leewanta's observationer

Följande artikel är ännu en klarsynt analys av vår gode vän Dr Paul Craig Roberts i ämnet globaloni – sinnelaget när ekonomiska vanföreställningar och konceptuell marknads-hybris tar över elementär form och funktion. Roberts var Sekreterare i Amerikanska Skattkammaren under President Reagan´s första ämbetsperiod. Han har innehaft  ett otal akademiska positioner, inklusive William E. Simon Chair, Center for Strategic and International Studies, Georgetown University, och Senior Research Fellow, Hoover Institution, Stanford University. Han utmärktes med Legion Of Honor av Franska Presidenten Francois Mitterrand.

Av Paul Craig Roberts

Har ekonomer gjort sig själva irrelevanta? Om Ni tvivlar på saken, kasta ett öga på det senaste numret av tidningen, International Economy, en spilla endosserad av tidigare Federal Reserve chefer Paul Volcker och Alan Greenspan, av Jean-Claude Trichet, president i Europeiska Centralbanken, av förre statssekreteraren George Schultz, och av New York Times och Washington Post, både vilka deklarerar att magasinet ”ligger i framkanten”.

Huvudartikel i det senaste numret är “Den Stora Stimulans Debatten” [PDF] – Hjälper Obama regimens stimulanser ekonomin eller motarbetas den istället?

Princeton professor i ekonomi och New York Time kolumnisten Paul Krugman och Moody´s chefsekonom Mark Zandi representerar den Keynsianska andan som säger att regeringens underskottsfinansierade utgifter behövs för att lyfta ekonomin ur recession. Zandi deklarerar att tack vara fiskala stimulanser så har ”ekonomin gjort enorma framsteg sedan tidiga 2009” [PDF], en åsikt som delas av Presidentens Råd Av Ekonomiska Rådgivare och Kongressens Budgetutskott.

Den motsatta synen, associerad med Harvard ekonomiprofessor Robert Barro och med Europeiska ekonomer som Francesco Giavazzi och Marco Pagano – och ECB – är att budgetöverskott som nås med att skära i regeringens utgifter sporrar ekonomin genom att reducera förhållandet av skuld till BNP.

Detta är den ekonomiska skolan som kallas ”låt dem äta kakor”.

Barro sager att fiskala stimulanser inte har någon effekt, eftersom människor förväntar framtida skatteökningar implicerat av budgetunderskotten och ökar deras personliga besparingar för att motverka den adderade statsskulden. Giavazzi och Pagano resonerar att, då fiskala stimulanser inte expanderar ekonomin, så blir fiskal budgetåtstramning baserad på högre skatter och reducerade utgifter botemedlet för arbetslöshet.

Om man förbiser den verkliga världen och behovet av liv för uppehälle, riskerar man att bli helt försjunken i denna debatt.  Nåväl, i samma stund som man ser ut genom fönstret på världen, inser man att besparingar i Socialsystemet, Hälsosystemet Medicare/Medicaid, matkuponger, hus och boendebidrag när 15 miljoner Amerikaner har förlorat jobb, medicinsk betäckning, och hem medför en säker väg till död av svält, sjukdomar, och exponeringar – och inte minst förlusten av produktivitet som tidigare emanerade ur dessa 15 miljoner arbetare.  Även om vissa proponenter förnekar att det hela kan leda till social oro, är det mer rimliga antagandet att ”när folk förlorar allt, förlorar de hämningarna”

Krugmans Keynes baserade skola är lika verklighetsfrånvänd. Endera sida i ” Den Stora Stimulans Debatten” uppvisar minsta insikt i att problemet för USA är att en massiv andel av landets BNP – och jobben, inkomsterna och karriärerna som associeras med detta – har flyttat annorstädes, offshore, och givits bort till Kineser, Indier, och andra länder med absolut minimala löner. Under transitionen stiger profit på Wall Street, emedan prospekten för jobb för medelklassen har eliminerats.

Utlandsbaseringen av Amerikanska jobb lockades genom (1) Wall Streets drift för “högre avkastning för aktieägarna”, det vill säga, mer profit, och från (2) nollställda ekonomer, sådana som engageras i debatten över fiskala stimulanser, som vantolkade realiteten med att associera globalism med frihandel istället för dess antites – jakten på den lägsta faktorn av kostnad utrikes eller en absolut fördel, motsatsen till komparativ fördel, vilket är basen för frihandelsteori. Till och med Krugman, som har vissa meriter som en trade teoretiker, har fallit för den nukleära ekvationen av globalism genom frihandel.

Emedan ekonomer antar, helt inkorrekt, efter den senaste trade teorin av Ralph Gomory och William Baumol, att frihandel alltid är ömsesidigt fördelaktig, så har de misslyckats med att examinera de förödande skadliga effekter som vi ser i kölvattnet av offshoring. De mer uppmärksamma av anlytikerna döms ut som ”protektionister”.

Orsaken till att fiskala stimulanser inte kan rädda den Amerikanska ekonomin har inget att göra med skillnaden mellan Barro och Krugman. Det har allt att göra med det faktum att en stor procentsats av hög produktivitet, värde-adderade jobb och medelklassens inkomster och karriärer som lever därav har givits bort till utrikes intressen. Vad som en gång var Amerikansk BNP är nu Kinesisk, Indisk eller något annat lands BNP.

När jobben har skeppats utomlands, så kan inte fiskala stimulanser kalla tillbaka arbetare till riktiga jobb för att möta en ökande efterfrågan från konsumenter. I denna aspekt så ger den fiskala stimulansen mest effekt för anställningar i Kina Och Indien.

“Låt dem äta kakor skolan” missar likaledes poängen. När investeringar, forskning, utveckling med mera har flyttats offshore, driver nedskärningar på ersättningar blott den inhemska befolkningen ned i jorden. Amerikaner kan inte betala av deras belåningar, bilkostnader, undervisningsavgifter, basräkningar, eller någon räkning alls för den delen, baserat på Kinesiska och Indiska löneskalor. Därför har Amerikanarna prisats ut ur arbetsmarknaden och blir istället beroenden inom den federala budgeten. ”Fiskal konsolidering” betyder att man avskriver en stor summa människor.

Under Den Stora Depressionen så var många förvärvsarbetare nya medlemmar av arbetskraften som kom från familjefarmar, där många föräldrar och fäder fortfarande kunde förse sig själva. När arbeten i city försvann, kunde många återvända till farmen.

Idag är jordbruk i händerna på den industriella jordbruksnäringen. Det finns inga bruk som de arbetslösa kan gå till.

“Låt dem äta kakor skolan” nämner aldrig den enda poäng som står i deras favör. USA, med all sin uppblåsta makt och betydelse, låter bero på US dollarn som reserv valuta. Det är denna roll i dollarn som låter Amerika att betala för sina importer i sin egen valuta.

För ett land vars handel är så obalanserad som Amerikas, så är detta privilegium vad som håller landet flytande.

Hoten till dollarns position är budget och handelsunderskotten tillsammans med all medföljande monetisering. Underskotten är så stora och har ackumulerat under en så lång tid att prospektet att återbörda dem har avdunstat. Som jag har påpekat under att antal år, USA är så beroende på att dollarn är reserv valuta att det måste vara en huvudsaklig prioritet att bevara den rollen.

Annars blir USA, en import beroende nation, ställd på huvudet, oförmögen att betala för övermått av import över dess export.

“Fiskal konsolidering”, den nya termen för budgetåtstramning, skulle kanske kunna rädda dollarn. Men såvida man inte har svält, hemlöshet, social revolt som mål måste åtstramningen slå på den militära budgeten.

Amerika har inte råd med sina multi-biljon dollar krig som bara berikar de privata oligarker som finansierar dem och de som är investerade i vapenindustrin. USA har inte råd med den neokonservativa vanföreställningen om en amerikanskt ledd världs-hegemoni och ett erövrat Mellanöstern öppet för Israelisk kolonnisering.

Är någon förvånad att inte en enda proponent av “låt dem äta kakor skolan” nämner möjligheten att skära ned utgifter för försvar och militarism? Berättiganden, trots att de är finansierade av öronmärkta skatter och har befunnits i överskott sedan Reagan administrationen, är alltid vad ekonomerna lägger på giljotinen.

Var står de två skolorna beträffande inflation och deflation? Vi behöver inte oroa oss. En av Amerikas eminenta ekonomer, Martin Feldstein, säger: : ”de goda nyheterna…är att investerare icke torde bekymra sig om endera”. Hans förklaring står som symbol för likgiltigheten bland Amerikanska ekonomer.

Feldstein säger att det inte kan bli inflation på grund av den höga takten av arbetslöshet och den låga kursen av kapacitetsutnyttjande. Således, ”det finns lite uppåt stigande tryck på löner och priser i Förenta Staterna”. Vidare, ”den senare resningen i värdet av dollarn relativ till euron och det Brittiska pundet hjälper till med att reducera importkostnaderna”.

Och vad gäller deflation, finns ingen risk heller. De stora underskotten motverkar deflation, ”så de goda nyheterna är att möjligheten av en betydande inflation eller deflation de närmaste åren är låg på listan av ekonomiska risker som möter den Amerikanska ekonomin och finansiella investerare”

Vad vi har framför oss här är en omedveten profession av ekonomi. Det kan tillstås någon initial period av deflation när aktier och huspriser förfaller med ekonomin, vilken är på väg ned och inte upp. Deflationen blir säkerligen kortlivad, eftersom när regeringens underskott tilltar med den fallande ekonomin, blir prospektet att finansiera ett årligt underskott på 2 biljoner dollar vaporiserat när individuella placerare har fullbordat sin flykt från aktiemarknaden till ”säkra” statsobligationer, och när kriserna i Grekland, Spanien och Irland har drivit investerare ut ur Euron till dollarn, och när bankernas reserver som skapades av lösen- och bidragsspelet har förtärts i att köpa Säkerheter.

Vad ska då finansiera underskottet? Leta inte efter ett svar från endera sida av Den Stora Stimulans Debatten. De är nollställda – trots att svaret är uppenbart.

Federal Reserve kommer att monetisera den federala regeringens underskott. Resultatet blir hög inflation, möjligen hyper-inflation och hög arbetslöshet i samma andetag.

“Tänk-ej” etablissemanget inom ekonomi har ingen policy rekommendation inför ett ekonomiskt Armageddon, under antagandet att de ens är kapabla att förstå läget.

Ekonomer som har spenderat sina karriärer på att rationalisera “globalism” som något som är bra för Amerika tycks inte vilja se den fullständiga katastrof de har dekorerat.

Är det förväntade kriget emot Iran avvärjt? Man skulle nästan kunna tro det när man ser att fyra amerikanska banker har annonserat etablering av sin verksamhet inom Iran. Följer man den sortens pengar låter det som att planen till nytt krig i området för tillfället är uppskjutet eller temporärt avlagt. Vidare antyder det att man ser en ny möjlighet beträffande oljan i Iran till vilken dessa banker ska kanalisera affärerna. Vi låter det dock hänga som en teori tills mer observationer i ämnet kan skådas. Under tiden kan vi konstatera att sommaren har varit fullspäckad med genomskinliga agentur provokationer. En ny muslimsk moské propagerades vid ground zero, koraner som skulle brännas offentligt, minareter som förbjuds i Schweiz, anti-semitism, burkaförbud och så vidare. I våra trend rapporter sade vi att detta scenario skulle expandera fram till 2012 och trenden håller således i sig. Syftet från dirigenterna är naturligtvis att manipulera opinionsbildningen till spänningar så att publikum finner en emotionell rational i ett eventuellt stort krig i mellanöstern, ett slutligt vi-mot-dom scenario.

