Efter finanskrisen och paniken i 2008 och den påföljande recessionen, så stod media, politiker, maktcenter som Washington och Wall Street enade i en PR kampanj för att så missuppfattningen att extrem intervention av världens regimer hade räddat världen och dessutom stävjat en ännu värre utsikt.
”Återhämtning” var i luften, på var och varenda läpp. Okritiskt och ogranskat så lyckades demagoger sälja in budskapet genom att ändlöst upprepa det.
Färre var de av oss som argumenterade att metoderna inte skulle fungera och ej heller leva upp till förväntningarna. Långt färre än dem var de som dömde ut åtgärderna som kompletta haverier, som skulle oundvikligen uppföljas av en mastodont krasch omkring 2010 med sikte på en äv de största depressionerna, förmodligen den största någonsin.
Nu när data börjar att hämta in sanningen och de ekonomiska skyarna faller, så har återhämtningshökarna blivit glipande hågsna vässlor.
Den som ägnar sig åt realekonomi, vilket ett fåtal av oss gjorde 2008, kunde följa kollisionskursen på en förutsägbar radar. Det var inte så att förslag till sann korrigering inte fanns, det gjorde de, men det fanns absolut ingen som lyssnade. Resultatet de kommande åren är därför välförtjänt för alla dessa hippie-flum-globalister till politiker, och de flippande hyenorna på kasinot. Skillnaden mellan en pårökt hippie som sjunger ”peace” och en politiker som talar för globalisering, är att hippien vet vad vederbörande talar om.
Som varje bilförare har lärt sig, så omtalas det före en kollision med fordon, ett gap – en bråkdel av sekund – mellan insikten av kraschen och själva smällen. I ekonomiska termer befann sig det gapet mellan Augusti 2007 och Augusti 2010.
Nu återstår bara splitten. På makro-nivåen utgående ifrån angloamerikansk horisont – och för de som har investerat hårt i ”återhämtningen” – finns ingen möjlighet att undvika kraschen 2010. På individuell nivå finns fortfarande mycket individen kan göra i proaktiva termer för att säkra det som vederbörande besitter. Avsikten med denna blogg är inte att agera som investerings-rådgivare men som alla vet så är guld och ädelmetaller den bästa säkerheten under en depression. Och den globala depressionen kommer, var säker på den saken.
Nu syns blott ett par millisekunder kvar, framför allt för amerikaner och relaterade områden att ta proaktiva beslut, men trots det uppenbara så ägnar sig stora namn att bläddra läpp i media. Till och med medias favorit pessimist, Nouriel Roubini, sätter oddsen på en förnyad recession vid bara 40%. Ursäkta Rubben, förnyad recession? Odds? Vi talar båg i statistik, bookmaking, låtsas pengar större än världens BNP…odds som spinner ur magisk men tom luft och pytsas ut som om det vore ekonomi. Globaliseringen har inverterat paradigmer och logik, grunden består mest av slogans, professionella vanföreställningar och anomalier. Om man ser till bara vad den amerikanska regeringen har gjort sedan bubblan sprack så var det att låna, garantera eller spendera 13 biljoner dollar, lågt räknat. Och allt denna bisarrt stora siffra åstadkom är en kort och temporär tillbakagång – i statistiken.
Och hur är det med Dow som hoppade tillbaka från dess lägsta notering i 2009 på 6,830? Slagen som en återhämtnings-klocka så tittade man på Dow över 10 000 i 2010. Så bra? Dow stod i 10 000 1999, så hur skulle det vara bra? När man dessutom justerar index efter inflation så står Dow bara vid 8,200 i 1999. Ett betydande fall.
Men Wall Street och all zombie-media gör ett imponerande jobb i att dölja sådana fakta ifrån publikum, ty i deras evinnerligen positiva fabler är det ett köpläge var och varannan minut.
Om man inte är en insider av det djupare slaget bör man inte spela på börsen, det har vi upprepat ideligen, ty marknaden är riggad efter principer och mönster som bara en insider kan tillgodogöra sig. Om amerikanska börsen skulle de faco ha hämtat sig så skulle dagens index efter inflationsjustering stå i 13,460 bara för att nå jämfota läge med 1999.
1999 stod guld i 240 dollar, nu står den skuldbefriade metallen i över 1200 dollar. Eftersom Fed talar om mer lättnader så är det inga problem för guldet att gå bortom 2000 dollar, med smärre manipulerade dippar av gul feber, så att insiders kan springa ut och in på nivåskillnaderna.
Snarare än att debattera troligheten av en ny ”dubbel-dipp” recession kommer vi snart att se media tvingas rapportera finansiella lik som slammar igen Wall Street, som om det vore ännu en Katrina. Och efter detta sprider sig kriserna snabbt igenom den globala matrisen. De hejarklacks-globalister som har gjort sig gällande sedan 90-talet kan bese den faktiska födelsen av sitt skötebarn de kommande åren. Giv det ett namn? Ni vet vilka idealister som har tutat chimärerna om globaliseringen, och inte ens det största av krig kommer att kunna maskera sanningen om varför världens ekonomi gick på knä.
