Ur Led Är Keynes, Vilse I Pannkakan Är Resten

Posted by leewanta on augusti 22, 2010
Okategoriserat

När extraterrestiell intervention sker inom ramen av vad som ska vara en fri marknad upphör de att fungera ordentligt. Låt oss titta på ordet ”fri”. Vad är fri och hur vet man vad man talar om? En sak är klar: frihet och ”fri” förutsätter ordning då alternativet, kaos, inte upprätthåller frihet, utan etablerar dess raka motsats, en bindande uppmärksamhet på en destabilsering som stör det ”fria”. Alltså är nödvändigheten för en fri marknad inte kaos eller anarki, utan en fungerande ordning. Detta är denna basala distinktion som nyliberalisterna och globalisterna har tagit miste på, eftersom de inte opererar utifrån verkligheten, form och funktion, utan ifrån en konceptualiserad föreställningsvärld om ”fri marknad”. När denna sorts intervention ingriper på marknaden och skapar distortioner på kort eller lite längre sikt, så kan man inte missta sig på resultatet. Vad som då sker i exempelvis USA är att man bryter det sociala och politiska kontraktet mellan folket och regeringen, vilket i sin tur skapar misstro, förakt och förvirring. Förgrundsfiguren för denna sorts sociala ingengörskonst och reaktionära pragmatism hyllades av John Maynard Keynes, som givetvis stod på synnerligen god fot med det på den tiden formellt privata Bank Of Englands storägare.

Om Keynes var vid liv idag skulle han bli vittne till hur instabilt och dysfunktionellt det systemet han förespråkar är och utvecklas i Amerika, bland andra länder. Keynsianism är delvis ekonomisk teori, men den har ett uttalat veto i att skapa socialstyrets manipulation av marknaderna, med resultatet att praktisk makt koncentreras i ett fåtal händer – och inte hos den jordbundna marknaden. Att säga att man utgör en kapitalistisk stat med fri marknad som rational men sedan i praktiken styr skicket med keynes doktriner blir till en ohelig, motsägelsefull situation. När man märker att metoderna inte rättar till den marknad som skulle själv-korrigeras till att börja med ökar desperationen, liksom interventionspolitiken, tills att man hamnar i ett sorts gråaktigt totalitärt skick per definition. Man måste välja väg och vara tydlig om vilket skick som den sociala överenskommelsen innebär, man kan inte sluta annat i en krasch om modellen blott är fata morgana, ett varken-eller tillstånd.

Keynes doktriner inspirerade kampen för makt, kommersiell och politisk, under 1930 och 40-talet i Italien och Tyskland. Man skulle kunna kalla det för den moderna tidens testbädd, ett experiment, som finansierades av internationalister i London och New York. Det var dessa höga herrar som snärjde General Smedley Butler i hans president kampanj, Butler som hade listat ut deras ränker och därför tog avstånd ifrån de influenser som emanerade från nämnda koncentrat i riktning mot USA.

Keynes blev därför anfader för den finansiella och ekonomiska teori som föder ideologin om korporativ fascism eller diffus socialism. Det amerikanska sinnelaget harmoniserar inte väl med dessa idéer utan föredrar det individuella företagandet, på egen vinst och förlust. Eftersom folket inte har valt denna samhällsmodell tvingas den nu på dem genom ekonomisk politik och myglande perversioner av såväl lagstiftning som konstitution. Vare sig man tänker på det eller ej så blir Keynesianism i detta läge ett instrument för att konsolidera makt på ett vis som minner om forna totalitära imperier. Som har påpekats ett otal gånger, och som vi ständigt kommer att påpeka tills någon bättre anledning observeras, så ser superfinansen förmågan att via katharsis och kris i de finansiella systemen påföra världen en ny ordning, en hårt styrd ordning av en klick självutnämnda plutokrater.

Timothy Geithner, Sekreterare i den Amerikanska Skattkammaren försöker övertyga publikum om att spökskeppet Återhämtning är i sikte. Fed chefen Bernanke backar samtidigt upp fabeln med att vidare stimulanser finns för att uppnå denna återhämtning. När denna ostämda kör genljuder läser vi som väntat hur ekonomin faller nedåt och att insider bossen Soros dumpar amerikanska papper. Inget av detta har särskilt mycket med ekonomi att göra, det har mest med insider business att göra, inklusive den Wall Street stämplade stimulantian.