I ett futilt försök att hålla det ekonomiska och finansiella systemet vid liv så är QE2 [kvantitativa lättnader, fas 2] under uppsegling. Det påbörjades i tidiga Juni när amerikanska banker ändrade reglerna för lån. Insatserna över de senaste månaderna har mötts av moderata framgångar. Bankerna hade kapat utlåning med 25% över de senaste 16 månaderna till små och mellanstora företag. Processen uppvisade en nedgång av ekonomin samt en arbetslöshet på nivåer som inte har setts i USA sedan 1930 talet. Mot bakgrund av den dystra utvecklingen såg beslutsfattare hos Federal Reserve att ett nytt stimulanspaket behövdes – QE2.  Vi såg marshall i de finansiella och ekonomiska krafterna och det avslöjande tecknet av en aktiemarknad som rörde sig uppåt utan anledning. Fenomenen skrev QE2 i skyn.

Interventioner av detta slag uppvisar en drogliknande effekt på kort sikt men på lång sikt urholkas riktiga solida investeringar, den sortens investeringar som skapar jobb inom ekvationen ”tillgång och efterfrågan” med profit baserat på detsamma – och som därför inte reflekterar det finansiella systemet. När man reflekterar det finansiella systemet av idag hamnar man i en Dali eller Picasso tavla, där form och funktion har kollapsat i proportionsbefriad fantasmagori. Merparten av Amerikanarna lever i föreställningen att landet baseras på kapitalism och en fri marknad. Fel. Det är en manipulerad och korrupt marknad och är därför inte fri. Den policy som pådyvlas av fläskläpparna är en anti-tes till en fri marknad, inte bara därför att man ägnar sig åt intervention av vad som annars var tänkt att fungera som en naturlig process, men lika mycket för att handlingarna föds ur ständigt nya skulder som skapas ur tomma intet – och ingen produktion eller uppbackning stödjer den expanderande kreditgivningen – skuld som läggs på samhällets och real ekonomins axlar. Vad som sker är att finansen som ägnar sig åt att finansiera stater på obligationsmarknaden stjäl eller ges (beroende på hur man läser det) de resurser de som ägnar sig åt realekonomin producerar och ska hålla det monetära ekosystemet i rullning. Det är inte bara den enskilde förvärvsarbetaren som får betala för soppan: även företagen som faktiskt producerar något i verkligheten blir skjutna i ryggen. Detta kunde undvikas i betydande mån om den amerikanska staten inte lånade medel av främmande händer utan skapade sin egen kredit och valuta – vilket är barnsligt enkelt att göra.

Interventioner kan förvisso vara lämpliga i andra sammanhang om det sociala kontraktet är utformat på ett motsvarande vis, så kommentaren här handlar inte om vad som är rätt och fel ur en ideologisk synvinkel, utan vad som faktiskt är överenskommelsen och vad som faktiskt är konsekvensen i den specifika kontexten.

Under tiden fortsätter Amerikansk och Europeisk media att kanalisera marknadens själv bedrägerier på de vekaste grunder. En statistiskt meningslös ökning i Augusti inom den amerikanska privata sektorn ”underlättade recessions oro” rapporterade Bloomberg den 3:e September. Tillökningar inom den privata sektorn noterade 27,000 fler än prognosen kring 40.000.

Vi ser detta tutande som blott statistiskt oljud. The Bureau of Labor Statistics’ 95 procentiga förtroende intervall i att rapportera månatliga förändringar är +/- 129 000 jobb. Trots detta: ”aktier steg över världen” som ett resultat av statistiskt meningslös statistisk. Den veka rapporten ”skickade aktier till deras bästa ”pre-labour day” vecka på två decennier (MarketWatch).

” De värsta farhågorna slog inte igenom” deklarerade Stephan Stanley, chefsekonom på Pierpont Securities. ”Talet om dubbel-dipp var förmodligen missriktat” sade Maury Harris, chefsekonom på UBS Securities.

Detta är starka slutsatser att dra på helt ointressant statistisk, men dessa krängare är av den sorten som gör vad som helst för att undvika sanningen och verkligheten. Lite som med politiker.

Om man ser bakom rubrikerna på BLS Augusti rapporter, ses en helt obekväm bild. Totala summan av icke-farmare jobb föll med 54,000 från föregående månad beroende på en nedgång om 121,000 jobb inom stat och federala census arbetare, trafikräknare.

Dessutom krävs det det dubbla av de rapporterade 67,000 jobben inom privat sektor bara för att hålla jämna steg med tillökningen av arbetsstyrkans total.

Trots rubrikernas emfas på jobb ökningar steg den mest rapporterade stapeln av arbetsmarknaden – U.3 – till 9.6 procent. Vem som nu är intresserad av en stapel som är helt missvisande och bara tjänar syftet att maskera en sanning. Stapeln som tar hänsyn till arbetare som har gett upp att leta jobb – U.6 – steg till 16.7 procent. Om vi ser till lite bättre analytiker, som t ex John Williams på shadowstats.com, vars analys inkluderar alla som de facto står utan arbete och samtidigt är arbetsföra hamnar siffran på 22%. I DI står det alltid 9.6% i de braskande propaganda klippen. Det betyder att 34,1 miljoner amerikaner står utan arbete samtidigt som vi kan se att 40 miljoner amerikaner är registrerade för matkuponger. Om var åttonde person lever på matkuponger, hur kan scenariot vara något annat än recession-till-depression?

Detta är tunga siffror. Men i Nirvana Imbecill så heter det ”recessions-oron har lättat…” baserat på en meningslös ökning av jobb, som dessutom kommer av kvantitativa lättnader, inte av den marknadsbaserade realekonomin. För var låg dessa nya jobb? 28.000 av jobben låg inom hälsovården och 12.000 av jobben inom socialhjälpen. Hälften av jobben fanns alltså inom hälsovård och omsorg. Sedan var det 10.000 jobb som tidigare hade befunnit sig på strejk som åter befanns i arbete. Bartenders och serveringspersonal adderade 12.000 jobb. Under samma period förlorade produktion och tillverkning 27,000 jobb i Augusti.

Är det inte fantastiskt att 12,000 jobb för serveringspersonal, 10 000 personer som slutar strejka och 40.000 jobb för ambulerande hälsotjänster och lite socialhjälp därtill kan få hela världens börser att stiga? Every day is happy day.

Mycket av finansieringen som nu skapas av Fed används för att finansiera skulder hos Skattkammaren och myndigheterna, vilket bara skapar mer skulder. I samma process så avbefolkas den övriga terrängen av låntagare till effekten av högre räntor och banker som blir kringskurna i möjligheterna att låna ut. För tillfället pågår en flykt till Amerikanska Säkerheter, en spasm som baseras på en gammal perception av amerikansk stabilitet och kvalité. Men föreställningen att regeringen – valutan – inte kan gå i praktisk konkurs är en vanföreställning. Sedeslösheten kommer att kräva sin avkastning. Då ser man två saker: minskad köpkraft samt att de amerikanska säkerheterna oundvikligen lever i en bubbla. Vad händer då om bubblan som heter Säkerheter spricker? För säkerheter och obligationsmarknaden är nästa bubbla att spricka.

För tillfället är den amerikanska regeringen skuldsatt vid ungefär 100% av BNP, med ett årligt fiskalt underskott på omkring 10% av BNP och det finns ingen ände i sikte i den stegrande skuld trappan. Som vi har påpekat många gånger tidigare ägnar sig Federal Reserve åt att förvärva Säkerheter för att finansiera massiva diskrepanser, både direkt via QE (quantitative easing, kvantitativa lättnader) program och indirekt genom TBTF banker (Fed kumpanerna/ägarna på Wall Street, ”too-big-to-fail” banker”). Fed tillfredsställer ett par mål med taktiken: ett, stödja regeringen i sina ansatser att vidmakthålla aggregat på efterfrågan samt två, upprätthålla värden på tillgångarna, och genom övningen stävja deflation och dess medföljande erosion. För en tid.

Fed har tidigare officiellt gett uttryck för idéen att oavsett vilken väg man tar – ökning av aggregerad efterfrågan eller ökningar i aggregerade tillgångars värden – så leder båda till samma sak: en återhämtning i ekonomin. Nu får vi på ett stumt vis höra sanningen – vilket de naturligtvis insåg hela tiden – att återhämtningen inte kommer till stånd. För vad som avslöjas ibland allt prat om att undvika en ”dubbel-dipp” recession är att man aldrig tog sig ur den första dippen till att börja med. Oavsett alla stimulanser, oavsett monopol likviditetens fönster över de två senaste åren så förblir kvarstående faktum där ändå: den amerikanska ekonomin har varit och är fortfarande på väg ned. Både regeringen och Fed har fixerats till att använda exakt samma trick för att puffa upp ekonomin; stimulanser från den ena handen, likviditetsinjektioner med den andra. En sak man definitivt har säkerställt med taktiken är att man har underminerat den amerikanska statens Säkerheter. Politiken har tvinnat upp Säkerheter som en taggtråd och är bokstavligt talat det primära element som håller ihop den amerikanska ekonomin just nu.

Således, Säkerheter av dessa slag blir de nya Giftiga Tillgångarna. Alla vet vid det här laget att de är övervärderade, alla vet att deras avkastning är absurd, men trots detta så går man vid sidan av sanningen, lite som om det vore en tickande bomb som utlöstes om sade hur det ligger till. Denna bomb förintar allt utom den sista brickan vid detonation – den sista brickan faller alltid tillbaka till den första spelaren, vilket alltid är den största spelaren. Alltså: en detonation är till förödelse för de flesta ägare förutom för världens storägare av obligationer, som istället köper upp resten av sfären för en billig penning och konsoliderar återigen sin makt. Rothschild sade ju: ”när det flyter blod på gatan är det köpläge”. Det är anledningen till att obligationsägarna välvilligt finansierar stater intill deras död. Och när de dör kan de säga…ja lösningen är ju eftersom vi alla sitter i samma båt att slå ihop nationerna….en global bank och en global regulator, det löser problemen! Eftersom den tilltalade alltid är inkompetent och troligtvis borde leva inlåst i en garderob så tror han att rådet är välvilligt eller genuint. Ingalunda, storfinansen lever på destablisering och polarisering och om den någonsin upphör är de hotade och måste således etablera en världsstat under deras veto för att säkerställa storheten i den privata oligarkin. Annars riskerar de att gå under, liksom det tidiga Lombard systemet, det är pyramidspelets natur. Och de blodlösa blädderläppar som springer deras ärenden, oftast omedvetet, kallas för politiker. De hatar egentligen politiker och lösningen på det problemet som de ser det är en total superstat efter deras design. Eftersom de tycker att politiker är menlösa slembollar så anlitar de agenter, akademiker och verkställande direktörer att sköta opinionsbildningen på det planet, via otals institut och tankesmedjor. En sann storägare i topp-finansen syns sällan, ej heller går de att lista ut dem med deras eget tal, de är alldeles för visa och medvetna för att avslöja spelets kärna. Rockefeller är ett undantag, han talar ofta för mycket, men den dynastin tillhör inte den högsta toppen, de ligger på den andra nivån av det stora tornet. Familjen Bush ligger på den tredje nivån t ex.

