were totally paranoid about each other, because the foundation X people have an amazing obsession with their own security. They expect to be contacted only by someone equal to head of state status or someone with an international security rating equal to the top six people in the world. This is a strange situation. My noble friends Lord Sassoon and Lord Strathclyde both came up with what should have been an absolute killer argument as to why this could not be true and that we should forget it. My noble friend Lord Sassoon’s argument was that these people claimed to have evidence that last year they had lodged £5 billion with British banks. They gave transfer dates and the details of these transfers. As my noble friend Lord Sassoon, said, if that were true it would stick out like a sore thumb. You could not have £5 billion popping out of a bank account without it disrupting the balance sheet completely. But I remember that at about the same time as those transfers were being made the noble Lord, Lord Myners [former Labour Treasury Minister], was indulging in his game of rearranging the deckchairs on the Titanic of the British banking community. If he had three banks at that time, which had had, say, a deficiency of £1.5 million each, then you would pretty well have absorbed the entire £5 billion, and you would not have had the sore thumb stick out at that time; you would have taken £1.5 billion into each of three banks and you would have absorbed the lot. That would be a logical explanation—I do not know.

My noble friend Lord Strathclyde came up with a very different argument. He said that this cannot be right because these people said at the meeting with him that they were still effectively on the gold standard from back in the 1920s and that their entire currency holdings throughout the world, which were very large, were backed by bullion. My noble friend Lord Strathclyde came back and said to me that he had an analyst working on it and that this had to be stuff and nonsense. He said that they had come up with a figure for the amount of bullion that would be needed to cover their currency reserves, as claimed, which would be more than the entire value of bullion that had ever been mined in the history of the world. I am sorry but my noble friend Lord Strathclyde is wrong; his analysts are wrong. He had tapped into the sources that are available and there is only one definitive source for the amount of bullion that has ever been taken from the earth’s crust. That was a National Geographic magazine article 12 years ago. Whatever figure it was that was quoted was then quoted again on six other sites on the internet—on Google. Everyone is quoting one original source; there is no other confirming authority. But if you tap into the Vatican accounts—of the Vatican bank–— come up with a claim of total bullion—

Lord De Mauley [Government Whip]: The noble Lord is into his fifteenth minute. I wonder whether he can draw his remarks to a conclusion.

Lord James of Blackheath: The total value of the Vatican bank reserves would claim to be more than the entire value of gold ever mined in the history of the world. My point on all of this is that we have not proven any of this. Foundation X is saying at this moment that it is prepared to put up the entire £5 billion for the funding of the three Is recreation; the British Government can have the entire independent management and control of it—foundation X does not want anything to do with it; there will be no interest charged; and, by the way, if the British Government would like it as well, if it will help, the foundation will be prepared to put up money for funding hospitals, schools, the building of Crossrail immediately with £17 billion transfer by Christmas, if requested, and all these other things. These things can be done, if wished, but a senior member of the Government has to accept the invitation to a phone call to the chairman of foundation X—and then we can get into business. This is too big an issue. I am just an ageing, obsessive old Peer and I am easily dispensable, but getting to the truth is not. We need to know what really is happening here. We must find out the truth of this situation.

Är April den grymmaste av månader?XX

Häng Dom Högt 2.0

Europeiska nationer stod helt upptagna med att fäkta emot deras egna folk på hemmafronten. Arbetslösheten var tvåsiffrig i många länder. Precis som i USA, hade den överspekulerade fastighetsbubblan spruckit och den Europeiska Centralbanken (ECB) hade spenderat biljoner på att lösa ut banker. Men olikt det fogliga amerikanska medborgarskapet, tog de överbelastade Européerna, utkrävda via en högre skattebas för ett finansiera lösensummorna och tvingade att betala för förlorade garantier, nedskurna tjänster och mindre pensioner – till gatorna i stigande revolt.

Protest Mot Nedskärningar Sveper Över Europa

BRYSSEL – Europeiska fackföreningar orkestrerade ett crescendo av protester emot nedskärningar över hela kontinenten på Onsdagen, med ett raseri delat mellan Grekiska doktorer till Spanska bussförare till Litauiska ingengörer, över jobb nedskärningar, högre skatter och stigande arbetslöshet till mindre pensioner. En man blockerade ingången till Irländska parlamentet med en cementtruck, med fördömande över landets enorma lösensummor givna till banker, till blodröda slogans som ”Gifitiga Banken” och ”Alla politiker måste avsättas.”  Vågor av demonstranter iklädda ljusa röda färger, grönblå föreningsjackor, marscherade genom Bryssel mot Europeiska Unionens byggnader, med målet att förstärka intrycket av Spaniens första landsomfattande strejk på åtta år. Fackföreningarna uppskattade deltagarna i Bryssel till 100,000 individer. Somliga protestanter konfronterades med upploppstrupper med en sitt-protest utförd mitt i gatan. Ungefär 150 personer anhölls, somliga i handbojor eskorterade av polisen. Strejker eller protester tog vid på Onsdag i Grekland, Portugal, Irland, Slovenien och Litauen, alla riktade mot nedgjord budget, skattehöjningar, pensionssänkningar som Europeiska regeringar har implementerat för att söka ta kontroll över deras skuld. I Slovenien, fortsatte tusentals av offentliga arbetare deras öppna protester mot regeringens plan att frysa deras löner i över två år – eller tills ekonomin växer igen vid en takt på 3 procent. Fackföreningar i Portugal förväntade sig att 30,000 personer skulle delta i demonstrationer senare på Onsdagen. (AP, 29 September 2010)

Spanien var paralyserat. Tio miljoner människor (70 procent av arbetsstyrkan) lämnade sina jobb. I vissa sektorer – gruvdrift, bittillverkning, elektronik, fiskeri – låg deltagandet nära 100 procent. Bekräftelse till vår ”Världens Arbetare 2.0” trend från tidigare trendrapporter, sade John Monks, generalsekreterare hos den Europeiska Unionens Handelskonfederation; ”Detta är början på slaget, inte slutet.” Vad som blev förstasidesstoff över Europa togs plikttroget upp i Amerikansk media, men inte som en topp nyhet. Nyheten nådde sida åtta på Wall Street Journal och relegerades till sida sex hos New York Times, där den placerades under den anti-Iranska banderollen: ”USA Svartlistar Åtta Iranska Tjänstemän Över Förtryck Mot Demonstranter.” The Times, som levde upp till sitt rykte som ”Toalettpapprets Arkiv”, spelade inte bara ned nyheterna, men ljög faktiskt om dem. Artikeln började: ”Madrid – När tusentals marscherade i Europeiska huvudstäder på Onsdagen…” Bara i Spanien, där nyheten rapporterades ifrån, protesterade 10 miljoner. ”Tusentals” är inte 10 miljoner. ”Tusentals” är inte ens 100,000. Var reportern i Spanien full, blind eller…möjligen en politiker? Eller var det så att Times medvetet satte ned siffran för att förminska skalan och signifikansen av demonstrationerna? Och även om journalisten bara var avlönad för att vara inkompetent, vad hände med de andra ”Europeiska huvudstäder” som Bryssel till exempel där 100,000 marscherade? Sanningsenlig rapportering hade börjat ”När miljoner marscherade över Europa…” Icke endast en smärre journalistisk glidning eller spetsfundighet, så avslöjade sättet som historien placerades, tillsammans med angreppet i innehållet, att man gav läsaren en subtil lektion i propaganda – genom att reducera vad som naturligtvis var en definierande händelse till att framstå som blott ännu ett svep i spalterna.

