Att Sverige inte är ett undantag när det gäller fullständig politisk inkompetens lyser med all önskvärd klarhet när man ser på regeringens olika representanters uttalanden, vilka tävlar i antingen ämnet ’insigifikans’ eller åkomman ’politiska vanföreställningar’. Jan Björklund – reaktionär okunskap förkroppsligad – säger att han vill ha Sverige i Euron inom fyra år. Är detta en fiende till staten eller är han bara ännu en imbecill som inte har en susning om vad han talar? Den likaledes inkompetente Stefan Ingves uttalar samtidigt: – ”Tillväxten kommer att bli god i den svenska ekonomin de kommande åren”. Låt oss binda Herr Ingves vid denna lysande analys. Om Sverige klarar konststycket att öka real tillväxt samtidigt som resten av världen åker huvudstupa i depressioner och konkurser, så är det en imponerade, osannolik demonstration. När Wall Street drunknar i höstens eller den tidiga vinterns oundvikliga och kataklysmiska fall kan man i kollapsen se samma kompetens som dessa herrar gör uttryck för i manifesterad form. Sverige har inte lärt sig mycket av den tidigare krisen på 90-talet, det kommer att utvecklas en hård lektion till. Om de inte kan förutse vad som sker på den stora marknaden i USA ens med några månader – och rimligen anta hur X,Y eller Z relaterar till det globala systemet – vilket man måste vara tränad i för att veta hur man ska tolka ”marknaden” överlag – så kanaliserar de okunnigheten självt.
Vad för förbättring gjorde Sverige som nu står med byxorna nere i Baltikum? Nonsens. Skillnaden denna gång är att alla kommer att skylla på globen, ”den globala ekonomin” som ingen tar ansvar för. När hela världen står i depression och pekar på någon annan, ”det är den global ekonomin…inte vi…”, vilket innebär att den globala ekonomin inte finns någonstans, bara någon annanstans. En ömklig syn.
Grekland, Portugal, Spanien, Italien och Irland befinner sig i en process av att oundvikligen förinta Euron och den utvecklingen besmittar övriga eurogarker när Eurons imaginära helhet disintegrerar. Länderna kan knappast sägas vara individuellt oskyldiga till härdsmältan men 80% av problemet är exporterat, implementerat och exekverat av bank- och finansvärlden.
Politiker finner sig alltid förpliktigade att ta sin tillflykt till ideologiska vanföreställningar, inflationsdrivande åtgärder, när man inte är i stånd att förhandla om sina felaktiga dispositioner, politiska eftergifter och populistiska löften, eftersom vederbörande har orsak att rädas underminering av sin egen politiska grund, ledande till försakande av bifall och samtycke. Därför blir reaktionär politisering per en inflation av misslyckanden, politikerns viktigast psykologiska resurs i utformandet av politik vars konsekvenser ständigt måste målas över, skrivas om eller förskjutas och kan i denna mening kallas för ett impopulärt instrument, eftersom ett vilselett publikum inte upprätthåller en sund demokrati. Ty om publikum såg hela spiralen och dess inre sanning skulle många gånger deras samtycke upphöra och styret skickas ut. Detta är den politiska funktionen av modern politik på slak lina, en sluten cirkel av antingen vanmakt eller okunskap. När regeringar inte ser det som nödvändigt att ackommodera deras felaktigheter och subversiva antaganden och hellre tar sin flykt till övermodigt anspråk i att förstärka illusionerna istället för att se igenom dem, erkänna dem och deras oundvikliga underskott, så är deras ideologi blott en övning i förklädd absolutism.
Globaliseringen som ideologi utgör en sådan frågeställning, men vi föredrar att kalla ideologin för ett symptom snarare än en orsak, eftersom den pamfletteras av genuin inkompetens. Globaloni. Som om en av dessa slogan-politiker verkligen förstår alla nivåer och multidimensionella komplexiteter som globalisering realiserad per faktum innebär. Det är få beslutsfattare som har haft i uppgift att förstå detta ifrån en synvinkel som står helt utan en specifik agenda eller ett inmutat antagande.