Med scenen om en övertankad marknad av Säkerheter i åtanke kan man se följande scenario  till hyperinflation: En dag – när ingenting särskilt händer på marknaderna, men med nervositet som har tagit över som en låggradig feber – så blir det en plötslig knuff på basvarorna: en märkbar men liten resning på priset av en basvara som t ex olja noteras. Det ruskar om återbäringen från Skattkammaren när förvaltningschefer reducerar deras allokeringar i Skattkammaren och går in i pressade basvaror, för hämta in profit. Nåja, det är väl kanske inte så mycket handpåläggning av chefer som programmerad trading. De kommer att sälja Säkerheter eftersom det har blivit deras principiella tillgång att sälja av. Det blir inte volymen som kränker Bernanke och hans drönare på Fed, det är en fråga om timing, för det lär sannolikt ske precis innan en större auktion av Skattkammarens Säkerheter, in en ansats att stävja marknadens utförsäljning och vidmakthålla låg avkastning – de vill ha låg avkastning för att motverka deflationskraften – samtidigt som Säkerheterna finansieras så billigt som möjligt. Med nuvarande fas av QE-lite så har man redan satt ribba för att Fed direkt börjar köpa Säkerheter vid rörelsen. Oj, världen dog inte! Lättja och vantolkning föranleder Fed att tro att spelet är säkert och går vidare med manipuleringarna. Men när Fed köper på detta vis så kommer det bara att uppmuntra förvaltningschefer att dumpa än mer Säkerheter till Feds öppna armar. I detta stadie sker inte försäljningen genom fruktan, inte till att börja med. Man kan tippa på att de första femton minuterna av detta skeende så sker försäljningen i god ordning där många tror att de kan köpa tillbaka Säkerheter lite senare för en billigare penning. När detta börja sjunka in tolkar Fed det som att det är panikförsäljning på gång. Fed är redan varse obligationsmarknadens oro att det finns en bubbla inom Skattkammarens Säkerheter. Vad gör Fed då? Då öppnar Fed likviditetsfönster och köper upp varje Säkerhet i sikte, så att man precis vidmakthåller tillgångarnas värden och lugnar marknaden.  TBTF bankerna som ser löpet adderar till paniken genom att handla i deras bästa intressen. De blir de första att kliva av tåget Säkerheter och det blir den blödande eggen av vågen.

Då sparkar panik fasen igång: förvaltningschefer som ser Feds massiva uppköp av Säkerheter och att Amerikanska Zombie Banker dumpar sina likaledes, allt inom ett par dagar av en storskalig auktion, dumpar sina Säkerheter en masse. Läget gör det svårare att förneka hur vådlig USAs ekonomi egentligen är i verkligheten, hur fantasifullt fantastiskt skuldsatt regeringen är…och de börjar tänka hur Amerikanska Säkerheter faktiskt liknar den Grekisk skulden. De må vara kortsiktiga och reaktionära men deras dumhet har en gräns, de vet om att det pågår en bubbla inom obligationer och säkerheter som håller skeppet någorlunda flytande. Många människor, inklusive undertecknad, tror att Fed, Skattkammaren och Amerikanska Zombiebanker står i en triangulär maskopi med varandra, där man handlar på smygvägar och således skapar monetisering: Skattkammaren emitterar skuld för att finansiera fiskala utgifter, TBTF bankerna köper dem, med pengar som de får av Fed.  Det spelar knappt någon roll om det är sant eller inte för detta är den vida perceptionen om vad de håller på med. I en panik så är den vitt spridda perceptionen ens trading strategi. Så när Fed börjar köpa Säkerheter in hysterisis för att proppa upp deras priser beslutar förvaltningschefer att ”det är dags att hoppa tåg – nu”. Så notera att i detta scenario att det inte är Kina eller Japan som plötsligt beslutar sig för att fly Säkerheterna, de blir istället de nationerna som står där med den unkna shopping-kassen. Så förstulet. Allt pekar då på att det är amerikanska och kanske europeiska (beroende på tidpunkten) förvaltningschefer som hoppar av först. Större delen av scenariot kan gott och väl spela ut sig inom en timma, men jämfört med tidigare studsar finns det härefter ingen tillbakaväg.  Notera även att Säkerheter kommer att behålla sin avkastning i ansiktet på panikförsäljningen, åtminstone till att börja med. Varför? Därför att Fed, besluten att upprätthålla prisstabilitet, kommer att motarbeta avkastningen från att divergera – vilket precis är anledningen att många beslutar sig för att kasta i handduken. Bernankes manipulering att ”lugna marknaderna” medför den motsatta effekten där man ser att det är allt för tilltalande att sälja. Vi har sagt det förr och vi säger det igen: det finns ingen som feltolkar verkligheten på marknaden lika illa som en centralbankschef, i synnerhet inte om det är en privat centralbank, för deras ägare VILL att man ”feltolkar” läget. Detta är spelet.

Så var tar man vägen med sina pengar då? Förutom placeringar i guld och silver så går en hel del till basvaror. I slutet av denna dag i scenariot så kommer basvaror av alla slag, metaller, olja, matvaror stiga mot månen. Denna gång beror det inte på att medborgarna har tappat förtroendet för dollarn (det kommer oundvikligen ändå att hända), det händer för att om inte Amerikanska Säkerheter inte är en säker hamn, var ska då alla dessa förvaltningschefer stoppa sina slantar? I kuddar? I euron? Ja, hur vore det med lite europeisk zloty? Nej, man flyr till basvaror och ädla metaller, och kloka amerikaner gör bäst i att redan gå dit. Och när basvaror börjar anta formen av en ballong så får amerikanarna sin första smak av hyperinflation. För vad händer när med valutan om basvaror gör en raket? Den kollapsar och tar alla pappersbaserade spel med sig, även många kapitalvaror kollapsar i en hyperinflation.  Det går inte att sälja en Rolex-klocka till sitt relativa värde i en hyperinflation, den har då blivit junk med.

Historien är inte alltid en lektion. Det finns mycket ur historien – helt avgörande i sin natur – som av olika anledningar inte har fastnat på samtidens näthinna.  Med tanke på vad vi ser framför oss i dagens värld så är det viktigt nu att förändra synen beträffande vissa saker och till hjälp i detta kan vi se till tidens röda trådar. Utveckling är en ständig process av korrigeringar men det finns allt som oftast en röd tråd i mitten av det hela.

Ett vansinne har emanerat ifrån världens storfinans vilket allt fler börjar inse på olika vis eftersom bankväsendet är i tillstånd av kollaps. Frågan är: är detta en existentiell nyhet? Egentligen inte. Låt oss ta hjälp här av Antony Cyril Sutton (Februari  14, 1925 – Juni 17, 2002) som var en Brittisk ekonom, historiker, och författare. Hans böcker beträffande finans och Wall Street i synnerhet, är viktiga referenser för att avbilda trender i dagens realiteter.

I hans böcker så redogör Sutton med akademisk skärpa hur Wall Street var engagerade i att finansiera såväl den bolsjevikiska revolutionen som Hitlers uppgång.  I dagens värld av terrorism  talas det mer om terrorister än vem som finansierar den.  Det är att missa fundamenta. Vår största kritik av Suttons böcker är att den enbart fokuserar på Wall Street och utelämnar City Of London, vilka inte kan separeras, då de delar samma andemening, samma intentioner, samma agenda, på den högsta nivån.  Och där har snarare Rösten från City varit strategiskt ledande medan Wall Street blev den ledande armen för operativ verksamhet.  Låt oss tillägga att City Of London är ett oberoende traktat, en korporation, det är viktigt att komma ihåg när man analyserar storfinansens rational. Området på 677 hektar är en irreguljär rektangel som bebos av 4000 innevånare,  mitt i hjärtat av det ’större London’ som bebos av en halv miljon innevånare.  Kronan (”The Crown”) är en kommitté av tolv till fjorton män som styr det oberoende traktatet som kallas för City.  City står inte under monarken eller det brittiska parlamentet, precis som Vatikanen i Rom är det sin egen entitet.  Monarken i  City kallas för Lord Mayor.  När Drottningen gör besök i City kan man utläsa förhållandet i den officiella proceduren.  Drottningen möts av Lord Mayor vid Temple Bar, den symboliska porten till City. Hon bugar och ber om tillträde till området.  Lord Mayor är iklädd kungligt träde medans Drottningen och hennes följe ser mer ut som klädda i diskreta service uniformer. Lord Mayor leder in Drottningen på området.

”I care not what puppet is placed on the throne of England to rule the Empire, … The man that controls Britain’s money supply controls the British Empire. And I control the money supply.” – Baron Nathan Mayer Rothschild

Och det var dessa herrar i City som såg till att Federal Reserve Act etablerades 1913 i USA, en oberoende centralbank, Federal Reserve, och banker med säte i City återfinns givetvis på ägarlistan av det amerikanska Federal Reserve.

Hur kan man då stärka propositionen att storfinans emellanåt ägnar sig åt att finansiera subversiv verksamhet? Låt oss titta på dokumentation ur Sutton´s böcker:

“Dear Mr. President:

I am in sympathy with the Soviet form of government as that best suited for the Russian people…”

Brev till President Woodrow Wilson (Oktober 17, 1918) från William Lawrence Saunders, styrelsordförande, Ingersoll-Rand Corp.; direktör, American International Corp.; och vice ordförande, Federal Reserve Bank of New York

När Boris Jeltsin kom till makten uttryckte han sin bedrövelse over att hela banken var dränkt av obligationer till City Of London.  Hur ironiskt är det inte att finansiärerna satte upp en polaritet i världen via en medveten agenda?

Vad vi erinras om i Sutton´s observationer är att vi måste förbättra förståelsen i hur finans inte får separeras från subversiva intentioner, då historien visar att den högsta finansen inte bryr sig om etik, för om de kan göra sig en hacka finansierar de – historiskt sett – vad som helst. Och detta måste man via internationell lag och ordning söka kväsa. Det ska vara illegalt att finansiera terrorism på samma vis terrorism i sig är olagligt. Sutton påminner oss om att det är hög tid att bryta upp obligationsmarknaden och befria länderna från finansiella oligarker. Ett land kan lika gärna trycka upp sina egna papper och skulder, ty historien och samtiden visar att dessa privata bankir-plutokrater icke är tillförlitliga och ej heller upprätthåller ett stabilt system, utan ett spekulativt system.  Priset för denna spekulativa verksamhet kommer att penetrera världen de närmaste åren, ja kanske över ett decennium. Men det är viktigt att maskineriet inte bara pådyvlas en global regulator för det är enkelt att räkna ut vem som de facto tar över spelet under rådande systematik.  Av säkerhetsskäl är det bättre att instifta nya internationella konventioner som nationerna kommer överens om att akta och förvalta.

”So you see… the world is governed by very different personages from what is imagined by those who are not behind the scenes” Benjamin Disreali, (Coningsby, The Century Co., N.Y., 1907, p. 233).