Krig Och (Ingen) Fred

Till och med när protesterna emellanåt medgavs den prominens som de meriterade, målade zombie media den kontinentaleuropeiska rörelsen i monokroma färger som om det bara förelåg ett reaktionärt anti-nedskärnings jippo. Men i realtid, så såg vi ett 3D drama spelas ut med fulla färger. Få, om ens några, noterade scenariots övriga supra-ekonomiska dimensioner: Revolution och Krig. 2010, befann sig alla element uppradade för tvåtusentalets uppföljare till 1930-talets Stora Depression och Andra Världskrig. Inte förelåg bara ett fall av att fenomenen inte uppfattades av media för vad de faktiskt var, även regeringar valde att ignorera det trendriktiga budskapet från rasande massor, och på Irland bekräftades makten följaktligen som dövstumblind, när man inte noterade cementtrucken köra igenom portarna till Parlamentet. I ett samtida moment av ”låt dem äta kaka”, knappa timmar efter att demonstranterna hade utrymt gatorna, meddelade den Irländska regeringen nyheten: ytterligare 15 miljarder euro skulle ges till bankerna via skattebetalarna för att lösa ut de derivatadränkta bankerna. Oavsett om man såg till USA, Europa, Island eller Tanzania, så lät sången likadant: ”Bank Haveri Kommer Att Föra Irland Ned Till Randen, Varnar Finansminister.”  (FT, 30 September 2010)

Vid denna tidpunkt i den ekonomiska krisen, var det inte fråga om en isolerad reaktion för att en lokal ”medelsvenson” kanske skulle förlora sin insättningar vid Anglo Irish. Nej. Det var ännu en systematisk börda som lades på honom för att balansera ut böckerna som var fyllda med giftiga, icke presterande lån som ställdes till fastighetsutvecklare, privata kapitalbolag, samt andra diverse parasiter och svindlare som hade lånat stora summor för riskabla, för att inte säga kraschgaranterade äventyr, som till slut hade visat sitt sanna och ruttna ansikte. Med varje steg av lösen och bankstöd, skatteökningar, förlorade arbeten och förmåner nedmonterade, fördes folket närmare revolution och regeringarna närmare ett läge av undantagstillstånd – emedan rabulisterna vaskade buskarna för att hitta syndabockar som kunde bindas till att ta skulden för deras egen kosmiska inkompetens.

Vad var det nu Frankrike hade lärt oss om människans rättigheter?

Utgång, Vid Scenen Till Höger

Genom Europa, skaffade extrema nationalistpartier styrka, och rörde upp den riskabla balansen bland etablerade partier. Från jämlikhetsanhängaren Sverige, känd för att vara en bastion av tolerans, till öppen-sinnade Nederländerna, till modemedvetna Frankrike, till klassmedvetna England, till arkitekturkänsliga Schweiz, som år 1920 hade stämplats med en Röd Skjöld, plockades Muslimer ut för deras brottsstatistik och födelsestatistik, för att parasitera av välfärdsstaten, för deras främmande sedvänjor, offensiva klädsel, och ovillighet att låta sig integreras. Med 500 miljoner EU medborgare distribuerade över 27 länder, över fria gränser, så stod Romer näst på rad att hängas ut som ovälkomna, vilka sedermera slängdes ut ur Frankrike 2010. Den tredje gruppen som skulle uppmanas att dra tillbaka dit de kom ifrån var EU´s östra blocks dåliga relationer, de som först var välkomna för deras billiga arbetskraft under den kontinentala byggnadsboomen, i de tidiga dagarna av eurofori. Som så ofta upprepade historien sig (så nära historia faktiskt kan upprepa sig). Orden var annorlunda, men låten var densamma: en insurgent populistisk, ultranationalistisk/anti-immigration/xenofobisk rörelse vid den ena polen, och pånyttfödd arbetares solidaritet/anti-plutokratiska rörelse vid den andra. Ändock, medan samhällets grupper fanns på olika motsatta sidor av det politiska spektrum, fanns det en gemensam linje emellan dem: en förkärlek för deras land. Höger eller vänster, båda sfärer såg sig som landsmedborgare i första hand, och EU medlemmar på en knappt erkänd andra hand. Både höger och vänster stod desillusionerade till gamla fläsk-löften att en gemensam valuta, öppna gränser och globalisering skulle sluta i en era av att tjäna mer, arbeta mindre och att leva bättre. Globaliseringens hand började avslöja sig i vardagens europeiska hem, och hemmen förföll.

.

Om ingen chans återstår, är chans allt som finns kvar.

Tillbaka i U.S.S.A

De stora frågor som drev Européer ut på gatorna var – immigration, skattefinansierade lösensummor och stödpaket, resande arbetslöshet, skatteökningar, fallande levnadsstandarder, ohämmad globalisering -  var krafter som även plågade Amerikaner. Men deras reaktion, i jämförelse, var belagd med sordin, i bästa fall, trots att provokationerna, på många sätt, var mycket värre och systemiska. Det var inte bara att lösensummorna var större, gapet mellan fattig och rik hade vidgats till bananrepublik-status – och immigration, legal och illegal, förde kommuner till gränsen av regional anarki, USA var dessutom tvunget att konfrontera ett separat set av ödesdigra, till och med obändig problem som inte hade slagit Europa i samma utsträckning. Efter att den finansiella kasino proppen gick i 07/08 hade man spenderat, lånat eller garanterat cirka 14 biljoner dollar på ett bräde….en summa som motsvarar eller överstiger den belåning som USA hade finansierat ända sedan republiken hade stiftats, genom flera krig, och civilisationens stora expansion. Så monstruös var skalan av plötsliga donationer till finansiärerna för deras kasino subversion.

För en människa tar det över 30,000 år att räkna till siffran ”en biljon”, vid en takt på en siffra per sekund, dygnet runt utan avbrott.  Och biljoner av amerikanska skattedollar hade slösats bort på ruinerande krig och rovlysten försvarsindustri. Amerikas infrastruktur befann sig i tillstånd av att ruttna ihop och hängde antikverat på gården. Gatureparationer som brukade ta månader tog nu år. Järnväg och metro system låg ett århundrade bakom tiden. Många av dess inre städer och äldre städer domnade av i förfallande öde landskap. Och även om Amerikaner må ha talat nedsättande om Europas välfärdsstat, så var verkligheten den att när Medel-Joe-Sexpack tappade bort sin underskottsfinansierade tur, på gatan, lämnad till sin glupande ego amerikanism, så var hans Europeiska motpart fortfarande täckt bättre, även om den förstående sociala maskinen i den gamla världen började hacka och ryka.