De kallas för globalister men det förblir bara ett ytterst sant anspråk i en konceptuell föreställningsvärld, då det finns få personer som i realiteten verkligen kan sägas vara globala. Vi kan räkna till en handfull individer där det finns materiellt fog för anspråket. Om man som individ berikas av utkomster som konstant genereras ifrån alla länder – utan undantag – så uppfyller man åtminstone en distinktion till att vara global. Resten är posörer. Man är inte global bara för att man flyger mellan Bryssel och Stockholm. I sådana fall var Ceasar´s rådgivare globalister med, vilket är ett nonsens påstående.
Man kan inte ha 16 länder (eller flera) som står i spretande olika grader av utveckling, besatta av olika mentala föreställningar och emotionella definitioner, sakna en gemensam riktig konstitution, binda arbetskraft som till stor del var ointresserade av EU/Euron, och sedan drömma upp en valuta som fungerar med en enda ränta. En ränta att reflektera så många marknader och ekonomiska center? Konceptet ligger på helt fel sida om marknadsekonomi, det uppvisar snarare en bisarr ekonomisk sovjetisering. Hur ska jag som investerare bedöma Euron, utifrån Tyskland´s framtid eller den fallna ekonomiska axeln Grekland och Spanien´s framtid? Bara en politiker eller en centralbankir kan se fel på det viset. Terrängen, så som den idag är kartlagd, bestyckar politikern med en omvänd Midas Hand, allt de rör vid blir till dynga, för de förstår inte vad som egentligen sker, och det de tror på är i global bemärkelse baserat på en hägrande föreställningsvärld. Om det inte vore på det viset skulle ingen vara förvånad över de kommande årens utveckling utan att medge: ”det var det här jag avsåg, jag visste hela tiden att det skulle bli så här.” Och om det inte är så så är ju slutsatsen att de inte vet vad de håller på med och den ständigt förvånade trenden kan inte brytas med att bara ge dem fortsatt makt och medel. Det finns intet i historien som säger att man blir intelligent och kompetent av vare sig pengar eller makt. Wall Street blev inte intelligenta för att man gav dem astronomiska summor av skattemedel och färska sedlar, vilket vi kommer att få se i höst. Wall Street och deras bröder i matrisen kan summeras som pengaknarkare, i likhet med andra former av knarkare.
När man nu har full vetskap om många länders olika exponeringar – med mera – kan sådana här uttalanden som t ex Jan Björklund kommer med svårligen betraktas som annat än ett sorts säkerhetspolitiskt hot. Euron kan inte räddas, och den bör förvisso inte räddas. Precis som andra pyramidspel så fungerar en spekulativ chimär bara när den blåses upp och när den har passerat tröskeln, vänder neråt tills den är utplånar sig själv och offret. Denna nedtagning är påbörjad men låt för all del fakta tala för sig självt: mellan 2010 och 2015 utspelar sig globaliseringens riktiga födelse: Les Miserables. Längre än 2012 tror vi inte att Euron kan överleva. Globaliseringens nya kropp kommer att givetvis manifesteras i den globala ekonomin och vidare igenom den geopolitiska matrisen – via krig, depression och konflikter – med all tydlighet i amerikansk höst och tilltagande under ett globaliserat 2011/2012.