• Wall Street and the Bolshevik Revolution (1974, 1999) (Online version)
• Wall Street and the Rise of Hitler (1976, 1999) (Online version)
• Wall Street and FDR (1976, 1999) (Online version)

Vi tackar Catherine Austin Fitts för att ha emottagit följande artikel till att publicera på denna blogg. Mrs Fitts har tidigare verkat som VD och styrelsemedlem i investmentbanken Dillon, Read & Co, som kommissionär i  United States Department of Housing and Urban Development under den första George HW Bush administrationen, och har även haft uppdrag som President i Hamilton Securities Group, Inc., en investmentbank och finansiell mjukvaru-utvecklare. Idag är hon President av Solari Inc samt handhavande medlem i Solari Investment Advisory Services Inc.

Under sin karriär har Mrs Fitts gjort ett antal alarmerande observationer, som hon nu delar med sig vad gäller en transnationell subversiv finansiell agenda, om vilken denna blogg har talat ända sedan den etablerades. Genom hennes ihärdiga verksamhet, kvicka sinne och lojala hjärta, har hon via olika medier gjort tusentals människor mer medvetna om den totalitära och förödande sidan av ”one world order” agendan, som emanerar ifrån diktat inom den högsta  internationella finansvärlden.

Finansiell Coup d’Etat

Till hösten 2001 medverkade jag i en privat investerings-konferens i London för att dela med mig av en rapport,  The Myth of the Rule of Law or How the Money Works: The Destruction of Hamilton Securities Group.

Denna presentation dokumenterade min upplevelse med ett Washington-Wall Street partnerskap som bestod av:

• En orkestrerad bedräglig fastighets- och skuld bubbla
• Illegal transferering av enorma summor kapital ut ur USA
• Ett nyttjande under banderollen ”privatisering” som en form av pirat-verksamhet – ett förmak för att flytta statliga tillgångar till privata investerare långt under marknadspris, för att sedan växla över skuldbördor och förpliktelser tillbaka till staten utan kostnad för den privata innehavaren.

Andra presentatörer vid konferensen inkluderade framstående journalister som täckte ämnet av privatisering i Östra Europa och Ryssland. Under blicken av Brittiska förfäder hängande på porträtt, lyssnade vi till berättelse efter berättelse om en global privatisering genom 1990-talet på den Amerikanska kontinenten, i Europa och Asien.

Sakta, allt eftersom bitarna fogades samma, delade vi en fruktansvärd uppenbarelse: banker, korporationer och investmentbolag som agerade genom varje region var styrda av exakt samma spelare. Det var en relativt liten grupp som återkom om och om igen i Ryssland, Östra Europa, och Asien, under täckmanteln av samma välkända redovisningsfirmor och juristbolag.

Magnituden av vad som spelade ut sig var överväldigande. Under 1990-talet hade miljoner människor i Ryssland vaknat upp och funnit att deras bankbesparingar och pensionsfonder hade försvunnit, utplånat av en fallande valuta eller stulna av gangsters som tvättade pengar  åt New York Fed´s medlemsbanker för att återinvestera dem, för att göda skuld bubblan.

Rapporter av politiker, regeringsfolk, akademiker, och intelligentia tjänstgjorde för svindleriet samtidigt som optioner genom stöld övertygade många. En jurist i Ryssland, som levde utan elektricitet och bedrev plantage för att undvika svält citerades: ”vi håller på att avmoderniseras.”

Många år tidigare, lyssnade jag på tre kvinnliga bönder som beskrev ”War On Drugs” i deras respektive länder; Colombia, Peru och Bolivia. Jag frågade dem, ”Efter att de har släpat Er i läger, vem får landet och till vilket pris?” Min fråga öppnade en magisk dörr. De lamenterade över hur den verkliga ekonomin arbetade åt War On Drugs, inklusive stölden av land och kontrakt åt regeringen för bygga husering åt folket som var malplacerade.

Vid ett tillfälle, misstänksamma över hur jag förstod hur spelet fungerar frågade en av kvinnorna: ”Du säger att Du aldrig har varit i våra länder men ändå förstår du exakt hur pengarna arbetar här. Hur kommer det sig?” Jag svarade att jag hade tjänat som Sekreterare vid HUD I USA där jag övervakade miljarder av regeringens investeringar i Amerikanska kommuner. Uppenbarligen fungerade det på samma vis i deras länder som det nu fungerade i vårt.

Senare fann jag att kontraktsinnehavaren som ledde War on Drugs strategin för Amerikanskt stöd till Peru, Colombia och Bolivia var samma kontraktsinnehavare som var befäl för kunskapsbildningen inom HUD´s operationer. Detta Washington-Wall Street spel var ett globalt spel. De kvinnliga bönderna stod emot samma finansiella pirater och affärsmodell som folket i södra Los Angeles, Philadephia, Baltimore och Södra Bronx.

Det var senare, som modiga journalister som Naomi Klein och Greg Palast bekräftade med detaljer att den modell av privatisering och ekonomisk krigföring som jag diskuterade i London hade djupa rötter i Latin Amerika med.

Vi upplevde en global kupp: kapital sögs ur land efter land. Presentationen som jag gav i London avslöjade en bit av pusslet som var svårt för åhörarna att omfamna. Detta var inte bara något som hade drabbat tillväxtländer, stöten skedde även i Amerika.

Jag beskrev ett möte som tog plats i April 1997, lite mer än fyra år innan den dagen i London. Inför en förnämlig grupp ledare av Amerikanska Pensionsfonder gav jag en presentation som beskrev den extraordinära möjligheten att omdana den Amerikanska federala budgeten. Jag presenterade vår uppskattning att det föregående budgetårets federala investering i Philadelphia, Pennsylvania området gav en negativ återbäring.

Vi presenterade att det var möjligt att finansiera områden med privata medel och att omdana regeringens investering till en positiv återbäring och som ett resultat av detta generera signifikanta kapitaltillskott. Således, det var möjligt att använda Amerikanska pensionsplaner och dess medel för att dramatiskt öka och säkerställa individens pension genom att framgångsrikt investera i Amerikanska kommuner, mindre företag och lantbruk – allt på ett vis som skulle effektivt reducera skuld, förbättra färdigheter, och skapa jobb.

Svaret från investerarna av pensionsfonderna till denna analys var klart positiva tills Presidenten hos CalPERS pensionsfond – den största i landet – sade: “Du förstår inte. Det är för sent. De har gett upp det här landet. De flyttar ut alla pengar till hösten. De flyttar medlen till Asien”.

Visst, till hösten började enorma summor pengar lämna USA, även på olagliga vis. Över fyra biljoner dollar försvann ur den Amerikanska förvaltningen. Ingen verkade notera det eller säga något i frågan. Vilseledda av att tro att vi befann oss inom en boom ekonomi,  vad som dock blott var ett bedrägeri, en skuld-bubbla ingenjörsmässigt skapad med en kraftfull avsikt från de högsta nivåerna av det finansiella systemet, hängav sig Amerikanare i en orgie av konsumtion som likviderade det verkliga finansiella egna kapitalet som vi omedelbart behövde för att positionera om oss för framtiden.

Känslostämningen den eftermiddagen i London var tilltaget dämpad. Frågan hängde i luften, outtalad: när bubblan är över, när tiden är kommen, skulle även vi bli ”avmoderniserade”?

Flera år senare är det en fråga allt fler amerikaner frågar sig.

Catherine Austin Fitts

Vi har ingen religiös övertygelse i huruvida staten ska äga ett bolag eller inte, då en äkta demokratisk stat är en ren reflektion av folkets vilja. Vi uppmanar konservativt agerande beträffande utförsäljning av bolag som ligger nära den produktiva real ekonomin, eftersom en global depression utgör en de facto hotbild. Ett undantag i sammanhanget ser vi i banken Nordea som vi anser att staten bör dumpa omgående, semi-statliga banker blir inte ett nyttigt statligt intresse [vars primär heter stabilitet] i en ekonomisk värld baserad på spekulation, och inte på real produktion.

Dumpa Nordea asap.

Finansinspektionens agerande i fallet HQ Bank är på alla vis korrekt och beslutet att tvångslikvidera objektet absolut propert, en applåd för FI i detta ärande. Må FI besitta samma stringens och tveklöshet när den finansiella tsunamin slår över de närmaste åren. Spel och vadslagning är just det, spel och vadslagning, och den Svenska Staten utgör inte en finansiell nattklubb.

Att Sverige inte är ett undantag när det gäller fullständig politisk inkompetens lyser med all önskvärd klarhet när man ser på regeringens olika representanters uttalanden, vilka tävlar i antingen ämnet ’insigifikans’ eller åkomman ’politiska vanföreställningar’. Jan Björklund – reaktionär okunskap förkroppsligad – säger att han vill ha Sverige i Euron inom fyra år. Är detta en fiende till staten eller är han bara ännu en imbecill som inte har en susning om vad han talar?  Den likaledes inkompetente Stefan Ingves uttalar samtidigt: – ”Tillväxten kommer att bli god i den svenska ekonomin de kommande åren”. Låt oss binda Herr Ingves vid denna lysande analys. Om Sverige klarar konststycket att öka real tillväxt samtidigt som resten av världen åker huvudstupa i depressioner och konkurser, så är det en imponerade, osannolik demonstration. När Wall Street drunknar i höstens eller den tidiga vinterns oundvikliga och kataklysmiska fall kan man i kollapsen se samma kompetens som dessa herrar gör uttryck för i manifesterad form. Sverige har inte lärt sig mycket av den tidigare krisen på 90-talet, det kommer att utvecklas en hård lektion till. Om de inte kan förutse vad som sker på den stora marknaden i USA ens med några månader – och rimligen anta hur X,Y eller Z relaterar till det globala systemet – vilket man måste vara tränad i för att veta hur man ska tolka ”marknaden” överlag – så kanaliserar de okunnigheten självt.

Vad för förbättring gjorde Sverige som nu står med byxorna nere i Baltikum? Nonsens. Skillnaden denna gång är att alla kommer att skylla på globen, ”den globala ekonomin” som ingen tar ansvar för. När hela världen står i depression och pekar på någon annan, ”det är den global ekonomin…inte vi…”,  vilket innebär att den globala ekonomin inte finns någonstans, bara någon annanstans. En ömklig syn.

Grekland, Portugal, Spanien, Italien och Irland befinner sig i en process av att oundvikligen förinta Euron och den utvecklingen besmittar övriga eurogarker när Eurons imaginära helhet disintegrerar. Länderna kan knappast sägas vara individuellt oskyldiga till härdsmältan men 80% av problemet är exporterat, implementerat och exekverat av bank- och finansvärlden.

Politiker finner sig alltid förpliktigade att ta sin tillflykt till ideologiska vanföreställningar, inflationsdrivande åtgärder, när man inte är i stånd att förhandla om sina felaktiga dispositioner, politiska eftergifter och populistiska löften, eftersom vederbörande har orsak att rädas underminering av sin egen politiska grund, ledande till försakande av bifall och samtycke. Därför blir reaktionär politisering per en inflation av misslyckanden, politikerns viktigast psykologiska resurs i utformandet av politik vars konsekvenser ständigt måste målas över, skrivas om eller förskjutas och kan i denna mening kallas för ett impopulärt instrument, eftersom ett vilselett publikum inte upprätthåller en sund demokrati. Ty om publikum såg hela spiralen och dess inre sanning skulle många gånger deras samtycke upphöra och styret skickas ut. Detta är den politiska funktionen av modern politik på slak lina, en sluten cirkel av antingen vanmakt eller okunskap. När regeringar inte ser det som nödvändigt att ackommodera deras felaktigheter och subversiva antaganden och hellre tar sin flykt till övermodigt anspråk i att förstärka illusionerna istället för att se igenom dem, erkänna dem och deras oundvikliga underskott, så är deras ideologi blott en övning i förklädd absolutism.

