Det tycks osannolikt att Redaktören till denna blogg inspirerat skulle underkasta sig uppgiften att publicera något som är postulerat av en förre detta högre operativ spelare inom den globala finansen, men undantaget som bekräftar regeln verkar leva och må väl. Nobelpristagaren Joseph E Stiglitz besitter en lång meritlista, som bland annat inkluderar uppdrag som Vice President och Chefsekonom hos Världsbanken, Ekonomisk Rådgivare till President William ”Bill” Clinton och verkar numera som Universitets Professor vid Columbia Business School. Redaktören och Herr Stiglitz är inte nödvändigtvis eniga i alla uppfattningar och tolkningar av omvärlden, men det utesluter inte en samsyn på ett flertal betydande områden, vilket demonstreras i följande artikel.
Stiglitz har inte bara kritiserat hanteringen av finanskrisen och Federal Reserve i ett otal artiklar liksom i hans senaste bok Freefall…, men har även riktat skarp kritik emot Världsbanken och IMF , för deras hänsynslösa, hemlighetsfulla totalitärianism. Han myntade bland annat begreppet ”IMF riots”, mot bakgrunden att man ser på dessa upplopp, tidigare främst synliga i tredje världen, som tecken på framgång av bankkartellens planer i att binda svaga nationer i omöjliga skuldbördor. Permanent.
Stiglitz om det Stora Amerikanska Bankrånet
Jospeh Stiglitz, före detta Chefsekonom på Världsbanken säger att själva kärnan och maskineriet i Federal Reserve är så belamrat med konflikter att det är korrupt och underminerar demokrati.
Stiglitz: ”Om vi [Världsbanken] hade sett en styrelse och struktur som korresponderar med vårt Federal Reserve system, skulle vi ha skrikit och väsnats och sagt att det landet inte förtjänar någon assistans, att detta är ett korrupt styrelseskick.”
“Det är dags för oss att reflektera over vår egen struktur idag, och att säga att det finns delar som kan förbättras”.
Stiglitz påpekar att om någon annan nation hade presenterat en finansiell reform och som bas till denna hade använt en blåkopia av dagens Federal Reserve så hade det observerats ”en stor signal att någonting är fel”.
För Stiglitz är kärnan i frågan att de regionala Fed bankerna, sådana som New York Fed, besitter solklara intressekonflikter – ett resultat av att bankerna delvis styrs av en styrelse som inkluderar beslutsfattare i de banker som de är tillsagda att övervaka.
New York Fed [ledarbanken i hela den inre Federal Reserve strukturen], som tidigare leddes av Timothy Geither under perioden som oräknliga miljarder dollar i skattemedel gavs till Wall Street firmor som Citigroup, JPMorgan Chase, AIG, och Goldman Sachs, har för tillfället i sin styrelse Jamie Damon, boss på JPMorgan Chase, sedan tre år, efter att han efterträtt förra Citigroup´s styrelseordföranden Sanford ”Sandy” Weill.
“Så…dessa är killarna som tillsatte spelaren som sedan löste ut dem”, säger Stiglitz. ”Är detta en intressekonflikt?” frågar han retoriskt, nästan hånfullt.
”De skulle säga, ”ingen intressekonflikt”, vi gjorde bara vårt jobb”, svarar han. ”Men Du måste titta på intressekonflikter…”
“Anledningen till att man talar om styrelseskick är för att man i en demokrati vill att folk ska ha förtroende”, säger Stiglitz. ”Det här är en struktur som kommer att underminera förtroendet för en demokrati”
”Konkurs är en nyckelfråga inom kapitalismen. Bolag är ibland oförmögna att återbetala vad de är skyldiga sina kreditgivare. Finansiell omorganisering har blivit ett livets faktum i många industrier. Förenta Staterna har varit tursamma i att haft ett särskilt effektivt sätt att ge fallna bolag en ny fräsch start – Chapter 11 i konkurslagen, vilken har använts regelbundet, för till exempel flygbolagen. Flygen fortsätter flyga; jobb och tillgångar bevaras. Aktieägare förlorar i dessa lägen det mesta, och obligationsägarna blir de nya aktieägarna.”
