Den bekymmersamma skuldbeläggningen utstrålar sitt obehag genom hela den globala matrisen. Vi har alla vid det här laget bekantat oss med statsskuldskriserna, skuld kollapsen i Grekland, och härdarna på Irland, i Spanien, Portugal och Italien. Under den processen föll Euron gentemot Dollarn från 1.50 till 1.187, vilket gav Europeisk export en viss fördel, vilket återspelades i Europeiska inköpsindex. Sedan dess – med massiva monetära och stimulerande åtgärder som kataklysm – studsade Euron till 1.33 för att sedan falla till 1.28. Rörelsen ingav affärslivet förtroende, snarare än den skepsis som annars må härröra ur annalkande effekter av högre skatter och budgetåtstramningar, implementerade i olika länder. Konsumenterna överlag deklarerade under perioden negativism i motsats till inköparna, och tror inte på någon förbättring för tillfället. Många ser nog en fördel i att ha en billigare Euro. Till och med premium på CDS (Credit Default Swaps) försvann överlag, vilket betyder att ekonomin lever arresterat med bandage, illavarslande budskap för de belägrade med lån som till exempel i fallet av Grekland, problem som kan ta generationer att frigöra sig ifrån, åtföljt av en konstant depression. Konsekvensen för Grekland ser ut att allt närmare leda till crescendo liknade en revolt. Om man tar ett globalt snapshot av dagen som den ser ut emot den socioekonomiska horisonten, parerar bilden med historiens lektioner – och utan att peka ut ett särskilt objekt – rimligen gissa att ett större land i väst kan bli av med sittande regim, till förmån för en militärledd regering innan årets slut, eller i början av 2011.
Grekland förblir annars en lins på realiteten utefter förvrängda insatser, förstulna intriger och en svunnen framtid. När budgetåtstramningarna påfördes Grekland, en process ledd av transnationella hökar i kulisserna, stegrade arbetslösheten till 70% i vissa områden. Budgetunderskottet reducerades med 40%, en sannerligen drakonisk och överdriven åtgärd i den Österrikiska ekonomiska skolan. På engelska heter budgetåtstramning ”austerity”, en etymologisk utveckling av ”Austria”.
”Det är dags att marknaden inser att farhågorna för en grekisk skuldomstrukturering är ogrundade”. ”Den offentliga skuldkrisen har lärt oss en läxa och snart läggs ett förslag fram för att förbättra EU:s ekonomiska styrning” skriver ekonomikommissionär Olli Rehn i en debattartikel i Dagens Industri. Vi hoppas att någon lägger denna fullständigt imbecilla kommentar av hetluft i sina bokmärken, och returnerar det lögnaktiga dravlet till honom om ett år. Formodligen mycket snarare . Nej, de har nästan inget lärt sig, denna inkompetenta byråkrat var av den sorten som nogsamt administrerade EU till detta läge. Hade det inte varit för Kinas stödköp i Grekland, så hade redan feta-konkursen slagit över mycket snabbare. Men stöden genom de kinesiska investeringarna behålls inte i realekonomin, medlen kvarstår ej i sitt ekonomiska center, det rinner iväg till utrikes banker…och sedan vill väl Kinesen kanske ha något för insatsen, även om den naturligtvis är där för att stödja Euron överlag, så att det finns någon kinesisk export att hoppas på när USA gör den döende svanen. Visst ser det fint att Kineserna har lagt investeringar i den grekiska realekonomin, i fysiska saker och ting, men den eskalerande skuldbördan hjälps dessvärre föga av detta. Ekvationen är absurd. Under tiden funderar hedgefondmaffian på var nästa härd ska tas ut, var de giftiga pappren ska börja mögla härnäst, för den kvadriljon-bubbla av derivator som flyter omkring i bankernas skuggor söker någon att förinta och tiden går. Troligaste offret är Dollarn, sedan Pundet, sist Euron. Man försöker skjuta depressionen på någon annan i möjligaste mån – det är New York/City Of London taktiken. Och finansiella underligheter har noterats i Rumänien. När man satte Grekland i brand använde gruppen kring Soros/Paulson/Einhorn bland annat Credit Default Swaps, vilket stegrade det grekiska diskontot och bokens innehåll rann över. Insatserna ledde förvisso sedemera till att hedgefonderna misslyckades med avsikten – hittills – med att utlösa omedelbar Europeisk depression och att snabbt upplösa Euron