Globaliseringen som ideologi utgör en sådan frågeställning, men vi föredrar att kalla ideologin för ett symptom snarare än en orsak, eftersom den pamfletteras av genuin inkompetens. Globaloni. Som om en av dessa slogan-politiker verkligen förstår alla nivåer och multidimensionella komplexiteter som globalisering realiserad per faktum innebär. Det är få beslutsfattare som har haft i uppgift att förstå detta ifrån en synvinkel som står helt utan en specifik agenda eller ett inmutat antagande.

De kallas för globalister men det förblir bara ett ytterst sant anspråk i en konceptuell föreställningsvärld, då det finns få personer som i realiteten verkligen kan sägas vara globala. Vi kan räkna till en handfull individer där det finns materiellt fog för anspråket. Om man som individ berikas av utkomster som konstant genereras ifrån alla länder – utan undantag – så uppfyller man åtminstone en distinktion till att vara global. Resten är posörer. Man är inte global bara för att man flyger mellan Bryssel och Stockholm.  I sådana fall var Ceasar´s rådgivare globalister med, vilket är ett nonsens påstående.

Man kan inte ha 16 länder (eller flera) som står i spretande olika grader av utveckling, besatta av olika mentala föreställningar och emotionella definitioner, sakna en gemensam riktig konstitution, binda arbetskraft som till stor del var ointresserade av EU/Euron, och sedan drömma upp en valuta som fungerar med en enda ränta. En ränta att reflektera så många marknader och ekonomiska center? Konceptet ligger på helt fel sida om marknadsekonomi, det uppvisar snarare en bisarr ekonomisk sovjetisering. Hur ska jag som investerare bedöma Euron, utifrån Tyskland´s framtid eller den fallna ekonomiska axeln Grekland och Spanien´s framtid? Bara en politiker eller en centralbankir kan se fel på det viset. Terrängen, så som den idag är kartlagd, bestyckar politikern med en omvänd Midas Hand, allt de rör vid blir till dynga, för de förstår inte vad som egentligen sker, och det de tror på är i global bemärkelse baserat på en hägrande föreställningsvärld. Om det inte vore på det viset skulle ingen vara förvånad över de kommande årens utveckling utan att medge: ”det var det här jag avsåg, jag visste hela tiden att det skulle bli så här.” Och om det inte är så så är ju slutsatsen att de inte vet vad de håller på med och den ständigt förvånade trenden kan inte brytas med att bara ge dem fortsatt makt och medel. Det finns intet i historien som säger att man blir intelligent och kompetent av vare sig pengar eller makt. Wall Street blev inte intelligenta för att man gav dem astronomiska summor av skattemedel och färska sedlar, vilket vi kommer att få se i höst. Wall Street och deras bröder i matrisen kan summeras som pengaknarkare, i likhet med andra former av knarkare.

När man nu har full vetskap om många länders olika exponeringar – med mera – kan sådana här uttalanden som t ex Jan Björklund kommer med svårligen betraktas som annat än ett sorts säkerhetspolitiskt hot. Euron kan inte räddas, och den bör förvisso inte räddas. Precis som andra pyramidspel så fungerar en spekulativ chimär bara när den blåses upp och när den har passerat tröskeln, vänder neråt tills den är utplånar sig själv och offret. Denna nedtagning är påbörjad men låt för all del fakta tala för sig självt: mellan 2010 och 2015 utspelar sig globaliseringens riktiga födelse: Les Miserables. Längre än 2012 tror vi inte att Euron kan överleva.  Globaliseringens nya kropp kommer att givetvis manifesteras i den globala ekonomin och vidare igenom den geopolitiska matrisen – via krig, depression och konflikter – med all tydlighet i amerikansk höst och tilltagande under ett globaliserat 2011/2012.

För vi har bevittnat den största monetiseringen någonsin på den internationella arenan – och den fungerade inte – så låt oss se vem som talar för Euro och ”globalisering” när den effekten är fullt realiserad. För om inte dessa monetära lättnader fungerar, att slänga pengar på ett strukturellt problem, så återstår deflation och depression och på den skala problemet ligger tar ekvationen hela världsekonomin med sig när illusionen spricker. Cykeln av inflation har pågått sedan 60-talet och varje gång problemet har gjort sig påmint har man spacklat över det hela, vilket gör problemet blott större och större för var gång sprickan börjar synas igen. Nyckeln till utfallet ligger inom obligationsmarknaden, då den inom den angloamerikanska sfären är tio gånger större än aktiemarknaden. Det är där de smarta pengarna ligger och omkring dem kommer de största förlusterna att komma igenom. När ett land faller, stiger Rothschilds, är en gammal ekonomisk vishet från förr. Den globala ekonomin är fångad i en finansiell bubbla som är avsedd att smälla vid en specifik period, det kan ses på all monetisering, finansiella swappar, ledande centralbankers agerande och fiskala obalanser. Det enda som i denna mening utgör en rörlig parameter är tidpunkten och intensiteten, själva längden på implosionen och den följande depressionen. USA är på väg åt att bli ett nytt Japan med en oändlig finansiell obalans på Uncle Sam´s horisont. Men fallet av Japan hade en möjlighet att enkelt tappa exportmarknaden och besatt en stor bas av sparat inrikes kapital, vilket räddade dem från kaos hittills. Denna sits delar icke USA. Och även Japan är snart kringskuren från sin tidigare fördel, och många följer därefter Japan i samma fotspår. Innebär det att den finansiella kabalen har slutat upp med att blåsa upp en kontinent för att sedan låta den rasera? Inte riktigt…nästa större marknad att göra en ”Asien” på är Afrika. Signalen för detta var den nästintill rituella slakten av Grekland. Vi tror att nytt spel i Afrika ska jämna ut världsmedvetandet och marknaden inför den nya totalitära världsordningen, och man begagnar samma principer som när man gjorde Europa, USA och Asien. Att skuldbelägga stater och under cykeln etablera produktion tills belåningsbasen är utarmad.

Eftersom Sverige, ett litet land till befolkningsmängden sett, har haft acceptabel bildning, resurser och kompetens, samt besitter ett gediget förflutet i industriell produktivitet, och fördelat resurser mer symmetriskt än många andra länder, stått sig bättre i det tidigare fallet – om man bara ser till ytan. I den ekonomiska cykeln ligger Sverige därför sist i den ekonomiska våg-formen, på grund av sin litenhet och geopolitiska historia. Så när omvärlden brakade samman i finanskrisen 2007/08 och i länder som Grekland 2010, så förvrider det helhetsbilden av ett land som egentligen är en knapp medelmåtta men som ser bättre ut än vad den egentligen är, relativiteten gör sig påmind. Ironin, som kan bli kostsam på sikt, är att publikum tror att styret har gjort något som är ”rätt” gentemot omvärlden. Detta är inte helt sant, det är delvis en skuggbild av andras misslyckanden. Denna allians styr emot det euro-haveri som omvärlden redan har dragits in, med samma tunna ideologi, och de verkar fortsätta på den linjen. Felaktiga val kan bli en dyrköpt läxa senare i tiden för publikum, även om den tunga processen i bästa eller värsta fall – beroende på hur man ser det – kan dra ut i över 20 år, beroende på en mängd faktorer. Systemet så som vi känner det kommer icke att hålla, eftersom den globala ekonomins stora spelare har fåtts sitt excessiva spenderande finansierat via obligationsägarna. Återbetalningen till dem implicerar massiv inflation och erosion av fiat valutornas värde. Man får hoppas gemene man reflekterar djupare över detta då det föreligger många hotande geo-politiska och geo-ekonomiska bilder i att bedriva ekonomisk inkompetens de närmaste åren. Vi möter år där ekonomisk protektionism och finansiellt försvar emot omvärldens kollapser är en given prioritet.

Tidigare ”meriter” av denna nations ekonomi, vilket består mest i att inte ha kollapsat de senaste åren allt sedan smällen 2007, innebär inte att kronan står utan hot, ty den transnationella bank-eliten kommer att söka tillfoga landet finansiella kriser för att motivera eller betvinga landet till Euron och Eurons pågående fall – eller genom andra finansiella utmaningar och dekret försöka föra nationen till storbankirens senaste pyramidspel: SDR/Bancor.Vi misstänker att finansiella excesser i Baltikum var hjärtat i den taktiken bortsett från generella belägringar av derivator, vilka BIS tidigare har rapporterat och uppskattat till ett noterat värde på över en kvadrillion dollar på marknaden. Det är som att skuldbelägga varje person på planeten med över 190 000 dollar, baserat på en imaginos spekulation.

Efter finanskrisen och paniken i 2008 och den påföljande recessionen, så stod media, politiker, maktcenter som Washington och Wall Street enade i en PR kampanj för att så missuppfattningen att extrem intervention av världens regimer hade räddat världen och dessutom stävjat en ännu värre utsikt.

”Återhämtning” var i luften, på var och varenda läpp. Okritiskt och ogranskat så lyckades demagoger sälja in budskapet genom att ändlöst upprepa det.

Färre var de av oss som argumenterade att metoderna inte skulle fungera och ej heller leva upp till förväntningarna. Långt färre än dem var de som dömde ut åtgärderna som kompletta haverier, som skulle oundvikligen uppföljas av en mastodont krasch omkring 2010 med sikte på en äv de största depressionerna, förmodligen den största någonsin.

Nu när data börjar att hämta in sanningen och de ekonomiska skyarna faller, så har återhämtningshökarna blivit glipande hågsna vässlor.

Den som ägnar sig åt realekonomi, vilket ett fåtal av oss gjorde 2008, kunde följa kollisionskursen på en förutsägbar radar. Det var inte så att förslag till sann korrigering inte fanns, det gjorde de, men det fanns absolut ingen som lyssnade. Resultatet de kommande åren är därför välförtjänt för alla dessa hippie-flum-globalister till politiker, och de flippande hyenorna på kasinot. Skillnaden mellan en pårökt hippie som sjunger ”peace” och en politiker som talar för globalisering, är att hippien vet vad vederbörande talar om.

Som varje bilförare har lärt sig, så omtalas det före en kollision med fordon, ett gap – en bråkdel av sekund – mellan insikten av kraschen och själva smällen. I ekonomiska termer befann sig det gapet mellan Augusti 2007 och Augusti 2010.

Nu återstår bara splitten. På makro-nivåen utgående ifrån angloamerikansk horisont – och för de som har investerat hårt i ”återhämtningen” – finns ingen möjlighet att undvika kraschen 2010. På individuell nivå finns fortfarande mycket individen kan göra i proaktiva termer för att säkra det som vederbörande besitter. Avsikten med denna blogg är inte att agera som investerings-rådgivare men som alla vet så är guld och ädelmetaller den bästa säkerheten under en depression. Och den globala depressionen kommer, var säker på den saken.

