För sju, åtta månader sedan arrangerade de stora NYC bankerna ett rally för dollarn, som gick från 74 till 89 på USDX. Nu har det sjunkit tillbaka till 79, vilket vi skrev att den skulle göra. Så när media menade, ”dollarn stiger!”, så skrev vi: ”nej, den angör en hägring”. Problemen i Grekland var kataklysmen för dollar rallyt, vilket orsakade euron att falla, och att man började köpa amerikanska skattkammarens värdepapper. Men Euron hämtade sig. För 11 veckor sedan talade vi om att Fed förmodligen skulle fortsätta med sina kvantitativa lättnader, och det programmet gick i praktiken igång för en månad sedan. Det håller borta en amerikansk systemkollaps för stunden. Men att förstöra världens reservvaluta skapar andra problem för resten av nationerna. Det syns i att världens centralbanker försöker försvaga sina valutor, eftersom dollarn faller i värde på grund av deras stimulanspaket och disney krediter. Tekniken för att göra ens valuta billigare är att man trycker upp nya antal av sin egen nationella valuta och köper dollar för dem. Med dessa dollar köper de sedan Amerikanska Säkerheter, alternativt spenderar dem. Processen ska göra deras valuta billigare i termer av dollarn. Ett annat ord för detta slag är ”intervention”.
Den dominerande attityden är att om en nation inte gör sin valuta billigare så kommer andra att göra det med sina, och det lämnar nationen med ofördelaktiga prognoser för handelsexport och prissättning. Detta är en gammal problematik som har pågått under en lång tid och USA har negligerat att göra något radikalt för att stabilisera läget. Och anledningarna är att man kan anfäkta inflationen, det gör det billigare att exportera till USA – och det skapar köpare av amerikanska obligationer och värdepapper (tick, tock, tick, tock….). Men taktiken har sin begränsade funktion, för nu är det så att många har börjat inse att den amerikanska skulden är så vidunderlig att många diversifierar i andra valutor, eller köper bas och råvaror, och i viss utsträckning investerar i ädelmetaller, som guld. Argumentet emot guld är att guld inte ger någon ränta på investeringen. Räntan på guldet är egentligen inflationen av valutan, eftersom det är relativt, inflationen ökar guldets relativa värde och köpkraft. Och valutorna lider av en eskalerande inflation. Notera att guldet har ökat med runt 20% i pris per annum sedan flera år. Således är argumentet ren rappakalja av ekonomer, som förmodligen borde ägna sig åt att häcka buskar. Men den primära anledningen till att man inte köper guld är att opinionsbildningen från De Stora är så kraftfull inom professionen, och för att den amerikanska regeringen trycker på alla andra därefter. Den senaste väldigt synliga interventionen på valutamarknaden var Japans försök att sänka sin yen, trots att detta stod i strid med överenskommelser med andra nationer. Deras manipulation av Forex 4 biljoner dollar stora marknad misslyckades samtidigt som andra möter ökningar av pengar och kredit ifrån Fed, i sina ansatser att smörja det amerikanska tågets slitna hjul. Jag talar ofta om det ”privata fed”, med betoning på ”privat”, eftersom aspekten har varit ett okänt fenomen för de flesta. Så då väcks frågan till oss, men vilka är de då? Ja, aktieägarlistan är ju inte direkt allmän egendom om man säger så, men ägarlistan gissar vi tämligen vilt på, så att säga, ser ut något så här:
$1. N M Rothschild, London och Frankfurt (57% tillsammans gissar vi på, rätt exakt dessutom), tecknades ursprungligen: London, Berlin
$2. Lazard, Paris
$3. Bank Of America, NY, Italien (hette vid installationen I.M. Seif Bank)
$4. Warburg Bankerna, Hamburg och Amsterdam –> sedan konsoliderat i M.M Warburg & Co, Zurich, Schweiz,
$5. Lehman Brothers, NY –> numera JP Morgan Chase
$6. Kuhn, Loeb Bank, NY –> M Shearson –> American Express
$7. Goldman Sachs, NY
$8. National Bank of Commerce NY/Morgan Guaranty Trust –> konsoliderat under J.P. Morgan Chase —Equitable Life — även Levi P Morton stod i denna andel ursprungligen
$9. Hanover Trust, NY (William och David Rockefeller & Chase National Bank NY var principiella aktiägare) –> konsoliderades med Chemical –> konsoliderades med JP Morgan Chase
De primära – operativa – knegarna heter Ben Bernanke, Donald L Kohn, Randall S. Kroszner, Fredric S. Mishkin och Alan Greenspan (rådgivare – av en högst dödlig sort). Och eftersom Fed är en privat entitet listas den i Dun & Bradford. Så denna privata entitet trycker medel och lånar ut dem mot ränta till den amerikanska staten, trots att Artikel 1, Sektion 8 i den Amerikanska Konstitutionen uttryckligen säger att bara kongressen har rätten att utfärda sin valuta och reglera dess värde.