Skillnaden mellan produktiv budgetkorrigering och destruktiv åtstramning tycks vara svårt för många att förstå. Hemligheten ligger i att implementera balanserade proportioner i alla finansiella beslut, vilket helt saknas i det Grekiska fallet. Men å andra sidan var det länge sedan någon ägnade sig åt ekonomi baserat på proportioner. Spenderingar skars ned med 10%, vilket är mer än vad EU och IMF krävde. Inte för att rövarna på IMF borde ha mandat att kräva något av någon till att börja med, men det är en annan story. Resultatet noterades i antalet konkurser, förlorad köpkraft och nedgjord konsumtion. BNP rasade med 1.5% i det gångna kvartalet, skatteintäkter föll över klippan. Värt att notera är att företag, särskilt i Perama och Piraues, fortfarande skickar skepp till andra platser för reparationer, då Grekiska löner anses vara för höga. Denna värld av fri handel (vi kallar läget för geo-ekonomisk anarki) och globalisering betvingar den lägsta möjliga lånekostnaden, en negativ premiss, ja rent av en paradox, om man samtidigt förväntar sig att marknaden ska vara i ett tillstånd av stabil expansion och tillväxt. En gång i tiden räknade investerare på Wall Street med 8-10% avkasting på den industriella ekonomin, sedan gick det till 30%.Kontentan av globaliseringen under rådande era kan översättas i ordet avcivilisering. De Greker som hoppas på jobb måste således räkna med hårdare arbete, för än mindre utkomst. Experter överlag säger att BNP faller med 4% detta år, ett svårartat tillstånd, till bilden av 17% av Atens butiker i ansökan om konkurs.
I en ekonomi som Greklands torde man istället för att installera fullständigt vansinne ha direkt kapat 30% av statsutgifterna, sänkt strategiskt utvalda skatter, samt deklarerat fullständig eller partiell konkurs, lämnat Euron – vår Europeiska tjervonets - och returnerat till en lägre värderad drakmer. Det är bilden av industriell anpassning. Emotionell exorcism och annat klent högmod som utvecklade sin rational i att peka på Greklands finansiella bluffande såg bara till en bit av problemet, vilken sedan tjänstgjorde för en reaktionär ”nu minsann tar vi i med hårdhandskarna” attityd, till hjälp för blott bankirer, inte Greker, inte Euron, inte den europeiska ekonomin.
Nu hotas det vilseledda Grekland av en väldigt lång depression som till största delen handlar om att betala till banker på lån – vilka var professionellt missanpassade – och att ersätta Musse Pigg medel som skapades ur tomma intet. Åtgärderna tillslöt käften av depressionen och något ljus i tunneln kan inte ses, bara dimhöljda bankirer som bockar av intäkten från sin finansiella gambling. Den värsta effekten av spelet i Grekland har ännu inte nått sin kulmen, en realisation som står vid dörren när storskaliga uppsägningar slår till och priserna på alla ting stiger dramatiskt. Logiken säger att Grekland förs till randen av revolution och det kan faktiskt bara betraktas som helt i sin ordning. Tyranniet från IMF borde icke ha tillåtits, EU och Grekiska beslutsfattare begick intellektuellt självmord, i den mån intellekt värderas i den europeiska kabalen. Krisen i Europa med tillhörande Euro är inte över på långt när och det mesta talar för att samma svårartade grader av problem sprider sig till Spanien, Portugal, Irland och Italien.
Redan när detta kaos bröt ut var vi av uppfattningen att problemen ligger på nivå av ledarskap, modalitet och kompetens, och att en grund till sann korrigering var att först slänga ut det grekiska ledarskapet. Dessa herrar var allt för lätt styrda av främmande händer som tillät nationen att bli en slavstat under IMF och tidigare finansiella ränker. Om Spanien var lite av en träningsmark på 30-talet för Tyskland inför dess kommande marscher, så framstår Grekland som en sorts träningsmark för världsekonomisk och finansiell underkastelse till den mörka globala finansen och deras jakt på total världsdominans. EU byråkrater, som faktiskt initierade denna förutsägbara del av processen genom etablerandet av en-ränte-illusionen Euron, är förskräckta över vägen fem av de 16 medlemmarna följer, inklusive Grekland givetvis. Flera analytiker varnade redan för 10 år sedan att Grekland och Italien icke var mogna att träda in i eurozonen då de hade kokat böckerna med assistans av Goldman Sachs och JP Morgan Chase, men det fanns inget särskilt intresse för form och funktion på stabsnivå. En enda ränta kan aldrig passa så många och olika ekonomier, ej heller kan det etableras en funktionell monetär zon till att börja med, såvida inte det existerar en konstitution som omger den – stöd av och framröstad av folket.