Inte kommer Fed bara att köpa Säkerheter av olika slag med hjälp av disney-räntan som de fick från CDO´s (collatteral debt obligations) och MBS (mortage backed securities) derivata-papper som de köpte från olika finansiella institutioner – de avser även att sälja giftet tillbaka till de ursprungliga säljarna. Fed vägrar berätta vad de betalde för dyngan, så låt oss gissa på 70% av det nakna värdet. Nu kan man sälja tillbaka dem för 25% av det värdet. Vem betalar mellanskillnaden? Skattebetalarna givetvis.

Långivarna gör sig en hacka och Fed kan ha rensat böckerna med 1.8 biljoner dollar av tilllgångar till summan av 1,35 biljoner dollar. Skenbart nyttjar Fed dessa medel för att köpa vidare säkerheter och agenturer. Tilläggsvis så sitter bankerna på en biljon dollar plus, vilket de lånade till noll ränta och sedan lånade tillbaka till Fed vid 2-1/2% ränta. Vi utgår ifrån att räntan reduceras eller försvinner helt. Genom Fractional Reserve Banking kan den summan expandera till större dollartecken. Att belåna till nio gånger insatsen anses normalt, men man ska ha i åtanke att nuvarande snitt ligger på 40 gånger insatsen. Frågan är snarast om det finns låntagare mot bakgrund av utsikterna. Om man skulle klara den sköra balansgången så är bästa-fallet-scenariot två ytterligare år av någon sorts principiell finansiell funktionalitet.

Den andra sidan av monetiseringen döljer stigande inflation där hyperinflation inte kan uteslutas. Om det inte vore för ökande pessimism och på vissa håll ökande medvetenhet om det generella fiskala läget i världen skulle planen hålla uppe börsen, som tidigare, på oresonligt höga nivåer vilka ej reflekterar real ekonomin. Det konststycket tror vi icke på utan att en betydande kollaps av börsen noteras innan årsslutet, flankerad av en amerikansk-brittiskt utlöst depression som till slut erkännes av makthavarna. Högre guld och silverpriser motarbetas frenetiskt eftersom när de stiger i värden så talar det om för världen att den amerikanska dollarn tappar sin köpkraft.

Det bör även noteras att Skattkammaren, via Fannie, Freddi, Ginnie och FHA (hur många i världen visste vad en Fannie vad för fem år sedan?) har ställt garanter i mångbiljon klassen i subprime lån (subprime=under kreditvärdig – dubiösa lån alltså) i full vetskap om att lånen förr eller senare måste skrivas om eller rullas bort – bortemot 50% kan lugnt fallera. Kombinationen talar för 20 till 30 procent lägre fastighetspriser som sänker landets rikedomar givande fler förluster för skattebetalarna. Lägger man till förluster på kommersiella fastigheter ser det riktigt illa ut, hur man än ser på det. Ett antal av de dåliga lånen såldes till investerare, som senare får ta smällen.

Somliga tycks anse att Fed´s intention att åter investera kontanta intäkter från CDO-MBS portföljen i Säkerheter inte är någon större sak att tala om. Fed talar naturligtvis inte om vad som egentligen sker. Minns någon kontentan i det så kallade TARP programmet som kom på banan via AIG – och ingen visste vad en AIG var för fem år sedan – som användes för att lösa ut banker, mäklerier och utländska entiteter? Kontentan behandlades som en statshemlighet tills Fed betvingades att visa vad man hade gjort. 112.5 miljarder dollar gick utrikes. Att ge Fed någon större trovärdighet är helt enkelt inte en övning i att vara observant.

Det finns ingen exit strategi vilket börjar bli allt mer uppenbart, åtminstone från en konventionell synpunkt. Om ekonomer, analytiker och strateger förstod vad det hela egentligen handlar om skulle deras utsagor låta helt annorlunda. Krisen är ingen happening, det är en skapelse. Att tro att världens superägare och finansiella elit inte har en minutiös kontroll och förståelse för vad som sker med deras spel är bortom blåst och naivt, vidskepligt. Den lägre spelplanen, ja, de tror förvisso på den gäckande slumpen och andra mystiska icke faktorer. De som har någon from av funktionell intelligens på Fed vet mycket väl att ökad likviditet inte löser problemen, eftersom problemen är strukturella.