Nog om detta för nu. Tillbaka till krigsfältet av skadade hjärtan. Vidare försök att kämpa emot en ny drös dollar runt 2.5 biljoner kommer inte ge något. Valutornas värderingar generellt kommer att öka i förhållande till dollarn. Det är på gränsen till mental lyteskomik att läsa i zombie-media hur kronan stärks, som om det hade med Sveriges handlanden att göra. Jaså, trycker Sverige så mycket dollars nu för tiden? Vilka charader, vilken fars! Alltså offrar man dollarn för att temporärt hålla uppe skenet. Då torde valuta devalveringar stå på tabellen, men med tanke på inter-relationerna kommer de knappast vara särskilt framgångsrika. Ryssland är ett undantag som inte har använt stimulanser för att sänka rubeln. Varje gång IMF försöker trycka ned guldet – som en gång tillhörde den noble Abraham Lincoln och hans folk – genom att dumpa det på marknaden, så rusar Ryssland fram och köper upp det. Smarta ryssar, men det gör elitens operativa bondfångare rasande. Runt 2/3 delar av deras ekonomiska förlust i tillväxt beror på torkan och bränderna, men med nära 500 miljarder dollar i utländsk växel, så har de inga problem med att suga upp guldet, vilket ställer reserverna runt 24 miljoner uns. Det är ett enkelt och smart sätt att dumpa dollar. Om och om igen hör vi hur centralbankerna kommer att försvara sina valutor för att hålla exporten vid liv. Man må undra när någon i Washington vågar yttra sig i frågan och påpeka att detta är en destruktiv policy för alla inblandade. Frihandel, globalisering, offshoring – att ta bort jobbben – är inte ett sätt att hålla en ekonomi igång. Egentligen är koncepten en stöld genom proxy ideologi, som de stora säljer, med enkelhet, för att ingen begriper det stora spelet, och var det hela är avsett att landa: OWO. Enkel utträkning; 8 miljoner jobb försvinner och timlönen går ifrån 30 dollar i timmen, till 14 dollar i timmen. Depression heter den ekvationen, för alla skulder som alla drog på sig går inte ned bara för att produktionen gör det och att lönerna marginaliseras. Enligt vilken logik skulle den göra det? Alla förpliktelser kvarstår, och ökar istället, eftersom gapet fyllls ut med än mer skulder, bildligt talat. Den brittiska merkantilismen har aldrig fungerat, förutom för de som gillar att förinta en valuta. Ett snabbt självförsvar från USA, om han leddes av en Abe Lincoln, skulle vara att snabbt slänga ut NAFTA, CAFTA och WTO. Dessa tre begrepp kan översättas som: new world order. Se på vad Kina har gjort till exempel. Yuanen har undervärderats med 40% och de bryr sig föga om saken. De sänker sin valuta vid behov och klagar sedan på dollarns och amerikanska Säkerheters minskade värde, som de har köpt upp som ett resultat av valutamanipuleringen. Detta skulle snabbt kunna korrigeras om man slutade upp med denna imbecilla fluktureringpolitik och körde med fasta index istället. Men då blir det trögt för eliten att stjälpa nationer och skörda resurser.
Eurozonen fick andhämtning på sex månader under fallet till 1.19 från 1.50 dollar, för att nu stabliseras vid 1.35. Euforin, särskilt i Tyskland, blir kortlivad. Men jeppar som Ingves sjöng omedelbart ”Euro Halleluljah” för ett par år frammåt, när drogeffekten på valutamarknaden kickade in. Dessa 15% som de har haft fördel av i valutaspelet är på väg bort, även om återstudsar lär ske under perioden, samtidigt som problemen i Grekland och fyra nationer till i trubbel blir svårare att dölja i hur svåra de egentligen är.
Vi har därför påpekat under denna period att detta spel avtecknas i guldets resa, som gick ifrån status av en kvasi-råvara till en monetär metall valuta som är fri från förpliktelser, i motsats till världens reservvaluta, som är överbelånad och drogas till döds.
