Som vi har påpekat tidigare så ägnar sig den amerikanska regeringen åt att ständigt revidera båg siffror i sin statistik. BNP tillväxten reviderades nyligen ned igen till 1.3%-1.5% och kvarstod ej på nivån som man tidigare postulerade: 2.4%-3.7%. Kvittot på att amerikansk statistik är otillförlitlig manar en uppmärksam analytiker att ta hänsyn därefter vid varje bedömning. Utan kvantitativa lättnader skulle ekonomin i tredje kvartalet resultera i högst 1% tillväxt påföljande minus 1% för det fjärde kvartalet. Insiders på Wall Street visste i förväg att lättnaderna var på väg, vilket annonserades av FOMC på Onsdagen, givande anledningen till projicerad 1-1,5% tillväxt för andra halvan av året. Vi tror att verkligheten ligger mellan noll till 1%. tillväxt. Även med en extra injektion av 5 biljoner dollar så tror vi inte på mera än 1-1.5% tillväxt över de närmaste två åren, eskorterat med omkring 14% i inflation. Stimulanser av denna sort – som inte bygger på någon särskild produktivitet i ekonomin – bränns snabbt ut utan nämnvärda resultat, marknader faller medan räntor pressas till att stiga. Ju fler amerikaner som säkrar sig i guld och silver, desto bättre är det för dem. Återigen reser vi en varning för att lyssna till kasinoelitens bedrägliga åsikter om guldets framtider, med ett talande exempel från tidigare i år: George Soros – en av hökfinansens portväktare och operativa ledare – gick ut i media och varnade marknaderna i Februari för att guld var den ”ultimata bubblan”. Den reaktionära marknaden drabbades då av gul feber och guldpriset gick ned över världen. Men vad gjorde Soros sedan? Med ett lägre pris passade han på att fördubbla sitt guldlager och lade samtidigt in 11 000 optioner. Lektionen implicerar att endast en dåre lyssnar till vad finansiella gangsters som Soros har att säga. Är det inte subversivt att Soros får tala i svensk affärsmedia som om han vore en auktoritet? De som följer hot-money gängets propaganda följer med listen över diket.
Många professionella spelare kliar sig i huvudet undrades varför dollarn dumpas över världen. Den primära anledningen i orsakssambanden utgår inte ifrån att man är skuldsatt över öron eller praktiskt taget står i konkurs. Ej heller ligger primären i det faktum att andra nationer ser ut att förlora 2/3 delar av deras utrikesreserver. Den drivande agendan bakom hela problematiken härrör i strategin om att etablera en ny världsordning, en världsregering och en global central bank som stiger in på planen via SDR – och potentiellt sett – vidare till den ultimata styggelsen i mannaminne: Bancor. Tvivla icke på vad konsekvensen blir av en sådan implementation. Alla nationer tappar sin suveräna styrka och antar formen av principiella skalbolag för att göda den stora bankens fonder och truster med tillgångar och skatteströmmar, där den privata bankkartellen suger ut vinsten från tillgångarna via sitt delägande i olika maskerade fronter och truster. Nationens förmåga att sätta sin fiskala och monetära politik efter sina behov upphör. Den som äger bestämmer helt enkelt. Inte ens i teorin förblir SDR ett intressant koncept, för hur skulle den kunna förbättra något, då substansen bara hägrar genom spekulation av andra valutors prestanda? Se på röran som Euron, vilken dock delvis var uppbackad av guld (en av anledningarna till att den klarade hedgefondernas attacker i bättre skick än annars, dollarn har ingen guld i sin uppbackning) har hamnat i, på grund av byråkratin som alltid belägrar såväl klarsyn som sunt förnuft. Ser man på EU projektet iakttar man blott en låtsas konstitution med en låtsas valuta. Visionen upprätthålls av en räcka överenskommelser men underkastar nationerna en situation där de stora flertalet innevånare inte var intresserade till att börja med och röstade emot idéen. Makthavare har genuint svårt att förstå att ansatsen alltid slår tillbaka förr eller senare när man ignorerar befolkningens vilja. Disharmonin tar ut sig någonstans. Om SDR/Bancor tar över rollen som världsvaluta så fattas fiskala och monetära beslut av en stab hökar utan intresse av lokaliteter – emedan all verklig ekonomi alltid är lokal: där något omsätts i verkligheten ligger real-ekonomin – beslut som påverkar individens liv på alla vis. Dessa superbankirer avser kontrollera så mycket av individens liv som är möjligt, ty det är deras premiss för att praktiskt kunna upprätthålla en världsstat i schack utefter den totalitära visionen. Den som ger efter i detta spel ger upp både individualitet, integritet och nation.