Stiglitz väljer här inte att gå vidare med att reflektera över den ytterligare intressekonflikt som må finnas i att obligationsägare genom denna mekanism erhåller ett potentiellt subversivt sätt att ställa sig som storägare av något – på aktieägarnas bekostnad. De Stora Spelarna i världen är givetvis ett antal monoliter på obligationsmarknaden, och de som därför tjänar mest på gigantiska kollapser under sådana förhållanden. Inte minst för att de kan köpa kollapsade tillgångar för en cent på dollarn. Och de är stora nog att manipulera det globala finanssystemet i olika riktningar.
”Under en ny direktion, och utan bördan av skuld, så kan flygbolaget fortsätta att leva. Regeringen spelar en begränsad roll i dessa omstruktureringar: likvidationsprocessen säkerställer att alla kreditgivare behandlas rättvist och att den tidigare ledningen inte stjäl tillgångarna för sina egna intressens skull”.
Nej….de konsolideras ju genom denna process i obligationsägarnas händer. ”När det flyter blod är det köpläge” sade ju den största obligationsägaren av dem alla: Rothschild. Varför inte nyansera omstruktureringen så att risken är balanserad mellan aktieägare och obligationsägare, även efter en omstrukturering?
”Banker skiljer sig på ett vis: regeringen har en andel i detta för att den försäkrar insättningarna…Orsaken till att staten [skattebetalaren – Red] försäkrar insättningar är för att söka bevara stabliteten av det finansiella systemet, vilket är viktigt för att bevara stabliteten av ekonomin. Men om en bank hamnar i problem, så borde den fundamentala proceduren var densamma: aktieägare förlorar allting: obligationsägare blir de nya aktieägarna”.
Som en anledning av konsekvens menar Du? Annars låter det ju nästan som att Du arbetar för obligationsägarnas intressen snarare än för en proportionbaserad fördelning av jämbördig risk – risk som en gång byggde upp verksamheten? För att förhindra intressekonflikt borde man väl se till att även obligationsägarna ställs på huvudet i proportion och relation till alla andra i spelet? En betydande ”haircut” för alla på rimligt lika villkor är väl mera logiskt? Det är ju ingen större hemlighet att världens riktiga storägare inte syns lika mycket på kartan i form av aktieägande som man gör i form av obligationsägande, eftersom obligationsmarknaden är tio gånger större börsmarknaden – och de facto domineras av ett fåtal mega-ägare.
“Ofta är det så att värdet på obligationerna är tillräckligt stort för att det är allt som behöver åstadkommas. Som ett exempel: Vid tiden av den stora lösen giviningen som man gav Citibank, Amerikas största bank, med tillgångar på 2 biljoner dollar, hade de runt 350 miljarder dollar i långfristiga obligationer. Eftersom det inte existerar några obligatoriska utbetalningar på denna sorts likviditet, om man effektuerade en skuld-till-kapital [skuldsättningsgrad, soliditet -anm Red] konversion, hade inte banken behövt betala de miljarder och miljarder av dollar på räntan av dessa obligationer. Att inte behöva betala miljarder av dollar i ränta ställer banken i ett mycket bättre läge. I ett sådant tillstånd är regeringens roll inte särskilt annorlunda från den överseende roll regeringen spelar i konkursen av en vanlig firma.
Ibland så är det dock så att banken har varit så vanskött att vad den är skyldig sina insättare är större än tilllgångarna som banken har.”
Ibland?! Hur är det med ett belåningsbas-snitt i USA som har pendlat mellan 70 till 40 gånger insatsen under det senaste decenniet? Hur kan Du säga ”ibland”?