Det är inte så att Fed överväger flera lättnader, de drog redan igång maskinparken tidigt och lät helt enkelt bli att tala om det i någon större utsträckning. Som det ser ut så upprepas metoden av England, och snart Europa, allt eftersom Euron söker stegra sig ända tills nästa debakel. Återigen, Japan påvisade att man inte löser dessa problem genom att slänga pengar på dem, men det finns ingen politisk styrka i detta läget för att göra det som egentligen krävs, vilket är att rena systemet från sina excesser. Men då man inte lär göra så, så fortsätter man att eskalera problemen, och ger sig självt en inbillad kaffepaus. Inte ens Schweiz Centralbank, som är stämplad med en Röd Skjöld, väljer att ”fatta problemet”. De fortsätter att söka sänka deras valuta, vilket inte åstadkom något särskilt, eftersom francs handlas för nära 0.98 dollar. Brasilien går i boom, men det är inte gott nog för dem, och manipulerar sin valuta till lägre nivåer om de kan. ECB uppenbaras i allt detta spel som ett stående skämt. De tar helt enkelt, nästan allt för uppenbart, marcherande order ifrån City Of London och New York. Ingen vill ha en stark valuta nu och det tekniska svaret på detta problem är att införa tariffer på varor och tjänster som exporteras till USA. Och de som flyr till ädelmetallerna under tiden är inte spekulanter, de går dit för en långsiktig investering. Eftersom ädelmetallshandeln inte baseras på spekulation, är det inte en fråga om en bubbla, utan om en korrigering efter den ekonomiska terrängen, och mångdubbling är den långa prognosen därvidlag, såvida inte något av revolutionär dignitet omdanar det finansiella systemet. Exponeringen av bubblor ligger inom obligationsmarknaden och säkerheter och aktiehandeln, eftersom den lever på manipulation och monetär expansion. Och när den rackaren smäller, så sitter de som överlever i ädelmetaller, bas och råvaror. Då blir uppsidan en cyklon på värderingen. Trenden är din vän, och det är just nu helt enkelt ett slag av heavy metal…
En taktisk övning som skulle kunna hämta in den accelerande hastigheten till ett stort svart hål i Basel är att de skuldsatta dronterna sätter sig ned med en multilateral devalvering, omvärdering och inställelse av betalningar för de som de facto är statsbankrutt. Inga mera lån för ett konkursbo. Sedan låter man Euro tjervonetsen avvecklas och nationernas egna valutor indexeras – om man vill ha den stablitet som centralbankerna sägs vara till för att upprätthålla till att börja med. Inget har varit så instabilt som detta centralbanksväsende, det är dock en imponerande anstränging att skapa ett så volatilt och uselt system. På sätt och vis kan man se det som att något liknande sker bakvägen genom inflation, vilket alla håller tyst om för inte väcka den björn som drönar. Men prislappen blir hög för en sådan förstulen metod att undvika sanningens skärpa. Inflation tar ned ond som god.
Problemet med att bara klandra någon särskild regering blir endimensionellt och reflekterar inte hela spelet. Det är de finansiella krafterna, som står över alla nationer, som sätter denna policy. Hur skall du kunna konsolidera nationerna i en ny världsordning utan en anledning som pressar? Och vilken anledning är detta? Just det.
Att citera beslutfattare i dessa aspekter blir därmed lite som att citera Grodan Kermit, det är inte fel naturligtvis, men då inkluderas inte Handen, som bara syns för de som vet var den sitter. Och som en del i denna planerade konsolideringsprocess så etablerade JP Morgan i 1985 tillsammans med franska Credit Lyonnais Bank ECUBA, European Currency Unit Banking Association, för att förbereda världen på en framtida förenad valuta, helt designad för manipulation och elitens kontroll. Den första produkten av denna process blev Euron, 1999. Målsättningen har varit att få ned antalet centralbanker i världen till 3 stycken: Federal Reserve, ECB och den Japanska Centralbanken. Vem sitter på toppen? Titta i listan vi publicerad över Feds ägare, det är som vanligt Rothschilds Dynastin som förkroppsligar agandan på det invididuella planet.
Bara för tio år sedan var det omöjligt att tala om CFR, Bilderberg, Rand, RIIA, Trilateral Commission, Hoover Institute, Komittéen, Egmont Institute, Tavistock Institute, Club Of Rome, och alla de andra strategiska tankesmedjorna (och de är riktigt många totalt sett). Men dessa salar för riddare, knektar, malajer – och Q – har funnits under en lång tid och har en lång enhetlig modus operandi, de är alla finansierade på ungefär samma vis, av samma krets naturligtvis, och söker till syvende och sist att etablera tankeformen och teknologin som medger etablerandet en ny teknokratiskt styrd världsordning. Nu har allt det där nästan blivit mainstream, dessa smedjor nämns i amerikansk friradio konstant. I en senare rapport så kommer jag presentera tankesmedjans historia i all korthet, för den är både logisk och intressant för den som vill analysera spelet. Problemet med denna härad är dock att många intresserade fastnar vid en konsekvens och dess utseende, snarare än dess orsak. Och dess orsak sitter icke vid dessa runda-bords-organisationer. ”Öh, Bilderberg styr världen!”. Nja…
Vill USA verkligen ta tjuren vid hornen? Enkelt, fimpa Fed, skaffa en egen valuta, och gå vidare. Men det har visat sig vara svårt, den enda på den sicilianska kullen som vågar yttra sig på det viset är kongressledamoten och republikanen Ron Paul, vilket normalt sett är en ohälsosam strategi för att hålla en karriär vid liv, men hans envetenhet har onekligen fört fram problemet till en stor del av det amerikanska publikum. Och eftersom Fed är så medgörliga beträffande budgetunderskotten, så är det ingen som vill ta fajten på sin kontorstid, allt regeringen behöver göra är att efterfråga Fed att köpa deras skulder och genom detta så skapar man pengar och kredit ur tomma luften, ex nihilo. Detta kallas för monetisering och driver ohämmat upp inflationen. På detta vis betalar staten för avtalade tjänster. Skatterna för det hela är på förhand extraherade från publikum, men de flesta är omedvetna om att dessa statliga medel alltid står i status som ”redan spenderade”. Socialsystemet, Medicare och alla lösenspel finansieras med samma sorts kretslopp.