Nu syns blott ett par millisekunder kvar, framför allt för amerikaner och relaterade områden att ta proaktiva beslut, men trots det uppenbara så ägnar sig stora namn att bläddra läpp i media. Till och med medias favorit pessimist, Nouriel Roubini, sätter oddsen på en förnyad recession vid bara 40%. Ursäkta Rubben, förnyad recession? Odds? Vi talar båg i statistik, bookmaking, låtsas pengar större än världens BNP…odds som spinner ur magisk men tom luft och pytsas ut som om det vore ekonomi. Globaliseringen har inverterat paradigmer och logik, grunden består mest av slogans, professionella vanföreställningar och anomalier. Om man ser till bara vad den amerikanska regeringen har gjort sedan bubblan sprack så var det att låna, garantera eller spendera 13 biljoner dollar, lågt räknat. Och allt denna bisarrt stora siffra åstadkom är en kort och temporär tillbakagång  – i statistiken.

Och hur är det med Dow som hoppade tillbaka från dess lägsta notering i 2009 på 6,830? Slagen som en återhämtnings-klocka så tittade man på Dow över 10 000 i 2010. Så bra? Dow stod i 10 000 1999, så hur skulle det vara bra? När man dessutom justerar index efter inflation så står Dow bara vid 8,200 i 1999. Ett betydande fall.

Men Wall Street och all zombie-media gör ett imponerande jobb i att dölja sådana fakta ifrån publikum, ty i deras evinnerligen positiva fabler är det ett köpläge var och varannan minut.

Om man inte är en insider av det djupare slaget bör man inte spela på börsen, det har vi upprepat ideligen, ty marknaden är riggad efter principer och mönster som bara en insider kan tillgodogöra sig. Om amerikanska börsen skulle de faco ha hämtat sig så skulle dagens index efter inflationsjustering stå i 13,460 bara för att nå jämfota läge med 1999.

1999 stod guld i 240 dollar, nu står den skuldbefriade metallen i över 1200 dollar. Eftersom Fed talar om mer lättnader så är det inga problem för guldet att gå bortom 2000 dollar, med smärre manipulerade dippar av gul feber, så att insiders kan springa ut och in på nivåskillnaderna.

Snarare än att debattera troligheten av en ny ”dubbel-dipp” recession kommer vi snart att se media tvingas rapportera finansiella lik som slammar igen Wall Street, som om det vore ännu en Katrina. Och efter detta sprider sig kriserna snabbt igenom den globala matrisen. De hejarklacks-globalister som har gjort sig gällande sedan 90-talet kan bese den faktiska födelsen av sitt skötebarn de kommande åren. Giv det ett namn? Ni vet vilka idealister som har tutat chimärerna om globaliseringen, och inte ens det största av krig kommer att kunna maskera sanningen om varför världens ekonomi gick på knä.

Den bekymmersamma skuldbeläggningen utstrålar sitt obehag genom hela den globala matrisen. Vi har alla vid det här laget bekantat oss med statsskuldskriserna, skuld kollapsen i Grekland, och härdarna på Irland, i Spanien, Portugal och Italien. Under den processen föll Euron gentemot Dollarn från 1.50 till 1.187, vilket gav Europeisk export en viss fördel, vilket återspelades i Europeiska inköpsindex. Sedan dess – med massiva monetära och stimulerande åtgärder som kataklysm – studsade Euron till 1.33 för att sedan falla till 1.28. Rörelsen ingav affärslivet förtroende, snarare än den skepsis som annars må härröra ur annalkande effekter av högre skatter och budgetåtstramningar, implementerade i olika länder. Konsumenterna överlag deklarerade under perioden negativism i motsats till inköparna, och tror inte på någon förbättring för tillfället. Många ser nog en fördel i att ha en billigare Euro. Till och med premium på CDS (Credit Default Swaps) försvann överlag, vilket betyder att ekonomin lever arresterat med bandage, illavarslande budskap för de belägrade med lån som till exempel i fallet av Grekland, problem som kan ta generationer att frigöra sig ifrån, åtföljt av en konstant depression. Konsekvensen för Grekland ser ut att allt närmare leda till crescendo liknade en revolt. Om man tar ett globalt snapshot av dagen som den ser ut emot den socioekonomiska horisonten, parerar bilden med historiens lektioner – och utan att peka ut ett särskilt objekt – rimligen gissa att ett större land i väst kan bli av med sittande regim, till förmån för en militärledd regering innan årets slut, eller i början av 2011.

Grekland förblir annars en lins på realiteten utefter förvrängda insatser, förstulna intriger och en svunnen framtid. När budgetåtstramningarna påfördes Grekland, en process ledd av transnationella hökar i kulisserna, stegrade arbetslösheten till 70% i vissa områden. Budgetunderskottet reducerades med 40%, en sannerligen drakonisk och överdriven åtgärd i den Österrikiska ekonomiska skolan. På engelska heter budgetåtstramning ”austerity”, en etymologisk utveckling av ”Austria”.

”Det är dags att marknaden inser att farhågorna för en grekisk skuldomstrukturering är ogrundade”. ”Den offentliga skuldkrisen har lärt oss en läxa och snart läggs ett förslag fram för att förbättra EU:s ekonomiska styrning” skriver ekonomikommissionär Olli Rehn i en debattartikel i Dagens Industri. Vi hoppas att någon lägger denna fullständigt imbecilla kommentar av hetluft i sina bokmärken, och returnerar det lögnaktiga dravlet till honom om ett år. Formodligen mycket snarare . Nej, de har nästan inget lärt sig, denna inkompetenta byråkrat var av den sorten som nogsamt administrerade EU till detta läge. Hade det inte varit för Kinas stödköp i Grekland, så hade redan feta-konkursen slagit över mycket snabbare. Men stöden genom de kinesiska investeringarna behålls inte i realekonomin, medlen kvarstår ej i sitt ekonomiska center, det rinner iväg till utrikes banker…och sedan vill väl Kinesen kanske ha något för insatsen, även om den naturligtvis är där för att stödja Euron överlag, så att det finns någon kinesisk export att hoppas på när USA gör den döende svanen. Visst ser det fint att Kineserna har lagt investeringar i den grekiska realekonomin, i fysiska saker och ting, men den eskalerande skuldbördan hjälps dessvärre föga av detta. Ekvationen är absurd. Under tiden funderar hedgefondmaffian på var nästa härd ska tas ut, var de giftiga pappren ska börja mögla härnäst, för den kvadriljon-bubbla av derivator som flyter omkring i bankernas skuggor söker någon att förinta och tiden går. Troligaste offret är Dollarn, sedan Pundet, sist Euron. Man försöker skjuta depressionen på någon annan i möjligaste mån – det är New York/City Of London taktiken. Och finansiella underligheter har noterats i Rumänien. När man satte Grekland i brand använde gruppen kring Soros/Paulson/Einhorn bland annat Credit Default Swaps, vilket stegrade det grekiska diskontot och bokens innehåll rann över. Insatserna ledde förvisso sedemera till att hedgefonderna misslyckades med avsikten – hittills – med att utlösa omedelbar Europeisk depression och att snabbt upplösa Euron

Skillnaden mellan produktiv budgetkorrigering och destruktiv åtstramning tycks vara svårt för många att förstå. Hemligheten ligger i att implementera balanserade proportioner i alla finansiella beslut, vilket helt saknas i det Grekiska fallet. Men å andra sidan var det länge sedan någon ägnade sig åt ekonomi baserat på proportioner. Spenderingar skars ned med 10%, vilket är mer än vad EU och IMF krävde. Inte för att rövarna på IMF borde ha mandat att kräva något av någon till att börja med, men det är en annan story. Resultatet noterades i antalet konkurser, förlorad köpkraft och nedgjord konsumtion. BNP rasade med 1.5% i det gångna kvartalet, skatteintäkter föll över klippan. Värt att notera är att företag, särskilt i Perama och Piraues, fortfarande skickar skepp till andra platser för reparationer, då Grekiska löner anses vara för höga. Denna värld av fri handel (vi kallar läget för geo-ekonomisk anarki) och globalisering betvingar den lägsta möjliga lånekostnaden, en negativ premiss, ja rent av en paradox, om man samtidigt förväntar sig att marknaden ska vara i ett tillstånd av stabil expansion och tillväxt. En gång i tiden räknade investerare på Wall Street med 8-10% avkasting på den industriella ekonomin, sedan gick det till 30%.Kontentan av globaliseringen under rådande era kan översättas i ordet avcivilisering. De Greker som hoppas på jobb måste således räkna med hårdare arbete, för än mindre utkomst. Experter överlag säger att BNP faller med 4% detta år, ett svårartat tillstånd, till bilden av 17% av Atens butiker i ansökan om konkurs.

I en ekonomi som Greklands torde man istället för att installera fullständigt vansinne ha direkt kapat 30% av statsutgifterna, sänkt strategiskt utvalda skatter, samt deklarerat fullständig eller partiell konkurs, lämnat Euron – vår Europeiska tjervonets  -  och returnerat till en lägre värderad drakmer.  Det är bilden av industriell anpassning. Emotionell exorcism och annat klent högmod som utvecklade sin rational i att peka på Greklands finansiella bluffande såg bara till en bit av problemet, vilken sedan tjänstgjorde för en reaktionär ”nu minsann tar vi i med hårdhandskarna” attityd, till hjälp för blott bankirer, inte Greker, inte Euron, inte den europeiska ekonomin.

Nu hotas det vilseledda Grekland av en väldigt lång depression som till största delen handlar om att betala till banker på lån – vilka var professionellt missanpassade – och att ersätta Musse Pigg medel som skapades ur tomma intet. Åtgärderna tillslöt käften av depressionen och något ljus i tunneln kan inte ses, bara dimhöljda bankirer som bockar av intäkten från sin finansiella gambling. Den värsta effekten av spelet i Grekland har ännu inte nått sin kulmen, en realisation som står vid dörren när storskaliga uppsägningar slår till och priserna på alla ting stiger dramatiskt. Logiken säger att Grekland förs till randen av revolution och det kan faktiskt bara betraktas som helt i sin ordning. Tyranniet från IMF borde icke ha tillåtits, EU och Grekiska beslutsfattare begick intellektuellt självmord, i den mån intellekt värderas i den europeiska kabalen. Krisen i Europa med tillhörande Euro är inte över på långt när och det mesta talar för att samma svårartade grader av problem sprider sig till Spanien, Portugal, Irland och Italien.

Redan när detta kaos bröt ut var vi av uppfattningen att problemen ligger på nivå av ledarskap, modalitet och kompetens, och att en grund till sann korrigering var att först slänga ut det grekiska ledarskapet. Dessa herrar var allt för lätt styrda av främmande händer som tillät nationen att bli en slavstat under IMF och tidigare finansiella ränker. Om Spanien var lite av en träningsmark på 30-talet för Tyskland inför dess kommande marscher, så framstår Grekland som en sorts träningsmark för världsekonomisk och finansiell underkastelse till den mörka globala finansen och deras jakt på total världsdominans. EU byråkrater, som faktiskt initierade denna förutsägbara del av processen genom etablerandet av en-ränte-illusionen Euron, är förskräckta över vägen fem av de 16 medlemmarna följer, inklusive Grekland givetvis. Flera analytiker varnade redan för 10 år sedan att Grekland och Italien icke var mogna att träda in i eurozonen då de hade kokat böckerna med assistans av Goldman Sachs och JP Morgan Chase, men det fanns inget särskilt intresse för form och funktion på stabsnivå. En enda ränta kan aldrig passa så många och olika ekonomier, ej heller kan det etableras en funktionell monetär zon till att börja med, såvida inte det existerar en konstitution som omger den – stöd av och framröstad av folket.