Ändå var det Européer som protesterade på gatorna i miljoner, medan det bästa som Amerikanerna kunde ses göra vara att spöka ut sig för maskeraden känd som Tea Party rörelsen. Med så mycket på spel och sådana enorma förluster,  kunde man ställa sig frågan, vad höll dem tillbaka? Vad hade hänt med den gnista som hade förändrat världen, den rebelliska självsäkra Yankee andan som inte böjer sig för klåfingriga potentater? Den hade tämjts, tempererats, och via legislatur försatts i en drönande vila, samt betvingats till lydnad via Executive Orders, en icke konstitutionell praktik  som ställde Presidenten med diktatoriska förmågor….men helt hade andan inte släckts ut. 2009, så antändes den första gnistan i den andra amerikanska revolutionen: nej till skatt utan representation. Tea Party rörelsen var född. Trenden kunde ses på lång förhand och hade utvecklats på mentala plan under en lång tid. Men i god tradition av dagens media så såg man inte det uppenbara komma, och förstod först inte vad det var, eller lät förstå att man helt enkelt inte gillade grejen, som en trend som inte kunde tas på allvar. Den initiala reaktionen till Tea Party/Skatt protesterna syntes mest i olika former av hån. Litet är dock så eggande som en förnekad populus.

”Stor låga följer liten gnista”- Dante

Tedags

Vi såg i år 2010 alla de där media kommentatorerna som inte såg rörelsen komma,  där man gjorde narr av den istället, bli plötsliga te-konnossörer. Vid September, nära Kongressvalet, och med Tea Party kandidater som stal rampljuset, drunknade hela Amerika i Te.  Vi såg sill-liknande mediala ansikten plötsligt släppa nålen i vinyl-plattan och ge den nya ”hitten” ett namn. Giv den ett namn – och Teblad hamnade på Times framsida. I USA gick knapp en stund i sändning utan att någon expertpanel, parti operativ, eller opinions-ligist vägde in sig på fenomenet och trålade varje flavör av den senaste stormen i Tea Party rörelsen. Med val-hoppen och rädslor böljande högt, så postulerades utkomsten på förhand som ”historisk.”  Med Tea Party kandidater i loppet, trodde supporters att en seger av blott ett par kandidater skulle ledsaga landet in i en era av ”hopp de kan tro på.” Men, på den andra sidan av den politiska skalan, målade opponenter den väldigt varierande blandningen av Tea Party kandidater med en enda pensel, som ett oregerligt band av förryckta radikala nötter,vilka om de valdes in, skulle försätta nationen i en hjälplös nedåtgående spiral. Hur skulle Kongressen se ut med den Demokratiska Senatens ledare bortknuffad från sin sittpinne av en nybakad Tea Party representant?  Eller Huset återigen talat för av en konservativ Republikansk Talman? Oräkneliga kråksånger vräktes över ledningarna, som dissekerade kandidaterna i spekulation om vad det skulle betyda om den-eller-den kandidaten vann det-eller-det. Hur som haver, i god tid före själva Valdagen så kunde man räkna in de hårda resultaten, ty oavsett vem som vann så skulle väljarna förlora:

• Krigen, initierade via kanalen som kallas Republikaner, som sedan stegrades av Demokraterna, skulle fortsätta.
• Den misslyckade ekonomiska politiken dikterad av Federal Reserve (att flöda marknaderna med het likviditet med räntesatser nära noll) skulle fortsätta.
• Kryphål i skattelegislaturen, omen baserad finansiell reglering, ruinerande frihandelspolitik, skulle fortsätta.
• Ändlösa debatter och tomma löften att skapa nya jobb skulle fortsätta.
• Löften att jaga fast terrorister, föra dem till rättvisa och att hela tiden nästan vinna ”War On Terror”, utan att någonsin vinna det, skulle fortsätta.
• Debatten om hur man bäst skulle försvara miljön medan man tillät sina vänner (kampanjdonatorerna) att ödelägga den, skulle fortsätta.
• Mellanösterns fredssamtal, en övning i hur två parter väljer att komma överens om något, lösningen på alla krig, som dock aldrig såg till någon fred, skulle fortsätta.
• Upphävandet av Konstitutionella Rättigheter, en universell amerikansk utveckling genomgripande båda partier, över tre Administrationer, skulle fortsätta…även om det inte fanns mycket kvar att avskaffa, en tystlåten coup d´etatat av de största proportioner….

Icke desto mindre, de liberala och de progressiva var skräckslagna över prospekten att förlora allt de hade jobbat så hårt för att inte åstadkomma. 2010, oavsett vem som vann eller förlorade, Te Party knektar eller de som stod partierna trogna, skulle det inte göra något för att upplösa kursen som hade satts av det tvehövdade enpartisystemet. Sannerligen, tidigt hade Tea Party rörelsen invaderats och kapats av agenter från en fraktion av det Republikanska Partiet. De flesta av Tea Party kandidaternas vinster skulle komma till stånd på bekostnad av Republikanska kyrkoherdar. Ännu en gång så bevisade man att underlig politik ger underliga sängkamrater. När Valdagen närmade sig, hade uppgörelser redan gjorts för att ”normalisera” Tea Partikuljärer åter efter den Republikanska nomenklaturen.

Det är en fråga om plötslig vishet, tillsätt bara vatten.

Krona, de vinner – Klave, Du förlorar

Vem som helst som inte lider av Alzheimer´s skulle erinra sig att man hade sett denna gamla ploj många gånger. Det fanns ingen ursäkt att inte inse att vem som än valdes, så skulle inget av konsekvens utföras annorlunda. Hur många fler politiska löften skulle behöva flyta i tanken ouppfyllda innan folk förstod att de alltid skulle flyta på det viset så länge som nuvarande system fanns på plats?

Gräshoppornas Sommar

Det var som om vintern aldrig skulle komma. Den slumrande sommarens magiskt skimmrande aktiemarknader svepte omkring och steg sedan i land…som om livet verkligen pumpade på, och att det här verkligen var fast mark. September uppvisade en av de bästa månaderna, på statistikens vis, för marknaden sedan 1939. I tidiga Oktober, med Wall Street i fullt uppspärrade ögon, spräckte man 11,000 gränsen…ett gängligt 3,000 punkter kort från sitt Oktober 2007 högsta.  Ingenting, sannerligen inte fakta, kunde avhypnotisera den trollska sommaren, full av gnisslande och muntra gräshoppor den där nivå-brytande Fredagen. Inte Wall Street Journals framsidesrubrik ”Dollarns Fall Retar Upp Världen.” Inte Bloomberg´s rubrik, ”Avlöningslistor Tappar I USA Över Förväntan.” Ej heller det faktum att 95,000 jobb hade förlorats i September…och att den jobblösa takten hade toppat 9.5 procent i över 14 raka månader – den längsta sträcka av konstant förlust sedan 1930-talet. Ack nej, inga nyheter var dåliga nyheter den där spänstiga Oktober 7 dagen på basaren. Ah, recessionen var över, mer champagne Stetson! …Stetson! Den amerikanska affärscykelkomittéen hos NBER, en officiell skiljedomare i dessa frågor, citerade officiellt Juni 2009 som det datum recessionen officiellt hade upphört. ”Vi kommer inte att ha en dubbel-dipp recession alls. Jag ser våra affärer komma tillbaka över nästan hela kartan. Jag är som ett stort hausse för detta land,” kastade den fröjdiga Gräshopparprinsen Warren Buffet upp….eller var det Bluffet…. ”Amerikas mest omtyckta investerare,” enligt Forbes Magazine, vilken rankar miljardärer efter antal miljarder, men även för gunstlingsskap. I denna smutsiga gamla sommar´s flyktiga delirium, så var ”de bästa och de smartaste” och de rikaste av gräshoppor oförmögna att tro att vintern var på väg, även om tecken var svåra att missa, eftersom de satt överallt. Arbetslösheten steg, BNP saktade ned, handelsunderskottet förvärrades, och trots biljoner redan vaporiserade på ineffektiva stimulansprogram, signalerade Fed att man skulle fortsätta pumpa än mer biljoner heta dollar i ekonomin, under flaggan som tycktes tro att att det som inte fungerade förr, skulle fungera senare. Dollar föll som fikonlöv från ett förbannat träd. Oavsiktligen eller ej, så vad Fed hade åstadkommit genom sin truckhantering av dollarbalar var blott en devalvering av valutan…världens reservvaluta tappade ohämmat sitt värde. Kunde inte gräshopporna se konsekvenserna?