Utrikes spelare köper bara 25% av den amerikanska skulden för tillfället. Gapet tas hand om av Fed, under förutsättningen att det slängs på skattebetalaren på det ena eller andra viset.
Dagen avporträtteras som en sorts stillastående, nästan magisk tid, när superstrukturen av systemen vacklar och rasar, men utan att det syns särskilt mycket uttåt sett. Den Amerikanska ekonomin går sidledes med assistansen av minst 2.5 färska biljoner dollar per år. Det kan teoretiskt sett hålla i ett par år, men förr eller senare blir inflationen en tjur med raseriet fokuserat på hyperinflation. Dessutom finns en steriliserad summa vid 1.5 biljoner dollar i valven som monetiseras när de lånas ut eller spenderas. Den dagen torde ligga nära nu. Och sedan när drogerna har gjort sitt, så återstår politisk, social och möjligen militär konflikt. Historien går på autopilot i dessa lägen, när problem av liknande magnitud dyker upp, riktar man folkets uppmärksamhet på krig. Historiskt var detta enkelt, men det blir trots allt knepigare med ett massmedvetande som allt mer förstår hur spelen spelas. Globalist strategen – och en geopolitisk mästare därtill – Zbigniew Brzezinski avlämnade en sorts Dr Strangelove uppvisning på en CFR konferens ganska nyligen i Kanada…där han säger att människan för första gången i historien är i färd med att bli politiskt uppvaknad, och därmed skapar problem för alla deras världsregeringsplaner. Han överdriver lite i sitt emotionella missmod, men processen pågår absolut, och den stannar inte, för det är inte evolutionens kompromisslösa recept. Jay Rockefeller beklagade sig i den amerikanska senaten över Internet och menade att man nog aldrig borde ha tillåtit Internet till att börja med…av säkerhetsskäl.
Under tiden så stiger Ni-vet-vad i ansiktet på alla dessa blädderläpps-experter med sina analyser som får pressen att skriva ”oväntat” på var och varannan nyhet, i dess vaka. Om historien är en fingervisare, vilket den alltid är, kan man räkna med att de kommer att ha fel fortsättningsvis med eftersom de konsekvent har haft så fel i det förflutna. Inte alla experter räknas till detta faktum, men den större massan av dem. Sedan finns det ett antal mycket skarpa analytiker givetvis, men de verkar lite mera i skymundan. Varför skulle de sitta på ett institut, när de tjänar bättre på att leva på sin kunskap, och ser bättre genom att sitta i verkligheten direkt?
Vi inser att våra ytterst ödmjuka blogginlägg upprepar sig självt ganska ofta, till innehåll och tema, men det finns en metod till galenskaperna. Många är inte insatta till att börja med i de mest basala begreppen av det vi täcker, så att vandra runt en cirkel flera gånger, gör att man kan gå i större och större versioner av cirkeln, allt eftersom bilden blir mer klar. Och att förtydliga den genom att se den ur olika vinklar med nya detaljer. För djup politik och finansiell business – som den egentligen fungerar – är knepigt stuff att avverka över en kopp kaffé för en student, och det finns en gräns för hur mycket man kan ta upp på en gång.
Nåväl. Eftersom det lär ta minst ett decennium att återbörda fastighetsmarknaden i USA så kommer många företag, individer, städer och stater att gå i putten dessförinnan. I tekniska termer ser scenariot ut så för den federala regeringen med. Under 1930 talet kunde fastigheter sjunka med 70 till 90 procent. Till och med livsdugliga verk, utrustning och kommersiella fastigheter kunde sjunka med 75 procent. Denna ”klassiker i repris” uppfattas inte av särskilt många ännu. Skillnaden i denna kollaps är att den utspelar sig inom en global matris av ett helt annat slag än den gången, och utsikterna är så mycket värre än då, redan på förhand. Globaloni kanske blir ett vedertaget uttryck en dag.