Man nyttjade den här tiden över tre år för att låta insiders spela och säkra så många vad som möjligt, då Feds egentliga herrar, den högsta klicken i den transnationella superfinasen, hela tiden avsåg att förinta det euro-amerikanska systemet till att börja med – den brända jordens taktik. Eftersom få kan tro att en sådan agenda de facto kan existera är det ingen som begriper varför vi egentligen befinner oss i den här sitsen. Vilka tog ned Grekland? Island? Vad hände i Baltikum? Skulle det vara gränsen för deras kapacitet? Ingalunda. Sällan har någon skådat så många analytiker, ekonomer och nyhetsförmedlande jippon varit så konsekventa i att ha fel. Knappt en dag har gått utan att nyhetsflödet upptas av bisarra felaktigheter om framtiden i världsekonomin, som att ha fel blev en sorts folksjukdom. Vi är inte förvånade, och det är därför denna blogg är uppsatt. Det enda som kan mildra upp det oundvikliga är att rena systemen, men den högre handen avser inte någon avhjälp och är stark nog att se till att så inte sker där läget är som mest akut – USA och Europa – och ju längre man skjuter upp det oundvikliga, desto värre blir konsekvenserna.

Alla uppmanas av logik att i förtid noterar dåliga vadslagningar, dåliga investeringar, exponerade papper, derivator, giftiga swap handlingar av alla slag – och exkaverar dem innan de faller ut. För topp spelarna vet exakt vilka dessa papper är och kan genom finansiella vadslagningar spela ned dem, vilket må förblöda offret än värre än annars, som i fallet av Grekland.

Sverige tillsammans med de andra i Norden och Baltikum har nyligen ingått i ett icke bindande avtal som syftar till att ”skydda området” – Skandinavien samt Baltikum – i händelse av finansiella kriser, vilket enligt dokumentet bland annat utmynnar i att dela ”kostnader”. Må kostnad uppfattas som dåliga investeringar tro? Ingves har ju yttrat senast den 2:a Februari att vidlyftiga överenskommelser i Baltikum frågan behövs för att inte verka negativt på Sveriges ekonomiska utveckling i händelse av kollaps. Svenska bankers utlåning – säg ”exponering” – till den Baltiska regionen ligger på omkring 400 miljarder kronor, varav 80 procent är denominerade i Euro, enligt Riksbanken. Boomen i området var förvisso inget annat än en projicerad ”high” baserad på skuldbelägring. Hur mycket av den över-finansierade boomen skedde på inrådan, fläsk och utsikter staplade av BIS, IAG och IMF? Rövare. För de initierade – de eminenta rådgivarna – visste givetvis på lång förhand att investerarna skulle fly området i den varseblivna krisen och lämna långivarna i trubbel.

Den observerade exponeringen med påföljande ekonomiska fall kan dessutom vara finansiellt vadslagen – på olika håll inom regionen – genom Credit Default Swaps (vi har hittat 8 CDS kontrakt registrerade i Sverige) och Collatteral Debt Obligations och andra varianter. Vad händer då när bägaren faller omkull där en banks tillgångar är en annan banks skulder? Titta på Grekland för en trend analys. Vi upprepar: BANNLYS alla derivator i regionen, särskilt där Svea har tung belånging, och inför denna bannlysning i hela regionen. Förbjud all spekulation och alla former av blankning i hela regionen på skulder, aktier och obligationer. Detta måste genomföras och genomföras nu!

Sveriges Riksbank tycks ha glömt av att man ska fokusera sina ansträngningar inom ramen av sitt fiskala ansvar, vars gränser är tydligt markerade i vilken kartbok som helst. Hur trevligt vore det inte om Stefan Ingves och Arbetsgivaren lämnade det konkursmässiga och därtill korrupta Rothschild styggelsen BIS, Bank Of International Settlements?

Den främsta kritiken, bortsett från den gäckande potentialen av idiotiska regionala ”bail-outs”, ligger i att överenskommelsen är reaktionär, den tar inget initiativ till att rensa framför dörren. Man måste till att börja med stipulera att derivator och tillhörande kasinospel inte har laglig börd inom området, det stärker realekonomin inom området, och att man inte ersätter varandras eller andra utfallande derivator. Därtill säkerställer budet i den ordningen att Sveriges usla lån inte häckas till värre bredgradder. Kommersiella och andra banker ska icke ha en krona i ersättning för deriverade spekulationer, låt dem falla men rädda blott spararna och staten.