Råvaror Stiger När Dollar Faller Till 10 Månaders Lägsta

USA dollarn störtade till en tio-månaders lägste emot en korg av valutor igår, vilket lyfte oljepriser och drev upp guld till en ny rekordnivå. Dollarn har försvagats av oro i den globala finansiella marknaden att Federal Reserve snart skulle ge sig i kast med ett program av kvantitativa lättnader (QE) – köpa tillgångar – i syfte att rädda en tumlande ekonomisk återhämtning. Investerare, rädda att världens mäktigaste centralbank snart skulle pumpa in mer dollar i det finansiella systemet, har flytt från den gröne Benjamin till en säker hamn i guld och råolje-terminer. Guld priser har baxats till rekordhöjder vid $1387.10 per uns igår, för att falla tillbaka till $1375. Silver, olja och koppar steg även i värde på effekten av dollarns svaghet. Eftersom råvaror prissätts i dollar, är de mer av ett fynd för de handlare som köper dem med utländska valutor. (Herald Scotland, 15 Okt 2010)

Efterdyningarna av en sjunkande dollar var lika förutsägbara som oundvikliga, på samma vis som att vinter följer efter höst. Den definierande barometern på spelet lästes ut i guldpriserna. Och det var inte bara Fed´s politik som drev den högre. Krig hade deklarerats! ”Vi upplever ett valutakrig,” sade den Bralisianske Finansministern Guido Mantega. ”Att devalvera valutor artificiellt är en global strategi.” I en ansats att kräma på exporten så gott det gick, tävlade nationer emot varandra för att se vem som kunde devalvera deras valutor mest. Vilket genialiskt koncept – att printa billigt papper! För exportörer, så gavs det förvisso en temporär boost. Men för alla andra blev den mer permanenta effekten att det skulle krävas mer papper för att köpa mindre än vad pappret brukade kunna köpa. Det är konsekvensen av devalveringspolitik. Världen började flödas över med billiga papper. Det var väldigt, väldigt lätt att förstå varför guld priserna skjöt i höjden. Trots detta så var inga bevis goda nog att få Harvard/Princton/Yale puppor, Doktorer, Nobelprisvinnare, eller kaptener av finansiell vadslagning förstående inför fullbordat faktum, och vad dessa rörelser innebar för makroekonomin: ”Kanske kommer det (guld) att nå $1,100 eller så men $1,500 eller $2,000 är nonsens…eftersom guld inte har något intrikat värde,” förutspådde Nouriel Roubini, medias favoritpessimist.  (15 December 2009)

- ”Det grävs ur marken i Afrika, eller någonstans. Sedan smälter vi ned det, gräver ett nytt hål, begraver det igen och betalar folk för att stå och vakta det hela. Det har ingen användbarhet. Den som skulle se detta från Mars skulle klia sig i huvudet.” Warren Buffet, 30 April, 2009. Guld är nu ”den ultimata bubblan” deklarerade miljardär investeraren George Soros, givande rädslor att priser för den ädla metallen snart skulle falla omkull. (28 Januari 2010). ”Jag förstår inte till fullo rörelserna i guldpriset,” gnydde Feds ordförande Ben Bernanke (9 June 2010) Detta är ett stickprov från Wall Streets visa hövdingar. Vad som nu var resonemanget under deras febriga töcken som motiverade nedvärdering av guld som en säker hamn eller tillgång, så hade de en sak gemensamt. Dessa siare i Vita-Skor-Klubben var högröstade proponenter för att injicera mera pengar i det fallerande finansiella systemet, om det så var via statens spenderingar eller kvantitativa lättnader (jacka upp hastigheten Herr Tryckmästare! Jacka upp!)

”Felet, Käre Brutus, ligger inte i våra stjärnor” Julius Caesar (I, ii, 140-141), Shakespeare

Gyllene Stötar

Och var och en av dem hade, i olika utsträckning, särskilda intressen i att ge skenet av ett finansiellt status quo. Vidare än bara en skillnad i åsikt beträffande tillståndet i ekonomin, och regeringens validitet i sin politik, så var den som tolkade guldprisets resning som något annat än en irrationell bubbla avfärdad med högmodig inkompetens….eller förakt. Såväl attityden som arrogansen fångades ömkligt i Charlie Munger, andre-man efter Gräshopparprinsen Warren Buffet. ”Jag har inte det minsta intresse i guld. Jag gillar att förstå vad som fungerar och vad som inte gör det i mänskliga system. För mig är det inte en fråga om alternativ; det är en moralisk obligation. Om Du är kapabel att förstå världen, så har Du en moralisk obligation att förbli rationell. Och jag ser inte hur Du blir rationell på att hamstra guld. Även om det fungerar…så är Du stöt.” Givet medias pastorala behandling av Herr Munger och hans inflytelserika position inom Vita-Skor-Klubben, presenterades hans åsikter som ofelbara, vilket reflekterades i ”den omtyckte” auktoriteten Warren Buffet. Lyssna nogsamt Ni dödliga, lyssna och lyd! ”Jag har inte det minsta intresse i guld,” bräkte Munger. Översatt för de utan liknande tendenser till obegripliga vanföreställningar i den verkliga världen, sade det att om inte Herrskapet gillade guld, så skulle absolut inte Du heller göra det. Gråter de som gick långt in i guld när det stod vid 259 dollar per uns idag, nu när det står vid över 1,300 dollar? Vi gör det i alla fall icke. För vad Munger menade är att om Du inte gör som han säger så är du inte mycket mer än en tölp, ja så sade han som var ”rationell” och uppfyllde hans egen ”moraliska obligation.”  Rad för rad, ord för ord, till ton och innehåll skulle det vara svårt att konstruera en paragraf rikare på sammelsurium och irrationella argument. Så, vem tilldelade denna biljardär och likviditets-knarkare den gudomliga rättigheten att likställa hans ”förstå vad som fungerar” med en ”moralisk obligation”? Väl avvägt förvisso för att ge Wall Street en dvärglik intellektuell bild, så postulerades ett enfaldig filosofiskt felslut, som inte följer logiskt av premisserna. På Mungertal så betydde det att den som inte tänkte som Wall Streets profeter inte var kapabla att förstå världen – i detta kosmiska finansiella haveri – och kunde därför per definition inte betraktas som rationella. ”Och jag ser inte hur Du blir rationell på att hamstra guld” Vad är det denna allsmäktiga siare inte ser? Hur blir man rationell av att stå kvar med papperssedlar vars värde och köpkraft förintas i realtid? Med världen fastkörd på linjen av en finansiell kollaps, så var säkerställande av resurser i guld inte mera irrationellt än pionjärer som hamstrade mat för att klara sig igenom vintern. Så mycket värd var hans ”moraliska obligation” att förstå världen. Och detta är inte ett skämt, det är ett talande ansikte för Wall Street, med Charlie ”vad är sanning, Jesus?” Munger´s obegåvade uppkastning från den subversiva ”låt dem äta kakor” banketten. Men nu var ”dem”, inte bara trälarna, utan precis alla andra i hela världen som inte satt i exakt samma turkiska bastu som de gjorde.