”All we need is the right major crisis and the nations will accept the New World Order.” David Rockefeller
Taktiken pressar världens omständigheter, med betydande kriser som metod, till att få in sina delsteg i planen inom 2-3 år, och de riskerar att ta hem spelet så länge världens riktiga beslutsfattare inte vaknar upp och agerar resolut. Historiskt sett besegras man av superelitens vilja, decennium efter decennium. Om man mot bättre vetande leds in i den fruktade visionen som det har filats på så länge, så är det kanske så att man inte förtjänar bättre. Fria val har alltid existerat för olika färdriktningar hela tiden.
Man kan ju visserligen fråga sig: vad ska då fungera om inte dollarn fungerar framöver? Det enklaste alternativet är alltid det bästa om det enklaste alternativet uppfyller behovet. Ett alternativ som vi ser det vore att skapa ett index av G-50 nationernas valutor som vägs emot varandra utifrån den finansiella konditionen i varje land – gärna uppbackat av 15-25% i guld. Eliten bakom ridåerna kan i det läget väntas bekämpa konceptet med alla till buds stående medel eftersom systemet gör det svårt att manipulera, smida och bluffa systemen, då valuta-lösningen är bunden på ett sådant vis med guld i backningen. Eftersom man inte kan trycka guld ur tomma intet minskar Fractional Reserve Banking proportionen till nio gånger insatsen eller mindre. Följaktligen kan inte kasinoklubben längre ägna sig åt massiv spekulation baserat på insider information. Att skinna massorna med samma sorts fiktiva bubblor om och om igen, och ta emot skattemedel när kasinot går i putten, blir hart när omöjligt. Låt oss dock inte förringa motståndarens kapacitet. I detta spel härskar ytterst visa, totalt informerade och sluga ”masterminds”, en kabal enormt utrustad i makt, vana att ständigt vinna, uppeldade av visionen om deras eget världsherravälde. Det var länge sedan de högst upp i tornet brydde sig om pengar. Vi tror förvisso inte att deras ordning skulle överleva så väldigt länge, men upptakten och metoderna till implementationen kan definitivt utvecklas till några av de värsta scenarios världen har skådat. Vi vet sedan länge att kabalen önskar minska världens befolkning med dramatiska tal och är beredda att göra mycket ont så att det åstadkommes.
Nu när den tidigare röran på de Europeiska marknaderna har stabiliserats, åtminstone temporärt, så står EU med 12-14% arbetslöshet gentemot USAs 21%+. Om inte Fed tog till ytterligare kvantitativa lättnader så hade USA åkt huvudstupa in en värre depression än 1930 talet. På den tiden hade man fortfarande inhemska industrier och produktiv potential och skulderna var inte heller skrivna till utrikes härskare i samma utsträckning som idag. Oavsett vad man gör så står världen inför både deflation och depression i någon form, man kan inte komma undan konsekvenserna av tidigare vanskötsel. Och det är anledningen till att nya omfattande krig står inför dörren. Reaktionära makthavare tar chansen att flytta folkets uppmärksamhet på något annat än deras inkompetens, samtidigt som man kan skylla kommande finansiella implosioner på något som relaterar till krigen. Snart lär vi erfara vilken väg man har valt.
Alla yttre signaler föranleder oss att tro att massiv likviditet kommer att erbjudas krigsvägen, då finansiärer gärna ställer upp med sina papper för krigets vinningars skull. Samtidigt ska man inte glömma att statsskuldskriserna bara har dämpats upp med kosmetika. Om man tror att problemen som Grekland, Portugal, Spanjen, Irland och Italien har rättats till lär vederbörande erfara påminnelser om motsatsen. Överväg den andra parten av problematiken. Bankerna köpte säkerheter, värdepapper etc av olycksaliga nationer – med medel som skapades ur tomma intet – samtidigt som nationer som Tyskland och Frankrike spetsades med biljarder av obetalbara skulder. Nej, problemen har inte upphört genom erbjudandet av 1 biljard i åtaganden från ECB. Sätter man scenariot i kombination med budgetåtstramningar (många överdrivna och missriktade, då man skulle ha låtit bankerna ta den större smällen istället) så finns uppenbara utsikter för både deflation och depression.