”Detta har varit fallet för många banker i debaklet under 1980 talet och i den nuvarande krisen. Då har regeringen kommit in för att ära sina åtaganden till sina insättare. Staten blir per effekt den – möjligen partiella – ägaren, även om man normalt sett försöker sälja banken så fort som möjligt, eller hitta någon som kan ta över den. Eftersom den konkursmässiga banken har åtaganden större än sina tillgångar måste typiskt sett staten sponsra köparen av banken för att lösa skillnaden – med andra ord fylla ut hålet i balansräkningen. Denna process kallas för konservering genom förmyndarskap. Vanligtvis är växlingen i ägarskap så sömlös att insättare och andra kunder inte ens skulle veta att något har hänt såvida de inte läste om det i pressen. Händelsevis, när en lämplig spekulant inte snabbt kan etableras, så kör regeringen banken under en tid. Opponenter till konserveringsprocessen försökte brännmärka denna tradition genom att kalla den för nationalisering. Obama har sagt att detta inte var den Amerikanska vägen [Obama? Vem på allvar bryr sig om vad en balsamerad teleprompterläsare säger när de röda lapparna är dubbelmärkta på förhand? - Red] . Men han hade fel: konserveringsprocessen, inklusive möjligheten till temporärt statligt ägande när allt annat misslyckats, var den traditionella vägen: de massiva statliga gåvorna till bankerna var vad som var exempellöst. Eftersom bankerna som togs över av staten alltid såldes förr eller senare föreslog somliga att processen skulle kallas för ”för-privatisering”.
”Lång erfarenhet har visat att när banker står vid risken att gå omkull så har deras direktion engagerat sig i beteenden som utsätter skattebetalare för risken att förlora ännu mer pengar. Banker kan i läget, exempelvis, gå loss på stora vadslagningar: om de vinner, behåller de förtjänsten, om de förlorar, än sen? De skulle ha dött i alla fall. Det är anledningen till att det finns lagar som säger att när en bank är underkapitaliserad, så bör den stängas ned eller övertas av förmyndaren genom konserveringsprocessen. Bank regulatorn väntar inte tills alla pengar är borta.”
Jaså verkligen? Hur var det med Lehman Brothers, AIG och Bear Stearns? Jag förmodar att Du syftar på när man har regulatorer som faktiskt fungerar, att de vet vad som sker, och därtill gör sitt jobb i god tid. Detta är dock inte observationen av vad verkligheten har uppvisat i den senaste finanskrisen.
“Regulatorn vill vara säker på att när en insättare stoppar in hans betalkort i en uttagsautomat och det står “täckning saknas”, att det beror på att det faktiskt saknas kapital på kontot, inte att det beror på otillräckligt med medel på själva banken. När regulatorn ser att en bank har för lite pengar, ställer de en upplysning till banken som anmärker att de behöver mer kapital, och om de inte kan ordna det, tar man vidare åtgärder av den sort som just har beskrivits. När krisen i 2008 fick momentum skulle staten ha spelat efter reglerna som gäller i kapitalismen och forcerat en finansiell omorganisering. Finansiella omorganiseringar, att ge en ny fräsch start är inte slutet på världen.” [Nej, de är dock i denna del av världen rena bingolotten för obligationsägaren, om de ersätter aktieägarna per automatik vid likvidation, så varför skulle inte ”bond-vigilantes” vilja spela ned banker genom naken blankning till exempel? Om insatsen är tillräckligt stor och balanserad är det ju en picnic för en obligationsägare att ta över offret genom finansiell aggression? - Red]
”Förvisso kan omorganiseringen även leda till början av en ny värld, en där incitamenten är bättre upprättade och en situation där utlåning återuppväcks. Hade staten forcerat en finansiell omstrukturering av bankerna precis på det vis som jag beskriver, hade det befunnits litet extra behov av skattemedel, eller ens av vidare statlig intervention. En sådan konversion ökar det övergripande värdet på bolaget eftersom det minskar troligheten av konkurs, och sparar därigenom inte bara de höga transaktionskostnaderna som följer av en konkurs, men bevarar även värdet av den pågående verksamheten. Det betyder att om aktieägarna slängs ut, och obligationsägarna blir de nya ”ägarna”, så blir de långsiktiga prospekten för obligationsägarna bättre än de var medan banken stod i limbo, när de inte var säkra på huruvida bolaget skulle överleva eller säkra på villkoren eller storleken på någon statlig gåva.