Här slutar del tre av Häng Dom Högt 2.0

Print PDF

I väntan på den visaste av rådgivare…

Den Bästa Fiende Pengar Kan Köpa – Terrorn Slår Till

Vid hösten 2010 ökade sannolikheten av ett betydande terror angrepp emot USA (och dess allierade). Ökad terrorism – eller 2000 talets version av Korståg – var något som påpekades (på annat håll än denna blogg!) redan på tidiga nittio-talet, eftersom insatta analytiker kunde uttolka trenden ur elitens andemening. Globalisering och påföljande kataklysmiska kriser skulle betvinga världen till att se nationalstaten fösvagas till förmån av en supranationell kropp, ledd och kontrollerad av världens lilla klick av finansiella storägare. Idag ser vi denna trend ligga ständigt vid kokpunkten.

I USA hade Terry Jones, en obetydlig Florida pastor gjort stora rubriker under sommaren 2010 för hans plan att bränna av ett bålverk av koraner för att högtidlighålla 9/11. President Obama kallade stunten för en ”rekryteringsfest för Al Qaeda” och varnade att det hela kunde resultera i allvarliga våldsamheter på platser som Afghanistan och Pakistan.” Om man utförde handlingen, sade Obama att det kunde tjäna som incitament för terrorism-sinnade individer att ”spränga sig själva”.  Ett snarlikt sentiment uttrycktes av General David Petreus, Befälhavare av USA trupperna i Afghanistan. ”Det försätter högst troligen våra soldater i fara”, sade han. ”Och jag tror, faktiskt, att bilder från sådan aktivitet mycket väl kan komma att exploateras av extremister här och omkring i världen”. Både befälhavarna hade en poäng. Att bränna Koraner var otvivelaktigt en destruktiv och uppviglande handling. Men den skada den kunde åstadkomma, och de eldar den potentiellt förmådde att antända, var knappast en jämbördig match för de brandhärdar som hade anlagts av USAs krigshandlingar som redan försatte ”våra soldater” i fara, i outtalad visshet om att man redan provocerade människor ”att spränga sig själva” på daglig basis.

Smärre Detaljer

Medan den Amerikanska pressen upplät hektar av spaltmeter för en byfåne till Pastor, med ett femtiotal anhängare, och därmed underströk reaktionerna från President, General, Statssekreterare, och Försvarsdepartement, politiker från både sidor av det tvehövdade duopol-partiet, och diverse andra vindflöjlar, så åsidosatt man en smärre detalj: USA hade bedrivit krig nonstop i Muslim länder de senaste nio åren. Helt frånvarande i direktsänd massmedia, och med blott ett par diskreta kolumner i pressen, så stod provokativa handlingar som Obamas veckovis drönar-angrepp över Pakistan (dödande dussintals och skadade desto fler) förutsägbart nog som en inspirationskälla för desperata individer ”att spränga sig själva.” Och det lilla som rapporterades ramades in i språk utformat för att minimera och rättfärdiga uppenbara mord. En AP rubrik (9/11/10) deklarerade: ”Lufträder Dödar Fyra Militanta i Pakistan.” Vinklingen avslöjades av rubriken. ”Militanta,” kände som fiender till USA hade förts till hastig rättvisa. Ingressen till artikeln introducerade dock mitigerande faktorer som motsade rubriken. ”Ett misstänkt Amerikansk missilangrepp på tidig Söndag dödade minst fyra misstänkta kumpaner till en krigsherre som kämpar emot Västerländska trupper i Afghanistan,” sade underrättelsens tjänstemän. På en enda orwelliansk rad hade dessa fyra onda ”militanta” transfigurerats till att bli ”misstänkta kumpaner.” På lekmannamässigt språk giver det ett fall av mord genom association. Inget bevis tillfördes, inga rättegångar hölls. Den Amerikanska krigsmakten hade antagit rollen som domare, jury och bödel. I denna nya version av anti-demokratisk demokrati, var den anklagade dödsdömd på förhand, och med döden bestulen på någon som helst möjlighet av att bevisa sin oskuld.

Implicit i redovisningen finns övertygelsen att ”misstänkta militanta” förtjänar att dö eftersom de försvarar sig emot främmande makts ockupation av deras land. Det borde vara självklart att våldshandlingar av denna sort som upprepas in i absurdum kommer att resultera i eskalerande hämnd och hämndaktioner, om man härvidlag bara ignorerar alla mer kraftfulla ”terrorister” som rekryteras,  tränas, finansieras och bepansras av militär industriella komplex för deras särskilda intressens skull.  Likväl så tar man inte hänsyn till det uppenbara i Amerikansk media, och näppeligen någon annanstans heller. Antagandet är att man för sitt ”War On Terror” har gett självt rätten att kränka individer och andra länders suveränitet genom att utföra utomrättsliga mord lite som det passar.

Men när offret för angreppen slår tillbaka, står Amerikansk och internationell media och skriar med en monoton stämma, likt en stucken gris. Indignationen uttrycks genom inflamerat språkbruk i en stia full av television kommentatorer, reaktionära åsikts-våp, och på ett mer avvägt, men icke desto mindre hycklande vis, av den Amerikanska regeringen och deras internationella knähundar.

”Your cause is right. God is on your side.” Zbigniew Brzezinski 1979, f d Säkerhetsrådgivare till President Carter, medlem i CFR och grundare av Trilateral Commission tillsammans med David Rockefeller

USA är Goda, Militanter Dåliga

Här var det – nio år till dagen som etsades in folkmedvetandet som 9/11, samtidigt som USA förde två större krig och engagerade sig genom proxy i ett tredje – en President Obama i gravallvarlig minnestjänst som tog till vara möjligheten att minimera det mest spektakulära terror angrepp som skådats genom tiderna med att postulera det hela som ett fall av en ”….sorglig bunt män, som perverterar religion.” Inte ett ord, inte ens munväder, gavs till den odiskutabla roll Amerikas decennier av hänsynslösa, egenmäktiga officiella utrikespolitik hade spelat i att sporra, om inte direkt uppmuntra, terrorhandlingar.  När allt kom omkring var 9/11 från år 2001 inte särskilt annorlunda än de åtta varianter på 9/11 som hade föregått detta exempellösa dåd. Upptagningar spelades upp, tårar fälldes, moment tystades,  huvuden böjdes, och högtidliga tal upprepade fiktionen att USA hade attackerats av ”terrorister”, ”radikala”, ”extremister”, och ”religiösa fanatiker” som ”hatar Amerika för sina friheter.”  Mellan att slita sönder sidor ur Koranen framför Vita Huset summerade Andrew Beacham, en anti-abort aktivist, vad många Amerikaner och reaktionära, lätt duperade massor i världen fortfarande trodde på; att ”tvillingtornen hade tagits ned på grund av Koranen och andra religiösa läror.”