Med andra ord så står vi på ruta ett efter tre år, vid den tiden då den finansiella härdsmältan påbörjade sin bana. Subprime krisen ser nu att följas upp av ännu en subprime kris eftersom den amerikanska regeringen blåste upp liken Fannie, Feddie, Ginne, FHA och andra zombiees samt gav dem ofantligt med skattpengar för att om möjligt skapa samma kris en gång till. Den finansiella bilden kvarstår därför i västvärlden i form av ett Ponzi schema – inget har ändrats på de fundamentala premisserna – ingen kris är därför över på något vis. Det ger vid handen att Fed springer till undsättning igen när Dow glider ned till 9886 någonstans – något som inte kan tolereras då en lägre marknad tar bort det lilla förtroende som finns kvar emedan tillgångarnas värderingar sjunker. Men denna gång finns inte något räntevapen att ta till, för vilken ränta kan sänkas när den redan ligger vid nollstrecket? Alternativet för Fed består i att flöda ekonomin med nypressade pengar och färsk kredit, det vi kallar ”kvantitativa lättnader”. På den andra sidan av myntet präglas deflativ depression, vilket numera förespråkas och accepteras av Summers, Greenspan, Rubin med flera. Det Trilaterala Kommissionsgänget, CFR-nissarna och Bilderberg-agenterna – våra parapolitiska subvertanter – befinner sig i argumentation om vilken väg att ta i läget. Om de ska ta den lägre vägen bör de skynda sig.
Det amerikanska publikum är numer ganska klara över att oavsett vad deras administration tar sig för blir resultatet katastrofalt på något vis, och även om regimens representanter vill påvisa någon framgång undviker de retoriken i rampljuset, ty varje gång någon talesman yttrar sig sjunker rating siffrorna, oavsett vad de säger. Eskalerande kostnader för Medicaid, nedskärningar i det sociala systemet, 19 nya skatter i hälsoreformen – till största delen författad av försäkringsbolagen själva – arbetslöshet som löper amok, en bisarr oljeläcka vars hantering mest påminner om en självmordssekt, samtidigt som de läser hur presidentens fru spenderar skattepengar i Marbella. För att inte nämna den absurda situationen med illegala invandrare, som nyttjas systematiskt för att sänka lönekostnader i den smärre produktion som fortfarande finns kvar i landet, och immigranterna kan därför kan se fram emot generell amnesti vad det lider. Scenen vi har studerat framstår som en tidernas övning i hur man krossar och desintegrerar vad en gång var världens rikaste, mest kreativa och mest lovande land. Nu ser vi varningssignaler på att denna huvudlösa smitta förpestar resten av den globala matrisen. Hur kan kan Billström tala om att konkurrera om utländsk vårdpersonal i framtiden med hänsyn tagen till nuvarande arbetslöshetssiffror? Smittan talar och i denna mening om en konkurrens som syftar till låga löner, inte till civilisationens fortskridande.
”What is at stake is more than one small country, it is a big idea – a new world order…to achieve the universal aspirations of mankind” – George Herbert Walker Bush
20 månader på jobbet och amerikas president torde inte ens kunna hoppas på att väljas till en lokal soppgubbe i detta läge. Av vikt tynger insikten att presidenten inte fattar besluten i den yttersta verkligheten. Beslutsprocessen sköts av kraftcirkeln kring de internationella storägarna och finanshökarna. Är det inte märkligt att organisationer som CIA tror att de tjänar USA´s intressen i sina eskapader, när de högsta besluten fattas av icke amerikaner som medvetet har sänkt landet som de operativa säger sig tjäna? Det närmaste man kommer en president i USA är David Rockefeller, men han är inte svuren till landet, han är svuren sina mästare och herrar, den anti-amerikanska dynastin Rothschilds. Lyssna till Herr Rockefellers utsagor när han släppte sina memoarer, där han berättade hur bra det var att japaner köpte Rockefeller Plaza, och hur arg han blev och åkte för att övertala dem till något annat, när de ville sälja tillbaks kolossen till amerikaner. Märkligt? Inte om ambitionen är att skapa en global superstat dikterad av finansen. Och hur han berättar så utmärkt det var av hans far att köpa upp privat mark och ge marken till staten. Märkligt? Inte om man finansierar staten och i praktiken äger dess belåningsbas. De operativa, de som tjänar hökarna och fattar beslut åt Obama genom andan i Council Of Foreign Relations, Trilaterala Kommissionen etc, sägs vara genomsvettiga, nervösa, oeniga i huruvida stimulansåtgärder eller en depression som tas vid hornen är det bästa valet. Agenterna förstår i så fall inte på vilket sätt de har nyttjats av den transnationella agendan – själva anledningen till att de nu svettas. Annars vore de glada över att planen fortskrider enligt Herrens direktiv. Allt eftersom det amerikanska publikum listar ut spelet ökar trycket, och vi bör nog få se både och ett annat förtidigt avskedsbrev framledes. Det finns inget som dödar en insider lika mycket som offentliggjord sanning. Desperata beslutsfattare fattar desperata beslut. Om OWO (one world order, senare kallad ”new world order” av Bush Sr) agendan förlorar riskerar de att förlora allt, precis som med det tidiga Lombard systemet.