Obligationsägarna involverade i en omstrukturering skulle ha fått ännu en gåva, åtminstone enligt bankernas egen logik. Bankerna hävdar att marknaden undervärderade det sanna värdet av lånen i deras böcker, och andra tillgångar med. Det må ha varit fallet – eller så må det inte ha varit så. Om det inte är så, är det helt oresonabelt att tvinga skattebetalare att bära kostnaden av bankers misstag, men om tillgångarna verkligen var värde så mycket som bankirerna säger, då skulle obligationsägarna få uppsidan.”
Det är lätt att dela synen med Stiglitz på det principiella planet – förutom när det gäller hur risken fördelas. För med denna systematik tar aktieägaren en total risk, emedan den vars papper råkar kallas för ”obligation” istället för ”aktie”, inte bara eliminerar en massa risk, han kan även konsolidera sitt ägande på andras bekostnad. Detta är inte då en fri marknad på lika villkor. Det logiska vore att risk helt enkelt är en risk, och om ägandet konsolideras på obligationsnivå i omstuktureringsprocessen, måste det återbördas obligationer till de tidigare aktieägarna med så att de nominellt behåller en relativ investering i det återuppväckta bolaget. Annars ges en elit ett särskilt incitament i att destablisera en marknad för deras egen individuella gagn. Obligationsspelarna är tillräckligt mäktiga för att göra sådana saker med enkelhet.
”Obama administrationen har argumenterat att de stora bankerna inte bara är för stora för att misslyckas, men att de är för stora för att bli finansiellt omstrukturerade…eller som jag brukar kalla det, för stora för att resolveras….för stora för att spela efter de ordinarie reglerna av kapitalismen. Att vara för stor för att finansiellt omstruktureras betyder att om banken ligger nära att fallera, finns det blott bara en källa av pengar: skattebetalaren. Och under denna hittills okända och obeprövade doktrin, öses hundratals miljarder med dollar in i det finansiella systemet.”
Tack för det Herr Stiglitz. Kan Du möjligen tänka Dig att åka över till den Svenska Riksgälden och förklara denna rudimentära ordning för sömngångaren Bo Lundgren?
”Om det är sant att Amerikas största banker är för stora för att resolveras, så har det djupgående implikationer för vårat banksystem framöver – implikationer administrationen hittills har vägrat att möta upp. Om, exempelvis, obligationsägarna effektivt sett står garanterade, för att dessa institutioner är för stora för att bli finansiellt omstrukturerade, så kan marknadsekonomin inte utöva någon effektiv disciplin på bankerna. [Givetvis inte, det är därför vi kallar Obama för en manchurisk kandidat. – Red Paradise]
De får access till billigare kapital än de borde, därför att de som tillhandahåller kapitalet vet att skattebetalarna plockar upp förlusterna. Om staten tillhandahåller en garanti, oavsett om den är explicit eller implicit, så bär inte bankerna alla risker associerade med varje beslut de fattar – risker burna av marknader (aktieägare, obligationsägare) är då mindre än de som bärs av samhället som en helhet, och resurser flödar till fel ända. Därför att de för-stora-för-att-omstruktureras har tillgång till medel vid lägre räntesatser än de borde medges förvrids hela kapital marknaden. De växer på bekostnad av sina mindre rivaler, som inte får denna garanti. De kan lätt komma att dominera det finansiella systemet [Som om de inte redan gjorde det – Red] , inte genom större skicklighet och skarpsinne, men genom det underförstådda statliga stödet. Det borde framgå klart: dessa för-stora-för-att-omstruktureras bankerna kan inte operera som ordinära marknadsbaserad banker.”