För vi har bevittnat den största monetiseringen någonsin på den internationella arenan – och den fungerade inte – så låt oss se vem som talar för Euro och ”globalisering” när den effekten är fullt realiserad. För om inte dessa monetära lättnader fungerar, att slänga pengar på ett strukturellt problem, så återstår deflation och depression och på den skala problemet ligger tar ekvationen hela världsekonomin med sig när illusionen spricker. Cykeln av inflation har pågått sedan 60-talet och varje gång problemet har gjort sig påmint har man spacklat över det hela, vilket gör problemet blott större och större för var gång sprickan börjar synas igen. Nyckeln till utfallet ligger inom obligationsmarknaden, då den inom den angloamerikanska sfären är tio gånger större än aktiemarknaden. Det är där de smarta pengarna ligger och omkring dem kommer de största förlusterna att komma igenom. När ett land faller, stiger Rothschilds, är en gammal ekonomisk vishet från förr. Den globala ekonomin är fångad i en finansiell bubbla som är avsedd att smälla vid en specifik period, det kan ses på all monetisering, finansiella swappar, ledande centralbankers agerande och fiskala obalanser. Det enda som i denna mening utgör en rörlig parameter är tidpunkten och intensiteten, själva längden på implosionen och den följande depressionen. USA är på väg åt att bli ett nytt Japan med en oändlig finansiell obalans på Uncle Sam´s horisont. Men fallet av Japan hade en möjlighet att enkelt tappa exportmarknaden och besatt en stor bas av sparat inrikes kapital, vilket räddade dem från kaos hittills. Denna sits delar icke USA. Och även Japan är snart kringskuren från sin tidigare fördel, och många följer därefter Japan i samma fotspår. Innebär det att den finansiella kabalen har slutat upp med att blåsa upp en kontinent för att sedan låta den rasera? Inte riktigt…nästa större marknad att göra en ”Asien” på är Afrika. Signalen för detta var den nästintill rituella slakten av Grekland. Vi tror att nytt spel i Afrika ska jämna ut världsmedvetandet och marknaden inför den nya totalitära världsordningen, och man begagnar samma principer som när man gjorde Europa, USA och Asien. Att skuldbelägga stater och under cykeln etablera produktion tills belåningsbasen är utarmad.
Eftersom Sverige, ett litet land till befolkningsmängden sett, har haft acceptabel bildning, resurser och kompetens, samt besitter ett gediget förflutet i industriell produktivitet, och fördelat resurser mer symmetriskt än många andra länder, stått sig bättre i det tidigare fallet – om man bara ser till ytan. I den ekonomiska cykeln ligger Sverige därför sist i den ekonomiska våg-formen, på grund av sin litenhet och geopolitiska historia. Så när omvärlden brakade samman i finanskrisen 2007/08 och i länder som Grekland 2010, så förvrider det helhetsbilden av ett land som egentligen är en knapp medelmåtta men som ser bättre ut än vad den egentligen är, relativiteten gör sig påmind. Ironin, som kan bli kostsam på sikt, är att publikum tror att styret har gjort något som är ”rätt” gentemot omvärlden. Detta är inte helt sant, det är delvis en skuggbild av andras misslyckanden. Denna allians styr emot det euro-haveri som omvärlden redan har dragits in, med samma tunna ideologi, och de verkar fortsätta på den linjen. Felaktiga val kan bli en dyrköpt läxa senare i tiden för publikum, även om den tunga processen i bästa eller värsta fall – beroende på hur man ser det – kan dra ut i över 20 år, beroende på en mängd faktorer. Systemet så som vi känner det kommer icke att hålla, eftersom den globala ekonomins stora spelare har fåtts sitt excessiva spenderande finansierat via obligationsägarna. Återbetalningen till dem implicerar massiv inflation och erosion av fiat valutornas värde. Man får hoppas gemene man reflekterar djupare över detta då det föreligger många hotande geo-politiska och geo-ekonomiska bilder i att bedriva ekonomisk inkompetens de närmaste åren. Vi möter år där ekonomisk protektionism och finansiellt försvar emot omvärldens kollapser är en given prioritet.
Tidigare ”meriter” av denna nations ekonomi, vilket består mest i att inte ha kollapsat de senaste åren allt sedan smällen 2007, innebär inte att kronan står utan hot, ty den transnationella bank-eliten kommer att söka tillfoga landet finansiella kriser för att motivera eller betvinga landet till Euron och Eurons pågående fall – eller genom andra finansiella utmaningar och dekret försöka föra nationen till storbankirens senaste pyramidspel: SDR/Bancor.Vi misstänker att finansiella excesser i Baltikum var hjärtat i den taktiken bortsett från generella belägringar av derivator, vilka BIS tidigare har rapporterat och uppskattat till ett noterat värde på över en kvadrillion dollar på marknaden. Det är som att skuldbelägga varje person på planeten med över 190 000 dollar, baserat på en imaginos spekulation.