George Papandreou – väl inmutad av de flesta parapolitiska intressen vi känner till – har bjudit in Tommaso Padoa-Schioppa, förgrundsfigur i skapandet av Euron för att rådge det hårt plågade Grekland beträffande dess hantering av skulder. Med andra ord så kommer Grekland att göra exakt vad den transnationella finansen och Eurons hökar vill att de ska göra. Och det är inget som hjälper den grekiska medborgaren. Frågan är nu hur mycket mer skuld de tänker slänga på Greklands axlar för att lösa ut Europeiska banker? Det första lånet gällde 141 miljarder dollar och Greklands tio åriga obligationers återbäring står fortfarande på fyra gånger de Tyska. För närvarande pågår en säljkampanj riktad mot det Grekiska publikum till att söka acceptera Herr Padoa-Schioppa som deras frälsare. Ett billigt trick i sammanhanget bygger på andemeningen att hjälten räddar Grekland med personligt kapital – pro bono. Vi kan garantera att somliga eurozon hökar ser till att herrn är väl avlönad och kompenserad även om han blott gick i grekisk dvala.
Tioåriga Grekiska obligationer ger 10.6%, emedan Tysklands tioåriga “bunds” ger 2.27%, en skillnad på 8.33%. Det finns en god anledning för det gapet. Faktum är att Grekland aldrig har mött Maastricht fördragets riktlinjer avseende en statsskuld som högst skall ligga på 3% av BNP. Allt de ägnar sig åt är att, liksom USA, anrika mer och mer skulder. Konkurs, total eller partiell, är den enda logiska deklarationen mätt mot en marknadsorienterad verklighet, som ger en möjlighet att göra om och göra rätt. Det finns de som tror att EU och IMF har köpt Grekland tid. På något plan ser det sant ut, men vad ska då sägas om en depression som hotar att vara i 30 år? För att inte nämna vrakförsäljningen av landets tillgångar till världens finanshökar, som går för några cent på en Euro? Vi tror att, så som utvecklingen har sett ut fram till idag, så ser Greklands skuld att gå upp till 435 miljarder dollar inom tre år. Hur kan Grekland betjäna den skulden när de inte ens kan underhålla nuvarande skuld? Följden av den sekvensen blir att Grekland ställs till evigt straffarbete till bankirerna. Scenariot är inte rimligt, till gagn för vare sig Europa, Grekland eller någon människa som hoppas på en acceptabel framtid. Med en rät linjal och exakta mått mätt så är Euron och EU projektet misslyckat och att globalist-byråkraten Padoa-Schioppa – inte mycket mer än en Himalayansk klättringsguide – har börjat arbeta gratis i Grekland står som bevis för det. På spel står Grekland och eurozonens övergripande framtid. Processen hotar att även ställa Irland, Portugal, Spanien, och Italien på ökensand, neutraliserade av obetalbara skulder. En del av EU topparna ser att detta skulle kunna förinta EU projektet, och de som har satt sin karriär på det spelet är rimligen hyfsat nervösa. Den högre transnationella eliten fokuserar mer på att se till att kriserna drar iväg till deras nya världsordning – med eller utan ett EU.
Som ett resultat av Greklands problem de senaste fem månaderna till Maj, har HSBC förlorat 8% av hela deras kapitaliserade bas per insättningar. Som alltid när nationer svajar till så sker en kapital flykt. Det bidrog till Greklands upplåning av 123 miljarder dollar bara i Juli. Portugal, Irland och Spanien har även de lånat stort under perioden parat med minskande skatteintäkter. Det finns bara ett namn på det fenomen vi har beskrivit och kommenterat hittills: dödsspiral. Med tanke på omfattningen av problemen är inte bara budgetåtstramningar i den österrikiska skolan ett svar. Konkurs är en del av ekvationen, det är balansräkningens sanning – och en process som på sikt kan låta eleven lära om igen, bygga nytt och bygga bättre. Alla involverade parter bör bära den ekonomiska bördan av misstag och försumlighet i olika utsträckning, inte minst banker. Särskilt banker. Men hur många potentiella offer ligger egentligen inom ekonomisk dödsspiral på världskartan? Vi räknar till 20 länder på väg mot konkurs per definition och att flera följer därefter utifrån nuläget.