George Papandreou – väl inmutad av de flesta parapolitiska intressen vi känner till – har bjudit in Tommaso Padoa-Schioppa, förgrundsfigur i skapandet av Euron för att rådge det hårt plågade Grekland beträffande dess hantering av skulder. Med andra ord så kommer Grekland att göra exakt vad den transnationella finansen och Eurons hökar vill att de ska göra. Och det är inget som hjälper den grekiska medborgaren. Frågan är nu hur mycket mer skuld de tänker slänga på Greklands axlar för att lösa ut Europeiska banker? Det första lånet gällde 141 miljarder dollar och Greklands tio åriga obligationers återbäring står fortfarande på fyra gånger de Tyska.  För närvarande pågår en säljkampanj riktad mot det Grekiska publikum till att söka acceptera Herr Padoa-Schioppa som deras frälsare. Ett billigt trick i sammanhanget bygger på andemeningen att hjälten räddar Grekland med personligt kapital – pro bono. Vi kan garantera att somliga eurozon hökar ser till att herrn är väl avlönad och kompenserad även om han blott gick i grekisk dvala.

Tioåriga Grekiska obligationer ger 10.6%, emedan Tysklands tioåriga “bunds” ger 2.27%, en skillnad på 8.33%. Det finns en god anledning för det gapet. Faktum är att Grekland aldrig har mött Maastricht fördragets riktlinjer avseende en statsskuld som högst skall ligga på 3% av BNP. Allt de ägnar sig åt är att, liksom USA, anrika mer och mer skulder. Konkurs, total eller partiell, är den enda logiska deklarationen mätt mot en marknadsorienterad verklighet, som ger en möjlighet att göra om och göra rätt. Det finns de som tror att EU och IMF har köpt Grekland tid. På något plan ser det sant ut, men vad ska då sägas om en depression som hotar att vara i 30 år? För att inte nämna vrakförsäljningen av landets tillgångar till världens finanshökar, som går för några cent på en Euro? Vi tror att, så som utvecklingen har sett ut fram till idag, så ser Greklands skuld att gå upp till 435 miljarder dollar inom tre år. Hur kan Grekland betjäna den skulden när de inte ens kan underhålla nuvarande skuld? Följden av den sekvensen blir att Grekland ställs till evigt straffarbete till bankirerna. Scenariot är inte rimligt, till gagn för vare sig Europa, Grekland eller någon människa som hoppas på en acceptabel framtid. Med en rät linjal och exakta mått mätt så är Euron och EU projektet misslyckat och att globalist-byråkraten Padoa-Schioppa – inte mycket mer än en Himalayansk klättringsguide – har börjat arbeta gratis i Grekland står som bevis för det. På spel står Grekland och eurozonens övergripande framtid. Processen hotar att även ställa Irland, Portugal, Spanien, och Italien på ökensand, neutraliserade av obetalbara skulder. En del av EU topparna ser att detta skulle kunna förinta EU projektet, och de som har satt sin karriär på det spelet är rimligen hyfsat nervösa. Den högre transnationella eliten fokuserar mer på att se till att kriserna drar iväg till deras nya världsordning – med eller utan ett EU.

Som ett resultat av Greklands problem de senaste fem månaderna till Maj, har HSBC förlorat 8% av hela deras kapitaliserade bas per insättningar. Som alltid när nationer svajar till så sker en kapital flykt. Det bidrog till Greklands upplåning av 123 miljarder dollar bara i Juli. Portugal, Irland och Spanien har även de lånat stort under perioden parat med minskande skatteintäkter. Det finns bara ett namn på det fenomen vi har beskrivit och kommenterat hittills: dödsspiral. Med tanke på omfattningen av problemen är inte bara budgetåtstramningar i den österrikiska skolan ett svar. Konkurs är en del av ekvationen, det är balansräkningens sanning – och en process som på sikt kan låta eleven lära om igen, bygga nytt och bygga bättre. Alla involverade parter bör bära den ekonomiska bördan av misstag och försumlighet i olika utsträckning, inte minst banker. Särskilt banker. Men hur många potentiella offer ligger egentligen inom ekonomisk dödsspiral på världskartan? Vi räknar till 20 länder på väg mot konkurs per definition och att flera följer därefter utifrån nuläget.

Det för oss tillbaka till vad som kanske har varit föremålet för mest skuldsatt uppmärksamhet i våra tidigare rapporter: den amerikanska statsskulden. Om vi tar bort hype, statistiska bedrägerier och allmänt politiskt dravel – bara seende till siffror som rör den markbundna realiteten -  så har den amerikanska nationen stått i både inflation och depression i 18 månader. Trots att stater har skurit i utgifter i två år så kvarstår hål i deras budget. Striden fortsätter till ljudet av uppsägningar och nedskärningar, och fastighetsmarknadens rapport häromdagen, vars index-fall postulerades i zombie-media som ”överraskande”. Den som har läst och förstått våra rapporter rörde givetvis inte på en min. 2011 kommer att bli ett fruktansvärt år och över 80% av staterna förväntar sig underskott överstigande 200 miljarder dollar. Utan en omdirigering av politik och korrekt finansiella, ekonomiska insatser, ser 2012 ut att bli än värre.

Federala stöd kan alltid dras undan, i någon spasmisk åtgärd, vilket leder till mer nedskärningar. Effekten som följer är att de drabbade av depressionen förlorar livsuppehållande tjänster, med vidare negativiteter för den socioekonomiska realiteten. Spiralen påvisar eskalerande nedskärningar och ett amerikanskt 2011 som blir långt svårare att leva med än LSD trippen 2010, eftersom det aldrig fanns en återhämtning i real ekonomin. Perioden var blott en övning i att bränna 2.5 biljarder nypressade dollar, varav merparten hamnade i kasinohallarna, även kända som de internationella marknaderna. Jänkare som förväntar sig högre skatteintäkter och sänkt arbetslöshet ser fram emot fortsatta besvikelser. ”Tiny Tim”, den amerikanska skattkammarens springpojke för diverse neo-globalister, försökte i förra veckan övertyga, vem som nu tar honom på allvar, om att ekonomisk återhämtning är i sikte. Tar han täckning för det misslyckade uttalandet sedan under ett nytt krig? Vi hoppas att de professionella alternativen, när uppsägningsbesked står Tiny Tim tillhanda, leder till omgående anställning hos Alaska Aces Cheerleaders. Formationen, inte av hejarklacken, utan av den förbistrade Dow och USDX, dollar index, är illavarslande nog och implicerar djup aktivitet på nedsidan. Var problematiken kan ses som mest akut, ligger nog vid denna timma slagen i de olika staternas räkningar, då den federala regeringen alltid kan svänga lite mer på höfterna än vad de kan. För tillfället.

Man har inte registrerat någon lättnad ifrån arbetsstatistiken, U3 må säga 9-5/8% men U6 uppvisar 16-5/8% och om man subtraherar födelse/död förhållandet, vilket regimen bedrar oss på, så får man 21-1/2%. Under veckan förvärrades siffrorna. Förresten, hur kan skatteintäkterna stiga med så många i tilltagande utsträckning utan arbete? Stiger gör dock med säkerhet kraven på socialsystemet, matkuponger och Medicaid. Cirka 70% av BNP upprätthålles av konsumenter. Hur kan tillväxt ske när hushållens täkter minskar? I pipeline skymtar skattehöjningar på 15% nästa år på den allt hastigare minskande kakan av produktion och köpkraft som kan hålla igång efterfrågan. I tidigare kommentarer har vi redan nämnt en väntad räd på pensionsplaner och fringisar, som utbytes emot statssäkrade annuiteter ifrån en i praktiken bankrutt garant. Bakom scenen diskuteras det även om att införa en nationell transaktionsskatt, en ny moms, på en procent.  I en klassisk nedåtgående spiral är det ofta lätt att räkna ut många misstag, oundvikligt felaktiga beslut, eftersom människan är extremt mönsterorienterad. Det vi ser nu är klassiska reaktionära mönster hos ett fallande imperium, där ingen kompetens och sann kraft står bakom rodret. Ord och termer kan skiftas över tiden, men basala instinkter kvarstår. Men låt oss inte bara frossa i negativitet (vilket icke är avsikten på något vis, denna blogg är enbart intresserad av faktum och rå data), det finns en annan rörelse med, och den handlar om massmedvetandet och processen av att emancipera och upplysa. När processen når en kritisk massa av insikt står återigen en ny framtid vid dörren inbjudande till renässans. Det har skett förr. Kommer det ta ett par år eller väldigt lång tid? Svårt att säga, tigern, på det mörka spåret, är inte direkt hotad just nu. Han är situations van och har sett allt, han kan spelet, dirigerar det framgångsrikt, och han kan spela ond som god, via alla sina kanaler. Han har finansierat kapitalism och demokratisering, såväl som totaliärianism och tyranni. Han vet vad han är ute efter och det kan icke summeras i någon –ologi alls.

Apropå kanaler så har det amerikanska folket en viktig uppgift i att rösta in ryggrad, vett och etikett i kongressvalet i November, och om något revolutionerande sker där, kanske vi får en hoppfull uppgift att skriva om en trend eller två. Den som röstas in kan börja med att titta på staternas underskott, 34 har annonserat underskott i denna ordning ställt emot 2011 års budget; här är några:

Nevada 54%; 41.5% från Illinois: New Jersey 38.3%; Arizona 36.6%; North Carolina 30.3%; Utah 30.2%; Connecticut 28.9%; Georgia 26.2%; Minnesota 26%; South Carolina 25.6%; Wisconsin 23.9%; California and Colorado at 21.6% and Florida at 20.2%. För 2012 rapporterar de värsta fallen: Illinois 52.3%; New York 37.3%; Nevada 36.7%; Mississippi 27.6%; Kalifornien 25.7% och Minnesota 25%.

Och den nyinvalde kongressledamoten kan i dagsläget utgå ifrån att siffrorna är på väg emot försämring. Med tanke på de 30 stater, vilka har höjt skatterna, så pekar sannolikheten därefter till att slå över i skatterevolter. Jänkarna skyr skatter med en genuin intensitet. Förståeligt, medlen går i anmärkningsvärd utsträckning till Wall-Street frosseri, båg och ineffektivitet, inte tillbaka till folkets och infrastrukturs behov. Spiralen går igenom färre tjänster, mindre efterfrågan, mindre affärer, mindre profit, och fördjupar nedgången.