En månad innan Pastor Jones bokbåls hullaballoo, blåste pratshowsvärdar och politiker under de anti-Muslimska flammorna med en larmande kampanj för att förhindra byggnationen av ett Islamiskt kulturellt center, två kvarter bort ifrån World Trade Center. Att hålla Islam ansvarigt för handlingarna av några få misstänkta var som att hålla Kristendomen ansvarig för Amerikas kriminella krig i Irak och Afghanistan, eller hävda att finanskrisen var en judisk religiös övning i att späka sig självt. (läs “Military Evangelism Deeper, Wider Than First Thought”)

Det finns galna element fångade av varje religion, radikaler i varje politiskt system, och en super kriminell klass av opportunister i varje affärsområde och etnisk grupp. Att särskilt plocka ut Islam är likt den amoraliska motsvarigheten i att hålla Judendomen ansvarig för den finansiella härdsmältan, eller att påstå att alla Italienare är maffia bröder när allt kommer omkring. Ändock, i det moderna året 2010, reste sig Islamofobi, till protesten av ett par mer balanserade röster, men en solklar obekväm sanning ignorerades trendenligt. Emedan Amerikaner sporrades till att aldrig glömma de 3,000 offren av 9/11, så fanns det ingen politiker, inget nyhetsankare, ingen armé general på TV, som tänkte på att nämna de hundratusentals Muslimska civiloffer som hade mördats eller lämlästats av Amerikanska trupper i krig av konstruerade anledningar eller under falska förespeglingar…allt som en postulerad hämnd för 9/11.

Trendpunkt: Förbränningen av Koraner, anti-moskée episoderna, var blott två exempel på de växande Amerikanska/Europeiska sentimenten – anti-immigrant och anti-Muslim – som skulle eskalera till den moderna tidens Korståg.  Det var ett fall som gick utöver religiöst bigotteri eller patriotisk xenofobi, ty det var inget mindre än ännu ett kapitel av Amerikas oupphörliga Kalla Krig. Som skrivet redan 1993, skulle en gammal fiende utveckla en ny:

”Allt eftersom trenden utvecklas, kommer Islam att bli framtidens Kommunism. Västliga makter, duperade av en transnationell kartell´s geopolitiska strategier, kommer att finna sig bese Muslimska Korsfarare med samma hetta som man en gång hade sett på kommunister som sökte kullkasta Kapitalismen. Moraliska imperativ kommer att forma utrikespolitiken. ”

Ingen verkade notera trendens rot vid den tiden, och inte ens vid år 2010 hade man erkänt fenomenet för vad det egentligen var. Korståget som utkämpades i namnet av ”War On Terror” var inget annat än en transformerad paradigm av det som tidigare kallades för Kalla Kriget, med nya ansikten, nya territorier…men med samma internationella finansiärer, geopolitiska strateger och affärsmän. Det höll inte minst den ångvält som President Dwight D. Eisenhower med skarp varning till hela världen kallade för det ”militär industriella komplexet” vid full ånga, och likt det röda kommunist hotet, tjänade för att hålla Amerikaner mentalt bundna vid rädslor, irrationella åsikter och manipulerad foglighet. Vad som hade kallats Civil Försvar hade metastaserat till en okränkbar multi-biljon dollar affär vid namn Homeland Security, ett koncept som väckte Det Tredje Riket till erinran.

Med USA fallande ohämmat i djupare skulder, budgetunderskott stigande, och med miljoner utan arbete, ned till deras sista mynt, svor Obama att inte skära en cent från den nationella säkerhetsapparaten över de nästkommande tre åren. Försvarsbudgeten stod kvar som en biljon-dollar döpt helig brontosarus i rummet. Alla såg den, få nämnde den. På nittonhundratalet så brännmärktes de som ifrågasatte nedskärningar på försvaret som ”mjukisar mot kommunismen.” På tvåtusentalet skymfades de som förespråkade nedskärningar som ”mjukisar mot terror”. Samtidigt som status quo upprätthölls i det generella zombie media beträffande all propaganda och försvarsbudgetar som ”terroristen” hade byggt upp under åren, och på det mest blodlösa vis under hösten 2010 publicerade braskande rubriker om den hotande ”terroristen” under Obamas kongressvalkampanj, som vanligt baserat på världens officiella och illa underbyggda konspirationsteorier, så publicerade Fox news, lite i skymundan, en artikel som påvisar att den fruktade Al Qaeda ledaren Anwar Al-Alakwi hade insupit middagsbjudning hos Pentagon bara några månader efter 9/11 dådet.

De mest framgångsrika profeter ser till att arrangera dådet först.

Krig

Var skulle världen vara utan krig? Fred På Vår Jord var bara en textrad i en låt som lät bra vid Juletid. År 2010, var följande några av de mer betydande blixtpunkterna i den underbara världen av krig: Mellan Östern var ett fall av Måndag Hela Veckan. Palestinska/Israeliska fredssamtal ledde ingenstans, med expanderande Israeliska bosättningar, Hamas raketförsvar,  skärmytslingar vid Libanons gräns, sanktioner emot Iran för att kväsa deras atomprogram (”med alla alternativ på bordet” om Iran inte lydde)…gav en kontenta som lovade eviga krig.  Man såg en klassisk validering av en klassisk definition av termen”vansinne”: att göra samma sak om och om igen med förväntan om olika resultat var gång. Presidenten skulle högtidligt påvisa ansatsen till förhandlingar. Amerikanska Statssekreteraren skulle prästerligt uttrycka optimism, och de fjärmade partierna skulle närma sig bordet med löften att förhandla i god tro. Vida överstigande ett slag av klassiskt vansinne, så erbjöds dubbelpipigt vansinne. Samma vaudeville politik, som effektivt hade globaliserats, tog sedermera över den offentliga världsscenen under ett halvt århundrade sedan. Det enda som varierade i det skugglika framträdandet var den föränderliga besättningen av politiska skepnader. Finalen förblev en framfaren slutsats.  Dock, var gång den gamla burleska föreställningen gick på turné, presenterade zombie-media dess eviga nypremiär som om det vore en nyhet, en ny show, som naturligtvis skulle kulminera i ett lyckligt Hollywood slut.  Så här gick det till i Augusti 2010: Presidenten annonserar samtal. Digniteter bjuds till Washington. Digniteter anländer och svävar ned för den matchande röda mattan. Operation Fotografering fångar digniteterna skaka händer. Så här gick det till i September: redan innan samtalen påbörjade, bröts de samman när Israel vägrade att förlänga det kritiska moratorium beträffande bosättningar på Palestinskt land. Den 27 September rapporterad AP dödläget: ”Palestinier Väntar På Beslut Att Lämna Fredssamtal.”  Rubriken föreslår den oförlåtliga fienden – den vardagliga läsaren -  att Palestinierna unilateralt övervägde att ducka fredssamtalen. Emellertid ger en rubrik från den Israeliska blaskan Haaretz en diametralt annorlunda insikt beträffande Palestinsk obeslutsamhet: ”Bulldozers Rullar Ut  Över Västbanken När Bosättningsstoppet Upphör.” ”USA ‘Besvikna’ av Israels Beslut att Häva Bosättningsstop”  skrev Haaretz i rubriken som följde upp den andra. ‘Besvikna’ på vad? Den Israeliske Premiärministern hade upprepat lovat att återuppta byggnationen när moratoriet upphörde, och återigen visade han att han stod vid sina ord. Ja, när det gällde Mellan Östern, var varje dag samma gamla Måndag….gagnlösa fredssamtal, meningslösa förhandlingar, fortsatta ohyggligheter och flampunkter av den sort som historiskt har lett till krig….och snart skulle låta meddela nya krig.