Den transnationella kabalen spelade på amerikansk hegemoni och ”pax americana” – föreställningen att USA skulle förbli världens enda supermakt och internationella polis – samt lät de underställda och operativa i USA tro att det var utifrån det målet som man fick sin expansion finansierad, inte minst för att motivera alla operativa, kollaborerande strukturer i processen. Men för den transnationella OWO/NWO kabalen var USA bara en proxy-stat, finansierad att tjänstgöra i en fas som i senare skeden eliminerar ett bankrutt USA som given ledare, för att vidare ersättas efter de hade gjort sin plikt med en ny superstat – icke-amerikansk givetvis – eftersom ingen i den yttersta topp eliten – superbankirerna – är amerikaner till att börja med, de är gamla europeiskt baserade släkter, med Rothschilds, som alltid, på ohotad tron. Eftersom topp dynastierna sedan lång tid arbetar via proxy så är de som personer knappt igenkända av särskilt många. Den mer synliga Rockefeller familjen är en liten spelare jämfört med deras mästares imperium, en dynasti med tillhörande apparat och förmögenhet som knappt låter sig mätas.
Marknadens perception är i tilltagande mån full av sky. 72% av volymen på den amerikanska börsen utgörs av så kallad ”front running”, vilket de facto är illegalt, ett spel som ibland kallas för ”black box trading”. Så varför stiger amerikanska börsen när publikum säljer sina aktier i tilltagande takt? Tidigare har vi nämnt presidentens ”Working Group On Financial Markets”, en hemlig operation som ser till att blåsa upp börsen så gott det går. Oavsett om de inser det eller ej så tjänar de OWO gruppens agenda med sina manipulerande insatser. Man lärde sig inget av de tre första åren av kreditkrisen förutom att bistå finansmaffian med lösen via skattemedel, med ett rasat finanssystem som resultat. Om de inte har fattat vinken ännu, så framstår det som att de arbetar efter diskreta – främmande – diktat. För USA är pansartankern som ska fösa in andra länder till dekretet av en ny världsordning, vilket förklarar varför polisstats-modellen och en taktik för en totalitär nationell kontroll utvecklas hos Uncle Sam först, och till sin hjälp har de ju en uppblåsbar docka som kallas för ”terrorist”. Tidigare i år sade FBI att inrikes amerikanska terrorister numera är ett minst lika stort hot mot USA som CIA´s gamla skapelse, al-Qaeda. I sanningen utspelas dramaturgin genom planering, projicering och hot.
Amerikanarna har följaktligen liten tilltro idag till deras egen regering och än mindre till någon global regering. En sådan art av missnöje tilltar globalt och de regeringar som inte vill se sig utskickade bör nu se framåt och vidta ordentliga åtgärder för att ta sin respektive nation i en riktig och tydlig färdriktning. Ett nyckelord för ett exportland som Sverige i denna instabila terräng är diversifiering.
Problemet på många håll är att de gamla förbunden och internationaliserade beslutsprocesserna dämpar egenmakt och interna beslutsprocesser av större dignitet, samtidigt som den stora skutan successivt sjunker, allt enligt hökarnas planer. Smältdegeln av en internationell kollaps var hela tiden en hållpunkt på transnationella gruppens karta, vilket de åstadkom genom att göra länderna beroende av utrikeshandel och utrikes investerare, under deras vakande NGO institutioner. Slutmålet var icke globaliseringen i sig utan den senare konsolideringen, vilket är en annan sak, en annan dimension. Erbjudandet om en annan värld, utan lokala politiker som kabalen ständigt måste ”hantera” för att föreviga sina vinningar, fria rörelser och totala makt. Det har alltid funnits en risk att superfinansen och deras pappersbaserade pyramidspel skulle genomskådas.
Processen leder till vidare destabilisering över hela kartan – men vi får nog påpeka att hökarna förvisso i allt högre utsträckning blir påkomna, vi ser att fler och fler börjar se igenom den täta, gamla dimridån, så de kan inte sägas ha säkrat sin globala superstat ännu. För vad är 12 stycken finansfamiljer emot 6 miljarder rasande människor? Revolutionära gnistor är definitivt att vänta de närmaste två-tre åren, i världsklimatets volatilitet där nästan vad som helst kan hända.