Den federala regeringen tillhandhåller medel för ungefär 40% av alla tillkortakommanden, procentuellt sett tar Medicaid mest – resten går till en statlig slushfond. En del av assistansen till olika stater upphör detta år och vidare nästa år. Det konststycket reducerar BNP och kan mycket väl sluta i ytterligare en miljon förlorade jobb. Så är det. Vi har i flera rapporter diskuterat en ny våg av kvantitativa lättnader från den amerikanska centralbanken som en dödsstöt för dollarn som reservvaluta givande annalkande Weimar-scenarios. Citi´s analytiker Steven Englander rubriksätter sin ”FX Alert” från den 26:e Augusti som ”QE2 – slutspel för dollarn” [QE2= quantitative easing round 2] Något år eller två för sent, men tack ändå Mr Englander. Om QE2 är en potentiell dödsstöt nu för dollarn, var det naturligtivs lätt att räkna ut sådana åtgärder som dödsstötar redan 2008, matematisk aritmetik har inte ändrats de senaste åren såvitt vi vet. I dagens DN, 26 Augusti, sid 4, ekonomidelen, braskas det: ”USA-oro överdriven” av Handelsbanken Fonder´s VD Katja Bergkvist, så att ett par lyckligt ovetande placerar ett par kronor till i fonder som kommer att upphöra att nämnas vid namn så småningom. Den sortens rådgivare bör investerare och placerare undvika med samma biorytmik som om rådgivaren vore lepra.

Vi bekräftar således åter riktningen nedåt för världens ledande marknadsaktör i dagsläget, ty det finns intet på horisonten som föranleder revision av den dystra trenden. Den enda förberedelse som kanske har skymtats för den stränga framtiden består mest i statliga åtgärdsprogram avseende en obskyr framtid. Härnäst följer administrationens avsikt att bekosta federala projekt genom att forcera pensionsfonder och pensionssystem att köpa amerikanska säkerheter. Precis som i Grekland och Spanien (ja, señor centralbankir har trixat med det spanska socialsystemet till att effektivt stödköpa spanska säkerheter i syfte att finansiera det stora svarta)  härskar Caligulas ande härvidlag och erbjuder sina olustiga dårskaper. Vi avslutar dagens sändning, ibland Gossypium , med att citera den utmärkte och därtill ytterst sympatiske journalisten och ekonomiska analytikern Max Keiser:

”Nyckeln till att förstå den nuvarande situationen är att förstå att huspriser, arbeten, löner, och pensioner i Förenta Staterna attackeras tillsammans med nyförvärvade dollar junk. Detta kommer att fotsätta ända tills medelklassen är helt utplånad….Amerika dog för två år sedan. Det är en vandrande vålnad till land, och den som fortfarande bor i det landet bör åter igen bekanta sig med att plocka bomull, därför att när dollarn väl kraschar, så föreligger den enda skörd Amerika kan hoppas på att exportera i bomull. Man blir Kung Bomull igen. Tiden skrivs åter som 1840. Det enda arbetet som ges då är att arbeta som bomullsplockare på en Wal-Mart eller Goldman Sachs ägd plantage.” ~ Max Keiser

Den 24:e Augusti 2007 avled Aaron Russo, en formidabel frihetskämpe och sanningssökare av vår tid som konsekvent utstrålade den djupaste integritet. Russo var en framgångsrik affärsman inom underhållning och guld-trading och sedemera en libertariansk konstitutionell politisk aktivist. Han blev mest känd i världen för filmerna Ombytta Roller med Eddie Murphy, Rosen med Betty Middler och Wise Guys. Mot slutet av sin karriär skapade han dokumentärfilmen America: From Freedom To Fascism, vilket ifrågasätter den amerikanska inkomskatten, den amerikanska skattemyndigheten IRS, den privata centralbanken Federal Reserve, och hur dess verksamheter relaterar till den amerikanska konstitutionen. En kort tid innan Aaron Russo den 24 Augusti 2007 avled efter en sex års lång kamp mot cancer ställde han upp på en kontroversiell intervju med skjutjärns-journalisten Alex Jones. Budskapet från Russo, bland annat baserat på hans observationer i sitt personliga umgänge med Nicholas Rockefeller, en famlijemedlem i Rockefeller dynastin, varnar för den globala bankelitens planer att kompromettera individens frihet och den rådande världsordningen, samt att sanningen om terrordådet 9/11 2001 är diametralt annorlunda än den officiella bilden.

Vi ärar minnet av Herr Aaron Russo med att upplåta detta utrymme till hans  hågkomst.

Danny Danon från Likud/Knesset säger i en radiointervju att Israel står redo för det redan på förhand ljudligt debatterade kriget emot Iran. Han skiljer mellan alternativ A eller B, i huruvida kriget stöds av världssamfundet (A) då angreppet annars förblir ”Israels egen börda” (B). Eftersom maskopin och planeringen inför ett angrepp på Iran mer eller mindre har utspelat sig inför öppen ridå, kan världens samverkare till ett nytt krig, baserat på provokations-baserade ”false flag” angrepp på Iran eller liknande, med stor sannolikhet även räkna med gratis biljetter till en framtida Haag tribunal. Observationer av alla slag samlas i världens olika djupare kretsar som inte önskar vare sig en ny mutad världsordning, USAs totala fall eller flera krig. Retoriken antyder nu att blott en simpel bordning av skepp är allt som krävs för den projicerade gnistan att söka lura på publikum en krigsrational, som förvisso ofta låter sig luras i brist på bättre politisk sanningshalt och medie analys.

Sverige – i god neutralitets anda – ska naturligtvis inte godkänna någon helst blixtpunkt, eller ”terror-angrepp” som en de facto rational för att påbjuda fler krig, eftersom nationen ser igenom den krigshetsande polityren med enkelhet, och deklarerar en politik verkande för fred och diplomati, givetvis utan några som helst politiska löften levererade under parapolitiska rosenträ bord. Under tiden av ökande krigspolemik har Hillary Clinton, den röda, besökt Vietnam för att öka spänningarna Asien, genom att skriva på ett nukleärt avtal, samtidigt som man klagar på Iran i samma sorts ärende. En träta i ölandskapet mellan Vietnam och Kina ligger enligt denna politiske imbecill i USA´s nationella intresse. Nonsens, alla dessa politiska rörelser syftar till att sedimentera hotspots och blixtpunkter för krig, det stora kriget. Hökarna i USA börjar allt tydligare bana vägen för General Petreus att bli nästa president, en position Generalen förvisso själv nekar till i en intervju. Men i ”händelse av krig” kan han genom ”draft” lyftas till president positionen, utan att behöva själv springa i en president kampanj.

Det som förvisso skiljer dagens läge från tidigare skrammelpunkter är att såväl CIA som  Pentagon sägs splittras allt tydligare internt allt eftersom de upptäcker uppenbara lojalitetsproblem i dagens värld. De är i olika utsträckning medvetna om att utländsk kredit köper krig-skrammlet idag – med en längre planerings-horizont i att även underminera USAs inre stabilitet, konstitution och styre – och att självskadligt agerande i sådan visshet skulle göra dem till förrädare per definition. När President Dweight D Eisenhower, femstjärnig general, varnade för det militär-industriella komplext i hans legendariska avskedstal så antingen glömde han, var inte klar över, eller valde att inte nämna finansiärerna, Rothschilds dynastins proxy agenter, som tog över sedel-maskineriet genom Federal Reserve Act 1913. De utgör det militär-industriella komplexts livgivande kärna allt sedan den moderna industrin skapades. På marknaden finns bara en slags köpare när det gäller stor vapenindustri, och det finns bara ett fåtal finanscentra – agerande som en – som konstant kan föda hela spektrat, om än med hjälp av skattemedel på vägen.

Upptakten till expanderade krig och en vidare positionering har inte minst synliggjorts via Julian Assange och det upphausade Wikileaks publicerade Afghanistan ”läckor”. När Wikileaks grundades var en av spelarna John Young, som sedan hoppade av och startade den betydligt mer intressanta dokument-depån cryptome.org. På frågan varför han lämnade Wikileaks sade han i en radio intervju att det började lukta CIA kring det hela. Dokument dumpen genom Wikileaks reflekterar väl tankegångarna hos den farligaste fraktionen av amerikansk/brittisk intelligentia. Läckan – trumpeterad i New York Times, London Guardian och Der Speigel – betonar att Afghanistan kriget är futilt men att västs egentliga fiende är det infernaliska Pakistan. I korta drag, den som målar en imperiell policy baserat på dokumentets lärdomar hamnar i det som liknar Devine Planen, tillsammans med vigorösa åtgärder gentemot Pakistan och Iran. Det faktum att hela Wikileaks plotten blott är mind-control planering a la CIA lyser övertydligt, i god tradition av Daniel Ellsberg och 1971 års Pentagon papper, vilket serverade snarlik självtjänande desinformation, för att manipulera opinionsbildningen.

Sedan vi publicerade Blixtpunkt: Obama Redo Bomba Iran – så har trycket i världspolitiken höjts, Fidel Castro gick ut och varnade för ett stundande världskrig, Irans ledare hävdade flera nya krigsfronter stod på den amerikanska linjen, och man avslöjade en ny amerikansk resolution, H.R 1553, vilken påbjuder tydligt engagerat stöd för Israel i händelse av att de går i krig med Iran, en  resolution helt i strid med den amerikanska konstitionen . Svensk politik är icke till för att stödja eller beblanda sig med dessa konspirerande spel, och pro aggressionens väktare – den moraliska korruptionens agenter i Sverige – bör vänta sig hård moteld ifrån publikum – med flera – allt eftersom processen av upplysing penetrerar dimråderna. Vi hoppas att Svenska Riksvapnet fortsätter att undanhålla parapolitiska subvertanter kostsamma nonsens tripper och att som SÄPO agerade i frågan om potentiellt ryskt förvärv i Spyker/SAAB affären, expanderas till att se över neoglobalistiska finansiella terrorister. I händelse av blackout på världens börser, borde Sveriges högsta befäl medges beslutskraften att stänga svenska börsen och förhindra att svenska bolag och intressen köpes upp av andra länders intressen för en spottstyver, då börser i kaos må föranleda transnationella subversiva uppköp att göra sig gällande. Ett sådant viktigt beslut i en volatil global situation kan inte överlåtas till Börsstyrelsen.Våra gruvor tillhör icke Kina till exempel och torde aldrig vara föremål för en sådan grotesk utveckling. Ett sådant skydd finns inte mig veterligen, och om det inte finns bör det snarast installeras. USA tillsatte Working Group On Financial Markets när den dåvarande presidenten insåg att marknaden var utsatt för transnationella attacker. Sverige bör ha något liknande som inte är underställd någon annan än Sveriges Statschef.

Iran är inte ett krigsobjekt som kan vinnas, en intervention där kommer i slutändan att handla om hur alla förlorare hanteras. USA har inte vunnit mycket sedan andra världskriget och deras kassa-kista är i praktiken tom. Vad? Grenada?

Detta är förlorarnas spel.

Både USA och den globala ekonomin hotas av en kataklysmisk depression, i USA menar vi att den kommer att erkännas och synas tydligt innan 2010 års slut och mer globalt under 2011. Allt eftersom kvantitativa lättnader (kasta nypressade pengar på ett problem) rinner allt hastigare ut i Asien, Indien, Australien med flera, desto större blir den senare smällen.

Den som i detta läge mentalt eller i övrigt stödjer krigsvägen skjuter allas egentliga ändamål i foten, för alla ting är sammankopplade, och det sista vi behöver är moralisk korruption. Förfall står omedelbart vid dörren när världssynen bara formas av ens egna professionella tunnelseende.

Ty historien visar att moralisk korruption äter upp sig självt, och alla sina barn.