Eurueka, det stod förvisso klart både för Mao och David Rockefeller redan när de samtalade hemma hos Li Dynastin om saken, över ett par koppar kantonesiskt thé.
”Jag tror faktiskt att all denna diskussion [från makthavarna] om de banker som är för-stora-för-att-omstruktureras bara var en list. Det var en ploj som fungerade, baserat på rädslofaktorn. Precis som Bush exploaterade 9/11 och rädslorna för terrorism för att rättfärdiga så mycket av vad han gjorde, så gjorde Skattkammaren, både under Bush och Obama, detsamma med 9/15 – dagen Lehman kollapsade – och rädslorna för ännu en härdsmälta blev ett verktyg för att suga ut så mycket som möjligt för bankerna och bankirerna, som själva hade fört världen till den ekonomiska undergångens rand.
Argumentet är att, om bara Fed och Skattkammaren hade räddat Lehman Brothers, skulle hela krisen ha undvikits. Implikationen – som tycks ha anammats av Obama administrationen är, vid tvekan, lös ut dem, och gör det på ett massivt vis. Att vara sparsam är att vara småsnål och snarstucken.
Men det är fel läxa att lära sig från hela Lehman episoden [Stiglitz formulerar tidernas underdrift: avgå Lundgren – Red]. Föreställningen att om bara Lehman hade räddats skulle allt vara fint är rent nonsens. Lehman var en konsekvens, inte en orsak: det var konsekvensen av bristfällig belåningspraktik och otillräcklig översyn hos regulatorn. Oavestt om Lehman hade eller inte hade lösts ut, så var den globala ekonomin på väg mot svårigheter. Innan krisen, som jag ofta noterade, hade den globala ekonomin upprätthållts av bubblor och överdrivna lån. Kollapsen accelererade säkerligen hela processen av att dra ned på hävstången, det förde ut på fältet problem som länge hade grott, som till exempel att banker inte kände till deras eget netto värde och visste följaktligen att de inte kunde veta detsamma hos andra bolag som de gjorde affärer med. En mer ordningssam process skulle ha pålagt färre kostnader på kort sikt, men ”kontra-faktisk historia” är alltid problematiskt.
Det finns de som tror att det är bättre att ta sin medicin och låta det gå därefter, eller att en långsam nedtagning av överdrifterna skulle vara år längre, med ännu större kostnader. Å andra sidan, kanske den långsamma återkapitaliseringen av bankerna skulle ha skett snabbare än att förlusterna hade blivit uppenbara. Med denna synvinkel, att smeta över förlusterna genom oärliga redovisningsmetoder, skulle man dock åstadkomma mera än att bara tillhandahålla en symptomatisk lättnad. Ett tredje synsätt menar att Lehmans kollaps faktiskt räddade hela det finansiella systemet, att utan dess undergång, skulle det ha blivit svårt att blästra den politiska vilja som behövdes för att lösa ut bankerna…det var svårt nog att göra så efter deras kollaps.”
Räddade systemet? Ställ en kamera på dem, de närmaste åren borde ge dessa marodörer, vilka de nu är, synliga ränder i deras ansikten. Minimerande av en aspekt av ett gigantiskt systemfel minimerar bara en aspekt…det räddar inte ett system som inte håller ihop ändarna ens under rådande teori.
”Även om man håller med om att låta Lehman gå under var ett misstag, så finns det många andra val mellan att ge en blank check som Bush och Obama gjorde efter September 15 – per deras vägledning från Hank Paulson, Ben Bernanke, och Tim Geithner – och att helt sonika stänga av Lehman och be till ovan att allt ordnar till sig till slut.