Grekland eller Island har inte hjälpts (ej heller grannarna) av att ha ett förbund med sina polare, det har istället dragit ned grannarna eftersom de finansiella problemen är strukturella. Den som tror att man kan skydda sig mot en global finansiell implosion genom att fördela förluster har missförstått problematiken – man måste vidta åtgärder i förväg. Länderna kan annars riskeras att bindas i en ohelig alians av skuld och förpliktelser som exploateras senare för vidare geopolitiska ändringar via senare ”rekommenderade” finansiella regulationer från annan ort. Med andra ord manar ett gigantiskt haveri genom denna resolution i ett visst läge till att potentiellt binda länderna genom förmodade åtaganden, vilket tjänar den transnationella agendan om att konsolidera nationers finansiella ryggar successivt till en ny finansiell ordning.

Om man alls ser sig intresserad av en stabil ekonomi i regionen bör överenskommelsen deklarera derivator med tillhörande finansiella spel som omedelbart olagliga, en ekonomisk premiss som tidigare upprätthöll en grundbult i den amerikanska ekonomin: Glass-Steagal Act. GSA förblir annars en lämplig form för industriell ekonomi men anledningen till att man urholkade verkets regler i USA på 80-talet berodde på att produktion försvann ut ur landet. För att ersätta den produktiva förlusten och den minskade skattekistan som följer därav – samt för att stödja den expansiva imperiella politiken och kasinospelarna – smög sig dessa raffinerade monopol instrument in i böckerna. Den högsta finansen visste naturligtvis att den finten bara fungerar under en begränsad tid, precis som andra bubblor, men de såg sin taktik uppfylld av dess slutliga totala destruktivitet: givande konsolideringsprocesser som pressar världens fallande ekonomier i deras visionerade riktning.

Sentimenten i pressen antyder fortfarande att man icke tagit lärdom sig av USAs eskalerande problematik i att lösa ut banker från deras felinvesteringar och att proppa upp ekonomin med kvantitativa lättnader, tre år av misshandel vars effekter nu avspeglas i den amerikanska ekonomin, eftersom kollapsen blir allt svårare att skjuta upp. Den senaste tidens signaler från europeiska centralbankirer som Stefan Ingves, Stefan Öberg och ECB´s Axel Weber påvisar såväl kortsiktighet som inkonsekvens. Förstulet antyder man att den europeiska marknaden, som vi förmodar fortfarande inkluderas i världsekonomin, ”ser bättre ut” snarare än vad den egentligen är: underminerad och drogad. Samtidigt som Ingves talar om positiva Europa i Dagens Industri återupptar Euron sitt fall. Vad är detta för ljus de ser? Blåmörkt ljus?

Inbillade av uppblåsta hologram till siffror, fiffel i storbankernas bokföring, ett ofullständigt stresstest av Europeiska banker, att domedagen som postulerades emot Eurons desintegration faktiskt försvann, att statsskuldskrisen som likt ett virus skulle slita tag i länder som Spanjen, Portugal abdikerade löpsedlarna – att krisen är över? Dance macabre. Sorry pojkar, korsiktighet och reaktionär nonsens polemik fungerar icke. Raka rör och obönhörligt hårda fakta är det enda som stödjer folk i processen av att fatta rätt prioriterade beslut. Dessa utsagor är inget att fästa sig vid, det är samma sorts kompetens som inte såg kollapserna till att börja med, de ständigt förvånade experterna. Om det vore så ljust skulle väl inte Axel Weber på ECB, på samma dag som Riksbanken yttrade sig i frågan, tala om behovet att förlänga ECB´s obgränsade lån till bankerna inpå 2011 till att börja med? Rykten sade att Schweiz Centralbank, SNB, avser dumpa Euro positioner – under tiden som CHF steg markant – ett bevis på att någon på marknaden inte rapporterar Euron som en säker hamn ens för tillfället.

Med andra ord: under ytan så vidgas sprickorna i Euron, och obalanserna i Eurozonen ökar varje dag. Motståndet till alla dessa kriminella stödpaket levererade till fel ände av saken eskalerar när medvetendet om villkoren som de är döpta är – amoraliska och absurda – känns av mer påtagligt. Länderna med de största budgeunderskotten är låsta i en spiral som går nedåt och ingen annanstans. Euron, speglande dollarns tidiga form av räddningsaktioner, har köpt sig tid till ett väldigt högt pris, samtidigt som nästan inget har gjorts på den strukturella nivån av problemen. Man följer stora stygga vargen fogligt och blint. Det är sant att Euron har stabliserats under perioden och att de 16 ekonomier som upprätthåller Euron har rapporterat 1 procent tillväxt under andra kvartalet, den ”starkaste” expansionen på fyra år. Baserat på produktion eller finansiella rockader och stimulanser? Ihåligt.