Det för oss tillbaka till vad som kanske har varit föremålet för mest skuldsatt uppmärksamhet i våra tidigare rapporter: den amerikanska statsskulden. Om vi tar bort hype, statistiska bedrägerier och allmänt politiskt dravel – bara seende till siffror som rör den markbundna realiteten - så har den amerikanska nationen stått i både inflation och depression i 18 månader. Trots att stater har skurit i utgifter i två år så kvarstår hål i deras budget. Striden fortsätter till ljudet av uppsägningar och nedskärningar, och fastighetsmarknadens rapport häromdagen, vars index-fall postulerades i zombie-media som ”överraskande”. Den som har läst och förstått våra rapporter rörde givetvis inte på en min. 2011 kommer att bli ett fruktansvärt år och över 80% av staterna förväntar sig underskott överstigande 200 miljarder dollar. Utan en omdirigering av politik och korrekt finansiella, ekonomiska insatser, ser 2012 ut att bli än värre.
Federala stöd kan alltid dras undan, i någon spasmisk åtgärd, vilket leder till mer nedskärningar. Effekten som följer är att de drabbade av depressionen förlorar livsuppehållande tjänster, med vidare negativiteter för den socioekonomiska realiteten. Spiralen påvisar eskalerande nedskärningar och ett amerikanskt 2011 som blir långt svårare att leva med än LSD trippen 2010, eftersom det aldrig fanns en återhämtning i real ekonomin. Perioden var blott en övning i att bränna 2.5 biljarder nypressade dollar, varav merparten hamnade i kasinohallarna, även kända som de internationella marknaderna. Jänkare som förväntar sig högre skatteintäkter och sänkt arbetslöshet ser fram emot fortsatta besvikelser. ”Tiny Tim”, den amerikanska skattkammarens springpojke för diverse neo-globalister, försökte i förra veckan övertyga, vem som nu tar honom på allvar, om att ekonomisk återhämtning är i sikte. Tar han täckning för det misslyckade uttalandet sedan under ett nytt krig? Vi hoppas att de professionella alternativen, när uppsägningsbesked står Tiny Tim tillhanda, leder till omgående anställning hos Alaska Aces Cheerleaders. Formationen, inte av hejarklacken, utan av den förbistrade Dow och USDX, dollar index, är illavarslande nog och implicerar djup aktivitet på nedsidan. Var problematiken kan ses som mest akut, ligger nog vid denna timma slagen i de olika staternas räkningar, då den federala regeringen alltid kan svänga lite mer på höfterna än vad de kan. För tillfället.
Man har inte registrerat någon lättnad ifrån arbetsstatistiken, U3 må säga 9-5/8% men U6 uppvisar 16-5/8% och om man subtraherar födelse/död förhållandet, vilket regimen bedrar oss på, så får man 21-1/2%. Under veckan förvärrades siffrorna. Förresten, hur kan skatteintäkterna stiga med så många i tilltagande utsträckning utan arbete? Stiger gör dock med säkerhet kraven på socialsystemet, matkuponger och Medicaid. Cirka 70% av BNP upprätthålles av konsumenter. Hur kan tillväxt ske när hushållens täkter minskar? I pipeline skymtar skattehöjningar på 15% nästa år på den allt hastigare minskande kakan av produktion och köpkraft som kan hålla igång efterfrågan. I tidigare kommentarer har vi redan nämnt en väntad räd på pensionsplaner och fringisar, som utbytes emot statssäkrade annuiteter ifrån en i praktiken bankrutt garant. Bakom scenen diskuteras det även om att införa en nationell transaktionsskatt, en ny moms, på en procent. I en klassisk nedåtgående spiral är det ofta lätt att räkna ut många misstag, oundvikligt felaktiga beslut, eftersom människan är extremt mönsterorienterad. Det vi ser nu är klassiska reaktionära mönster hos ett fallande imperium, där ingen kompetens och sann kraft står bakom rodret. Ord och termer kan skiftas över tiden, men basala instinkter kvarstår. Men låt oss inte bara frossa i negativitet (vilket icke är avsikten på något vis, denna blogg är enbart intresserad av faktum och rå data), det finns en annan rörelse med, och den handlar om massmedvetandet och processen av att emancipera och upplysa. När processen når en kritisk massa av insikt står återigen en ny framtid vid dörren inbjudande till renässans. Det har skett förr. Kommer det ta ett par år eller väldigt lång tid? Svårt att säga, tigern, på det mörka spåret, är inte direkt hotad just nu. Han är situations van och har sett allt, han kan spelet, dirigerar det framgångsrikt, och han kan spela ond som god, via alla sina kanaler. Han har finansierat kapitalism och demokratisering, såväl som totaliärianism och tyranni. Han vet vad han är ute efter och det kan icke summeras i någon –ologi alls.