Tendensen i tidens demokratier är, i alla ting, medioker

Iran

Bara i fallet Iran modifierades skriptet till att ge en uns av ovisshet. Medan samma föreställning hade spelats ut i decennier föreföll konklusionen fortfarande som oförutsägbar, baserat på yttre omständigheter, media chatter och diplomatiska rörelser. Med en nation på 70 miljoner, rika på olja, utbildade, väl utrustade, så kunde man inte anklaga Iran för att vara Irak, Syrien, Jordanien, Libanon eller Egypten. Atomprogrammets ambitioner (fredliga eller ej) – som, i olika utsträckning, kunde räknas med för ovilligt tillmötesgående, eller i värsta fall, fientliga ord utan handling – så representerade ett provocerat Iran ett riktigt militärt hot. Vad som må vara nivån av öppna hotelser applicerat av Israeliska hökar, Amerikanska kyckling-hökar eller deras deras marionettmästare ovanför den Brittiska Kronan i City Of London, så visste deras respektive militära etablissemang bättre. Underrättelsetjänster och högt rankade generaler kunde citeras på varningar till de civila överordnade att angrepp på Iran – förutom att leverera kärnvapenbaserad förintelse intill ett nytt världskrig – var ett lika förutsägbart som dödsdömt äventyr. Och när Ryssland och Kina ingick i ett multi-miljard bilateralt avtal under 2009 för att handla i olja i en annan valuta än dollar länderna emellan, som inte bara skulle hjälpa sänka dollarns värde och leda till högre oljepriser i väst, även skulle sätta mer press på den explosiva ekvationen i Mellan Östern….

Alla Politiker Blev En Fotnot Till Faust

Ändock, presidenter, premiärministrar, politiker skulle fortsätta att inflamera publikum med deras tomma råstarka skrän och skravel:

Bush Varnar Iran För Atomprogrammet

Amerikanske Presidenten George W ”Bush säger att han inte har uteslutit alternativet att använda kraft emot Iran, efter att de återupptog deras arbete på sitt atomprogram. Han sade att han arbetade på en diplomatisk lösning, men stod skeptisk till att man skulle hitta den. ”Alla alternativ ligger på bordet”, sade Bush, när han tillfrågades om möjligheten att använda kraft under en intervju med Israelisk TV. (BBC, 13 August 2005)

Förevigande ”galne hund” Bush´s politik, genom att ha pålagt dussintals ytterligare sanktioner avsedda att forcera Iran till att överge sitt atomprogram, upprepade den nya Presidenten den gamla linjen: ”vi håller alla alternativ på bordet.” I god jämnvikt med sitt förunderliga Nobelpris i Fred, observerade Obama dock att ett krig mellan Iran och Israel ”inte vore idealiskt.” Med ingen hänsyn tagen till imbecilliteten till att referera till krig med ordet ”idealiskt” överhuvudtaget, kunde inte en attack på Iran av antingen Israel eller USA uteslutas…till land, havs, luft eller på det senaste viset, cyber.

Datavirus Angriper Kärnkraftverk I Iran

WASHINGTON – Datasystem vid Iran´s första kärnkraftverk har infekterats med ett potent virus kapabel att ta över deras kontroll system, sade Iranska talesmän, citerande det mest betydande exemplet hittills av potentiella faror framställda av det så kallad Stuxnet viruset. (Wall Street Journal, 27 September 2010)

På den tiden så gavs nyheten utrymme, men inte rubrikerna. Om man ändrade på tituleringen så var dess andra namn krig. Iran´s data-infrastruktur låg under attack. Vem var cyber-terroristerna?

EXKLUSIVT – Cyber Äntrar Scenen I Israels Krig Strategi

*Iran´s Stuxnet virus ger pekande fingrar emot Israel. * Israeler ses väga ”förnekningsbar” taktik emot fiende. JERUSALEM – Krigsföring via Cyber har i tystnad vuxit till att blir en central angelägenhet av Israel´s strategiska planering, med en ny militär underrättelseenhet uppsatt för att begagna taktik på hög teknisk nivå för hackande, sade talesmän för Israelisk  säkerhetsorganisation på Tisdagen. Israels jakt på alternativ för att kunna sabotera centrala datorer hos fiender som Iran, tillsammans med mekanismer att försvara sina egna känsliga system, avslöjades förra året av den militära underrättelsetjänstens chef Major-General Amos Yadlin. Regeringen ledd av Premiärminister Benjamin Netanyahu har sedan dess satt upp krigsföring via cyber som en nationell prioritet ”uppe på samma nivå som missilsköldar och att förbereda hemfronten att motstå ett framtida missilkrig” sade en senior tjänsteman på villkor av anonymitet.  (Reuters, 28 September 2010)

Emedan hot av krigföring genom cyberrymden har länge varit ett kännemärke i modern science fiction, så har konceptet nu tagit steget över fantasivärlden och erkänts som ett potentiellt vapen för militärt bruk, där attacken på Iran via Stuxnet blev ett första förverkligande av en ny sorts krigsföring. Det släppte lös ett vapen lika revolutionerade på sitt vis som båge och pil, katapult, krut, automatiska vapen, tankvagnar, plan och ICBM´s. Ett enkelt datavirus, en ödmjuk intellektuellt ryggradslös best med den destruktiva kapaciteten hos en inverterad neutron bomb, var kapabel att ödelägga ekonomi, teknologi och industriell verksamhet hos en nation, men utan att direkt angripa någon individ. På samma vis som tankesmedjan ledd av Dick Cheney, Project For A New American Century, i sin rapport, Rebuilding Americas Defenses, hade postulerat att USA behövde ansättas av ett dåd likt Pearl Harbor för att påskynda sin transformation i det nya årtusendet via multipla teaterkrig, vilket oförhappandes följdes upp av 9/11 ett år på dagen av rapportens utgåva, så varnade CIAs boss Leon Pannetta att ett angrepp likt ”Pearl Harbor” var att vänta sig på Internet…och se, inom dryga halvåret uppfylldes Panettas profetia. Men vem var terroristerna?