Avkastning på tyska obligationer faller kraftigt till 2.3% för tioåriga ”bunds” medans de 30-åriga för första gången gick under 3%. Ökande diskrepans i räntesatser emellan Tyskland å ena sidan och PIIGS gänget å andra sidan bådar icke väl för Euron, som i sanningen har spelat ut sina kort. Vi har sagt det förr och vi upprepar det igen: det är önsketänkande att tro att man kan ha en ränta som passar alla dessa olika ekonomier, därför fungerar bara Euron i goda tider, i en uppåtgående spiral. Och nu är det slut med den saken. Det Finansiella Tornet förutsåg läget hela tiden givetvis, vilket demarkerades när BIS konvergerade till SDR i 2003. Tyska regeringen tycks vilseledas igen med en bubbelorienterad retorik och välkomnar tillgången på billig kredit, med inriktning på fastighetsmarknaden. Mellan 1924-29 så var Tyskland, hela näringskedjan, helt beroende av utrikes tillflöden av pengar, efter att Hjalmar Saacht hade infört brutala budgetåtstramningar genom Dawes Planen. Det fanns efter detta ingen ny nationell kredit att tillgå, Reichsbank förbjöds 1923 att skapa vidare kredit. Resultatet var att spekulativa medel kom in i bilden via utrikes spelare vilket spände nationen på en livlina. Det spelet fick sitt abrupta slut när bubblan sprack 1929 – och vi vet alla läsa vad de sociala och vidare konsekvenserna blev av den stora depressionen. Tyskland borde – liksom USA och andra – införa den sorts regim som Glass-Steagal Act förespråkar, tills man kan omstrukturera det finansiella och monetära väsendet.

Marknadens självrenande princip är enkel: låt de fallerande falla, inte en skattekrona ska gå till att sponsra dysfunktion – en felaktig disposition i marknadsekonomin. Vidare, vi tvivlar på att det finns en realistisk insikt i alla dessa länders exponeringar på grund av hedgefonder och andra hyenor i kasinoterrängen, vilket innebär att premissen för te x nord-baltiska överenskommelsen knappast är fullständing. Vad händer om hela Baltikum besitter giftiga derivator som inte är redovisade tydligt tillsammans med andra kasinopapper, vilka på grund av kaoset och ränkerna på marknaden genererar ett astronomiskt diskonto? Tänk Grekland, tänk Island, tänk svart hål. Överenskommelsen måste stipulera att man inte ersätter varandras derivator och kasino-swappar, det kan inte upprepas nog. Bränn dem istället.

Vi vet att den hotande destruktionen av den internationella finansapparaten har riktats för att ta med så många som möjligt i fallet, så snarast bör man stärka statens riktiga Säkerheter genom att understryka bristen på egentliga värden i alla dessa nonsens papper – så att man istället stärker de äkta statssäkerheterna. Regionen gör under depressionen klokt i att kraftfullt uppmuntra folken till att handla lokalt producerade produkter, så lokalt som möjligt – så att upparbetat guld – stannar inom respektive ekonomiska centrum.

Konsoliderings-taktiken från finanshökarna underhålls i exempelvis USA genom budgetunderskott, excessiv skattebelägring, ineffektivt nyttjande av skattemedel och monetisering. Receptet förblir ett skott i ryggen på industriell ekonomi för väst är i grund och botten en industriell ekonomi, men när koppargruvan sinade och arbeten försvann till andra länder började finansiärerna hitta på papperslekar för att svara mot imbecilla ”förväntningar” och orealistiska ökningar av profit. Förväntningar skall inte ställas av finansiella parasiter, utan av den verkliga marknaden, tillgång – arbete – och efterfrågan. Det är industriell ekonomi.