Apropå kanaler så har det amerikanska folket en viktig uppgift i att rösta in ryggrad, vett och etikett i kongressvalet i November, och om något revolutionerande sker där, kanske vi får en hoppfull uppgift att skriva om en trend eller två. Den som röstas in kan börja med att titta på staternas underskott, 34 har annonserat underskott i denna ordning ställt emot 2011 års budget; här är några:
Nevada 54%; 41.5% från Illinois: New Jersey 38.3%; Arizona 36.6%; North Carolina 30.3%; Utah 30.2%; Connecticut 28.9%; Georgia 26.2%; Minnesota 26%; South Carolina 25.6%; Wisconsin 23.9%; California and Colorado at 21.6% and Florida at 20.2%. För 2012 rapporterar de värsta fallen: Illinois 52.3%; New York 37.3%; Nevada 36.7%; Mississippi 27.6%; Kalifornien 25.7% och Minnesota 25%.
Och den nyinvalde kongressledamoten kan i dagsläget utgå ifrån att siffrorna är på väg emot försämring. Med tanke på de 30 stater, vilka har höjt skatterna, så pekar sannolikheten därefter till att slå över i skatterevolter. Jänkarna skyr skatter med en genuin intensitet. Förståeligt, medlen går i anmärkningsvärd utsträckning till Wall-Street frosseri, båg och ineffektivitet, inte tillbaka till folkets och infrastrukturs behov. Spiralen går igenom färre tjänster, mindre efterfrågan, mindre affärer, mindre profit, och fördjupar nedgången.
Den federala regeringen tillhandhåller medel för ungefär 40% av alla tillkortakommanden, procentuellt sett tar Medicaid mest – resten går till en statlig slushfond. En del av assistansen till olika stater upphör detta år och vidare nästa år. Det konststycket reducerar BNP och kan mycket väl sluta i ytterligare en miljon förlorade jobb. Så är det. Vi har i flera rapporter diskuterat en ny våg av kvantitativa lättnader från den amerikanska centralbanken som en dödsstöt för dollarn som reservvaluta givande annalkande Weimar-scenarios. Citi´s analytiker Steven Englander rubriksätter sin ”FX Alert” från den 26:e Augusti som ”QE2 – slutspel för dollarn” [QE2= quantitative easing round 2] Något år eller två för sent, men tack ändå Mr Englander. Om QE2 är en potentiell dödsstöt nu för dollarn, var det naturligtivs lätt att räkna ut sådana åtgärder som dödsstötar redan 2008, matematisk aritmetik har inte ändrats de senaste åren såvitt vi vet. I dagens DN, 26 Augusti, sid 4, ekonomidelen, braskas det: ”USA-oro överdriven” av Handelsbanken Fonder´s VD Katja Bergkvist, så att ett par lyckligt ovetande placerar ett par kronor till i fonder som kommer att upphöra att nämnas vid namn så småningom. Den sortens rådgivare bör investerare och placerare undvika med samma biorytmik som om rådgivaren vore lepra.
Vi bekräftar således åter riktningen nedåt för världens ledande marknadsaktör i dagsläget, ty det finns intet på horisonten som föranleder revision av den dystra trenden. Den enda förberedelse som kanske har skymtats för den stränga framtiden består mest i statliga åtgärdsprogram avseende en obskyr framtid. Härnäst följer administrationens avsikt att bekosta federala projekt genom att forcera pensionsfonder och pensionssystem att köpa amerikanska säkerheter. Precis som i Grekland och Spanien (ja, señor centralbankir har trixat med det spanska socialsystemet till att effektivt stödköpa spanska säkerheter i syfte att finansiera det stora svarta) härskar Caligulas ande härvidlag och erbjuder sina olustiga dårskaper. Vi avslutar dagens sändning, ibland Gossypium , med att citera den utmärkte och därtill ytterst sympatiske journalisten och ekonomiska analytikern Max Keiser:
”Nyckeln till att förstå den nuvarande situationen är att förstå att huspriser, arbeten, löner, och pensioner i Förenta Staterna attackeras tillsammans med nyförvärvade dollar junk. Detta kommer att fotsätta ända tills medelklassen är helt utplånad….Amerika dog för två år sedan. Det är en vandrande vålnad till land, och den som fortfarande bor i det landet bör åter igen bekanta sig med att plocka bomull, därför att när dollarn väl kraschar, så föreligger den enda skörd Amerika kan hoppas på att exportera i bomull. Man blir Kung Bomull igen. Tiden skrivs åter som 1840. Det enda arbetet som ges då är att arbeta som bomullsplockare på en Wal-Mart eller Goldman Sachs ägd plantage.” ~ Max Keiser