Trendpunkt: De som är villiga och förmögna att utveckla talang som behövs för att bli en datasäkerhetsspecialist kommer att vara i en lönsam position under tvåtussentalets nya ekonomi. Amerikanska BLS förutspår anställningsmöjligheter inom detta fält att växa mycket snabbare än genomsnittet för andra sysselsättningar. Cyber detektiver kommer att finna möjligheter hos statlig och privat sektor där de kan utbilda användare om datasäkerhet, installationsrutiner av säkerhetsmjukvara, övervaka nätverk för intrångsmål, att professionellt svara på cyber attacker, och, i vissa fall, insamla data och bevis som kan användas i brottsmål rörande cyberbrott. Den växande förfiningen i militära, industriella och kriminella cyber attacker har föranlett varje division av stat så väl som korporationer att sätta utvecklingen av säkra system (för att inte nämna dess offensiva möjligheter…) som deras högsta prioritet.

Fjärran Östern

Medan ekonomer analyserade och debatterade den Grekiska skuldkrisen, credit default swaps som var knutna till Irländska obligationer, korporativa vinster, industriell produktion, skattenedskärningar, deflation och inflationsrisker, VIX, Baltic Dry Index och andra strikt finansiella data, så syntes inte andra potentiellt jordskakande händelser dyka upp på deras endimensionella radarskärmar.  Även när sådana händelser rapporterades, så registrerades deras långsiktiga ekonommiska komponenter knappt. Denna brist av medvetenhet och oförmåga att koppla ihop punkter demonstrerades igen den 7 September när en trend-formande händelse rapporterades som en smärre incident snarare än som förebud av vad som skulle komma att bli en av de viktigaste utvecklingarna under det andra årtiondet av tvåtusentalet. Det rapporterades att en Kinesisk fiskartrålare rammade två Japanska kustfartyg i vattnen utanför Diaoyu Öarna, vilka hävdas av både Kina och Japan. Trålarkaptenen och hans 14-manna-besättning arresterades och kaptenen och båten omhändertogs av Japan i två veckor. Vad som syntes vara (och rapporterades som) en relativt mindre drabbning mellan dessa två forna fiender från Andra Världskriget, blev en prolog till ett betydelsefullt kapitel i ”Framtidens Historia.”  Sättet på vilket skärmytslingen spelades ut förebådade vad framtiden skulle erbjuda relationerna mellan Kina, Japan, andra Sydöstra Asiatiska nationer och USA. Det var mycket större än ett par fiskares levnadsöden, till och med större än suveräniteten av ett par små öar med otappad olja, naturgasreserver och potentiellt viktiga mineral sättningar. Det var ett globalt maktspel; en diplomatisk uppgörelse. Amerikanska Statssekreteraren Hillary Clinton klampade bonntjyvigt in i dispyten med typisk karskhet, och hävdade att friheten på dessa vatten låg i Amerikas nationella intresse. På den Japanska sidan, betonade hon att USAs förpliktelser via ett fördrag med Japan skulle åberopa USA till att försvara Japan mot en främmande attack, inklusive någon som helst rörelse från Kina emot ölandet.

För sin del, lovade Tokyo att åtala kaptenen och att konfiskera trålaren, emedan Kineserna krävde Japan´s omgående frigivning av både kaptenen och hans skepp. Upphettade anklagelser och motanklagelser haglade från båda sidor tills dispyten fick ett abrupt slut när Kina spelade ut ett ovanligt kort som de, och bara de, satt på.

Kina Blockerar Mineraler, Säger Företagsledare

Kinas Handelsdepartement förnekade på Torsdagen att man hade stoppat export till Japan av en viktig kategori mineraler, men industrins företagsledare säger att fabriker i Kina fortfarande inte levererade till Japan efter att Kinesisk tullagenter blockerade leveranser tidigare denna vecka. Mineralerna är så kallade sällsynta jordarter, vilka används i produkter som turbiner och hybrid bilar…Kina utvinner 93 procent och mer än 99 procent av några av de mest sökta jordarterna…(NYT, 23 September 2010)

Under hot, så transformerades hårdingens språk till veka ljud på vacklande knän. Hellre än att låta större industrier köra fast i produktionen, kapitulerade Japan bredvid den otyglade men hjälplösa blädderläppen USA. Inte snarare än att kaptenen och trålaren hade släppts, återuppväckte Kina konflikten med krav på en officiell ursäkt och kompensation. Budskapet var tydligt; ingen – inte Japan eller sin dekadenta supermaktsherre, ej heller någon annan kombination av allianser – skulle diktera termerna till Kina under några omständigheter. Kinas monopol på sällsynta jordartsmineraler var i sig en sällsynt möjlighet att utöva naken tillgång-och-efterfrågan ekonomi. I denna ålder av högteknologi, så var vad Kina stod unikt ensamma om, och nästan varje utvecklad nation behövde,  det som ställde dem med kraften att omedelbart utpressa parter till koncessioner. Kraftfullt som OPEC´s olja, skulle dessa sällsynta jordartsmineraler snart visa sig bli en av Kinas starka trumfkort. Deras växande militär var en annan aspekt av det hela, och det fanns inget som någon kunde göra åt saken. Med visshet inte USA. För med alla deras tuffhet i ord när det gällde fördrag att försvara sina allierade, efter nio år i Afghanistan, kunde inte Amerika besegra ett hundratal barfotade Talibaner. Och trots skenheligt oljud från Obama att ”Amerikas Stridsmission i Irak har avslutats,” fanns det fortfarande 50,000 stridstrupper aktivt engagerade – och de stod inte närmare någon seger än när President George W Bush hade deklarerat ”missionen slutförd” i 2003. Om inte USA, vem? Inte NATO! Det var en ineffektiv pappersprodukt, precis som fördragets anglosaxiska anfader demonstrerade i Afghans teaterkrig. Och inte heller de många nationer som, villigt eller motvilligt, hade tecknat sig för att slå följe med den USA ledda ”Koalitionen av de Villiga” i Irak hade en insats värd namnet. Vid 2010 års utgång var ingen villig längre.

Trendpunkt: Med efterfrågan för sällsynta jordartsmineraler stigande och Kina i en position att hålla världen gisslan för lösen, sprang andra nationer med utvinnings potential av sällsynt jordarts-mineral till kontanter genom att erbjuda en alternativ källa. Omedelbart efter nedsläppet mellan Japan och Kina, annonserade ett Australiskt gruvdriftsföretag en multi-miljard dollar satsning på sällsynta jordarts-mineraler. Trots dess hastigt uppblåsta fastighetsbubbla (vilket, som alla bubblor, måste spricka) var Australien, sparsmakat befolkad, rik på många naturtillgångar, och dess gränser säkrade med tusentals mil av vatten, ett land som skulle ta sig igenom ”Den Största Depressionen” bättre än de flesta nationer.

”Ge aldrig ett svärd till en man som inte kan dansa” - Konfucius

Här slutar Del 2 av Trend 2012 – Häng Dom Högt 2.0

Print PDF