Feds rörelse mot monetisering diskuteras lite mer öppet än tidigare, efter en tidigare era av swappar och lån som oppfinnar-jocke körde emellan länders centralbanker, något bara få har uppmärksammat. Samtidigt har bankernas ackumulering av amerikanska Säkerheter växt paraboliskt, eftersom Feds ränta ligger vid nollsträcket. Metoden föder systemet med likviditet och söker etablera sanitära medel. Om obligationerna sitter stilla i bankvalven monetiseras de inte på marknaden – men de monetiseras istället av den amerikanska Skattkammaren. Skattkammaren styr de medeln till ekonomin för att uppväga budgetunderskotten och vi noterar att Skattkammeren under tiden har fördubblat det stipulerade behovet. Exakt i vilket syfte återstår att se. Att banker kan låna utan kostnad och köpa sedan länge daterade Säkerheter till ett snitt av ungefär 3%. blir i denna kontext nästan riskfria transaktioner och hjälper bankerna att nå solvens. Under tiden når bankerna högre intäkter genom att blåsa upp värderingar på deras giftiga tillgångar, helt adhoc. Tricket ökar tillgångarnas värderingar och förtjänster, men aktiviteten hjälper dock inte deras kassaflöden, och det är anledningen till varför de lånar från Fed för att skapa kassaflöden genom uppköpta Säkerheter. Bara genom att applicera faktor 9 till 1 kan man se vilket stort kassaflöde som injiceras den vägen. Häri ligger en del av de kvantitativa lättnaderna.

Man kanske frågar var de inflationsdrivande aspekterna finns i detta? Ironin är att inflationstakten delvis trycks ned genom de övergripande förlusterna på tillgångarna överlag som pågår kontinerligt. Till hjälp vidtar  man dessutom rent hedonistiska åtgärder för hålla konsumentsprisindex, inflation, vid löjligt låga nivåer, när verkligheten talar för 7-8%. Man försöker bedra i övrigt intelligenta människor genom båg statistik, propaganda, och vilseledande doktriner vars kontroll av både USA och andra bakom gardinerna synliggörs i besluten. Dessa trick hjälper inte USA, det verkliga USA, eftersom de stora megabankerna inte är intresserade av traditionella investeringar i produktion etcetera. De vill spela kasino.

Redan 1992 deklarerade JP Morgan Chase att man inte längre var en kommersiell bank utan en ”risk bank”. Tittar man på Silicon Valley fenomenet så finansierades det hela mest av lokala banker, privata investerare och entreprenörer, inte av de gamla stora super bankerna, de var upptagna med att trycka upp nonsens derivator. Enligt Amerikanska Skattkammarens ”Comptroller Of The Currency” rapport från September 2007 så besattes JP Morgan Chase då av mellan 90-100 biljoner dollar i derivator. Uppbackat av? Tja, en krona eller två kanske. Vem ska bekosta mellanskillnaden? Vi tror att siffran dessutom var välkokt och gissar på att verkligheten ligger på det fyrdubbla. Och sedan var det ju alla andra banker…. Ett problem när det gäller att skatta värdepapperiseringen – och i synnerhet derivator – är att de har liksom verkar under radarn av nationell legislatur sedan länge, det är nästan omöjligt att veta var de alla egentligen håller hus. I USA sker större delen av derivata handeln inte över disk utan på en privat marknad. Men om man erinrar sig att supereliten de facto ser derivator som massförstörelsevapen så torde de vara väl och strategiskt placerade i de olika nationerna. Utan att svartmåla någon särskild gissar vi ändock på att de böcker varandes mest besmittade med kasino-dynga i Sverige relaterar till Nordea. Varför? Därför att de ingår i Inter-Alpha Group. IAG leds av en av Rothschilds relaterande tentakler, Royal Bank Of Scotland, och denna finansiellt subversiva grupp har agerat ledande i aggressiv värdepapperspekulation, liksom i det märkliga fenomenet valuta-attacker.

Lösningen upprepas: bannlys derivator och ersätt aldrig den typen av papper vid kollapser med skattmedel eller statliga försäkringar. Om hedgefonder och hot money försvinner ur regionen, fint, det blir bara lättare att räkna på riktig produktiv ekonomi när hyenorna försvinner.