Staten var förpliktigad att rädda insättarna, men det betydde inte att man behövde tillhandahålla skattemedel för att även rädda obligationsägare och aktieägare. Som noterat tidigare, standard proceduren skulle ha inneburit att institutionen räddades och aktieägarna slogs ut, med obligationsägarna som nya aktieägare. Lehman hade inga försäkrade insättare, det var en investment bank. Men den hade något som nästan var i paritiet med det – den lånade kortfristiga pengar från marknaden genom kommersiella papper som hålls av kapitalmarknadens fonder, vilka agerade rätt mycket som banker gör…man kan till och med skriva checkar på dessa konton. Det är anledningen till att den del av det finansiella systemet som inkluderar kapitalmarknader ofta kallas för skuggbankssystem….så mycket som det brukade ske flykt från riktiga banker innan insättningsgarantier implementerades – för att stoppa flykter – så tillhandahöll staten försäkringar till skuggbankssystemet.”
Stiglitz tar upp en intressant vinkel på slutet här, som inte belyses särskilt ofta, jag antar att Stiglitz kände igen Världsbankens och IMF´s metodik härvidlag… Skuggbankssystem per statliga försäkringar? För IMF backas ju upp av somliga skattebetalare, i deras odemokratiska ovetskap, emedan tillgångar i de maffia tornen medges till ägarna i ”skuggan”…”trust me”, så att säga.
”De som opponerar sig finansiell omstrukturering – konserveringsprocessen – för bankerna som har problem säger att om obligationsägarna inte beskyddas till fullo, så flyr bankens återstående kreditgivare – de som ger kortfristiga lån utan statlig garanti – om en omstrukturering verkar hägra”
Tja, det finns ju obligationsägare och obligationsägare. Somliga kanske flyr, men De Stora vinner nästan på varje premiss här, om deras avsikt i spelet till exempel är att konsolidera nivå av ägande för att skärpa deras tillbörliga makt på marknaden. Det är detta förhållande som måste synas och brytas upp, via anti-trust lagar.
”Om dessa kreditgivare är rationella, skulle de inse att de drar stora fördelar ifrån den större stabliliteten av bolaget som ges av konserveringsprocessen och skuld-till-kapital konversionen. Om de vore villiga att behålla sina medel i banken innan krisen, torde de vara villiga att göra så än mer efter processen. Och om regeringen inte har något förtroende för dessa förmodat super smarta finansiärer, skulle de kunna erbjuda en premium för det hela. Till slut skulle Bush och Obama administrationerna inte bara ha löst ut aktieägarna men även försett processen med garantier. Garantierna rensar effektivt argumentet för den generösa behandlingen av aktieägarna och långfristiga obligationsägare.”
”Under finansiell omstrukturering, är dessa två stora förlorare. Cheferna på bankerna blir av med jobbet, och blir olyckliga. Aktieägarna blir olyckliga de med, eftersom de har förlorat allt. Men det är den naturliga konsekvensen av att ta risk i kapitalism – den enda rättfärdiga premissen för något utöver normal avkasting – vilket de lyckades erhålla under boomen – är risken av en förlust.”
Vi kan konstatera att vi på många sett har samsyn på definitioner och logiska processer i denna specifika diskurs. Skillnaden i vår uppfattning ligger i att Stiglitz i denna härad är fokuserad på en helt teknisk och intentionsbefriad nivå av problematiken, och tar här ingen större hänsyn till transnationella spel, djup politik och vad insider världen egentligen består av, både till sinne och sentiment. Men Stiglitz har naturligtvis rätt att om man hade följt tradionellt amerikanskt Chapter 11 förfarande så hade prislappen för kalaset blivit långt mycket lägre för skattebetalarna. Det vi vill understryka, i den större bilden, är att ett stabilt och rättvist system som kallas ”fri marknad” måste se till att det är olönsamt för stora obligationsägare att parasitera och metastasera sig på en annars bräcklig marknad, och att de inte står beymdigade till att destablisera entiteter genom finansiell aggression och vadslagning. Terrorbalans är icke definitionen av en fri marknad.
Red