En delvis förklaring till varför man har febrilt manipulerat marknader, redovisning och statistik för att hålla illusionen vid liv syns i denna värdepapperisering. Genom Executive Orders och hemliga interventionstekniker har man manipulerat guld, silver och annat på den ”fria marknaden”, som därmed är lika fri som en tsarinna vore fri hos Stalin. Annars skulle få lagra på sig deras papper och trasiga fiat valutor. Men obskyr manipulation har egentligen pågått så länge som privata centralbanker har existerat, och då kan får man gå tillbaka till Rothschilds skapelse: Bank Of England: Arketypen för det västliga storbanks-väsendet under den industriella och postindustriella revolutionen.

Få vägrar fortfarande medge det offentligt men både USA och EU är fångade av stora problem. Man talar om en återhämtning som inte fanns, det är som att man skickar en LSD tripp på någon som har tappat benet, och sedan med hjälp av LSD verkligen tror att benet har växt ut igen. Skilj mellan drogade siffror och siffror baserade på ren produktivitet. Massivt spenderande av USA kan inte avhjälpa strukturproblemen, de måste först ta tillbaka kontrollen av kreditapparaten – nollställa skulder ackumulerade via Fed för dollartjänsten – det renar systemet – och sedan införa tarfiffer på varor och tjänster, för man kan vare sig äta eller transportera sig med hjälp av derivator och annat pappersbaserat trams. Och att köpa en plånbok tillverkad i Kina hjälper inte de arbetslösa. För att inte tala om att sluta upp med krigen och att skära ned på utgifterna/minska statsapparaten. Gjorde man så, parat med ett återinförande av Glass-Steagal Act, skulle Amerika påbörja den stora pånyttfödelsen, en funktionell form som passar folkmedvetandet och det sociala kontraktet än rådande apokalyps. GSA förbjöd derivator och negativ spekulation och måste göra så igen.

Vi ogillar att tidningar som DI och andra blåsta Pressrelease Institut ständigt sänder felaktiga slutsatser till småfolket, vilket leder till felplaceringar, som i sin tur slår på hela den nationella ekonomin i den troliga kollapsen, defekter i bristen på ordentliga beslut fattade med rätt grad av prioritet.

När det gäller den generella Europeiska metoden under perioden, vilket generellt består i budgetåtstramningar och högre skatter, så måste man återigen påpeka att när konsumenter står för 70% av BNP så får man inte ta bort befintlig köpkraft i en industriell ekonomi, om siffrorna de facto står i depressivt läge. Inom den ramen blir den naturliga prioriteten att metodiskt slakta skulder och underskott, samt att låta kasinospelare drunkna ensamma och övergivna i sitt vansinne, man ska inte bära varandras bördor om de är imaginos till att börja med. Så lyder en konsekvent approach för hantering av depression per industriell ekonomi.

Eftersom den amerikanska regeringen är bankrutt, precis som medlemsstaterna, så heter nästa offerlamm pensionsplaner, bakom scenerna har Fed redan kommenderat banker, försäkringsbolag, mäklerier, och pensionsfonder att köpa amerikanska säkerheter. Förr eller senare kommer man att lagstifta tillbörliga uppköp. Varför? Jo, Fed har numera blivit det Finansiella Institutitet Stalin och lär se sig nödgade att göra så för att hålla igång investeringar i helt värdelösa papper. Då Euron återhämtade sig den senaste tiden så minskande uppköpen av amerikanska säkerheter, efter tidigare flykt från Euro-papper, vilket till största delen hamnade i amerikansk hamn. Nästa problem är en flykt från börserna. Även det kan stödja försäljningen av Säkerheter, guld och silver, men när den vändan är över, så är Dr Jeep tvingad att enbart monetisera allt i sin väg. Fed & Co kan blott finna ett temporalt stöd genom att nya härdar i Europa eller att de gamla börjar ryka synligt igen, som i exempelvis Grekland, Portugal, Spanjen och Italien. Och varje gång Fed misslyckas sälja Säkerheter så tvingas Skattkammaren köpa dem, vilket spär på den sjuka likviditeten och orsakar inflation. Hyperinflation tar vid när investerare lämnar dollar denominerade tillgångar, med stigande importpriser i bakgrunden. När dollarn inte längre är gångbar kommer Fed antagligen att accelerera monetiseringen tills handelsunderskottet blir obetalbart. Utländska leverantörer slutar upp att skeppa varor till USA och kostnaden för inhemska amerikanska varor stiger till skyn. Scenariot i det läget kan bästa summeras som kaos. Det hela skulle kunna undvikas i betydande mån om inte den småleende finansiella supereliten avser att så faktiskt skall ske.

Comments are closed.

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu