leewanta's observationer

Ett nytt dokument ifrån IMF uppvisar en charter för en ny global valuta kallad ”bancor”, vilken påvisar det potentiella motstånd nationerna kan tänkas sätta emot processen av att tvinga in nationerna i en global monetär ordning från superfinansens hökar, där balansgången går mellan ”frivilligt multilateralt ramverk” till en fullskalig global valuta: den orwellianska mardrömmen kallad 1984 fullt realiserad – och faktiskt, långt värre än vad hans litterära verk implicerade. De vill kontrollera människans liv så långt som är möjligt, detta vet vi med den största säkerhet.

Dokumentet medger att det krävs ett monumentalt skifte i acceptansen av globalismen för att göra planen möjlig på kort sikt. IMFs blåkopia, författad av Rez Moghadam, direktör för IMF´s strategi, policy och granskning, har lyckats stanna under radarn under tre månader.

En artikel på Financial Times blogg ”alphaville”, understryker dokumentets klara direktion mot en global finansiell kropp. Detta är embyrot till världens värsta mardröm, och varför det är så kommer att förklaras mer i detalj i andra rapporter.  Länk: http://ftalphaville.ft.com/blog/2010/08/04/306346/imf-blueprint-for-a-global-currency-yes-really/

“…in the eyes of the IMF at least, the best way to ensure the stability of the international monetary system (post crisis) is actually by launching a global currency.” noterar Izabella Kaminska.

“And that, the IMF says, is largely because sovereigns — as they stand — cannot be trusted to redistribute surplus reserves, or battle their deficits, themselves.”

Å ena sidan har man lurat in nationerna medvetet i en total skuldbelägring efter deras skickliga bedrägerier, och sedan när länderna är bakbundna i det läget, kramas de ur via konjunktur och svårigheter, och förflyttar successivt villigheten att ge upp sig för den transnationella finansens planer och vilja.

En charter visar de steg man ser för att successivt fånga länderna i planen:

IMF Charter

Taktiken börjar med en vag rekommendation för ”frivilliga policy justeringar” att adopteras av medlemsstaterna, sedan går vägen igenom mer och mer drakoniska ekonomiska åtgärder tills man når bankirens slutmål i en global valuta, det veritabla slutet på den individuella nationen. Kartan visar även tänkbara motstånd mot varje steg på trappen från de enskilda nationerna, vilket ger kort spik, följd av ett lugn, och sedan en generell resning i rörelsen mot en global valuta vars progression sker över tiden, uppbackat av destabiliserande åtgärder på marknaderna givetvis – ränker vars effekter vi redan ser idag i världen.  Vägen till denna globala valuta påbörjas med nyttjandet och den eventuella implementeringen av ett internationellt monetärt system baserat på SDR, IMF´s syntetiska pappersvaluta. När väl SDR är accepterat föreställer sig IMF bara ett steg till för att kunna lansera en ny global valuta. När denna markör dyker upp ligger världens framtid i frihet på spel. För den som tror att de män som ligger bakom denna plan har trevliga noteringar för folken och världens massor i deras hemliga vision begår det grövsta misstag. Deras vision är inget annat än en fullskalig och totalitär stat där den enskilda människan ingår ett systematiserat ”micro-management” av deras liv, med ny teknik och allestädes närvarande hotbilder projicerade på den andra sidan.  Dokumentet ger till och med valutan ett namn, ”bancor”, efter John Maynard Keynes föreslagna ”World Currency Unit”. Keynes som inte nekade att hans doktriner lämpade sig bäst för en totalitär stat.

Följande sektion i IMF dokumentet understryker:

48. From SDR to bancor. A limitation of the SDR as discussed previously is that it is not a currency. Both the SDR and SDR-denominated instruments need to be converted eventually to a national currency for most payments or interventions in foreign exchange markets, which adds to cumbersome use in transactions.

And though an SDR-based system would move away from a dominant national currency, the SDR’s value remains heavily linked to the conditions and performance of the major component countries. A more ambitious reform option would be to build on the previous ideas and develop, over time, a global currency. Called, for example, bancor in honor of Keynes, such a currency could be used as a medium of exchange—an “outside money” in contrast to the SDR which remains an “inside money”.

Dokumentet säger att såvida inte någon kataklysm sker för att med rop driva fram en reform så kommer processen att ta tid:

”It is understood that some of the ideas discussed are unlikely to materialize in the foreseeable future absent a dramatic shift in appetite for international cooperation.”

Känns tongången och sentimenten igen? Den uppmärksamme kan dra sig till minnes PNAC´s dokument från Dick Cheney´s tankesmedja: Project For A New American Century, kallat Rebuilding Americas Defenses. Där målar man upp USAs framtid i det nya årtusendet som engagerat i multipla teaterkrig för att säkerställa USA som den enda supermakten i världen under det nya årtusendet. Dokumentet drar slutsatsen att transformationen för USA blir långsam såvida inget av kataklysmiska proportioner sker, som ett nytt ”pearl harbour”: ”Further, the process of transformation, even if it brings revolutionary change, is likely to be a long one, absent some catastrophic and catalyzing event––like a new Pearl Harbor”. Ja, ett år på dagen efter att detta dokument publicerades fick USA ett pearl harbour i form av 9/11 angreppet. Somliga har tur?

IMF påbörjade sin satelitkampanj officiellt i Mars förra året. Sedan debatterades frågan på G20 mötet i London några dagar senare. En klausul i punkt 19 av G20 kommunikéen fick analytiker att börja beskriva gryningen av en ”revolution i den globala ordningen”. Man hade gått med på ett stödja en generell SDR allokering som skulle injicera 250 miljarder dollar i världsekonomin och öka den globala likviditeten.  Man hade alltså gett IMF makten att börja skapa pengar och införa globala kvantitativa lättnader, och detta enkla trick förde processen av en världsvaluta på banan, ur en global kraft till bläckfisk som inte är redovisningsskyldig till någon som helst nationell ordning eller form. Ambrose Evans-Pritchard från London Telegraph insåg poängen:

“The world is a step closer to a global currency, backed by a global central bank, running monetary policy for all humanity.”

Steget hyllades naturligtvis av de andra armarna som den transnationella finansen effektivt kontrollerar: FN och Världsbanken.  Introduktionen av en global valuta och tillhörande skattesystem,  med en övergripande regulator, är en hörnsten i angreppet för att etablera en världsregering dikterad av finansmän, med deras centraliserade vision om kontroll och med mer totalitär makt placerad i dessa fåtal, dolda, och icke redovisningsskyldiga händer. Länk: http://www.guardian.co.uk/global/2010/apr/20/imf-tax-global-banks

Här hänger våra barns framtid i frihet på hur vakna nationernas politiker är, om de tänker fortsätta låta sig hunsas och bedövas  av finansmännens ränker och smiden, eller om de rätar på ryggraden och tar tag i saken för att sätta världen fri från dessa finansiella terrorister en gång för alla.

Länk till IMF´s Reserve Accumulation and International Monetary Stability http://www.imf.org/external/np/pp/eng/2010/041310.pdf

LW/SW

Keynesianerna i USA är på väg att implementera mera kvantitativa lättnader, så som vi antog att de skulle göra. Det tog inte längre än att ECB bossen Trichet deklarerade ”stimulera inte mera – nu är det tid att strama åt” förrän en av Federal Reserve cheferna vid St Louis Fed informerade alla jänkare om, att för att undvika en Japansk utveckling, så måste man fortsätta med dessa stimulanser genom fortsatta uppköp av skattkammarens säkerheter. Europas högre hand tycks ha givit in för den växande kritiken till den ohållbara mickey mouse lösningen och accepterar för tillfället en annan väg. Efter 15 månaders reducering av krediter från plus 17% till minus 9.6%, tror Fed att man har spelutrymme för att köra upp kurvan till 17% igen. Det kanske mest intressanta i denna bemärkelse här är att Mr Bullards kommentar om att anskaffa mer säkerheter kommer mot bakgrund av vissheten att han är helt varse om Fed´s i hemlighet uppköpta säkerheter under perioden. Bullard tycks inte besitta någon högre aktning av omvärldens observationsförmåga. Och bortsett från det, så är ju detta ett exempel på vad Japanerna själva gjorde, de försökte lösa problemen med kvantitativa lättnader. Skillnaden låg i att man främst lånade av sig själva i Yen och inte på världsmarknaden, vilket har räddat dem från än djupare problem och låsningar. Det mesta av den japanska skulden ägs av japanska medborgare – precis som sig bör.

De senaste 30 åren har policyskaparna baserat sina åtaganden på räntesatser, snarare än likviditet, vilket de nu vägrar att publicera. Vid noll-ränta lägen har inte Fed mycket utrymme för justeringar förutom minus räntor. Nuvarande räntor och utveckling av fiat valutorna generellt sett gör guld till en attraktiv valuta. Guld är inte skyldig någon något. Dollarns huvudkund – USA – är skyldiga oräkneliga biljoner – bara för den enkla saken att trycka en pappersvaluta, en kredit valuta. Gemene man förstår inte implikationen av att slava för en kreditvaluta som den amerikanska dollarn är. Den skapas på skuldbasis eftersom dollarn som fysiskt medel inte tillhör den amerikanska staten utan tillhör det privata Federal Reserve. Så varje gång Fed trycker en dollar skuldsätts nationen ännu mer eftersom de ska betala ränta på den monetära tjänsten. Det var därför IRS och inkomstskatten påfördes till att börja med en gång i tiden, för enligt den amerikanska konstitutionen så stipuleras ingen inkomstskatt. En stor del av inkomstskatten går egentligen tillbaka till Fed för att betala räntan på dollar tjänsten, och inte så mycket till gemensam infrastruktur vilket många misstar sig på. Dessutom finns det ett antal stater som aldrig ratificerade inkomstskatten ursprungligen, vilket är anledningen till att inkomstskatten är hett debatterad som en potentiellt olaglig verksamhet i USA. Men media tar inte upp frågan, det är för kontroversiellt för deras ägare.

En sådan infernalisk smitta som dollarn nu befinner sig i blir därför en smitta i hela det internationella finansiella systemet som har dollarn som reservvaluta. Således är det svårt att i dagens läge se något säkert alternativ för säkerheter än just guld och ädla råvaror. Den som observerar vad den inre kretsen har ägnat sig åt de senaste 15 månaderna ser att världens egentliga valuta av idag är guld. Dollarns senaste rally gentemot USDX var en kortlivad sak. En flytt på USDX från 74 till 89 och tillbaka till 81.66 kompletterade en bild som på längre sikt bara fortsatt talar för dollarns undergång. Den som vet hur marknaden är riggad såg rallyt. Vem med någon form av nämnvärd intelligens skulle lägga sig på mage i 10 år för 2.93% ränta, när realekonomins inflation överstiger 7%? Världens insatta spelare ser givetvis vad detta problem implicerar även om kråksången inverteras när man konsulterar media. Vad ska all världens dollarbundna obligationsägare göra när återbäring fortsätter att decimeras – sitta på skrot i 10 år?

Samtidigt så fick Dow ett väntat rally från 9800 till 10,500 och vad berodde det på? Marknadens insiders visste, som de alltid gör, vad Fed´s nästa steg skulle bli. Det betyder med andra ord att de aktioner och annonseringar Fed drev igenom redan hade försatt en rea-lapp på aktierna genom elitens insider information. Då torde icke fortsatt dollar fall och stigande inflation överraska någon. Publikum har inte fatta vinken ännu men vad vi ser är en sorts renanimation av vad som pågick 2007. Dollar och marknaden föll emedan guld, silver och basvaror gick in ett rally.

Wall Street och Washington fortsätter att mata media om att det har funnits eller finns en återhämtning på gång, när vem som helst som kan läsa statistik utläser att så är icke fallet. Som påpekats tidigare är en ny våg av kvantitativa lättnader i görningen och offerlammet i den riten heter inflation = lägre dollar, högre guldpriser. Kommer man att fortsätta med nya laddningar av kvantitativa lättnader om och om igen? Kan det åstadkommas? Det kan vi inte säga med säkerhet, och ej heller kan Federal Reserve säga det eftersom det beslutet i verkligheten fattas på annan ort. Vi vet dock att krig ”on demand” alltid är ett gångbart kort. Det pågår en ständig debatt i huruvida krig verkligen är lönsamma affärer eller inte. Det beror på ur vilken vinkel svaret ska ges. Ur den transnationella finansens synvinkel har krigen alltid tjänat deras intressen, och det räcker för att krig alltid ska stå med en finansiär, eftersom finansiären vet att pengar är blott ackrediterade symboler på ett papper. Men i den andra ändan av papperskrediten finns både makt och riktiga naturresurser att teckna in.

Därför finns det alltid tillgång till hur mycket pengar som än krävs, från superfinansens sida sett, när det gäller vapen och krig. Först så skuldsätter krigen och upprustningen de engagerade länderna ännu mera, sedan behöver de inblandade än mer kredit för återuppbyggnad efter krigen – och eftersom hela världen i stort sett lånar ur samma krets och trust av långivare och finansiärer, så är det är ett win-win spel för dem. USA kan definitivt räkna med deflativ depression i händelse av fullskaliga krig. Husbubblan som Fed drev på var ett medel för att kontra deflationen och den taktiken utmynnade i ett aldrig sinande elände på husmarknaden.

Fed är därför skurna i ett hörn där stigande inflation är oundvikligt och rör sig nu medvetet i den riktningen, för om de inte gör så kommer de finansiella systemen att börja haverera. Prisnivåer kan inte kontrolleras alls just nu och det finns ingen metod att hindra inflation genom att trycka upp låtsas nummer i böckerna. När industrin och företagen avsiktligen satte intäkter och vinst mål lägre än normalt så rapporterades det att 75% av förväntningarna infriades. Det finns en gräns för dumhet med, Fed flyger med byxorna vid fötterna och har hittills lyckats med en enda sak och det är att hålla igång systemet och spelet till dags dato. Frågan är: kan de fortsätta agera på detta vis och vad är priset alla andra måste betala för det hela?  Vi har redan sett vad stimulanserna gjorde i 2002 och i 2006 när regeringen erkände att inflationen låg på 5-1/4% – men i verkligheten var 14-3/8%. Den rockaden åstadkoms genom att fördubbla pantsättningars kreditgivning över en 4-6 års period. Förutsägbart nog lämnade den taktiken både USA och resten av världsekonomin i ett betydligt sämre skick. Ingen vill ta smällen på sin vakt, oavsett om det är företagens Amerika, Wall Street eller regeringen. Oavsett vem man vill klandra så kvarstår faktum, det finns ingen sann fri marknad, och den marknad som finns är manipulerad av eliten och korrigeras därför inte.

Marknadens perception och förväntan ligger emot ständigt högre inflation. Det betyder att inflation – via kvantitativa lättnader – kommer att följa oss tills vi återupplever Weimar republiken i någon form – och då är det spelet över. Inflation tycks beses av de flesta som en smärre sysselsättningsåtgärd, med vid acceptans, av den enkla anledning att alternativet är fyllt av fruktansvärda scenarios.  Under sådana premisser blir monetär expansion en sorts fundamentalism där bubblor ersätter en proportionsbaserad organisation – en ansträngning som strävar bort mot en egentlig lösning, vilket är att rena systemet från inflationsspelet, kasinopapper, gambling och huvudlösa investeringar.

De flesta har en svårighet i att på ett precist och realistiskt sätt kommentera monetär och fiskal politik såvida man inte förstår att det finns krafter som kontrollerar nationer bakom scenerna – med en armada av institutioner, det globala finansiella nätet, parapolitiska organisationer, fronter och kampanjer. Om man inte använder denna faktor och ser vad den är baserad på – dess slutmål, vilket är en världsregering, en superstat, där nationen effektivt sett har spelat ut sin roll – så har man en mycket liten chans i att förstå vad som egentligen sker på schackbrädet. Händelser blir blott fragment utan att föreslå ett sammanhang. Men med visshet om agendorna ser man den inre logiken och händelser blir lättare att förstå och sätta i ett sammanhang – och att förutse skeenden blir även det mycket lättare.

Denna transnationella elit har inte misslyckats med särskilt mycket genom åren. De satte FN, EU, GATT, WTO, NAFTA, IMF, Världsbanken, globalisering, offshoring, avnationalisering, ett datoriserat globalt finansiellt system under deras kontroll, nationer skuldsatta över öronen – och mycket annat på kartan. Hela denna industriella konsolideringsprocess emanerar från samma lilla grupp av superägare och finansiärer, inget av dessa nämnda slag realiseras utan dynastierna och deras krafter. Det är ingen särskild politiker eller grupp av politiker som har haft dessa globaliserade visioner och nogsamt implementerat dem, nej, politikerna i världen har istället manats, talats och danats att gå denna väg. Och de närmaste större stegen siktar mot en total konsolidering av nationerna, bit för bit. De flesta analytiker och ekonomer ser inte detta och varseblir därför inte sammanhanget, vilket får till följd att deras bedömningar ständigt blir fel och missvisande.

USA är i samma sorts fålla som Japan var i -  men den amerikanska kongressens solida inkompetens i beslutsprocesserna kan inte ge dem tillbaka försprånget de en gång hade, eller hoppas på att USA ska gå lika bra som Japan har gjort sedan 1992. Bortsett från den väntade inflationsspiralen på språng mot hyperinflation, kan en devalvering skönjas, som alternativ till hyperinflation.

Det är möjligt att USAs uppvisning över dessa år blir en spik i kistan för Keynes. För alla dessa skepp i mellanöstern kan inte sitta där för evigt. Att åter kapitalisera massiva summor av regeringars skulder kan inte och kommer inte att lösa problemen. Vid denna vägdelare syns inget sätt att undvika ett förödande utfall och de som drar i strängarna är väl medvetna om saken. Ingen kommer att undgå ekonomiska och finansiella smärtor, det föreligger blott en fråga om gradskillnader. En talande bild är observationen att nästan inget görs någonstans för att korrigera systemfelen, åtgärder som skulle lösa såväl arbetslöshet som välstånd. Men det krävs åtgärder, ett paradigmskifte, som på nytt definierar finansiella medel och proportionerna i den finansiella och ekonomiska fördelningen. De flesta inser nog att ansträngningar i detta läge förefaller som futila, alla nationer är i praktiken bakbundna av en global bläckfisk, som går sin egen väg. Den mest realistiska insatsen – utan att överväga ett fundamentalt ekonomiskt systemskifte – vore för USA (och det stora flertalet nationer) att skära utgifter med 30%, upphöra med spenderande via budgetunderskott, gå mot lägre skatter i vissa länder (inklusive USA,)  och låta problemen lösa sig självt och att samtidigt acceptera prislappen för en tidigare huvudlös politik genom en deflativ depression. Istället är den USA bundna världen på väg mot ett katastrofalt läge – och det är inget som bara råkade hända – det har planerats att ske på detta vis.

Om jag vore kapten över nationen Sverige skulle jag nyttja dessa åtgärder, men jag skulle även medvetet eliminera skulder till andra nationer, direkt eller indirekt, bland annat är effekten av detta den viktiga aspekten att inte stå exponerad mot transantionella agendor eller instabila nationer. Vidare skulle jag avyttra exponeringar i dollar och andra sjuka fiat valutor, skriva av kasinopapper som t ex derivator, bannlysa derivator, och ackumulera guld som säkerhet, eftersom alla pappersbaserade värden håller på att brinna upp. Hade jag stått vid rodret hade Sverige guldreserver varit mångdubblade redan eftersom denna sjuka kunde ses på flera års förhand.

Som tidigare påpekts så föreligger det en massiv felallokering av kapital, en direkt konsekvens av Fed´s räntesats politik. De låtsas som om inflationen vore nära noll när faktum är att de har en mycket högre inflation än vad de medger. Således är det enkelt att se hur den amerikanska regeringen manipulerar sanningen – genom att titta på ingående data. Frågan är vem som går på deras finter, alla vet vid det här laget att inflationen kommer ur monetisering, låga räntor och i viss mån fiskal sedeslöshet. Den höga inflationen har exploaterats för att stävja deflation och det har inte varit allt för svårt att bluffa med statistiken så att BNP och inflationsstatistiken i stort sett ser normalt ut.

Problemet Fed har är att de finner sig tvingade att skapa mer inflation än deflation eftersom de är rädda för att förlora sin kontroll genom deflation, vilket när den väl har slagit till är hart när omöjlig att stoppa. Under hela detta spel ligger en kokande kittel av instabilitet som kan nå den kritiska punkten när som helst och slänga systemen i kaos, inte minst ett globalt börskaos.  Denna ansats till normalitet medger att guldet presterar som en säker hamn under både inflation och deflation. Huruvida det rör sig om inflation eller fångenskap i skuld är irrelvant. Guld stiger uppåt för att skydda ägarna av guld precis som andra som iakttar problemen väljer guldet för en säker förvaring. Inte för att spekulera på vinster, utan just för att säkra medlen och dess värden.

Man kan enkelt se trenden genom att se bakåt. För ett par veckor sedan stod Dow Jones Index på samma nivå som i Mars 1999 och vid den tiden låg guldet på cirka 240 dollar. Och nu stod den i 1000 dollar mer, drygt 1200 dollar, hur talande är inte detta? Denna utveckling tillsammans med den förödande monetära politiken har satt guldet på plats som den egentliga hårda valutan bland de initierade spelarna. Det är inte bara Dollarn som är sjuk, Euron är sjuk med. BIS, Bank Of International Settlements, visste vad som skulle ske och strandsatte sig på sitt nya spel, SDR, redan i 2003. Annars hade man inte gjort den officiella proxy konvergensen. Eftersom SDR bara är en korg av andra valutor är inte SDR mer än en proxy valuta. Priser på dollarbundna tillgångar sjunker, vilket syns på den amerikanska fastighetsmarknaden. Lägg sedan till den felriktade marchen till amerikanska säkerheter som många gick in, trots att det var lätt att räkna ut dollarns temporära återhämtning som oupphörligen skulle följas av fortsatt nedgång.

Förstörelsen av kapital har pågått i många år, men flertalet tycks inte notera – eller vill inte notera – att världens finansiella system håller på att sakta implodera. Blott ett par hastiga rörelser på börserna kan räcka för att släcka ut det hela. Alla stimulanser och all propaganda till trots så ligger centrum av denna härdsmälta långt ifrån att återfå generellt förtroende. Vi tror inte att det misstroendet kommer att ändras på förrän en ändring av systemet har satts på plats. Att bara rädda den finansiella världen är inte nog. Systemet är i ett skriande och uppenbart behov av att räddas – men maktspelarna vägrar att göra det.

Negativ återbäring är vad som manifesteras i form av förlorad köpkraft och de som berörs av detta har sin säkraste tillflykt i guldet. Man kan inte gå hur länge som helst med negativ återbäring även om The Muppet Show hemskt gärna vill vilseleda publikum till att tro något annat. Vägen man har valt i Amerika slutar i antingen hyperinflation eller en serie av devalveringar. Det spelar ingen roll hur hårt amerikanska skattkammaren och Fed söker att återuppväcka systemet eller att undertrycka guldets värde, det är dömt till haveri. Det finns en väldigt sjuk sak som behöver dö, låt den dö. Fiat dollarn möter sin kollaps och detta kan inte förhindras längre.

Det var somliga som sade redan för 11 år sedan vilket som skulle bli den troliga systematiska utvecklingen, avspeglat i högre guld och silver priser. Man har haft rätt till punkt och pricka och det finns ingen anledning till att ändra den utsikten, eftersom spelet inte är över än, och så länge som publikum och regeringar accepterar korrupta monetära system, existerar ingen anledning till att sluta baxa guld. Man ska inte bekymra sig om slutspelet eller en exit. Vi kommer att kunna se tecken på något skifte i förtid men det är inte säkert att det kommer att ske under överskådlig framtid. De exponerade måste ha sina tillgångar rörliga genom de hårda reserverna. Varför? För det finns inget alternativ. Det är svårt att se andra alternativ när fiat valutorna fallerar, nationer fallerar och eskalerande inflation ligger över hela den amerikanska horisonten. Kvantitativa lättnader bryter successivt den amerikanska ryggraden genom inflation via monetisering nu när de amerikanska bankerna slutar sterilisera sina medel, och de sitter på ungefär en biljon dollar. Effekten blir ytterligare en runda av monetär degradering, vilket sänder dollarns värde lägre och lägre. Det kan bara finnas en orsak till att bankmännen har använt denna sorts hävstång med ett trasigt finansiellt system som resultat. De stora bankerna har gjort så avsiktligen genom att återanvända kvantitativa lättnader till upp emot 5 biljoner dollar. En ny nivå av ”breakdown” etableras med den metoden – vilket sätter statsskulder i ett tydligt fokus – och misshandeln skickar guld och silver till att reflektera detta beteende. Och vem vill ha statsskulder i fokus? Den högsta finansiella handen givetvis eftersom det skärper dess makt och veto. Varför tror Ni att vi läser hur en icke fransk, icke europeisk entitet som IMF talar över världens löpsedlar och säger åt Frankrike att de måste strama åt hårdare?  Stora stygga vargen har äntrat det prostituerade Europa.

För flera veckor sedan sa vi att Fed måste fatta beslut över huruvida man skulle injicera 5 biljoner till för att hålla uppe maskinen i 28 månader till. Nu kan vi läsa flera tidningar som påpekar detta behov och de tror att Fed kommer att välja att göra så. Det rimligaste vore att meddela detta i Augusti men eftersom spelet inte handlar om vad som är bäst för Amerika eller vad som är bäst för världen, utan vad som tjänar den högsta agendan bäst, så kan det beskedet låta dröja. Om detta beslut fattas så menar vi precis som tidigare: guldet drar iväg till 2 500 – 3 000 dollar.

Logiskt sett blir följden av det beslutet att världens reserver och säkerheter bundna i dollar dumpas istället för att de låter sig luras på en återbäring som aldrig kommer. Då stiger guldet oundvikligen. Obligationsägare får stå som åskådare till stölden av deras köpkraft i dollar, men en drös av dem lär hänga kvar trots det. Tillgångar i dollar forex är ned från 64.5%, för 15 månader sedan till 59.5%, vilket måste betyda att det är några länder som har fattat vad som händer, men å andra sidan är Säkerheter höga. Det må så vara, vi kommer att kunna räkna många dollar förlorare när den amerikanska ekonomin till slut bryter ihop i en deflativ depression.

Detta inlägg är en direkt översättning från en artikel som vår gode vän Paul Craig Roberts har skrivit och givit oss. Paul Craig Roberts är en meriterad ekonom som tjänstgjorde som Sekreterare i Amerikanska Skattkammaren under Reagan administrationen. Herr Roberts är en av de få hedervärda, amerikanska, regeringsmeriterade personer som idag är ”vänd mot sanningen”, han använder både sinne och öga för att  se och söka avslöja hur den civila och sociekonomiska situationen verkligen ser ut.  Roberts har tidigare varit chefsredaktör på Wall Street Journal och erhöll utmärkelsen Legion Of Honor från den Franska presidenten Francious Mitterrand. Den sorts politik som föranleder dessa konsekvenser som Roberts analyserar här, representeras i Sverige närmast av Moderaterna.

Året Amerika Upplöstes

Året var 2017. Klaner styrde i Amerika.

De första klanerna organiserade sig runt lokala polisstyrkor. De konservativas krig emot brottslighet under det sena 1900 talet och Bush/Obama´s krig emot terrorism under det första årtiondet resulterade i att polisen militäriserades och stod utan redovisningsskyldighet.

Allt eftersom samhället bröts ned blev polisen krigsherrar. Den lokala polisen i de olika staterna bröts isär, och befälen blev inmutade i de lokala krafterna i deras kommuner. De nya skarorna expanderade för att innefatta bekanta och vänner till polisen.

Dollarns fall och död som världsreservvaluta genomfördes i 2012, när den förvärrade ekonomiska depressionen gjorde det klart för Washingtons kreditgivare att det federala budgetunderskottet var för stort att finansieras förutom genom metoden att bara trycka sedlar.

Med dollarns frånfälle gick importpriserna i taket. När Amerikanarna var oförmögna att ha råd med utländska varor, så blev effekten att de transnationella korporationer som producerade varor och tjänster offshore för USAs marknad gick i konkurs, vilket eroderade regeringens intäkter ännu mera.

Regeringen var tvingad att trycka pengar för att kunna betala sina räkningar, vilket orsakade den inhemska marknadens priser att stiga brant. Med hyperinflation i sikte, tog Washington tillflykt i att terminera Socialtjänst och Medicare, vilket följdes upp av att man konfiskerade återstoden av privata pensioner. Detta gav en ett-års-respit, men eftersom det inte fanns mer resurser att konfiskera, återupptogs såväl sedelpressande som hyperinflation.

Organiserade matvaruleveranser bröts ned när regeringen bekämpade hyperinflation med fixerade priser, och med mandatet att alla införskaffningar och all försäljning var tvunget att stå i USA´s pappers valuta. Ovilliga att byta apprecierat gods för deprecierat papper, försvann varor från affärerna.

Washington svarade som Lenin hade gjort under ”krigs kommunism” perioden i Sovjets historia. Regeringen skickade trupper för att konfiskera varor för distribution gentemot befolkningen. Detta var en temporär blockad tills existerande varor var uttömda, samtidigt som framtida produktion motarbetades. Mycket av det konfiskerade materialet hamnade på truppernas egendomar som hade beslagtagit godset.

Varor återfördes på marknaderna under beskydd av lokala krigsherrar. Transaktionerna hölls i byteshandel, och i guld, silver, och koppar mynt.

Andra klaner organiserades runt familjer och individer som besatte lager av mat, tackor, vapen och ammunition. Oroliga allianser formades för att balansera olikheter i klanernas styrkor. Förräderi gjorde lojalitet en nödvändighet för överlevnad.

Storskalig matproduktion och annan produktion bröts ned samtidigt som lokala miliser beskattade distributionen av varor som flyttades över de lokala gränserna. Washington beslagtog inrikes oljeproduktion och raffinaderier, men mycket av nationens bensin köptes upp för säker passage över klan territorier.

De mesta av trupperna i Washington´s utrikes baser övergavs. När deras resurser drogs ned, forcerades de övergivna soldaterna in i allianser med dem som de tidigare hade slagits emot.

Washington fann det i tilltagande grad svårt att underhålla sig självt. När man förlorade kontroll över landet, var Washington mindre förmögna att säkra utrikes förnödenheter som skatt från dem Washington hotade med kärnvapen attack. Gradvis insåg andra kärnvapenmakter att det enda målet som fanns i Amerika var Washington. De mer skarpsinniga såg det dåliga tecknet och undslapp den forna huvudstaden.

När Rom påbörjade sitt imperium, bestod Roms valuta av guld och silver. Rom var väl organiserat med effektiva institutioner och förmågan att underhålla sina trupper på fältet så att kampanjerna kunde fortsätta obehindrat, ett världens monopol på den tiden.

När hybris skickade Amerika i jakt på utrikes nationer och imperier, sammanföll vågstycket med offshore flytten av Amerikansk tillverkning, industriella, och professionella jobb – och den korresponderande erosionen av regeringens skattbas – med ankomsten av massiva budget- och handelsunderskott, med erosionen av fiat papper valutans värde, och med Amerikas beroende av utländska kreditgivare och marionett härskare.

Det romerska imperiet höll ut under århundraden. Det amerikanska imperiet kollapsade över natten. Roms korruption blev styrkan hos hennes fiender, och västerlandets imperium kördes då över.  Amerikas kollaps skedde när regeringen slutade att representera sitt folk och blev instrumentet för en privat oligarki. Beslut gjordes för att tjäna kortsiktiga vinster för några få på bekostnad av ohanterliga skuldförpliktelser för flertalet.  Övermannad av skulder och förpliktade bördor kollapsade regeringen.

Globaliseringen som ideologi hade spelat ut sin rörelse och visat sin högsta hand. Livet reformerades på lokal basis.

Precis som många av oss förutspådde, så var 2005 början på kollapsen av den amerikanska husmarknanden. När den globala ekonomins ledargestalt genomgår en större förändring får det direkta konsekvenser på alla andra marknader, i olika utsträckning, beroende på kontext och sakinnehåll. Resultatet signalerade finansiellt kaos och en kreditkris som omslöt USA, Europa och så småningom resten av världen. Somliga vill tro att det hela beror på girighet och själviskhet men låt oss inte förenkla bilden, spelet går djupare än ett par socioekonomiska karaktärsdrag. Den transnationella finanseliten, som bl a arbetar genom amerikanska, europeiska och brittiska centralbanker, har ett outsinligt maktbehov och besitts av en mani som få skulle förstå, i att etablera en världsordning som står under finansens effektiva styrning. De lät – somliga mer eller mindre medvetet – skulder skena och hamna utanför nationell kontroll.  Det skapar en internationell smältdegel där ingen enskild nation kan ta kommandot över problemen när nationers kontroll och ekonomi smälter samman, begränsade av sammanflätade globala strukturer - och per design blir mottagliga för transnationella influenser och mineraler om vad man bör tillsätta härnäst.

Amerikas nuvarande monetära problem hade sin springande punkt, sin början, den 15 Augusti 1971, när landet övergav guldfoten, även om GATT, vilket sedemera blev WTO 1986, påbörjade cykeln av en planerad ekonomisk destruktion av USA, som tjänade syften ”större än en nation”. Ronald Reagans ämbetsperiod initierade öppningen av den stora portalen av skuld, efter att ha satt skatter för lågt – relativt till den eskalerade skuldsättningen - men samtidigt förstört den övre medelklassen med 1986 års Tax Reform Act, vilket ställde 8 miljonärer i konkurs. Reagans´s ovilja i att skära ned utgifterna lade den tumlande grund som lever och rör sig än idag. Under hans tid i Vita Huset så fördubblades skuldbördan. Resultatet var den ekonomiska disintegrationen 1989 som inte återbördades förrän 1994.

Ronald Reagan förtjänar en närmare titt då hans ämbetsperiod tjänar som fundament för den senare globala utvecklingen, vad kan vi säga om den djupare realiteten under hans presidentskap? Vad pågick under det glada 80-talet när en amerikansk hjälte, en populär patriotisk skådespelare stod som symbol för att ha förverkligat den amerikanska drömmen? Undertecknad har haft förmånen att konversera med de som stod honom nära privat – där en dold bild kommer fram som korrelerar den yttre.

Ronald Reagan var lika godtrogen och naiv som lojal, en man som i sitt innersta ville säkerställa den amerikanska visionen, den ursprungliga tanken om individens suveränitet. Han var rädd för det kommunistiska hotet och gick raskt på att upprusta försvaret – oavsett vad det kostade - och Federal Reserve kunde inte vara gladare än att stå honom bi och trycka de massiva medel som behövdes för den sakens skull. Vapentillverkarna gjorde i byxorna varje gång han talade om vad som behövdes göras. En bild kommer dock fram som inte riktigt stödjer den om en politisk fjärrstyrd docka, kontrollerad av RIIA, Royal Institute Of International Affairs.

Och detta avbildas tydligast i den senare och sista fasen av hans ämbete. Allt eftersom tiden gick blev han mer och mer medveten om spelen bakom kulisserna, på de diskreta institutionerna och på kapitalmarknaden. När han han fick sin ”kill-bill stund”, en aha chock om vad som egentligen höll på att hända började hans mentala hälsa att vackla. Han gick omdelbart på sin instinkt i att angripa problemen som han då såg. Febrilt och ivrigt avsåg Reagan att åstadkomma en miljö där USA inte köptes upp av utländska investerare, som han såg avsiktligen lade beslag på terräng, fastigheter, korporationer. Reagan ansåg att landet tillhörde amerikanarna och inte till främmande länder och deras investerare.

När Reagan påbörjade denna strategi stod det klart för honom att makten hade i den yttersta verkligheten undsluppit den amerikanska nationen. Nu kände han klarhet i varför han alltid upplevde att han satt i tvångströja, varför han inte kunde fatta och driva igenom sina beslut. Det var då hans hälsa vacklade och permanent utvecklade en mental sjukdom. Vem skulle han lita på? Vem kunde han tala med? Paranoid intog Reagan en tystnad och tillslöt sig, han kände inget förtroende för någon längre och blev fåordig. Reagan kämpade, utan framgång, för att få media att uppmärksamma hans vision om en ny Amerikansk Centralbank, en bank som skulle vara amerikanarnas och ingen annans. På sitt vis hängav sig presidenten åt utmaningen att låta den amerikanska staten att ge ut sin egen valuta, sin egen kredit. Men ansatsen ledde ingenstans och förblev utan exponering eller utredning, liksom med många andra av hans affärer. Mannen som skulle hjälpa honom med uppgiften, Paul Volcker, försvann i tystnad från sin post. Reagan var villig att krossa dollarn, som han såg var kontrollerad av en internationell finanselit, för att inte göra USA så attraktivt för utländska investerare. Han trodde att han gjorde det som var rätt gentemot folket och konstitutionen.

Året 1987 ställdes det till med ett stort möte med finansiärerna, som förlades till olika sessioner under Januari och Februari. Huvuden från alla anrika finansfamiljer befann sig på plats, liksom en topp delegation från Asien. Allt eftersom mötet pågick stod det klart för de närvarande om vad Reagan egentligen tyckte och ville åstadkomma. Svaret lät inte vänta på sig. De hotade att dra tillbaka alla sina lån.

Amerika kan inte betala de massiva lån som man har tagit upp, det är en praktisk omöjlighet, med en gigantisk skuld som dessutom passerar finanskartellens egen operation: det privata Federal Reserve. Det är ingen särskilt väl bevarad hemlighet att kartellen hettar upp ekonomin genom naiva presidenter. När Reagan förstod vad som höll på att hända så fick han samtidigt ett klart direktiv från finanseliten, vars andemening var: ”om Du inte stödjer fortsatta skattehöjningar för att svara mot ökande skulder och räntor, kommer kapitalmarknader och investerare att försvinna härifrån”. Man hotade kalla in lån och tömma skattkammaren.

För att säkerställa att Reagan förstod kraften bakom budet spelade de upp ett litet nummer för honom, ett bevis på att de enkelt kan spänna på musklerna när de behöver. Det skedde i form av en Baisse på den amerikanska börsen 1987, den Svarta Måndagen 19 oktober 1987.  Det krävs att blott en spelare som besitter tillräckligt med aktier vid tidpunkten dumpar papper och åstadkommer en krasch. Det fanns flera närvarande på det mötet som satt i en sådan position.

Och detta spelar finansoligarkin i händerna, för de ville inte att Amerika förblev sin egen suveräna entitiet, man avsåg göra dem beroende av utrikeshandel. Konsekvensen blev att man låste USA´s möjligheter att reglera handeln, eller att kontrollera tillflödet av utrikes handelsvaror som kom från andra länder. Eftersom finansen effektivt sett kontrollerar andra länder med genom skuldbrev kan de lätt spela ut länderna mot varandra. I all enkelhet; ”Du ska betala tillbaka det här lånet, Du ska beskatta ditt folk, Du ska skära ned deras löner, Du ska frysa utgifterna och folket måste betala det här och det här”.

Presidenten var motvillig att höja skatter mer än man redan hade gjort vid den tidpunkten. Han stod på sig en tid även om han nu började att förlöjligas offentligt. Det var en medveten kampanj att misskreditera honom, att få honom att se gammal och åderförkalkad ut, att han knappt kunde tänka ordentligt. Under tiden vankade presidenten av och an, och religiös som han var, bad regelbundet till sin Gud för vägledning.

Kraschen var främst en varning, tänkt att skaka om spelarna så att alla, inklusive presidenten ställde sig i ledet – men de ville att det skulle vara tillräckligt av en katastrof så att publikums uppmärksamhet fokuserades på den nationella statsskulden. De ville att man skulle tro att detta var anledningen till att marknaden tappades ur. Givetvis var icke detta anledningen. Det spelades ut likt ett dataspel, de kontrollerar tekniken både marknadsmässigt och i övrigt. Inte bryr de sig om att människors värden förstörs, om de själva behöver mera medel, trycker de bara upp det. Finanseliten högst upp i tornet är bortom en fråga om pengar.

De skapade Svarta Måndagen med dess fall på 500 punkter för att understryka ett budskap – och vad var budskapet?  Att man skulle oroa sig för skulder och vilja göra någonting åt det – det vill säga betala mera på dem för att tro att man skulle bli av med dem, eller minska dem – ”hjälp, investerarena flyr landet”. Då fållades nationen in i rävsaxen, att betala än mera på skulder som ändå aldrig kommer att betalas av. Banker tjänar inte på utlåningssumman – utan på räntan, det är viktigt att komma ihåg. De är inte intresserade av att lån betalas av för då försvinner den egentliga och enda förtjänsten: räntan.

Vad blev då den längre de facto konsekvensen för det amerikansk folket? Mer skatter, lägre löner, mindre köpkraft, pensionsplaner vaporiserar, enskilda jordbrukare som gick i putten – och att folket arbetade ännu hårdare för ett förlustspel. Det hårda överarbetet som gör folket mottagliga och fogliga för den nya världsordningen, ”the new world order” som den senare George Bush Sr proklamerade så högljutt.

Men Reagan var inte den första som råkade vakna upp. Richard Nixon utvecklades på snarlikt vis under sin ämbetsperiod. Han visste sanningen om guldet, om hur oljepriset riggades och manipulerades, hur saker och ting hade belägrats och talade sedan om för folk vad man borde göra åt saken. Vad blev resultatet av att han vände sina finansiärer ryggen? Watergate. Den mest löjliga kris som har skådats, för vad gjorde Nixon för fel? Vilket brott i sanningens namn hade han utfört? Inget.

Ronald Reagans efterträdare hade möjligheten att rena systemet av skuld och felinvesteringar men de och Federal Reserve övergav senare uppgiften att återigen rena och rensa upp röran. En boom på aktiemarknaderna under sena 1990-talet, pådriven av IT fenomenet, följdes sedan av att proppen gick, det som kallas ”paniken i 08”. Efter kollapsen i 1987 beslöts det att ekonomin och den finansiella strukturen behövde support och försäkring när derivatorna klev in på scenen för att ersätta produktiviteten i ekonomin. Frihandel, globalisering, offshoring, och utkontraktering började bita sig tag i nationens märg. Som ett resultat av 1987´s Baisse införde Ronald Reagen en hemlig grupp – via Exective Order 12631 – som var tillsatt för att vaka över finansmarknaden, som kort och gott kallas för ”Working Group” eller ”Plunge Protection Team”.

Gruppen fick i uppgift att assistera med diskreta interventioner på marknaden som började flödas över med Alan Greenspans kredit-excesser för att korrigera fastighetsmarknaden och de andra sektorerna. Den temporära vinsten i Greenspan taktiken upprätthölls i fem år – med konstant ökning av skuldbördan som konsekvens. Möjligheten att i rätt tid rena systemet ignorerades.

Den sista möjligheten till korrigering inom eran introducerade medelklassens fall när löner stagnerade gentemot inflationen, köpkraften decimerades och det amerikanska folkets individuella skulder expanderade till en större och större cirkel. Under 1980-talet var honnörsordet avreglering (eller geoekonomisk anarki om man så vill) och processen stod som fond till nästföljande kriminella kollaps av besparingar och kredit-givningar. Varje politisk maffia var snart sagt involverad, inte minst Bush och Clinton familjerna. Endast ett fåtal såg vad som hände och anpassade sig efter det i verkligheten.

De senaste 30 åren, som ett resultat av lägre köpkraft och skuld, föll besparingar från 12% till minus 2%, med en svag återhämtning över de två senaste åren till 3%. Från och med 1990 blev skuld en livsstil, en kultur, eftersom köpkraften reducerades år efter år. Bankerna i USA var glada nog att emellanåt låna med 8% – 10%, samtidigt som de skapade kredit ut ur tomma intet. Som vi alla vet lånades det till vem som helst 2002 och framåt mot bättre vetande. Dessa är proffs vilka står som  ansvariga för 80% av de personliga skulderna, och de uppviglade inte lånarna allena, regeringen uppmuntrade till detsamma, inte minst till de som inte hade täckning för lånen. Resultatet syntes i noll-procentiga styrräntor och när Federal Reserve begagnade intervention på marknaden, så att räntorna manipulerades till att kvarstå  som artificiellt låga. Till och med 10-åriga US T-räntors avkastning stannar på 2.93%. Många av reglerna kastades helt sonika ut genom fönstret. Detta förblir en sekvens inom det kontinuum som vi har sett sedan 2002.

Det fanns en chans att fixa systemen 1990 och återigen år 2000, men Fed vägrade att gå den vägen. Fed skapade en sista undsättning, obeslutat huruvida man skulle gå vidare med fastighets- och kreditbubblan. I Juni 2003 fattade man beslutet att fortsätta med att blåsa upp bubblan i full visshet att man inte skulle kunna backa tillbaka efter denna punkt. Festen är över och upplösningen har egentligen pågått i tre år, oavsett alla försök att maskera realiteten med disney dollars. Kreditkrisen står i begrepp av att gå in den andra fasen, långt värre än den första. Efter två stimulanspaket och 3 biljoner dollar senare så befann sig ekonomin i ’något-högre’ till ’status quo’ tillstånd. Lägg även till den massiva statsskuldskrisen som bara är i sin linda för tillfället. Situationens allvar i den fiskala dårskapen och det monetära vansinnet har ingenstans att ta vägen. Över de kommande månaderna, halvåret, bryter plågoandarna loss till melodin av en djupare pessimism som tar rot.  Somliga regeringars underskott förvärras när marknaden för bostäder och de kommersiella fastigheterna återigen sjunker till lägre nivåer.

Man kan vänta sig att den amerikanska presidentens ”Arbetsgrupp På Finansmarknaderna”, som vi redan har nämnt tidigare i denna rapport, upptäcker att det finns en begränsning i hur mycket de kan åstadkomma genom manipulering. De närmaste krafterna bakom den amerikanska regeringen lär även de finna att de är kringskurna och inte kan göra som de vill. Eftersom det pågår informationsstragier i världen som påvisar hur realiteten egentligen ligger till, orsak och verkan, kommer allt fler att vakna upp efter hand och se spelet för vad det hela har varit. Är det tillräckligt för att avstyra den transnationella gruppens planer att förslava världen i en ”ny världsordning”, i praktiken ägd av bankirer? Det är för tidigt att sia om.

Hur kommer det sig att vi ständigt, fram till idag, har fått höra att den amerikanska ekonomin hämtar sig från kredit-krisen och den värsta ekonomiska krisen sedan den förra depressionen – till och med från bildade analytiker? För om man tittar på den monetära situationen, den fiskala situationen och arbetslöshetssiffrorna så har ingenting förbättrats. Att kongratulera någon, i synnerhet Federal Reserve, för självdestruktion, bedrägeri och fabler är imbecillt, eftersom de är bland de ytterst ansvariga för dagens kriser i världen. Över de senaste fyra åren har eurozon regeringarnas skulder växt med mer än 20%, och USA och Japan med 45%. Sveriges skuld ökade med 12% tillsammans med ett budgetunderskott på 176 miljarder. Fullkomligt huvudlös politik var man än ser således, det är en fråga om gradskillnader i fullständig vanskötsel, fiskal disciplin har inte funnits på denna karta.

Chefen för ECB, den Europeiska Centralbanken, har vänt kappan för hundrade gången och säger åtskilliga miljarder Euro – alla kolbrända – senare: ”budgetåtstramning” nu. Nu ser man den stora risken i att försöka bota svarta hål – svarta statspapper med mera – med att trycka pengar, samt att köpa upp giftiga, därtill värdelösa obligationer. Men i Washington finner vi motsatt riktning. Wall Street, banker och regering vill ha mer stimulanser, mer Fed intervention och manipulation, mer droger. Att acceptera sanningen är svårt för många, där man väljer förnekelse,  kanske hoppas man på att glömma problemen en liten stund till.  Europa klappade sig på axeln för ett uselt och helt meningslöst stresstest av Europeiska topp 100 banker – som sköttes i egen regi – då övningen inte tog hänsyn till kapitalexponeringar på statsskuldpapper. Vågar någon fråga om deras två upplagor av ”chicago-böcker” med? Vilken fars, vilken revisionism!

Investerare som har fallit över varandra mellan USA och Europa, fram och tillbaka, i en allt snabbare takt har lagrat på sig amerikanska säkerheter samtidigt som dollarn faller – istället för att ha köpt guld- eller silver relaterade tillgångar. Guld har ingen ränteåterbäring, men om vi tittar på verkligheten och tar hänsyn till inflation, så ger inte sådana säkerheter det heller. Wall Street, bankerna och Washington tycks inte se något problem med skulderna, som kommer att öka med cirka 25% till nästa år, mätt mot BNP.

Skapandet av kredit har expanderat i över 15 år där den Amerikanska Skattkammaren, Fed, och andra centralbanker har kämpat emot resultatet av detsamma i sju år. Detta möjliggjorde för  konsument och inte minst regeringar, att spendera långt bortom deras förmåga att betala tillbaka, en metod att temporärt rädda finanssystemet. Det är en pågående – men dock förlorad kamp – som bara slutar med en sak: förlorare.

Man kan undra hur länge nationer över världen, som håller 59-1/2% av deras reserver i dollars ska tolerera massiv monetisering och fiskal oduglighet? Långt innan Fannie Mae och Freddie Mac, de tidiga förlusterna i spelet, kollapsade så kände många i kretsarna till deras situation. En eller två analytiker i branschen menade att det skulle bli Amerikas sätt att nationalisera bostadsanskaffningen, med 60% som mål. På så vis kunde regeringen horda husgästerna  hit och dit, var nu myndigheterna ansåg det som lämpligt – för myndigheterna.

De stora USA bankerna upplånade substantiella mängder kapital ifrån Fed  hållna som reserver vid noll procents ränta –  sedan lånas kapitalet tillbaka till Fed vid högre räntor. Låt oss undra hur mycket av de medlen som har använts för att monetisera säkerheter och huruvida bankerna till syvende och sist kommer att utlåna de summorna, som eventuellt kommer att monetisera dem? På den andra fronten säger regeringen att de nöjer sig med budgetunderskott på fantastiska 1.5 biljoner dollar årligen. Detta är sannerligen inte metoden att ordna till huset och bidrar bara till vidare monetisering.

Den som observerar läget kan finna det pekuljärt att sådana här frågeställningar är helt frånvarande i amerikansk media. Även i Europa är det relativt tyst i frågan.

Har inte Warren Buffet´s Berkshire Hathaway blivit föremål för ett uppenbart bedrägeri? De får via skattesedeln och lösenspelet 300 miljoner dollar i bidrag – men betalar bara 100 miljoner dollar i böter. De ultrakriminella finansiella terroristerna Goldman Sachs bedrar skattebetalarna på 5 miljarder dollar – men får böter på 550 miljoner dollar – och undslipper fängelset på samma gång. Inte undra på att de vill att det hysteriska kasino spelet ska fortsätta, regeringarna löser ju blott ut dem hela tiden när de spelar bort sig.

Det är onekligen rätt intressant att den Amerikanska administrationen och deras Skattekamare, numera en svetsad förlänging av Goldman Sachs, vill att de skattelättnader som tidigare administrationer implementerade ska tas ur bruk. Då ökar skatterna med runt 15% med effekten att det kväver realekonomin lite mera, som om det verkligen behövdes. Vägledande i frågan är huruvida Fed de facto kommer att bibehålla sina kvantitativa lättnader eller ej.

Under tiden har Kina nyligen reducerat dollar-bundna säkerheter med cirka 34 miljarder dollar. Dagong Byrån säger att amerikanska rating byråer är politiskt partiska. Vi säger att de är svindlare och har alltid varit det. Situationen i denna mening kan bara förvärras framöver, och över tiden avyttras än mer klumpar av 890 miljarder dollar i säkerheter.

Sedan så föreligger det en fråga om den Amerikanska Skattkamarens försäljning av säkerheter, vilket löper på ungefär 145 miljarder per månad. Frågan är denna: var tar alla dessa pengar vägen? Denna summa är cirkus 50% mer än tidigare stipulerade behov. Som påpekats ett otal gånger till Federal Reserve, så existerar misstanken att de har tryckt ”särskilda” dollar och vidare, med hjälp av olika fronter tvättat pengarna, via pantsäkerhetstjänster t ex, och kan då ha indirekt (eller direkt beronde på hur man läser det) finansierat Skattkammaren och agentur försäljning.

Rapporter i denna härad och mening dök upp i kretsarna för så länge som sju år sedan. Först gällde det nödlån till Europeiska och Amerikanska banker, sedan swappar – där Svenska Riksbanken besudlade sitt omdöme och anseende genom att delta – och nu har vi en situation där nationer som England köper båtlaster med säkerheter – och England kan knappt betala sina räkningar till att börja med. De påstår att Amerikanska hushåll köper massiva mängder av dem –  vilket är ett lika löjeväckande som osant påstående.

Det pågår en ofantlig monetisering, särskilt över de tre senaste åren, och Fed döljer spelet som har pågått länge nog nu. Uppenbarligen har man tappat besinningen och uppenbarligen borde någon ha uppmärksammat detta mera tydligt i offentligheten. Mellan utländska köpare, hushållssektorn och Fed utväxlades cirka 1.5 biljoner i säkerheter förra året, vilket är en omöjlighet i vilken sanningsenlig realitet som helst, och är en anledning till varför Kina har klagat på deras monetära politik. Förstulet har man smugit med leveranser till Amerikanska Skattkammaren med finanser och vann på det en offset av deflation, åtminstone för stunden.

Yttre faktorer pekar på att nästa steg hos Fed är att re-kapitalisera marknaden; inrikes amerikansk ekonomi via nya loopar av banklån. Denna vecka sade Fed att man avser att sluta betala räntor på bank insättningar som lades in hos Fed. Den här förmågan, att Fed kan betala medlemsbanker räntor, är ett ganska nytt fenomen. Excesser i reserven hos banker hitintills lånades ut till marknaden. Medlen hölls under recessionen hos Fed, med ränta, och förblev steriliserade. Syftet var från Fed´s sida att helt enkelt ge banker ränta. För att rekapitulera: Banker lånade av Fed till noll-ränta och lånade sedan tillbaka pengarna för 2-1/2% ränta. Så blatant. Poängen var naturligtvis att hålla banker med intäkter genom en osannolik sponsoring av skattebetalarna.

Förestående slut på detta koppleri forcerar banker att antingen returnera medlen eller att låna ut dem, och givetvis blir medlen utlånade till större delen till små- och medelstora företag. En svag bris av tillväxt, i form av nya arbeten kan då skönjas. Sektorn har annars tappat 15% i lånegraden över de sista 15 månaderna. Samma linje av företag står dessutom för 70% av jobben i ekonomin.

En återuppväckning av företagen och fallande arbetslöshetssiffror är således att vänta. Aktiviteten torde hålla Dow över 8,500 och kanske kan man nå 11,200 inom perioden. Banker, långivare, kan även nyttja en del av dessa pengar för att köpa Amerikanska säkerheter, med effekten att Fed kanske får ett litet andrum i sitt hemliga Ponzi-pyramid-spel. Tillflödet i detta stycke är den källa som lär ta en del av trycket på det omedelbara behovet av 5 biljoner dollar för att hålla den amerikanske ekonomin igång de närmaste 28 månaderna.

Detta kommer att bli våg nummer två av kvantitativa lättnader: Amerika går ifrån sterilisering till monetisering. Med tanke på de betydande inflöden av finanser som ligger i pipeline borde dollarn naturligtvis fortsätta tappa i värde, vilket den för övrigt redan gör. Fed, slipade lögnare som de är, kommer inte att medge denna monetisering, ej heller kommer underskotten att minska. Båda kolumner är lika två tåg som är på väg mot ändstationen, men som på grund av innehåll och hastighet kommer att krascha förbi blockarna.

Trots denna injektion av ”funny money” kan inte ekonomin visa mer än högst 3% till 3-1/2% tillväxt av BNP, så som läget var över det senaste åren. Insatsen syftar blott till att hålla systemet funktionellt i någon mån tills Det Finansiella Tornet beslutar sig för att dra ur proppen och trycka ut jänkarna i ännu flera krig. Deras bild och agenda, så som vi känner den till idag, ligger i att vid lämpligaste tillfälle medvetet förinta den Amerikanska och Europeiska ekonomin – för att använda ett nedgånget västerland som motiv i att trycka in hela gänget in i en ny världsordning, en ny sorts federation till att börja med. Om denna skall jag skriva mera senare i andra rapporter, för jag vet vad den går ut på.

Dessa händelser lägger grunden för ännu högre guld och sliver priser, vilket direkt reflekterar förlusten I köpkraft hos fiat valutorna, så som de har stigit över de senaste fem åren. Guldpriserna i dollar är mest utsatta för ett stort spann av variationer – och sedan kommer naturligtvis banksyndikaten trixa och manipulera ned priserna så gott det går, men de torde inte kunna undvika landingspunkter på 3000 dollar och en bra bit över det med, allt eftersom nuvarande dollar blir mindre värt än toalettpapper. Silver torde ligga låst i jämfota relation med guldet.

Draget att monetisera är för tillfället på och signalen för dess påbörjan var lagstiftningen av den finansiella reform som gjorde Fed, till vårt nya finansiella Gestapo, ett monetärt diktatorskap på marknaden. Det är just detta som Andrew Jackson med många andra har varnat oss för skulle hända om man inte var på sin vakt.

2011 blir ett rubriksår av bank kollapser allt eftersom giftiga säkerheter och fastigheter skrivs av, och kommer att föra den amerikanska nationen närmare nationalisering av banker och andra industrier. Modellen som kommer fram är den av Korporativ Fascism, ett konspirerat samgående av politiska och privata intresssen. Fler och fler industrier och branscher lämnar USA och Europa – en process som för länderna ned på knäna – just där superfinansen vill ha dem.

Under denna period genomförs försök att omkullkasta dollarn och att introducera SDR, Special Drawing Right, som de fascistoida finansmännen har haft på planeringsbordet ända sedan 1965. Ett uselt koncept som inte hjälper någon annan än de gamla finansdynastierna att söka genomföra det stora pyramidspelets nästa steg, vilket de som vanligt kommer att dupera politiker till att acceptera i blindo. Detta är planen, så detta är framtiden om ingen ändrar på den.

Här följer del 2 av ”Det Stora Spelet Spiller Över”, en pågående trend analys som utgår ifrån premissen att dagens händelser formar framtidens trender – med precision.

Vi påpekade i slutet av Del 1 av denna rapport hur Europas välfärdssystem håller på att smulas sönder och decimeras. Ja, rubrikerna talar ju för sig självt:

* Cameron Varnar Britter För Årtionden Av Budgetåtstramningar
* Tyska Förbundskanslerns Budgetåtstramnngar Minns Weimar Republiken
* Spanien: Strejker Och Protester Hälsar PSOE Budgeståtstramningar
* Grekiska Parlamentet Inför Budgetåtstramningar
* Irland: Drakoniska Budgetågärder Väntas Av Regeringen
* Portugal: Godkänner Bugetåtstramningar
* Italien Blir Den Senaste EU Staten Att Införa Budgetåtstramningar
* Fransk Strejk, Protest Över Regeringens Budgetåtstramningar
* Budgetåtstramningar Sänker Tillväxt Varnar Lettiska Premiärministern
* Ungern Samlar Sig För Budgetnedskänrningar

När dessa rubriker braskade över världen, talade svenska affärstidningar om goda framtider för  svensk exportindustri de närmaste två åren, den svenske Riksbankschefen Stefan Ingves dansade till samma rytm med bindel för ögonen, men fortsatte att klaga på SCB´s opålitliga statistik, kvartal efter kvartal. Är detta ett slag av inkompetens eller något ännu värre? Var skall dessa goda år för svensk industri skördas? Vad som uppvisas är att beslutsfattarna inte besitter tillräcklig förståelse för hur dessa gråmaskiga internationaliserade system fungerar och vilka återverkningar som kan väntas i denna volatila komplexitet.  Fullständig avsaknad av en känsla för vad som egentligen sker gör att man bevisligen härmar den politiska reaktionära modaliteten, i att välja förnekelse av data och ösa positiv propaganda för att täcka över ett vakuum av insikt. Vi ser således hur globalismens komplexitet skördar friheter och tappar flera grader av självstyrd utveckling – samt sluter kaptenens ögonen.

Trendpunkt: Även om EU följde i fotspåren i att lösa ut fallerande banker och de som var för-stora-för-att-gå-under, så skulle botet visa sig vara blott ett temporärt finansiellt uppsving på toppen av den ekonomiska skalan på bekostnad av alla andra i samhället.  Budgetåtstramningar innebär minskade utgifter. Ju mindre man spenderar, desto mindre införskaffas. Den Grekiska tragedin var bara Akt 1 av Den Stora Depressionen, vilken tjänade som prolog för det första Stora Kriget i det nya århundrandet. I tidiga scener, allt eftersom ekonomier fallerade, eskalerade de civila protesterna bortom kontroll. Den sedvanliga blandningen av demagoger, rabulister och agentur provokatörer bemödade sig med att söka infiltrera, störa och radikalisera massprotesterna, i ansatser att kapa eller diskreditera rörelser födda ur den legitima missbelåtenheten. Desperata att bibehålla makt, utfärdade regeringarna stränga åtgärder, som i vissa länder kulminerade i undantagstillstånd.

Under trycket av Den Stora Depressionen, iscensätts kupper och regeringar störtas.  Somliga länder kommer att se en ordnad och potentiellt konstruktiv variant av revolutionen. Andra erfar våldsamma regimskiften när extrema element tar över. Diktatoriska krafter som backas upp av militär makt blir återigen en simplistisk lösning på komplexa problem.  De nya regimerna, framgångsrika att piska upp patriotisk hetta men oförmögna att leverera på sina löften, kommer att söka syndabockar för att växla bort klander.  Som alltid blir den utvalde syndabocken identifierad med elimineringen av stundens kris.  Klappjakt på syndabock – en sport för generaler, presidenter, kungar och drottningar i årtusenden – kommer att vara trenden som till slut utmynnar i Det Stora Kriget.

2010 fanns fortfarande ingen medvetenhet i media om att världen är på väg mot ett stort krig. Man kopplade inte ihop händelser och trender, ingen analys av orsak och verkan stod att finna, ingen bild som förklarar det stora spelet visades upp. Man såg inte sambandet mellan ekonomier i upplösning och social oro eller den växande förbittringen hos den evaporerande medelklassen mot en ändlöst expanderande klass med privatchaufförer. Försvarade av dörrmän eller avskärmade på världens stora slott och gods var de rikaste förflyttade från realiteten om vad som pågick och vad som sades på världens gator:

Ett brev från en juvelerare i USA berättar:

”Jag är starkt investerad i guld och silver, ammunition, vapen, sädesslag, vatten och olika provisioner. Det syns redan – man lastar av besparingar i guld för att betala andra saker som mat och bas-räkningar. Många skiljer sig på grund av de finansiella svårigheterna. Det är förbannat tufft där ute…och det blir bara värre för var dag. Arbetsbristen är det värsta av allt. Häromkring är det läge att öppna en pantbutik, ingen köper smycken längre förutom kanske silver, med tanke på silverpriset.”

Denna sorts ”insider information” är inte av det slag som publiceras i Financial Times eller Wall Street Journal. Inte heller var verklighetsbaserade  ”vykort  från skyttegravarna” något som världens TV och radio valde att uppmärksamma mer ingående.   Världen förberedde sig för krig och tecken ignorerades.  För att undvika krig måste tecken observeras och vidare, de visare, balanserade individerna  som såg dem och förstod motiven och dess pådrivare, skulle behöva mobilisera sig för att stanna upp marschen mot krig.

Trendpunkt: Stubinen till den andra amerikanska revolutionen hade tänts i April 2008, när hundratusentals amerikanska medborgare tog till gatorna för att protestera mot de nya omröstningsbefriade skatterna (”taxation without representation”) vilket födde ”Tea Party” rörelsen. Politiska postinnehavare och amerikanska media hälsade Tea Party rörelsen med hån, och karaktäriserade det hela som en gasformig och ohållbar alternativ rörelse.  Sedan, när rörelsen landade och befäste sig,  vilket vispade upp såväl momentum som ökändhet, kapades hela planet av ett disparat band av politiska opportunister och media celebriteter som hoppade på löpbandet för att marknadsföra deras egna varumärken.

Liberalerna avskydde Tea Party rörelsen, som utmålade dem som ett konsortium av högerfanatiker och Sarah Paliniter, och ville inte erkänna att några av rörelsens kandidater stödde många av liberalerna egna mest omhuldade principer. Exempelvis, liberaler och libertarianer, var enade i frågor som Irak, Afghanistan och Pakistan,  såväl som det veritabla CIA skämtet: ”War On Drugs”. Man hade samsyn på att bryta upp de stora bankerna och upphöra med att lösa ut dem och deras skulder.  Diskrepanserna, det kaotiska tillståndet, diversifieringen och brist på fokus till trots, fortsatte Tea Parties att blomma vidare, uppfödda på raseriet och den universiella avsmaken med de båda traditionella partierna: det tve-hövdade enpartisystemet.

Det uppenbara ignorerades, året 2010 såg vare sig vänster- eller högerklanerna koaguleringen för vad det egentligen var: början på slutet av republikanernas och demokraternas duopol.

Trendpunkt: Vid 2012 i USA så formas mindre idelogiskt drivna partier till en större bas än bara anti-skatt och anti-storregering partisaner. Men duopolets monopol skulle inte ge sig utan betydande motstånd. Ny legislatur skulle tjäna som en hastighetssänkare för att lämna tredjeparts-partier bakom dem, förutom de regler som redan fanns på plats för att krossa hot mot duopolet.  Precis som vi har kunnat se tidigare, försök till att rigga val återuppstod. Och med nya, bluff-vänliga, kupongbefriade elektroniska röstsystem, kontrollerade av de politiskt operativa, effektiviserades processen och blev svårare att detektera.  Oavsett detta, med förval och vallokalsomröstningar vilka bekräftar missnöjet med politiker på dubbelsiffriga nivåer,  slogs  arga amerikaner för sin sak snarare än att man accepterade de falska poängberäkningarna.  Valet 2012 var inte Bush-Gore 2000. Det visade sig vara ett i all väsentlighet avgörande slag i den andra amerikanska revolutionen.

Trendpunkt: Med dussintals fallerande ekonomier, skulle Europa – från Väst till Öst – tillhandahålla blixpunkter som bidrog till att tjäna som slagfält för Det Stora Kriget – precis som Europa hade gjort tidigare. Vid 2010, fanns det redan tecken på att historien upprepade sig. Tyskland,  förödmjukat efter ett halvt århundrade av världskrig marscherade igen. Denna gång var det dock inte underblåst av Kejasare eller en Führer – det var nu USA, Frankrike och England som lirkade med och betvingade sin förutvarande bittra fiende till fientlighet och aggression.

Stäm Upp Bandet

Det var som om Nurnberg restriktionerna inte existerade. Efter att man hade bedrivit och förlorat två världskrig under 1900-talet så svor världen att Tyskland inte skulle rustas till en sådan händelse igen. Konstitutionen av Den Federala Republiken Tyskland författad 1949 med tillägg och appropiering till hela landet efter återföreningen 1990 innehåller ett förbud som avisar landets rätt att förbereda sig för ett krig genom aggression.

Artikel 26 i konstitutionen säger: ”Aktiviteter syftande och betagna med avsikten att störa fredliga relationer mellan nationer, särskilt att förbereda för aggressivt krig, är icke konstitutionellt. De skall göras till straffbara överträdelser.” Liknande restriktioner applicerades till Italien och Japan, som tillhörde de besegrade efter andra världskriget. Men med små steg i taget, så tilläts dessa forna motståndare att upprusta och bygga militär närvaro, och bjöds sedan in att aktivt delta i vilket krig de västliga makterna nu hängav sig åt – i namnen av; ”nationell säkerhet”, ”frigörande”, ”fostra och rädda demokrati”.

Tysklands första militära räd sedan andra världskriget kom under 1999, under täckmanteln av det amerikanskt ledda kriget mot Jugoslavien.  Förlorat i oljudet av 38,000 stridsslag utförda under NATO flagg – och med de 23,000 klusterbomber, kryssningsmissiler,  utarmat uran – allt riktat mot Serbiska militära mål och Jugoslaviska civila, låg återigen samma sorts grundton som Luftwaffe en gång hade introducerat till världen och genljöd åter.

Det var kombinationen av oförskämdhet och meningslöshet. Precis som när finansiella lagar bröts av de som hade skapat dem, så bröts fördrag och avtal  när de stod i vägen för militära mål. Tyskarna befann sig i krig igen – från små steg i Jugoslavien till över 4,500 trupper i Afghanistan, med planer på att addera minst 700 till. Även om 80 procent av det tyska folket var emot att man skickade trupper, så begick regeringen, som så många andra, våld på folkets vilja för att tjäna särskilda intressen. I Maj 2010, tvingades den tyske presidenten Horst Köehler att avgå när han tippade lite på manschetten,
och avslöjade att den sanna anledningen till att tyskarna befanns på Afghansk mark var för att befrämja utrikeshandel och kommersiella intressen.

Idiot-Spendera Teorin

Emedan NATO välkomnade Tysklands deltagande, så var allt intet tyst på den västra fronten. Afghanistankriget var, som herr Köhler medgav, motiverat av pengar och maktspel…precis som alla andra krig i mellanöstern. Finans – inte terrorism, inte demokrati, inte säkerhet, inte mänskliga rättigheter – definierade den sista raden på pappret. Och när det rörde sig om pengar, kunde allianser snabbt vändas till vedersakare. Den amerikanska skattkammarens sekreterare Timothy Geither tryckte på Tyskland, med sitt stora handelsöverskott, för att stimulera fram ”starkare inrikes tillväxt och efterfrågan”.

Tillsammans med andra G-20 länder, kritiserades den tyska regeringen av Washington för att man inte var tillräckligt frivolös i att spendera, att det tyska folket sparade för mycket, när de borde handla konsumentprodukter…vilket skulle leda till ekonomisk tillväxt.  Det irrationella spelade ingen roll, tyskarna togs till uppgiften att stå som finansiellt ansvariga, istället för att gå djupare i skuld, tära på besparingarna och att låna bortom deras betalningsförmåga – som så många andra länder gjorde.

Tyskland ansattes samtidigt för att de intitialt stod emot planen på att lösa ut Grekland, och draperades som en knusslig brottsling för att de inte bidrog med mer medel när man dock sedan med en sur min gick med på att delta i borgen för att lösa ut banker som spekulerat bort lån på Grekland.   Men lösensumman var bittert opponerat av det tyska folket, som såg det som en straffskatt utmätt av deras dagsverk för att täcka upp Greklands utsvävningar.  I val som följdes efter lösen-spelet fick Angela Merkels center-höger koalition se sig i vad hon beskrev som ”ett bittert nederlag”.

Trendpunkt: Ett sammanflöde av till det yttre icke relaterade faktorer producerade omständigheter som inte förebådar väl för vare sig fred eller välstånd. En stark Europeisk union, attraktiv som teori och hållbar i blott goda tider, skulle beslagtas av tvister i dåliga tider. Den fördjupande fiskala krisen från 2009-2010 öppnade en Pandoras Box av gamla, oupplösliga motstridigheter, med ett förlutet i krig, religiösa motsättningar, aggression, förtryck och etniskt förakt.  Tysklands aggressiva roll i de två stora krigen på 1900-talet, vilka ödelade Europa, var ett minne som hela tiden bubblade under ytan i Europas medvetande.

Tysklands betydande ekonomiska klackjärn, omskrävlade organisationsförmåga och nationella arbetsmoral, som kunde ha tjänat som en rollmodell för mindre fokuserade nationer, inspirererade istället till djup avund.  Och ett substantiellt åter bestyckat Tyskland engagerades i NATO krig anstiftade av USA – vilket senare skulle inskärpa fruktan.  2010 höll EU på att falla sönder i sömmarna och vid 2012 såg det mest ut som unionen opererade som en union blott till namnet. De fattigaste och mest skuldsatta nationerna övergav Euron, varpå de återvände till sina lira, drachmer och pesetas.

Trendpunkt: Vid 2012 förelåg inte bara upplösning på horisonten, individuella länder började splittras. De orubbliga Walesiska , Skottska, Baskiska separatist rörelserna skulle ta till normen snarare än undantaget när etniska, rasorienterade, religiösa, ekonomiska och regionala stämningar började att dominera nationella politiska agendor. Krafterna som på kullerstensvis hade format nationer och allianser – vanligtvis via krigsbyten, giftermål och ekonomisk bekvämlighet – skingrade sig när ekonomier plumsade och regeringar svävade eller vacklade. Forna puttrande agg, sedan länge bevarat i kulturers DNA, kunde inte slås ur det mänskliga psyket genom lag, tvång eller reson. Passionen för autonomi manifesterades fredligt i secessions-rörelser och våldsamt i inbördeskrig. Underbyggandet – av till synes ej relaterade resningar – besatt en gemensam orsak: en stor motreaktion emot Stor.

Stora Regeringen, Stora Banken, Stora Företaget…Storebror.

Trendpunkt: Lämna Europa förrän det är för sent? I 2010 föreföll en sådan tanke bortom långsökt. Göra planer för att fly Europa innan krig bryter ut? Krig? Vilket krig? 2010 var väl inte 1930. Det fanns ingen Hitler eller Mussolini i sikte. Ekonomier må ha varit medtagna men det syntes inte till någon riktig offentlig oro eller uppenbar indiktor på en förestående krasch.

Det fanns dock själv-avslöjande tecken på jämn och synlig mark. Medvetna om deras förflutna såg många Européer tidernas sårbarhet och potentialen för ett  systematiskt haveri och blev stora handlare av guld. De mindes Weimars läxor om hyperinflation och hörde även om historier om hur guld hade köpt frihet under  ingressen till andra världskriget….och även under kriget. Allt eftersom stamaktie-marknaderna förlorade sina tillökningar 2010 och flukturerade vilt,  så var det inte bara Européer som köpte guld, resten av världen gjorde detsamma, vilket satte av guldet emot rekordnivåer.

Trendpunkt: Allt eftersom ekonomier förföll i Europa, ökade terrorism och mellanöstern krigen spred sig, nationalistisk glöd hotade utlänningar och fick dem att känna sig ovälkomna. Redan i 2010, växte anti-immigrations meningarna och nationalistiska rörelser tog fart. Som bevittnat av Europeiska burka-förbud och det schweiziska minaret förbudet för muslimer, är behovet att utveckla flyktplaner inte på något vis långsökt och övervägs redan av många.

Fortsättning följer.

Den amerikanske senatorn Harry Reid säger att han tänker lägga ned den vansinniga ”Cap And Trade” skatten som man har försökt att påföra legislaturen i år – men var uppmärksam på beslöjade försök att trycka igenom denna – av de transnationella elitisterna och Malthusianska fanatikerna – uppblåsta favorit.

Försök att blåkopiera ”Cap And Trade” för lagboken kan förväntas under November-December ”lame duck” sessionen, med rösterna från 30-40 döda själar – men inte de av Gogol utan här rör det sig om zombies från de besegrade demokraterna. Politiker som har förlorat sina säten kommer att söka jobb på Wall Street eller se till Obama för sponsring, och de kommer att rösta på vad som helst som hjälper dem.

Samtidigt: världens första ”Renewable Energy Ministerial Conference” tog plats i Washington tidigare denna vecka. Föga förvånande så visade sig templet erbjuda en Malthusiansk högtid av gimmicks och slogans, där sol, vind, batterier stod som diplomater för ett ohämmat transnationellt skattebegär.

Denna 24 nationer starka konferens uppgav att världen behöver 500 nya kraftverk, men beslöt sig för att de inte skulle byggas: man avsåg satsa på vindkraft och solceller. Det finns mig veterligen ingen realistisk lösning av det energislaget som täcker kapaciteten av 500 nya kraftverk. Men denna projicerade energibrist kan ju naturligtvis vara en fördel om man ska skapa en energibörs där koldioxid-krediter ska handlas – för att stärka SDR systemet. Det betyder att utveckling får stå tillbaka i Afrika och södra Asien tills geo-ekonomiska tryck betvingar industrin i väst att omlokalisera verksamhet till dessa regioner – då man kan förmoda att de inte kommer att straffas med miljöskatter, när de saknar nämnvärd produktion till att börja med.

Om det samtidigt uppstår oljebrist på grund av krig – eller att oljeindustrins plattformar fortsätter att systematiskt haverera till melodin av manchuriska brandtal – så kan man underbygga det malthusiska motivet med att oljepriserna vid den tiden är skyhöga och därför rationaliserar solceller en masse – eller på vilken tillgänglig hippie plattform man nu tänker sig för att dra runt argumenten.Minns Bilderberg konferensen i Saltjöbaden 1973 när man diskuterade 400% i ökning av oljepriset – vilket en kort tid senare blev realiteten.

Den stora nyheten vid REMC konferensen var, att för första gången någonsin, så hade Kina passerat USA i energi konsumtion. För tio år sedan låg deras konsumtion på hälften av USA, och nu ligger de på cirka 4% före USA per 2009. Detta signalerar smygande energi dekadens och termodynamiskt förfall inom USA.

Samtidigt gör rykten gällande, via källor i Kina, att regeringarna med berörda intressen diskuterar hittintills undertryckta teknologier, så som ”zero-point energy” lösningar med mera. Enligt uppgift är det gamla olje-dollar-syndikatet oroliga för att tappa sin maktapparat och ekonomiska kontroll med den sortens teknologier, och att man vill hitta lösningar som säkerställer dem, innan man släpper på dessa teknologier. Så det finns alltid en faktor X i multidimensionella realiteter, det måste man komma ihåg. Skulle ett paradigm skifte förvisso ske på energisidan så kan man vänta sig en dramatisk boom i ekonomin, i paritet med IT boomen på 90-talet som fundamentalt ändrar på civilisationens strukturer.

Kina är vidare på väg att passera USA i produktivitet vilket innebär att USA tappar förstaplatsen som man har haft sedan landet slog ut Storbritannien på 1890-talet i det departementet. Kinserna planerar att bygga 1,000 gigwatt av elektrisk kapacitet fram till 2025, en summa som motsvarar den nuvarande amerikanska produktionen.

Hur ska USA bemöta detta? Frågan är om man lyckas samla sig till något kreativt i miljön av ett imperium som ohämmat faller, utplånar skattkistan på vägen, och sedan klammrar sig fast vid ovinnbara krig för att man inte kan föreställa sig något annat. Ett försök att möta den sortens utmaningar med nuvarande tekniknivå skulle anbefalla byggnationen av 100 ultramoderna HTR reaktorer för att ersätta de gamla och åldrande reaktorerna. Men – på ett vis som hedrar Monty Python – så leddes den amerikanska delegationen av Energisekreterare Cho, som har omfamnat den makabra idéen att man kan måla vägar och tak vita för att befrämja nedkylning.

Sådana scheman kommer icke att ge USA den modernisering av energiproduktionen som krävs efter 30 år av tjänst, stagnation och förfall. Obama´s energi-tsaritsa Carol Browner, en lobbyist och illojal profitör, fanns närvarande med. Hennes handpåläggning låg bakom totalförbudsförslaget som skulle förbjuda offshore borrning i sin helhet. Icke att förglömma är Obamas vetenskapliga rådgivare John Holdren, en kvack-akademisk charlatan vars tjänstemeriter hittills ligger närmare en nationell skandal än vetenskap. Dessa, ack så lätt vilseledda, Malthusianska byråkrater tycks hata verklig energiproduktion, och vill ha energipriset så högt som möjligt. Så länge dessa klåpare har ansvar för att sköta Amerikas energi-produktion så kan de lugnt räkna med att falla till Kinas fördel, eftersom det är svårt att åstadkomma en produktivitetsökning som förväntas för att ta sig ur pågående depression utan tillbörlig energiproduktion.

Vad byråkraterna möjligen missar att observera är att den världsomspännande agendan som medvetet pådriver intresset för höga energikostnader i världen, vill växla in på en ny världsvaluta – SDR – som just underbyggs av den nya ”miljömedvetna” och börsanpassade prissättningen av energi.

Vi är inte emot solceller, vindkraft eller något som är både genuint realistiskt och hälsosamt. Men Gudfadern besitter inte det handslaget för tillfället.

LW/WGT

Propaganda från pulpeterna försöker hamra in nytt förtroende på markanderna, USA närmar sig halvleks-valet till kongressen, inflationen späs på med Kvantitiva Lättnader, IMF avser använda räntesatser för att spräcka värderingsbubblor, Trichet deklarerar fullständig schizofreni när han säger att ”massiva lättnader måste upphöra”, dessa fantasisummor som han själv implementerade, och som fortfarande plågar systemen…

Barometern på insider-luften visar att man fortfarande är penetrerade av pratet om återhämtning. Världens media spelar på den gamla refrängen för vem som nu lyssnar på detta absurda skval. Det handlar om att skjuta upp smärtor, att slippa erkänna inkompetens, och ta seriöst ansvar för ett finansiellt system som är i tillstånd av kollaps. Men förtroendet naggas i kanten dag efter dag när allt fler ser diskrepansen mellan realitet och deklaration.  Spelarna på både kreditmarknaden och på skuld marknaden följer varandra som druckna kasino gäster som svårartat försöker sätta den ena foten efter den andra på marken, två internationella marknader plågade av anemiska kriser.

Den betvingande situation har fått banker, Wall Street och korporationer – även i Europa och England – att börja tricksa med att hålla två böcker för bokföringen. I dagarna publicerades resultat av stress-tester utförda av ECB, som synade de europeiska bankernas soliditet. Låt oss notera en liten detalj i sammanhanget. Testet tog bara hänsyn till handelsboken – inte till mognande skulder. Således omklassificerade bankerna mängder med exponeringar gentemot statspapper till kolumnen ”mognande skulder” – som alltså inte framkommer i stresstestet – och bevisar dess totala meningslöshet.  ”Tiny Tim” Geithner, chef för den amerikanska skattkammaren, nyttjade samma bedrägliga metod när hans stresstester exkluderade all statistik avseende Credit Default Swaps och Collatteral Debt Obligations. Smittan och det finansiella terroristvapnet som framgångsrikt doldes i offentligheten efter ”paniken i 08”.

Under tiden leker storbanditen IMF duktig polis och talar om för bankerna att man måste spräcka över-värderingar på tillgångar för att undvika att bubblor skapas, och detta genom att höja räntor, bortsett från striktare regler och finansiell stringens. Finanskrisen har fått centralbankerna att nu fokusera sig på att förhindra vidare bubblor.

I USA faller fastighetsmarknaden vidare och det skönjs ingen lindring i tunneln. När krisen föll ut aktiverades otaliga räddningsaktioner, somliga som fortfarande spelar i systemen. Under tiden började många aktörer i världen att ackumulera kontanter. Somliga kontanter i hand, somliga kontanter i kapitalfonder, och somliga i guld- och silver relaterade tillgångar. Samtidigt så började långivare kalla tillbaka lån och en tidigare  åskådad storm av avnoteringar inleddes. Som ett resultat av detta är kontanter och kontantliknande tillgångar 50% högre än de var för fem år sedan.  Systemet är under tryck och vore det inte för budgetunderskottsbaserade spenderingar, i USA på 1.6 biljoner dollar från regeringen samt med 2 biljoner dollar årligen från Federal Reserve, skulle det amerikanska systemet redan ha kollapsat in i en deflation/depression.

Dow föll till 6550 I Mars 2009 men med hjälp av ovanstående utgifter så blåstes index upp till 11.200. Under perioden av ett år lämnade många investorer marknanden och gick över till kontanter, likvida medel, kapitaliserade fonder och guld/silver relaterade tillgångar. Det fanns givetvis inte mycket till intresse i att köpa obligationer med noll-ränta och marknaden var ytterst volatil.

USA står nu 14 veckor ifrån deras omval till kongressen, som på pappret är en av de viktigaste i historien. Kommer man att inse behovet av att dumpa drönare till inkumbenter som söker bita sig kvar i stolen och söka återvinna land och frihet?

USA – som fortfarande är en tongivande entitet i de internationella beslutsprocesserna – talar fortfarande om en återhämtning som inte riktigt fanns i verkligheten. Fem kvartal av 3-3.5 procents tillväxt handlade för 2.5 biljoner dollar. Pengar och kredit slängdes på det sargade systemet igen – och precis som förr så misslyckades det. Keynes lever men inte väl. Keynes skrev i den tyska upplagan av hans ekonomiska manifest – The General Theory of Employment, Interest and Money – att hans doktrin ”…anpassar sig bättre för ordningen av en totalitär stat, än ordningen av fri konkurrens”.

Föga förvånande så följer hans anhängares finansiella metodik och utvecklingen av USA som en semi-fascistisk stat varandra hand i hand. Vem bättre än Mussolini står att finna som auktoritet i att definiera fascism som: ”samgåendet av korporativ och statlig makt”.

Låt oss titta på ett par amerikanska trender:

• Det numera på-sätt-och-vis-statliga General Motors köper upp en döende kreditgivare, specialist på automobil lån, för de pengar man fick av staten.

• När skattlättnaderna för bostadsköp försvann så sjunker fastighetspriserna återigen – vilken morot trodde att man skulle få köpa ett rätt prissatt hus som behåller sitt värde när hela marknaden är fallande och köpet är sponsrat av skattekammaren. Det finns fyra miljoner hus på inventariesidan för försäljning, ungefär ett till ett och ett halvt års tillgång. Den siffran kan öka till 5-6 miljoner redan vid årets slut. Mer än 25% av lånen står som negativt kapital. Överskridande skuldsatta inteckningar ligger på 4 biljoner dollar och är på väg till än högre sfärer. Regeringen är så desperat att man har börjat vidta rättsliga åtgärder mot de vars bostäder är under ytan, där ägarna fortfarande har utrymme för avbetalningar men väljer att lösa ut ändå. Vilket incitament för att köpa hus! Får vi snart se FEMA fängelser för de skuldsatta?  Strategiska konkurser har givetvis funnits men inte så många som den amerikanska regeringen försöker påskina. Den negativa kapitaliseringen på 25% hos låntagarna kommer att öka, vilket leder till värdeförluster på upp emot 4 biljoner dollar. Eftersom prisökningar inte är att vänta kan man räkna med än fler utmätningar. 4 miljoner hem är till salu och fler är på väg. Som en konsekvens av detta väljer den amerikanska regimen en reaktionär lösning: man har möten med tre stora husbyggare i ett drag mot att nationalisera industrin, precis i samma riktning som man strävar med gatubanksindustrin – men inte med superbanksindustrin. Vems marknad är detta?  Om något ser det ut som en Uncle Sam variant av en sovjetisering.

Världens dollarbundna tillgångar ligger kring 15.3 biljoner dollar, en ökning på 10 år från 60%  av BNP till 108% av BNP, orsakat av oupphörliga underskott. Denna siffra i sig påvisar varför dollarns position som världsreservvaluta är permanent hotad.

På bara sex år från 2001 till 2006 växte amerikanska skulder till 14.5 biljoner dollar – en kreditexpansion utan motstycke i historien. Bara på det två senaste åren så har regeringens upplåningar växt med 49%, något marginellt mera än under åren 1934-35.

Över en 20-års period växte den total krediten i USA från 13 till 52 biljoner dollar, eller till 370% av BNP. En god portion av de kreditexcesserna exporterades till resten av världen och de ökar exponentiellt, nästan 160% bara över de sex senaste åren.

Det var mot denna bakgrund som man motiverades till att exponera Greklande problem – problem som EU och finansen mycket väl kände till i alla år, även vid det grekiska inträdet. Det var viktigare för EU att expandera än att tala sanning. Hedgefondsmaffian – lett av Goldman Sachs – spelade på de dolda siffrorna – och satte in en stöt som på sikt omöjligör Eurons överlevnad – åtminstone i nuvarande form. Men eftersom Euron för tillfället har stabiliserats återuppstår misstroendet mot dollar och pund. Belåningsgraden i amerikanska banker snittar 40 gånger insatsen och det är inte lätt att se en väg att reducera detta. Ett troligt scenario är att Fed reflaterar dollarn kortsiktigt, eller tar tjuren vid hornen och devalverar dollarn på längre sikt. Politkerna i kongressen förstår inte mycket av ekonomin, finans eller underskott men de vet att de ska sky deflation. Deflation ställer både politiker och finans på huvudet.

De finansiella terroristerna, ständigt i den djupaste förnekelse av rim, sanning och reson, tror fortfarande att inflationen som orsakas av kvantitiva lättnader aldrig kommer att dyka upp. Vad ska Fed och ECB göra annat än att använda stimulanser? Krisen med statsskulder i 20 större länder – och deras kreditgivare – kommer inte att försvinna den närmaste tiden. Dessa är systematiska strukturella problem. Dollarn är definitivt ingen säker plats att vara på. De som tror annorlunda och serverar sig en framtid i dollar lär få smaka på en bitter frukt.

Många länder är förtvinade genom stora skulder och när det gäller USA är skulden kollossal. Inte ens med 100% beskattning av innevånarna skulle det gå att lösa ut skuldberget. Det är svårt för marknaderna i Europa, UK och USA att se och skatta detta. Amerikanska Fed måste snart skjuta till 5 nya fräscha biljoner för att hålla spelet igång i ett par år till, med stegrande inflation som konsekvens. Det senaste förhöret av Helikopter Ben Bernanke, chef för Federal Reserve, antydde att man inte kommer att trycka nya dollar för att stimulara eller ”simulera” ekonomin vidare. Detta stämmer överens med uppgifter från 2009 som viskade att det transnationella, finansiella syndikatet, talade om för Obama att man kommer att sluta trycka pengar hejdlöst under 2010, ett förtäckt hot om man vill se det så.

Så här går det naturligtvis om man blundar för roten till ett problem och söker ständigt skyla över missarna, en negativ spiral slår till och bristen på att vilja erkänna fel leder spiralen vidare nedåt tills det är ”game over”.

Som synes finns det många vägbulor på vägen ut ur detta fångläger.

Det talas relativt lite om problemen i östra Europa, särskilt i USA. Ungern är ett typexempel.Den finansiella exponeringen i Österrike är 37 biljoner dollar, Tyskland 32 biljoner dollar, Italien 25 biljoner dollar, Belgien 17.2 biljoner dollar och Frankrike 11 biljoner dollar. Detta kan komma att hetta upp och implodera på ett vis som kastar en annan sorts aska över resterande Europa. Det europeiska banksystemet är enormt sammanflätat, där den ena bankens tillgångar är den andra bankens skulder. Faller en domino på marknadens förväntningar på deras egentliga tillgångar – står de fortfarande med skuldväxlar som är skrivna i sten.  Under tiden har bondfångaren Trichet, President på ECB, ändrat sin politik mellan ord och handling på ett vis som förtjänar närmast medicinsk bedömning. Vad som i realiteten blir ECB´s strategi gentemot dessa länder blir en världsavgörande rörelse eftersom det finns 20 länder på problemlistan. Statsskuldskrisen har bara påbörjat sin kosmiska bana. Skulle ECB & kompani kunna klara ett värsta-fallet scenario om det hela faller ut? Svaret är nej. Inte på det viset man använder strofen ”klara av”.  Överraskningen – alltid lika faschinerande att skåda när den slår till –  över nästa sko som tappas kan få ett antal vidare konskvenser. Vem ska de ”klara” förresten? Banker eller nationer? Den massiva en-biljon-Euro insatsen till Grekland gick inte till grekiska ekonomin om någon trodde det, den gick till att rädda Franska och Tyska banker från avskrivningar. Innan det Grekiska stödet var på plats stod Frankrike tekniskt sett i konkurs. Samtidigt straffar man realekonomin i Grekland och på andra håll genom överdrivna ”budgetåtstramningar”.  Balans och måtta är inte att tala om i denna värld.

Då talar vi om en realiserad depression som inte kommer att kunna döljas med de bästa av floskler. Vad händer med desperata eurozon-politiker då? Jo, de måste ju som vanligt hitta en syndabock som är någon annan än den skyldige. Denna klappjakt på ”den skyldige” ökar risken för fler krigs och konfliktshärdar, ett traditionellt verktyg i väst för att avleda uppmärksamheten från ledarnas inkompetens uttryckt som en storskalig depression. Denna depressions intensitet kommer delvis att hänga på hur mycket centralbanker väljer att strypa likviditeten.

Vad är rekommendationen för denna sorts kollaps av inom EU? Rädda inte bankerna längre. Låt dem falla och ta smällen och låt hela värdekedjan äta upp resultatet sina egna spel. Låt nationerna deklarera konkurs och återuppbygga sina ekonomier på egen hand med egna valutor. Glöm idéen att man kan ha en-ränta-som-passar-alla i så många varierande ekonomier och dessutom bygga en valuta på det hela som saknar centralstyrning och kontroll– Euron. Ingen uppfyller Maastricht avtalet. Det finns inget bättre redskap för en nation att lära sig bygga en solid ekonomi än genom en egen valuta. Få har klarat detta konststycke ordentligt, varför skulle det då bli bättre av att konsolidera en stor drös amatörer under styret av ett gäng maffia bankirer? Glöm det stora – bliv vid din läst. Att förbli vid sin läst är inte att vara nationalist – det är helt enkelt att förbli vid sin läst, vid sin egen puls och symmetri.

Den plågsamt uppenbara rekommendationen är att avveckla privata centralbanker och finansoligarkins ingångar i statsskulder, de är per design en destabiliserande verksamhet. Det ligger inte bara intressekonflikter i det hela, ett system som bara bygger på skuld baserad produktion och skuld baserad konsumtion MÅSTE oundvikligen kollapsa när belåningsbasen är överexploaterad. Det finansiella och monetära systemet måste ändras i grunden och vändas rätt efter logik -  inte efter en missbildad tradition skapad av bankirer.

En antitrust-lag bröt upp Standard Oil – varför inte bryta upp dessa finansiell gigantiska truster på samma vis och låta nationerna ta kontroll över sig själva igen? Eller vore det för logiskt, produktivt, frihetligt och stabiliserande? Det skulle ge ett utvärderat utrymme för en ”nationernas samling”, där man skriver av varandras skulder, justerar valutorna – men även vad som är viktigast – att man verkligen har lärt sig läxan och förstått varför man sitter i denna sits till att börja med.

Efter ungefär två och ett halvt år – där det väntade kriget mellan USA och Iran befann sig på en relativt låg nivå - inte minst beroende på det finansiella kaoset och att Zbigniew Brzezinski ritade Obamas utrikespolitik fram till idag - så ökar nu risken för ett angrepp snabbt. Ett mönster av politiska och diplomatiska händelser, militära utsättningar, och media chatter indikerar att de härskande Anglo-Amerikanska kretsarna, som spelar ut sin regi genom Obama administrationen, nu rustar sig för att vara redo för omgående angrepp på Iran, kombinerat med anglo-amerikanska specialstyrkors inbrytningar för att hetsa ett antal rebelliska grupper emot icke-perserna. Naturligtvis är troligheten för en ny fejkad Tonkin incident eller en så kallad falsk-flaggad terror attack – iscensatt av det anglo-amerikanska krigsmaskineriet men tillskrivet Iran eller deras utvalda proxy agent – stadigt växande.

Misslyckandet av CIA´s ”Green Movement” i Iran – som naturligtvis var en blind fläck – ger tillbaka initiativet till den föregående neocon planen för någon sorts kombination av en direkt militär attack utförd av Israel och/eller USA.

Senast USA stod nära ett angrepp på Iran var i Augusti-September 2007, vid tiden när Israel bombade Syrien. Detta var fasen när Cheney fraktionen genom en bisarr planering, kapade en fullt laddad B-52:a utrustad med sex nukleära missiler, och avsåg att få planet till Mellanöstern – utan kommando och kontroll från Pentagon - sannolikt tänkt att användas för att skapa en kolossal provokation utformat av det skurkaktiga nätverket där Dick Cheney var det synliga ansiktet operativt sett. Ett par dagar innan B-52:an undflydde kontrollen av lagens långa arm så hade ett antal bättre informerade aktivister misstänkt en kommande intervention. Detta föranledde ett par amerikanska institutioner att agera vid tillfället för att förhindra att skurkplanet skulle kunna bege sig emot mellanöstern. Motståndet till att låta B-52:an flyga utan officiellt godkännande reflekterade ett växande konsensus inom amerikansk militär-intelligentia och de övriga härskarorna: att Bush-Cheney-Neocon politiken som baserades på direkt millitär aggression mot alla de uppställda målen hade visat sig kontraproduktivt och väldigt vådligt – och exponerade landet för en dödlig dos av imperiell överutsträckning.

En prominent talesman för det växande missnöjet med neocon operationerna var Zbigniew Brzezinski, en fd nationell säkerhetsdirektör i Carter administrationen.

Brzezinski invände att inga flera direkta angrepp borde göras för tillfället, och att USA borde fokusera på att spela ut staterna mot varandra, medans USA trädde mer tillbaka i bakgrunden från rampljuset. Revanschisten Brzezinski´s proklamerade modell var alltid byggd på hans egen framgångsrika taktik som fick Sovjet Unionen att vändas emot Afghanistan i 1979, vilket sedemera influerade processen som till slut upplöste Sovjet Unionen ett årtionde senare. I centrum av Brzezinski´s argument låg bevisligen att färgbetingade revolutioner efter modellen man använde i Ukraina 2004 var ett mycket bättre verktyg än de kostsamma och farliga bombräderna och invasioner som alltid försvarades av de monomaniska neocon dårarna. Det fanns tydligt en andemening i att Brzezinski skulle kunna leverera en färg-revolution till, så som han hade gjort i fallet av Ukraina.

Brzezinski´s Mardröm Från 2007 Är Tillbaka

Brzezinski formulerade sin kritik av neocon metoderna bestående av aggression och utsvävande imperalistisk geopolitik i hans vittnesmål inför Senatens ”Foreign Relations Committee” i Februari 2007. Hjärtat av Brzezinski´s analys var detta: om USA fortsätter att dras ned i en utdragen blodig inblandning i Irak, så blir den sannolika slutliga destinationen en öga-mot-öga konflikt med Iran och med andra delar av den islamska världen. Ett plausibelt scenario för millitär kollision med Iran implicerar Irans misslyckande att möta de normerade fixpunkterna: följt av anklagelser av Iranskt ansvar för misslyckandet, och sedan via någon provokation i Irak - eller via en installerad ”terrorist attack” i USA som skylls på Iran - vilket sedemera kulminerar i en ”defensiv” amerikansk militär aktion emot Iran - vilket störtar ett ensamstående Amerika i ett spridande och fördjupande träsk - som eventuellt sträcker sig över Irak, Iran, Afghanistan och Pakistan. Idag kan man även lägga till Libanon och Syrien till den listan, och lämna vissa reservationer för Jemen, Somalia, Sudan, och ett par hotspots i centrala Asien.

Faktorerna som bidrar till denna ökade risknivå just i skrivande stund inkluderar tre huvudsakliga trender:

CIA´s ”Green Movement” sprakade till och slockande.

1.Den USA sponsrade ”Green Movement” rörelsen i Iran har nu demonstrerat nederlag i ambitionen att fälla Achmadinejad och hans regering. I 2006-2007 så hade axelpakten Brzezinski-Nye-Trilaterala Kommisionen och deras  ”mjuk makt” eller ”smart kraft” filosofi attackerat neocon kartellens stupida planer för en direkt attack på Iran genom att samtidigt påpeka möjligheterna för en färg revolution i Iran, precis som axelpakten hade lyckats iscensätta Den Oranga Revolutionen för att installera NATO dockor i Ukraina. Varför attackera Iran direkt, argumenterade Brzezinski och hans vänner, när en dock-regim i Tehran kunde användas emot Ryssland och Kina på samma vis som man hade lyckats spela Afghanistan emot Sovjetunionen - med förödande konsekvenser för den sistnämnda. Toppen av dessa subversiva ansträngningar nåddes i Juni 2009, med den så kallades Twitter Revolutionen, vilken hyllades med hysterisk skadeglädje i Anglo-Saxisk media.  Mousavi-Rafsanjani fraktionen lämnade inga tvivel om deras CIA och MI6-baserade föräldraskap när  utstuderade slogans som ”död åt Ryssland, död åt Kina”  tog till etern. Illusionen om en lätt kupp dog på ett seglivat vis i London och Washington. Men vid Juni 2010, så hade impotensen av de ”gröna” krafterna i Iran kunnat fastslås. Hillary ”airstrike/airhead” Clinton klagar till och med på att Achmadinejad nu representerar en militärjunta som har marginaliserat mullorna, mullorna som USA har demoniserat offentligt men  i det fördolda litat på för att förhindra en ekonomisk modernisering av Iran. Detta föder tendensen att falla tillbaka på neocon planerna för någon sorts kombination av direkt Israelisk/USA attack, kombinerat med eskalerande subversiva ansträngningar ibland Balucher, Azarer, Arber, Turkmener, och Kurder i Iran.

Rysk Utrikespolitik Är Nu Oviss

2. Under tiden som neocon gänget försökte starta en aggression emot Iran, var uppgiften svårare att genomföra på grund av den allestädes närvarande osäkerheten gällande Rysslands potentiella reaktion. En av måltavlorna av bombräder skulle alltid vara Bushehr nukleära reaktor, som står byggd av ryska tekniker. Neocon kartellens krigsplanering var tvungna att oroa sig över händelser som besöket i Tehran av Rysslands President Vladimir Putin, den 16:e Oktober, 2007. Under Putin eran, tog ryska media och spelare som General Leonid Ivashov ledningen i att påkalla uppmärksamhet emot den ökade krigsförberdelsen i USA/UK, som i fallet av ”Operation Byte”, då attacken på Iran föreslogs att förläggas till ”Good Friday” den 6.e April, 2007.  Emedan det sågs osannolikt att Ryssland skulle riskera generellt krig som ett resultat av en attack på Iran, så fanns det emellertid frågor om vad Ryssland faktiskt skulle göra. Denna farliga ovisshet utgjorde ett tröghetsmoment för pro-krigs agitationen ífrån de neokonservativa.

På dessa premisser var Putin tillräckligt mobil för att kunna bidra till världsfreden under åren efter 9/11. Vid mitten av 2010, så föreföll det som att utrikespolitiken driven av President Medvedev för stunden utvecklades bort ifrån principen av ett kraftfullt oberoende och den sorts ryska nationalism som leddes av Putin, och att man nu placerar mer värde på samarbetsprojekt med NATO länder, som ibland baseras på unilaterala eftergifter till USA. Delvis kan man kreditera rörelsen i denna riktning till frimarknadsivraren Anatoly Chubais, arkitekten av nomenklatura-privatiseringen av Sovjetstatens fastigheter under 1990 talet, vars koncept om modernisering av den ryska ekonomin är starkt beroende av informationsteknologi - sektorn där han pekade på USA som ledare. Newsweek rapporterade godkännandet av en ny utrikespolitik ifrån det ryske utrikesministeriet vilket enligt uppgift fick provisorisk acceptans ifrån Medvedev.  Detta dokument kallas ”Program for The Effective Exploitation on A Systemic Basis of Foreign Policy Factors for the Purposes of the Long-Term Development of the Russian Federation”. Den omedelbara effekten av detta rapporterade program ses i Kremlins villighet att bistå med eftergifter till viktiga utrikespolitiska beslut av USA – med väldigt minmala vinster för Ryssland. Ett exempel var att man avstod från försäljningen av S300 vapen till Iran, som man hade tecknat avtal på i 2007. Det påvisar att USA nu har ett mycket lättare läge att attackera Iran eftersom Ryssland har undanröjt okända exponeringar för neocon taktiken. Det hela lägger således en pusselbit till på kartan som föranleder en situation där en attack på Iran nu är mer trolig än annars.

USA/UK Hedge-Fond Blitzen Emot Euron Avstannar

3. Det är ett allvarligt misstag att föreställa sig att normala relationer med de Anglo-Amerikanska finansiärerna kan erhållas i nuvarande depression genom försonande drag och förlikningar. USA/UK upplever just nu en kataklysmisk instabillitet i formen av en finansiell härdsmälta, och denna kris eggar de reaktionära krafterna till irrationella, äventyrliga, och aggressiva rörelser. En observation från 1930 talet är att, när den imperialistiska finansiär eliten möts av en disintegration utefter deras frontverksamhet - resultatet av deras fiktiva spekulativa bubblor - så svarar de ofta med strategiska flykter av de mest vanvettiga sorter. I vakan av ”paniken i 08″, en disintegration av det anglo-amerikanska banksystemet, så har New York och London eliten uppvisat tecken på en kollektiv psykos, även om dessa manifestationer hittills bara har varit synliga i västvärldens reaktionära, självvådliga, socioekonomiska politik. Den specifika form som antas efter denna tendens, efter 2008, innefattar den svårartade försvagningen av den amerikanska dollarn såsom kvarvarande internationell reservvaluta - genom vanskapelsen av en 24 biljoner dollar stor kreditgivning, utfärdad av Federal Reserve, Amerikanska Skattkammaren, och FDIC i syftet att lösa ut Wall Street´s zombie bankirer. Denna tidvattenvåg av dollars ledde till dollarns minskade värde på de internationella kaptialmarknaderna under större delen av 2009.  Under senare 2009 och tidiga 2010 så  avfyrade en grupp av Anglo-Amerikanska hedgefonder samlade kring Soros, Paulson, David Einhorn och andra, en spekulativ attack emot statsobligationer i Grekland, Spanjen och Portugal, med målet att använda en kris i den södra regionen av Euron för att skapa en flykt av ”hot money” ut ur Euron, och såldes föra Euron närmare tredje världen, om man kunde. Delvis beroende på hur man svarade på attacken, via ett sent uppvaknande av Kansler Angela Merkel, vars aktioner inkluderade ett förbud mot spekulation och blankning på nakna Credit Default Swaps på obligationer och nakenblankning på tyska aktier, och delvis beroende på valutastöd ifrån Kina, så avstannade den planerade Anglo-Amerikanska blitzen emot Euron och är åtminstone temporärt nedkörd efter 8 månader av insatser, där Euron trots allt vibrerar mellan 1.25 och 1.30 per dollar. Detta betyder att, såvida inte City Of London – bankvärldens egen vatikanstat med sin egna poliskår – och Wall Street kan komma upp med en ny plan – eller att Europas banksystem imploderar av andra orsaker, vilket förvisso har varit en ”högrisk” fram till idag – så kommer krafterna av en global ekonomisk depression – representerad av en Dödsstjärna på uppemot 1,5 kvadriljon dollar av värdelösa och bondfångade derivator - att söka sig runt i träsken och hitta andra offer för tillfället, mest uppenbart det brittiska pundet eller den amerikanska dollarn.

Det omedelbara hotet av en pund eller dollar kollaps leder de operativa finanshyenorna på spåret till att åter överväga en mycket farlig flyktväg i formen av en attack på Iran, just därför att en sådan aggression skulle leda till en blockad av ”the straits of the hormuz” eller i vart fall orsaka en allvarlig disruption av en tredjedel av världens tanktraffik. Påföljande den beprövade Kippur-krig/oljebojkotten i Oktober 1973, så flaggades oljepriset ända upp till 500 till 1000 dollar per fat, och skapade således tillräckligt med efterfrågan på dollar att suga upp mycket av dollarns överhäng som därmed proppade upp dollarn, åtminstone för en tid. Minns den parastatliga Bilderberg konferensen 1973 i Saltsjöbaden där läckt information visade att man hade talat om 400% i ökning av oljepriset – vilket sedan blev verklighet ett par månader senare.

Låt oss glömma de officiella vanföreställningarna som rationaliserar krig för publikum. Inget land kan gå in i ett stort krig utan att man har en sponsor för planen, ingen viktig fiat valuta kan hävda sig på sikt utan sponsring av ”kreditvärdiga” resurser som stärker den.

LW/WGT

Denna trend analys siktar mot 2012 utifrån ett anglosaxiskt/amerikanskt epicentrum. Om man inte gillar denna kristallkulas syner så beror det på att man inte vill se detta utspela sig i realiteten. Om det observeras en varning i detta, se det då som ett föregående exempel på den sorts exempellösa politik som de drömska globalisterna genomför i dagens värld. Eftersom den globala marknaden har haft USA som ledare i sin expansion, så är det av vikt att titta på vad som sker där, innan samma vånda må spilla över någon annanstans genom den globala matrisen.

År 2012 så hade ingen kraft av förtroende, hopp eller optimism kunnat täcka över kraschen. Inget land hade klarat sig helskinnat, den ekonomiska slakten var global. Tvåsiffriga arbetslöshetssiffror, fastighetsmarknaden värderades till mindre än hälften av sitt värde under 2006, handelsflöden torkade ihop till en pissränna, tillverkningen stagnerade, varuhandeln decimerades…men hur skulle detta INTE kunnat ske?

Injektionen av tiotals biljoner i formen av stimulanser och lösensummor (dollar, pund, yen, yuan..etc) som pumpades in i fallerande nationer, banker, mäklerier och företag för att blåsa nytt liv i världsekonomin efter ”paniken i 08” var en bankrutt politik som skulle försätta världen i konkurs.

I 2010, när drog-pengarna började att verka och röra på pjäserna, så misstolkades den saltomortalen som en helande dans, snarare än var det hela egentligen var: en temporär lättnad.  Likväl, på den mest fundamentala nivåen borde det ha varit självfallet att regimer inte kunde köpa tillbaka nya och sjuka obligationer ( s k monetization) i all evighet, att man inte ohämmat kunde trycka nya pengar ur tomma intet – ex nihilo – uppbackade av ingenting, låna ut det hela utan praktiskt taget ingen ränta, och förvänta sig att resultatet skulle bli tillväxt. Att ta på sig mer skuld än man hade innan skapar blott en enda varaktig sak: mer skuld.

Denna transparanta ploj var ohållbar, på samma sätt som en husägare som inte kan betala på sina lån tar nya lån för att klara av det hela – en omöjlighet i den realistiska verkligheten.

Men i fantasivärlden högt upp i den den höga finansen var det som annars skulle vara en omöjlighet och oansvarigt i den riktiga världen satt i system  – som en självklar ekonomisk politik. Dessa spelare som av skript-politiker som Obama kallades för ”Industrins Titaner” och firades av polarna inom affärsmedia som ”De Bästa Och De Smartaste”, var i verkligheten inte mycket mer än bookmakers i dyra kostymer.

Titaner av vad? Var har de byggt? Vad har de anlagt – förutom kriser? Har de odlat mat? Vilka bilar byggde de?

Hästen Harry.

De var helt enkelt bookmakers. De placerade finansiella vad åt folk i hopp om att dra in en hacka eller två. I Chicago´s spelarlokaler kallades det för ”playing the numbers” men på Wall Street kallades det för ”investeringsstrategi”.
Men i motsats till den traditionella bookien som bara tog emot och placerade vad, så agerade även dessa ”titaner” som heta tipsare, och charmade sina kunder långt ut på fältet av ”exotiska finansiella instrument”.

Paraderade som fullblod så var det hela inte mycket mera än hästkrakar svepta i silke: Credit Default Swap, Esoteric Derivative, Auction Rate Security, Synthetic Collaterized Debt Obligation, Enhanced Special Investment Vehicle — ett stall av glittriga bluffar som sattes i full galopp på Wall Street Derbyt. Loppet som skulle kollapsa världens ekonomi.

Emedan Wall Street bookies tjänade mega-miljoner i bonusar och insiders kammade hem miljarder mer så ville resten av världen ha en bit av den lätt hackade vinstkakan med. Från att spela ”spread” på det isländska diskontot, ”flippa” byggnader på Irland, köpa ”condos” i Spanien, till att häcka mer säkra vad på Grekiska obligationer och amerikanska säkerheter – så marknadsfördes det hela med en implicerad garanti till vinst. Den outtalade andemeningen som motiverade investeraren var att man kunde tjäna pengar på att inte göra något alls…allt man behövde göra var att lägga ett vad på rätt ställe.

Oavsett hur det hela spelades ut eller såldes in –med hög eller låg risk – så är investering inget mer än spekulation. Per definition: spel. Och när spelare inte vinner – så förlorar de. Om spelet är stort nog så kan förlusterna ta ned hela nationer, det isländska haveriet är ett exempel. Vadslagare från andra länder placerade pengar på Isländska banker för att de erbjöd högre räntesatser än de kunde få i sina egna länder. Men även om räntesatsen var garanterad – så var inte Institutionen det. Även om insatser försäkrades så hjälper inte det när högrisk spekulationerna brister i bankernas egna placeringar, eftersom Islands skattkista inte kunde täcka de imploderade insatserna. Det tog det isländska banksystemet 20 år att gå i konkurs ifrån den ursprunliga privatiseringen av bankväsendet. Rytmen följer den 18-åriga ”boom and bust” cykeln rätt väl.  När den isländska regeringen försökte föra över ersättningskraven från investerarna på den isländska befolkning så protesterade folket och vägrade betala dem frivilligt.

Heder åt islänningarna som är vakna nog att reagera – men som vanligt för sent, detta är publikums ständiga dilemma – och politikens vardag.

De utländska investerarna – kasinospelarna – trodde de hade lagt säkra vad som skulle hämta hem reda pengar på de höga räntesatserna. Det hela var dock inte mer än ett vad! Nivåer av risk i alla sina otaliga variationer kommer inte undan faktum: det finns inget som är ”säkra vad”. Oavsett om man spelar långt eller kort så finns det alltid risker. Dessutom visar samtidens utredningar att rating byråerna, de som värdesätter kredit och tillgångar, hade konspirerat med alla dessa bookmakers. Man hade skruvat upp skräp papper till de högklassiga skyarna åt sina polare på Wall Street klubben.

Spelet är riggat.

Dominon Faller

På insidan så manipulerades spelet av mäklarna och banker som “fixade” instanserna så att de gav AAA betyg till något som egentligen var skräppapper (eller något helt annat än vad köparen kunde förstå) men man opererade även genom en flora av komplext mygel (t ex: high frequency trading, dark pools och via en uppsjö av ”exotiska finansiella instrument”) som förde  med sig omåttliga vinster till spelets olika insiders. Minns att det är ett monetärt spel som inte har sin relevans i produktion, tillgång och efterfrågan – men vid dagens slut bokförs det i realekonomin på det ena eller andra viset.

Det var deras oansvariga och bedrägliga scheman som var ytterst ansvariga för den finansiella tsunamin – möjliggjorda av ja-sägare till politiker som litet begriper. Men, istället för att låta dem åtalas för denna sorts ekonomiska brottslighet, eller att tvinga dem att svälja sina egna förluster, så lyckades kasino-kedjan (banker, mäklerier, hedge-fonder, och diverse ”finansiella institutioner”) ändra på spelreglerna. Inte ansågs de bara vara ”för-stora-för-att-gå-under”, de var för-stora-för-fängelset med. Regimens ledare hävdade att om förlusterna inte täcktes upp så skulle investerarna tappa förtroendet, utlåningen skulle torka, och hela det globala finansiella systemet skulle kollapsa. Om de stora pojkarna skulle tappa plånboken måste alla andra gör det med minsann, det är deras melodi.

Låt Världen Äta Förlusterna

Detta hade ingenting att göra med den i Amerika så populära teorin, lanserad under Reagan, om ”trickle down effects”. Att när den rike blir rik, så regnar det droppar på den fattige. Detta var ett fall av ”Punga Upp”. I Bush/Obama ekonomin så hade de rikaste och de största spelarna som hade förlorat genom dåliga investeringar, eller befann sig i riskzonen för konkurs, fått sin frälsning genom doktrinen att de måste räddas till varje pris.  För om inte de über-rika inte räddades så skulle det ju inte regna droppar på den fattige eller på resten av befolkningen. Genom regimens dekret skulle de skattebetalare som aldrig hade sett till de där regndropparna till att börja med nu även finansiera de bankrutta finansiärerna.

Om skattebetalarna fann sig själva oförmögna att förstå resonemanget bakom “Punga Upp”, så var det på intet vis överraskande. Varför skulle man vänta sig rim och reson, när det inte står att finna i övrigt? Varför använda proportioner som är verkliga? Hela det finansiella systemet hade kapats av banditer. Det var kriminellt till att börja med.

Till exempel, i en intervju från 2008, så avslöjade Kyle Bass, hedge-fond chef – som då var anställd på Hayman Advisors – bedrägeriets natur – vilket var kamouflerat av sin egen komplexitet som en multi-biljon härva med flera dimensioner…så komplex att Wall Street Journal inte kunde skriva om det hela. Det var hur komplext det var. Det tog lag av advokater som läste kontrakten, analyserade komplicerade flödesdiagram. Även då skulle expertisen se helt tappad och vindögd ut, om man förstod något  alls av konceptet. De kunde säga ”nja, jag ser inte vad det här är…”

Experterna som med sin ingenjörskonst hade strukturerat dessa scheman sades själva vara ställda över hur komplexa deras egna skapelser var, och insisterade på att räddas från något de själva hävdade att de inte förstod. Låt oss kalla det för en sanning med modifikation. Somliga förstår det binära: om det inte är det ena – så är det det andra. Därför kunde en av världens rikaste entreprenörer Warren Buffet deklarera redan i 2003 att derivator var ”finansiella massförstörelsevapen” utan att själv vara en akademisk finansiell ingenjör.

Stående implicit rational var att bara de som redan hade foten redan inne i korthuset – de med påklistrad kompetens från Harvard, Princeton, Yale etc – var kvalificerade att dra i spakarna på Wall Street och i Washington. Bara de – som hade fört fram derivata spelet genom lobbyinitierad avreglering och därefter agerat barnmorskor till dessa ”exotiska finansiella instrument – var rustade för att hantera komplexiteten i den samtida ekonomin och storfinansen. Så de som först sade att de inte begrepp diagrammen insisterade på att de visste bäst ändå. De stora måste räddas! Det döende amerikanska imperiet hade inte längre plats för den mindre skalan:

• Mor Anna & Pappa Jones shopen var passé

• Familjefarmen – en amerikansk kärnverksamhet – straffades av regimens ”bli stor eller försvinn” politik som subventionerade de industrialiserade super-farmarna – hade nu blivit en pittoresk  kuriositet

• Järnaffären mitt i staden hade hamrats ut av superkedjor som Home Depot, Office Depot.

• Tvärs över hela spektrat..finans, försvar, försäkring, hälsa, nyheter och underhållning…snart sagt varje hörn av företagssektorn hade befallts och beslagits av De Stora.

Och ju större de blev, desto mer oberörbara förblev de. TV profeter av pengar och honung, en strid ström av snabba finansiella mygel kommentarer, som uppvaktades av lismande nyhetsankare – som aldrig lyckades få fram ett sant ord, eller något som reflekterade morgondagens realitet. Ack, denna ständiga förvåning!

När dessa kvasi-kungar och placebo-drottningar och nutida aristokrater av kommersen talade, förblev deras ex cathedra omdömen utan ifrågasättande och deras slutsatser utan utmaning. Precis som med 9/11 katastrofen erbjöds inga bevis, inget behövde beläggas, och ingen förklaring begärdes.  De som var för-stora-för-att-gå-under var för-stora-för-att-ifrågasättas.

Notering: Allt eftersom ekonomiska tillstånd förföll över hela världen, klandrade många krisen på den inneboende naturen av kapitalism. Men om vi ska skärskåda detaljerna och frigöra specifika orsaker efter traditionella definitioner så var det egentligen inte kapitalismen som klantade sig – det var mänsklig begivenhet som klantade sig. Kapitalismen – resursbaserad symbolism per mentala processer –korrumperades och perverterades av De Stora, deras egen girighet, som i maskopi med statliga organ stod inför konsekvenserna av deras eget handlande – och förrådde systemet som hade berikat dem.

Essensen i en funktionell kapitalism som definieras utefter: ”…distributionen av varor som huvudsakligen avgörs via konkurrens på en fri marknad” hade skändats och förstörts. Det var inte bara frånvaron av faktiska bevis som styrker att något är för-stort-för-att-gå-under som ekade fantasmagori, räddningsplanerna i sig begick våld på en av de mest hyllade grundsatserna i den renodlade kapitalismen som säger att:

Ingen individ, inget företag, institution, nation eller imperium är för stort för att fallera: för –stort-för-att-gå-under. Hade denna hårda definition av kapitalism ärats och fungerat utan hinder, så skulle de uppblåsta, övernoterade, ineffektiva frossare till bolag ha gått under och begravts. Det skulle ha uppstått svårigheter och förluster, men självkorrigeringen hade tagit ned de som spelade bort sig först, dessa finansiella binnikimaskar, och så skulle systemet därefter ha renats på ett snabbare och på ett sant korrigerande vis.

Ingen ”-ism” eller ”-ologi” – oavsett renhet i avsikt eller moralisk grund – är immun emot korruption och vanskötsel. Medan kapitalismen som helhet tog mycket av den öppna kritiken beträffande omåttligheterna som förde fram ett totalt finansiellt kaos – i tandem med en skymd avväpning av säkerhetssystemen – och Wall Street´s öppna övertagande av Washington – så var det ju samma modell som en gång hade danat världens rikaste och mest framgångsrika nation – efter rikedomens mått mätt.

Som med alla andra ”–ismer” hade den amerikanska stilen av kapitalism sina brister, omått och missbruk. Men man byggde en gång världens rikaste och mest mobila medelklass, det ska inte glömmas. Hur som helst vid år 2012 så står två av världens mest kraftfulla ”–ismer” under attack, försvagade och hotade av upplösning.

Världens Arbetare Förena Eder! v 2.0

Kapitalismen självt skulle hållas ansvarig för denna ”den största depressionen”. Med en omarbetning av det gamla kommunistiska manifestet “du har ingenting att förlora förutom dina kedjor” så skulle Världens Arbetare 2.0 förenas under banderoller  i stil med: “du har ingenting att förlora förutom allting” eller “det lilla du har kvar kommer de att ta”.

Vid mitten av 2010 tog de Grekiska, Irländska och Rumänska arbetarna till gatorna för att protestera mot de drakoniska budgetåtstramningar som de tvingades till – av deras egna regeringar eller IMF och centralbankerna – för att säkerställa betalningar till kreditgivarna som äger nationernas skulder, de transnationella hyenorna.

Vid 2012 hade den sociala oron blivit global. Initialt var strejkerna, upploppen och protesterna av fack, studenter, arbetslösa, pensionärer, och de som var upprörda avfärdade som förutsägbara (men kortlivade och ineffektiva) reaktioner som antingen skulle självdö eller stampas ut av polisen.

Det officiella antagandet var att, oavsett om man gillar det eller ej, så när man väl har tryckt in åtgärderna skulle publikum lära sig att leva med dem. Det mer realistiska antagandet är: ”när folk förlorar allt, förlorar de hämningarna” I Maj 2010 så var gängse media fortfarande döva till mer långvariga och globala varningar om kommande sociala uppror, tumult och protester, med fingervisning om vad som hade uppvisats i Europa redan. Vad som hände i Grekland skulle även drabba världen.

Varför skulle USA´s media lyssna? England? Till och med när Dow Jones Industrial Index Average hade sitt sämsta Maj sedan 1940 så menade experterna som inte ens såg krisen komma att problemen var över:

Aktiefall Är Korrigering På Hausse Börs
1 Juni (Bloomberg) – Tappet över fem veckor på S&P´s Index 500 är konsistent med en temporär tillbakadragning inom en stigande marknad, säger Thomas Les JPMorgan Chase & Co.

Samtidigt – i den riktiga världen – sattes nya rekord. Allt sedan US Labor Department började övervaka arbetsmarknaden 1948 hade aldrig tidigare nästan hälften av Amerikas arbetslösa stått utan arbete längre än sex månader. Emedan bostadsförsäljningen ökade på grund av generösa skattelättnader, så sattes rekord i antalet hem förlorade till utmätning de tre första månaderna i 2010, och huspriserna var fortfarande nere 30% från höjdpunkten i 2006. Bankernas utmätningar på Amerikanska hem hoppade 35% det första kvartalet i jämförelse med tidigare år.  Trots den droglika effekten så hyllades skattetricket som beroende på att fastighetsbranschen mådde bra. “Vi befinner oss på en översåld aktiemarknad plus att vi har ekonomiska data som USA´s bostadsförsäljning  som kommer ut över förväntningarna,” sade Hank Smith, CIO på Haverfor Trust Co. “Fundamenta förbättras,” sade han samtidigt som Dow spikade 2.25 procent i tidiga Juni 2010.

Återhämtning? Eller bara en hägring?

Tre veckor senare så studsade den hyllade fastighets-injektionen, tillsammans med börsen, ut över diket. Efter att de överdimensionerade skattelättnaderna som hade proppat upp försäljningen gick ut i April, så uppvisade Maj 33% i omedelbart fall av bostadsförsäljningen för nya hus, ett nytt rekord. Återhämtning? Det första kvartalet under 2010 krympte privatsektorns löneutbetalningar till nya lägsta noteringar, vilket representerade lönetagarens minsta andel av inkomst i amerikansk historia, emedan statliga program (socialtjänst, arbetslöshet, matkuponger etc) steg till nya rekord höjder. 40 miljoner amerikaner har varit registrerade för matkuponger vid samma tidpunkt i mitten av 2010.

Allt eftersom den privata sektorn förlorade jobb så var det uppenbart att ökningarna i styrets utgifter var ohållbart och destruktivt. Mer spenderades av regeringen än vad som intjänades av den privata sektorn. Skatterna täckte inte utgifterna samtidigt som fattigare stater som var underkapitaliserade för att möta obligationer höll tillbaka skatteåterbärings-checkar från sina ägare!

Notering: Vem, annat än en av dagens regeringar, skulle ta sig an ett sådan stunt – att släppa skuldväxlar som bara ska betalas när det passar? Skattebetalare och låntagare som inte klarar av sina åtaganden förlorar hem, får löner pressade och tillgångar beslagtagna. Studenter – som har massiva lån (i USA är det inte ovanligt med 100 000 dollar i lån eller mera), tjänar magra slantar –  förhindras att deklarera personlig konkurs av den utlåningsbenägna lagstiftaren – och förblir kontrakterade betjänter.

USA har tappat 8.5 miljoner arbeten (motsvarande 7,4 procent av arbetskraften) sedan den stora recessionen började – medan det statliga väsendet bara reducerade styrkan med 141,000 arbeten – mindre än en procent – under samma period. Samtidigt som den privata sektorn krympte, rörde sig knappt den statliga sektorn. Konsekvensen av detta återspeglas i den rekordlåga 41,9 procent av den totala lönekakan i USA som härstammar från privata löner. En annan notering är att statliga arbeten som traditionellt var lägre avlönade än privata nu snittade på en inkomst dubbel i förhållande till den privata: 120 000 dollar/offentlig sektor versus 60 000 dollar/privat sektor.

Då staten inte behöver bry sig om konkurrens och nästa kvartals vinst, och står utan krav på att tillmötesgå aktieägare, så behöll man sin stora icke-produktiva byråkrati. Bara de som är för-stora-för-att-gå-under – Stora Spelare eller Stora Regeringen – inkasserade något på de gigantiska lösen/borgen/stimulans paketen som rullades ut hejdlöst. Man skulle kunna tro att USA tänkte sig att lägga all skuld på någon annan en vacker dag för att rationalisera detta beteende.

Staternas utgifter steg med 2.3 procent, och de federala utgifterna lyftes med 3 procent. Är det inte helt förstulet att – USA – enveten försvarare av ”fri företagsamhet” och skarp kritiker av Europa och andra nationer som har uppfattats som övergödda byråkratier – har transformerats till en värre version av vad man har kritiserat: en hycklande, övergödd och korrupt inrotad byråkrati.

Regeringsstaber Blir Självbevarande Gäng

När lägre och mellanklassens arbetare i privata sektorn blåstes ned av lägre löner, arbetslöshet, sargade pensionsplaner, så behöll den offentliga sektorn sina planer intakta. När stamaktiemarknaderna surnade, så sjönk den amerikanska modellen av pensioner för de privatanställda – sk 401 planer som är fondbaserade – alla tog en del av smällen – förutom hos statligt anställda som var garanterade sina planer efter en annan modell. Olikt den privata sektorn där pensioner och ersättningar kunde slås ut om företagsamheten gjorde det, så kunde man dock notera att när statens investeringsfonder hade spelat illa, så räddades man av skattesedeln. Vidare, om en statspensionsfond tömdes på pengar, så var man i de flesta fall uppbackade gentemot staten (skatt) via lag.

På toppen av den politiska pyramiden, från stad till kommun till Washington D.C, var det varken kris eller överbemanning utåt sett. Löner, privilegier, överbemannade kontor för lakejer, medhjälpare och eftergivna interner, allt behölls fullt finansierat. Det var inte förrän stimulansåtgärder från Washington reducerades till droppar och skatteintäkterna förföll som den offentliga sektorn tvingades till eftergifter.

Trendpunkt: Det var inte bara löner och fringisar som tvangs skalas tillbaka: utan meningsfyllda nedskärningar skulle pensionsfonder torka. Realistiska fack skulle förhandla för att rädda vad de kunde för att få systemet fungera hellre än att sätta sig utan arbete alls. För de utan priviligier eller icke-statliga tjänare – förutom generösa flöden av pliktskyldiga politiska sympatier -  fanns det bara en handful program; refinansiering/lånjusteringar och förlängda arbetslöshetsersättningar. Undersökningar visade att 46 procent av Amerikanerna led av skuldrelaterad stress. 136 142 personliga konkurser registrerades under den heliga Majmånaden av ”återhämtningssåret” 2010, vilket representerade en ökning på 9% från ”den stora recessionen” i 2009. Försumlighet av betalningar/inteckningar steg till 9.4 procent, en ökning från 8.2 procent år 2009.

Bostadspriser fortsatte att falla, och ansökningar för belåningar sjönk med 27 procent till den lägsta nivån sedan 1997. Detta var förvisso mera än en ”sub prime” kris som tillskrevs kreditovärdiga låntagare och skrupulösa långivare. ”Återhämtningsåret” 2010 steg utmätningarna på de mest konservativa räntebundna lånen till 36.7 procent, en ökning från ”det stora recessionsåret” 2009. 2009 såg FDIC – den statliga värdepappersgaranten – notera 305 trassliga banker på deras bevakningslista. Ett år senare stod det 775 banker på den listan. I Sverige och Europa kunde man samtidigt läsa att ”nu vänder det uppåt”, ”USA reser sig, ”nu är det mörka bakom oss” i stort sett varenda dag under första halvåret av 2010. Vilken uppmärksamhetsstörning ligger bakom detta? Främsta halvan av 2010 innebar 86 – en fördubbling från 2009 – officiella bank-konkurser. Det som drev på konkurserna var förluster från lån tillhörande sektorn ”kommersiella fastigheter och utveckling”.

Vi Kan Alltid Låtsas

Bara dagar efter att de euforiska marknads-fundamentalisterna hade ställt sig i lovsång för de nya, heta och taggade ”fundamenta” som den romerska kungen bar, påföljande av 536 000 nya prospekterade jobb för Maj, så kom sanningens siffror in långt under förväntningarna. Av de 431 000 jobb som skapades så var 411 000 (95 procent) ‘trafikräknare’- de mest temporära av de temporära jobb som sedan skulle försvinna över sommaren. Trots dessa kinkiga data, så deklarerade Obama, den manchuriske teleprompter läsaren, talandes utanför ett truckföretag i Washington trakten, att den nya dåliga arbetslöshetsstatistiken är bevis på att ”ekonomin blir starkare varje dag”.

Men inte just den dagen. Dow trillade ned 324 punkter. På den globala fronten så började statsskuldshärdarna som hade börjat med Grekland fattat eld i Spanjen, Portugal och det redan besvärade Ungern. En repris av ett alltför bekant tema uppvisades av Ungerns president Viktor Orban, när han medgav att den tidigare administrationen hade ”manipulerat” siffrorna för att dölja svårighetsgraden av landets problem och att resonemang om att ställa Ungern i status av statsbankrutt ”inte var en överdrift”. Faktum är det vore en ”överdrift” att tänka sig något annat än insolvens och deklarerad konkurs. Men för konsumentus publicus, särskilt i tal om miljömässiga och ekonomiska bestyr, är regeringarnas standard procedur att spela ned sanningen, eller helst helt maskera den (oavsett hur katastrofal den är), medan man accentuerar det imaginärt positiva (oavsett hur trivialt, meninglöst, efemärt eller direkt lögnaktigt det hela må vara)

Den oföränderliga PR strategin är att först spela på ”förtroende kortet”. Ledarna (så att säga) söker på sitt traditionellt genomskinliga vis inbilla publikum att de är helt medvetna om situationen, har kontroll över operationerna, och har samlat ”de bästa experterna” att komma fram med genialiska lösningar som bara denna expertis är kapabla att formge. Man kan alltid låtsas.

Efter ”paniken i 08″ så stod det klart för de med klarsyn att systemet skulle braka vidare på olika vis. Undertecknad kontaktade bland annat Sveriges Riksdag – via dess granna hemsida – för att påpeka att man i god tid skulle göra av med sjuka papper, flytta säkerheter, byta bort döende valutor i reserverna, till t ex guld som har sigit stadigt de senaste 11 åren (en avspegling av sjuka fiat valutor). När Grekland kollapsade och man stod inför fullbordat-faktum-2010 i Europa, först då lunkade den ormtjusige, Von Papen liknande, Fredrik Reinfeldt fram och sa att ”man ser över instutitionerna” och ”ska säkra dem”. Helt reaktionärt och ett par år för sent -varför såg alla analytiker jag konsulterar någon annan framtid som inte dessa folkvalda såg? Kan man inte få en mer vetenskaplig beläggning för total politisk och institutionell inkompetens? Nej, det kan man inte. Att publikum inte förstår att Grekland togs ned av startblå finansiell politik är en annan sak. Det som skiljer är tidsaxeln och produktivitetskurvor, men Sverige var inget undantag från kasino-spelen, vilket historien kommer att visa.

Bondfångaren Claude

Så, på stickreplik och som förväntat, Jean-Claude Trichet, President i den Europeiska Central Banken, ECB, förminskade den grekiska krisens implikation när den först slog mot världsscenen i December 2009. Med tunga skuldbördor som hotade den grekiska ekonomin och med det allvarliga prospektet om statskonkurs på horisonten, så deklarerade Trichet: ”jag skulle säga att jag fullständigt litar till att – med hänsyn tagen till den situation som den nya regeringen i Grekland måste klara av inom ramen av sin fiskala situation – jag har förtroende för att de nödvändiga besluten kommer att fattas.”

Vid våren 2010, var det enda ”nödvändiga beslut” som syntes till den att bryta EMU´s ”ingen-lösen/ingen-borgen” regel som tidigare hade etablerats i förväntan om en sådan här situation skulle uppstå eller för att parera ett fall som Grekland. Eurozonens regeringar – och den ständigt hungrige skördetröskan IMF – pläderade 45 miljarder Euro för Grekland att ta av vid behov.

Allt eftersom smittan spreds metastaserade de 45 miljarderna till en biljon Euro – en garnison av legoknektar byttes ut mot en nukleär raket till Mars måne. Men inte ens det skulle enligt tyska kanslern Angela Merkel göra något annat än att ”köpa tid”. Oavsett om det rör sig om en EMU överträdelse av Stabilitets och Tillväxtpaketen (som stipulerar att inget land skulle besitta budgetunderskott högre än 3% av BNP), ett brott av EMU´s ”icke-lösen-regel”, eller en avsägelse från ”ingen IMF intervention” löftet när det politiskt passar, så visade det sig att alla dessa bindande regler, pakter, fördrag och löften summariskt avrättades och löstes upp. Ett mer leninistiskt EU avslöjade sitt ansikte när trycket höjdes på spelarna.

Vidare, bara timmar innan ECB reverserade sin politik beträffande att aldrig köpa upp dåliga skulder från fallerande nationer, så vidhöll Trichet detta löfte och sade att man absolut inte skulle köpa giftiga papper från vare sig länder eller företag. Ett par timmar senare ändrade man sig.

Nyspråk, Dubbelspråk, Alla språk

Två veckor senare – med Euron och kapitalmarknaderna i full förlisning – så höjde Trichet insatsen med löften om att tillhandahålla obegränsat med likviditet och att fortsätta att köpa upp ländernas obligationer. ”Det är riktigt att fortsätta att göra vad vi har beslutat oss om [beträffande företags-obligationer och statspapper] sade Trichet. ”Vi har en kapitalmarknad som inte fungerar perfekt”.

Hur vore det med ”redo att dyka på näsan och träffa jordens mitt” – medan man gör allting man lovade att inte göra i ett försöka att rädda skeppet! ECB fortsatte att köpa upp skulder och att pumpa in obegränsade medel i de fallerande systemen med en fast sats i Juli, Augusti och September. Globalt, lokalt, det spelade ingen roll, det fanns två sorters regler. En skrevs i lagverken och följdes upp av lagens stränga arm. For vardagens människor innebar det noll tolerans, styva böter, snabba böter. I den delen av verkligheten skulle regler följas utan acceptans av kontraktsbrott och ändrade premisser.

Den andra regeln bröts med straffrihet när helst det passade för att proppa upp fallerade banker, fallerade finansiella institutioner och stater som var bankrutt, inga av reglerna gällde då.

Styren hittade på nya regler som skulle tvinga folken att arbeta mera, tjäna mindre, och ge upp förmåner och betala högre skatter för att täcka de enorma glupande dåliga vadslagningar som placerades av de största spelarna i ”investerare” klassen. På kabalens språk kallades det för ”åtstramningspaket”. På gatans språk kallades de för ”vansinnespaket” – garanterade att driva det bentyngda och belägrade publikum från sans och ut på gatorna.

ECB – efter många veckor av frän och bitter offentlig debatt – lovade till slut att tillhandahålla vad som de facto var obegränsade medel för lösa ut Europas banker, regeringar och fallna företag. Men det hela brännmärktes med ett högt pris. För att rädda De Stora, skulle Europa behöva göra avkall på sitt mångordade välfärdssystem, dess säkerhets-linor fördes till kapmaskinen. Hundratusentals arbetare inom den offentliga sektorn i Europa sades upp och sociala program lemlästades och skrevs av.

Låt oss minnas att Sverige hade sugits in att ersätta och bekosta denna cirkus av dårskap i långt högre utsträckning om man hade varit där landets betrodda regering ville – pantade och bundna av den förlorade chimären EMU. En regering som inte klarade sig helskinnad till dags dato beroende på sina egna meriter – utan på att man misslyckats i tidigare skeden att inför sina avsedda meriter, i att nedmontera Sveriges nationella valuta och finansiella självstyre genom EMU. Krisen är inte över, så det finns inget utrymme för självgodhet eller hybris – en bit bortom 2012 kan vi mycket väl se ”grekiska” parader i Stockholm City.

De vanställda ledamöterna i den amerikanska kongressen har nyligen låtit godkänna deras version av den så kallade finansiella reformen, vilket de på eufemistiskt vis kallar för ett finansiellt regelverk, och som när det är undertecknat av sällan skådad inkompetens, upphöjer det privata Federal Reserve till en i många stycken totalitärt monster med hart när absolut kontroll över USAs finansiella verksamhet – som om det vore en belöning för Fed´s medvetna destruktion av Amerikas ekonomi.

Ha alltid i åtanke att Federal Reserve är lika ”federalt” som Federal Express. Det är en privat korporation och det är absolut inte en statlig myndighet. Ägarlistan har alltid varit hemligstämplad men den som vet, vet att större delen av ägarskapet tillsluts i transnationella finansiella dynastier, de flesta baserade i Europa.  Det accepterade hemlighetsmakeriet låter syndikatet att operera utan insyn i verksamheten och utan någon som helst redovisningsskyldighet.

Så efter att man har förstört den amerikanska ekonomin, utefter en medveten politik, så verkar det ju inte förvånade att de köpta nickedockorna i kongressen gav dem ännu mera makt än tidigare. Nu blir det ännu svårare att se in i besluts-processerna och att observera handlingarna i det amerikanska finansiella väsendet – och än mer praktisk makt hamnar hos de subversiva ägarna av syndikatet.  Hur ska man argumentera med sådan frånvaro av logik?

För att summera vad som har skett i flera kulörer:  den Amerikanska kongressens hyenor har, i deras outgrundliga vishet – under skepnaden av en finansiell reform (ett privatiserat finansiellt monopol) – satt Federal Reserve högst upp i näringskedjan som en stor vit haj som ser efter en massa strömming (andra banker och institutioner, investmentbanker, försäkringsbolag, hedgefonder, pensionsfonder och all form av ”konkurrens”). Den föreslagna FSOC – Financial Stability Oversight Council – är inte mycket mer än ett marionettkabinett likt kongressen, som kommer att sätta upp nya regler och lagar för Fed så att de kan agera herre på Wall Street och över institutionerna. Al Capone får Chicago.

Naturligtvis så kommer Fed att skriva sina egna lagar och ge dem till nickedockorna på FSCO för blind underskrift.

Sedan så har vi den föreslagna Office Of Financial Research – vilket i denna lösning blir ett finansiellt Stasi -  som samlar in information processad av banker och icke-banker likaledes, så att denna information kan användas vid behov för att terminera något som den större privata bankiren inte gillar eller bildar ett uppfattat ”hot” någonstans. Kort sagt, de privata delägarna i Federal Reserve ges lagligt mandat att skjuta ned deras egen konkurrens på den kommersiella marknaden. Samtidigt kan herrarna köpa upp nedskjutna tillgångar för några cent på dollarn – och naturligtvis ligga steget före i all form av insider information. Än mer osannolika lyckohjul lär då skönjas i Federal Reserves delägarbanker.

Har Du någonsin undrat varför Fed håller på att rulla ut så många vansinniga lån till deras kumpan-banker med räntor parkerade på botten – istället för att medlen lånas ut till den generella ekonomin för att göda en återhämtning – så att säga? Är det det är för att man ska strandsätta de finansiella rapporterna hos zombie bankerna? Inget skulle kunna strandsätta deras finansiella rapporter förutom totala lögner om deras verkliga tillgångar genom att nyttja fantasi värderingar om hur de är märkta mot marknaden. Tittar man på märkt-mot-verkligheten så är det Goodnight Broadway. Detta är bara ett tecken på den korruption som följer av att maffioso banksters får gratis skjuts via skattebetalarna – så länge som man kan klara av den biffen.

De verkliga anledningarna som råder för att bygga detta lagerhus av steriliserade pengar är helt annorlunda och har multi-facetterade orsaker.

Till att börja med, detta är en av de främsta metoder som de högre bankirerna använder för att sänka pensionsplaner och andra sparprogram emedan kumpanerna berikas via skattesedeln genom att ge dem en s k “spread” (återbäring på pengar som de lånar av Fed, med nästan noll ränta, pengar som de sedan parkerar hos Fed med 3% ränta) – en riskfri ränta alltså. På så vis hålls  nollräntespelet utanför den öppna marknaden, vilken de avser att plocka ned – krascha – för att manipulera fram en ny ordning under deras allt starkare globala kontroll. Det övergripande målet är en världsregering eller en världsfederation efter deras ritningar. Samtidigt hålls inflationen i schack under den tidslucka pengarna inte flödar i den fria ekonomin. Därför kan man kalla de för sterila pengar.

Vidare, det hela avses att användas som en adhoc injektion av likviditet för att förhindra att ekonomin sjunker än mer, vilket bara sträcker ut den oundvikliga dödsstöten av den amerikanska ekonomin så långt som möjligt. Så att de kan behålla sina bonusar och löner så länge som möjligt, innan man måste hoppa av skutan på den lägre nivån. Den lägre nivån är den synliga världen. Den högre nivån syns inte. Det finns med detta en liten godispåse som man kan slänga till publikum när alla ”too big to fail” skattebaserad stimulanser och återköp, stimulanspaket och valuta swappar har tömts ut och inte längre kan underhållas politiskt.

Med den främsta anledningen för denna färska valutareserv är att finansiera den uppköpsmani som kommer att ske när många av de svagare instutionerna fallerar och likvideras i enlighet med provisionerna i den nya finansiella reformen vilket ställer FDIC (den statliga värdepappersgaranten) som ansvarig för likvideringarna. Dessa kommer att bekostas på förhand av den amerikanska skattkammaren, vilket betyder att Fed kommer att trycka eller helt digitalt kreditera medlen till skattkammaren med ränta -  helt ut ur tomma luften – ex nihilo (all pladdertext i reformen har eliminerat all hänvisning av Feds inblandning genom sluga ordval så att man bara nämner skattkammaren, eftersom de tror att kongressen och publikum är för dumma för att förstå att den amerikanska skattkammaren i sig inte kan flytta över lån till FDIC utan Fed´s explicita inblandning baserad på ”fair value” av de olika tillgångar som institutionerna besitter, vilka sedan likvideras av FDIC).

Fed kommer att fronta pengarna till FDIC via skattkammaren så att FDIC kan betala summorna som krävs av borgenärerna, tillgångarna säljs senare, till synes för att undvika prislappar motsvarande ”brandskadat gods”. Lånen från skattkammaren bekostas med Fed´s röksvamp-pengar (räntefritt) och betalas senare med intäkter från försäljningen av tillgångar, som då likvideras under lite bättre förutsättningar än annars.

Så här har vi detta likviderings-system baserat på “rimligt värde” – vad det nu betyder på en helt korrupt marknad – vilket kommer att justeras över tiden för att maximera profiten till hyenorna.

När en bank eller någon annan finansiell verksamhet under likvidering är under hyenans kontroll, eller har dessa som borgenärer, så kommer det “rimliga värdet” att vara baserat på deras egna märkt-mot-modell fantasier så att de får ett helt oförtjänt värde, emedan tillgångarna sedan säljs till betydligt lägre pris – en förlust som ägs och bekostas av skattkammaren och de amerikanska skattebetalarna.

Omvänt, om en bank eller verksamhet som dyker på näsan inte har hyenorna som kreditgivare eller delägare, så ges de ett mycket lägre värde märkt mot marknaden, så att de själva kan köpa upp tillgångarna för några ”pennies on the dollar”.

Och varifrån kommer hyenornas pengar som de nyttjar för att köpa upp dessa tillgångar för några “pennies on the dollar”? Från pengarna som parkerades hos Fed med 3% ränta givetvis.

Hyenornas egna banker kommer antingen att använda dessa pengar direkt, eller låna dem till andra kumpan-hyena-banker till moderata räntesatser, för att finansiera ”vrakförsäljningen”.

Ser ut som något från den mest briljante av bankrånare, inte sant? Javisst, men tidernas bankrån utförs i dessa tider av bankerna själva. Och detta är vad denna finansiella reform signerad av teleprompter läsaren, CIA agenten, den manchuriske kandidaten döpt av Trilaterala Kommisionen – Barack Obama – de facto handlar om. Att äta upp konkurrens och konstitution och skinna skattebetalarna på vägen. De tar det riktiga guldet, folket bekostar kalaset. Detta är den diaboliska essensen av transnationell finans, det är deras sätt att resonera.

Låt oss även påpeka att de slapphänta redovisningsreglarna som tillåtits av myndigheterna för att dölja destruktionen av det finansiella systemet fram till idag inte på något nämnvärt vis förändras av denna nya finansiella reform. Så lagstiftaren kommer att fortsätta att tillåta att banker hittar på fiktiva värden på deras tillgångar, märkta mot någon annan fantasi av värden. Och de kommer att fortsätta att tillåta banker att parkera sina förluster utanför ordinarie bokslut precis innan slutet på kvartalet av rapporteringsperioden, och sedan föra tillbaka dem efter att kvartalet har upphört (minns Bear Stearns och Lehman Brothers).

Lagstiftaren kommer även att fortsätta att tillåta alla andra bedrägliga redovisningsbluffar som för tillfället används av banker för att dölja att de är de vandrande döda. Det beror på att den så kallade ”fin reg” inlagan inte har något med reform att göra och har allt med att föreviga ett korrupt system att göra, vilket möjliggör för ”too-big-to-fail” banksters att fortsätta smussla deras giftiga bedrägliga skräp obligationer och derivator som sitter hos föga anande Von Papen kunder, samtidigt som man skapar ett finansiellt monopol hos Frankenstein Fed som kommer att använda sina nyvunna komplett ohämmade makt för att kväsa konkurrens så att hyenornas banker är de enda som står kvar på kasinot. Detta är realiteten av denna reform som det ständigt förpuppade och totalt imbecilla media har kallat för ”tidernas reform”.

Det stannar inte där. G-20 talar nu i termer om att använda ”special drawing rights” (SDR´s) som en internationell reserv valuta för världens internationella bankir-kabal, vilket till största delen består av privata och/eller statskontrollerade centralbanker som opererar på ett koordinerat och förstulet vis med varandra, även om man kan notera att själv-förödande smällar sker emellanåt. Man kan även notera att oftast är dessa smällar riggade och planerade för att få ett politiskt övertag eller för att skapa ett publikfrieri avsett för politisk konsumtion (att säga något som är populärt man samtidigt inte ha någon avsikt att stödja frågeställningen, eller att ämnet är omöjliggjort av andra omständigheter – tänk Sarkozy, tänk ECB som åkallar budgetåtstramningar samtidigt som de skapar biljoner i lösen och borgen för att rädda PIIGS länderna)

Hur som helst, medans G-20 sätter upp deras SDR, baserat på en korg av fiat valuator, så kommer alla andra (och det torde vara:  bourgeoisie proletariatet av allmänna trälar) fortsätta att behålla deras vanliga valutor, efter att de har devalverats gentemot andra valutor runt om i världen, och därigenom förstöra värdet och köpkraften hos de ”oturliga förlorarna” i valuta-devalverings-spektaklet.

USA och dollarn kommer att tillhöra förlorarna tillsammans med de flesta i-länderna och deras valutor beroende på deras totalt bottenlösa fiskala kondition, en situation vilket naturligtvis har åstadkommits med en avvägd metodik, ränker och stämplingar, från den högsta transnationella finansen, även uttryckt som ”hyenor” i denna rapport.

De “turliga vinnarna” i devalverings-spelet kommer istället att behöva konfronteras med massiva handels-obalanser istället för förlorad köpkraft eftersom deras exporterade varor och tjänster kommer att bli astronomiskt dyra på andra håll. Så oavsett vilken som blir vägen kommer massorna att lida för devalveringsproblemen, emedan bankirerna nu sitter på sina SDR´s.

Men om SDR inte är mera än en korg av andra fiat valutor, hur skulle de då klara sig så mycket bättre än trälarna? Jag är glad och stolt över att Du frågade.  Här kommer ”kickern”.

Man kan lugnt utgå ifrån att hyenorna aldrig kommer att tillåta att SDR´s – eller någon annan internationell reserv valuta – att vara något annat än en fiat valuta. De kommer aldrig att acceptera en guldfot eller silverfot t ex. Det är anledningen till att en av huvuduppgifterna hos Fed och de andra fiat pressarna alltid har varit att manipulera guldmarknaden och undertrycka dess egentliga värde. På så vis ser fiat valutorna starkare ut än vad egentligen de är.

Var det någon som trodde att efter att man tog bort guld standarden från inrikesdollarn i 1933 eller från utrikesdollarn 1971, att man ens skulle tänka sig att låta sig bindas på ett så kontrollerat och stringent vis? Om man skulle gå tillbaka till en guldstandard skulle det kunna bli en rik era, eftersom det skulle innebära att världsfederations-planerna stjälps och att de måste börja om på nytt med nya ränker och smiden. Faktum är att det inte är en oundviklig utveckling, men det saknas kompetens på ett politiskt plan att driva den frågan. Politiker förstår som Ni väl vet, inte mycket alls. Men det finns somliga spelare i världen som kan försöka driva den frågan, vi önskar dem lycka till.

Och det för oss till referensen i början av denna avhandling syftande på effekten att den amerikanska juridiska vävnaden effektivt sett är en strategisk placering för hyenorna att flytta sig framåt med deras planer om en ny världsordning – i syftet att uppnå total global finansiell dominans – via en särskild bricka. Vilken bricka är det? Jo, det är den komplett ruttna svindeln som kallas ”Cap And Trade”, vilket ska baseras på ett bedrägeri i världsklass, den s k växthuseffekten med dess koldioxid som påstås vara roten till en global uppvärmning, på senare tid en global nedkylning. Nåväl, jag besitter inte miljö expertisen här (det verkar inte vara någon som kan kallas det för övrigt)  men jag känner till deras avsikter och de är inte nobla eller sanningsenliga oavsett vilka gaser eller gifter som produceras i systemen.

Varför är “Cap and Trade” så viktigt? För att förslaget åkallar skapelsen av vad som har benämnts som ”carbon credits”,  koldioxid-krediter alltså. Vad är det som är så viktigt med detta då? Därför att det blir ett första flöde av krediter som backar upp SDR systemet. Koldioxid torde vara det ultimata vapnet för att skapa en ny fiat värderad tillgång eller handelsvara. Hyenorna kan skapa dessa krediter ut ur den gamla tomma luften precis som de gör med sina Federal Reserve Notes baserat på helt subjektiva och politiskt kontrollerade standarder som återbildar strömmar av profit till hyenorna via skattesedeln. Med samma vapen så kommer man att förinta hyenornas fiender och erhåller på samma gång ett nytt medel att kontrollera trälarna – genom att förflytta deras rikedomar från nationerna till den internationella bank-kabalens SDR system (registrerat var…?)  och även till tredje världen i ett drag som är beräknat att jämna ut spelplanen inför visionen om ett ett integrerat världsstyre.

På senaste tiden har de notoriska hyenorna tryckt för en partiell Cap And Trade inlaga till deras pågående klimat och energi program, vilket bara skulle tillämpas på vissa allmännyttiga tjänster. Detta är bara en ”fot i dörren” taktik från hyenorna och deras paddor till representanter i kongressen, för att få koldioxidkrediten på banan – så att man ökar chansen för att implementera SDR uppbackat av detta capone system.

Väl på plats kommer objektet sedan att utsträckas för att täcka större delar av ekonomin genom att få det att se ut som att man arbetar med den vanliga (falska) statistiken som kan förväntas från denna korrupta regim – eller genom att smyga in tillägg i den tidigare Cap And Trade för att bitvis få in hela snoken, i syftet att krama ut den fulla förväntade intäkten från Cap And Trade konceptet. Vid den tiden heter det hela förmodligen något annat, så att det en vacker dag helt plötsligt sitter på radarn hos de sovande trälarna. Det spelar ingen roll vad det kallas, allt som har med koldioxidkrediter, miljöavgifter, globala skatter att göra är ett falsarium som ska tjäna dolda finansiella agendor och maktspel. Naturligtvis kommer institutioner världen över att stimuleras till samma mål vid lämpligt tillfälle. Låt icke detta ske, låt icke detta ske!

Men om koldioxidkrediter inte är mer än papperskrediter, på vilket sätt gagnar detta kabalen? En bra fråga, och det är här hyenans särskilda tankesätt kommer in i bilden.

Först, så börjar vi med att notera att användandet av papperskontrakt skapade ur tomma intet tycks jobba till deras favör på COMEX och LBME, där allt de ägnar sig åt är att använda nakna ”short” papperskontrakt för att manipulera priserna på handelsvaror över hela världen.

Men systemet av koldioxidkredit går mycket längre än att bara skapa bogus papper på den ena eller den andra marknaden. Detta tar den diaboliska utsugningen till en annan nivå på en global basis.  Hyenorna avser att använda denna installation för att parasitera på de sanna värden som etableras genom trälarnas arbeten i utvecklade länder, som sedan används för att säkra det internationella syndikatets SDR´s, medan de gamla valutorna hos träl-bourgeoisie-proletariatet kvarstår uppbackade av ingenting särskilt. Minns: människor kommer att behöva ta riktiga pengar från deras egen profit för att bekosta och införskaffa dessa krediter, vilka kommer att handlas på en koldioxidbörs som sköts av den vederstyggliga kabalen av bankir-gangsters på samma vis som de ”sköter” t ex COMEX och LBME.

På toppen av allt detta, så planerar hyenorna att installera en ny global koldioxidskatt som ska värderas emot folken av utvecklade nationer världen över, vilket sedan ska användas för att finansiera apparaten som är avsedd att etablera en ny världsordning, en världsfederation, via BIS (Bank Of International Settlements), Världsbanken (WB), det flumsande World Trade Organization (WTO), International Monetary Fund (IMF), med flera hyena kontrollerade icke statliga organisationer (NGO´s) och mängder med fonder, institut och truster i sammanhanget.

Kabalen kommer att använda sitt nya inflöde av rikedom från dessa skatter i form av koldioxidkrediter och en koldioxidskatt för att finansiera lån till tredje världen, delvis för att öka deras produktivitet och standard, men pengarna är öronmärkta med krav som förslavar dem till den internationella bank-hyena-dynastin. Det är i princip denna metod som IMF och Världsbanken har använt för att knäcka tredje världen i decennier: låna omöjliga papper med ena handen, skörda resurser i landet med den andra. Business as usual men nu på en större skala, nu ska hela världen skördas.

Cap And Trade förslaget i USA är i verkligheten den nyaste versionen av deras inkomstskatt, avsedd för globala proportioner. Det är helt enkelt ett sätt att suga pengar från massorna för att bekosta regimens skuldbaserade operationer, vilket i USA sköts av det kriminella Federal Reserve som ställer lån till skattkammaren per ränta för att finansiera styrets vansinniga politik och utsvävande sedeslöshet. Det finns många länder som är besmittade av samma sjuka, tittar man under ytan ser man samma spel, samma strängar.

Hyenorna avser att denna koldioxid börs ska bli en sorts ny Federal Reserve där krediten skapas ur tomma intet istället för via Federal Reserve Notes, och där världsvalutan blir global till sin natur istället för att begränsas till valutan av en nation.

Detta schema kan således – om framgångsrikt installerat – ersätta dollars med SDR uppbackade av dessa koldioxid-krediter och kommer då att oundvilkligen orsaka USAs fall som dominerande i världshandeln, och kanalisera ett fall från den dominanta makten när man samtidigt reduceras till ett land av tredje-världen status – och dess utarmade innevånare lever på svåra nivåer under en lång tid, kanske flera årtionden. Och man kan garantera att samma folk som hade ägarstatus i Federal Reserve även kommer att ha ägarstatus på den nya koldioxid-börsen. Eller låt oss säga ”börser”, för varje sann hyena i världen kommer att vilja ha en. Detta är planen såvida inte Du stoppar dem, för det är bara Du som kan göra det.

Denna implementation kommer att ge hyenorna möjligheten att ta betalt från allmännyttan och företag, på ett helt subjektiv och politiskt vis, vilket driver upp kostnaden för att producera energi, likväl som kostnaderna för att producera nästan alla varor på planeten (snacka om inflation).

Det mesta av dessa ökade kostnader kommer att passas över på konsumenten i form av högre avgifter för allmännyttiga tjänster och högre priser för de flesta varor och tjänster.  Detta kan reducera konkurrenskraften i utvecklade länder och forcera många av deras företag att flytta sin produktion till länder där koldioxid-krediter antingen inte kommer att betingas – eller att tilldelas mycket lägre nivåer. Denna process av att forcera företag till något annat land är bara mer av den finansiella destruktion som kom med ”frihandel”, globalisering, ”off-shoring” och utkontraktering, såväl som legal och illegal immigration världen över. Det är samma gamla visa i nya kläder. Och rörelsen digereras via USA för tillfället. Vill Du se svenska företag manövreras bort från landet av dessa banksters?

Denna plan har per effekt sitt sponsrade säte i den svenska regeringen och framför allt Moderaterna är sedan länge insnöade agenter för deras subversiva utveckling. Rösta bort dem med all kraft om Du inte vill direkt stödja denna världsomfattande agenda. Titta på USA de närmaste åren så ser Du potentiella din framtid här, huvudlös immigration, låga löner, hög arbetslöshet, usel välfärd och en svag avklädd nation.

Man behöver inte vara helt paranoid för att tro att BP läckan var ett led i denna övre agenda. Det skulle kunna hjälpa Cap And Trade – broder-miljö-skatten – att vinna terräng, så att de kan backa upp en i övrigt helt värdelös och substanslös konstruktion som heter SDR.

De har orsakat blädderläpparna i kongressen och deras sinnesslöa men verbale ledare mycket politiskt nedfall över deras desperation att få denna styggelse godkänd och installerad av marionettdockorna i den amerikanska kongressen.

Vi  hoppas att amerikanerna röstar bort många av de insnöade politruckerna i kongressen i höst.

Låt oss då sätta denna agenda i ett perspektiv i händelse av att Cap And Trade går igenom. Det blir som en gudomlig uppenbarelse av insikt, chock och vedermöda när man väl ser bilden.

Om vi antar att Cap And Trade passeras som Obamacare och ”Fin Reg” genom icke konstitutionell och illegal legislatur via kriminella skurksträck, mutor, hot blandat med fläsk-orgier och falska, hoprullade legislativa procedurer där form över substans härskar.

Därnäst kommer devalveringen av valutorna emedan SDR´s backas upp av koldioxid-krediter som etableras först av G-20 länderna. Denna devalvering kommer att föra hem all risk begiven i alla fallerande, skuldbesatta ekonomier i världen, och deras fiat valutor, inkluderande USA, UK, Europa, Kanada, Japan och Mellanöstern, många asiatiska länder och t o m BRIC nationer. Detta kommer att leda till högre räntesatser oavsett hur lågt Federal Reserve och andra tongivande centralbanker spelar. Investerare kommer att kräva en återbäring om de ska investera, särskilt i områden där valutorna har devalverats. Detta reser löpande-band inflationen genom de eskalerande kostnader som uppstår på importerade varor i de djupast berörda länderna, inte minst i USA där deras ”Cap and Trade”dramatiskt kommer att öka dessa kostnader. Om räntorna då inte stiger faller en omedelbar kapitalbrist ut. Denna kommer att spegla den tidigare kapitalbristen – men då satt på anabola steroider.

Oavsett om räntorna stiger, eller krediten försvinner, eller både och, så kommer ekonomierna i världen att fallera och misslyckas samtidigt som kostnader för högre räntor, eller kreditbrist, spelar ut sin effekt. Denna devalvering kommer att förinta det gamla systemet och börsmarknaderna kommer att krascha, emedan obligationsmarknaderna, inte minst många kommunala sådana, kommer att dyka på näsan. USA är epicentrum i bilden just nu.

Dollarn kommer att avrättas på alla fonder på kreditmarknaderna. I USA kommer fastighetsmarknaden i praktiken att upphöra både hos uppköparen och på refinansieringsmarknaden. Värdet på dessa sorters tillgångar kommer att devalveras, somliga sjunker till ”någon cent på dollarn”. Således fortsätter slakten på traditionella banker men effekten slår även hårt på många investmentbolag, försäkringsbolag, handlare och traders, hedge fonder, pensions planer, med flera. Det som jag syftar på kommer att tydliggöras mest och tidigast på den amerikanska marknaden, en sjuka som dock genom globaliseringens utstuderade mekanik kommer att ta flera med sig i fallet.

Detta som sker är ingen slump om man sitter högst upp i tornet.

De som sitter högst upp i systemet får då sin chans att köpa upp tillgångar ”där nere” för ”några cent på dollarn”. Det är så här ”boom and bust” cykeln planeras i tornet. En finansiell tsunami som varje gång den slår ska dra nationerna närmare till en ”superstat” – enligt deras vision. Depressioner och krig spär på incitamentet som politiker kan sälja till folket för något ”större och bättre”. Med andra ord ”groteskt och korrupt”.

Denna produkt blir per definition en totalitär fascist stat, en sken-demokrati, i praktiken styrd av ett gäng bankir dynastier. Om krascherna går utom kontroll under processen så vet de att de alltid kan räddas av skattepengar – de misslyckas sällan med att konsultera politiker till något annat. Skatter är en av deras fundamentala ”säkerheter” i spelet.
På G-20 ranchen, så kommer de korrupta centralbankerna och institutionerna fortsätta att dölja sina förluster med fantasifulla bokföringstricks, där böckerna kokas till de är ”well done” eller brända till en smula. Vad beträffar resten av bankerna och de finansiella institutionerna som sögs in i deras bedrägerier av giftiga lån, obligationer och derivator av olika slag, så äts de upp av någon större krabba.

Somliga av de större ledande bankerna kan offras på vägen för att ge lite trovärdighet till idéen att alla behandlas rättvist och att det som sker inte bara är en simpel skenmanöver av systematisk korruption – vilket det på alla vis är. När denna fas av galenskaper är över så kommer de större institutioner som dittills har stått sig att slutligen avslöja sin finansiella situation – fasen då Kvadriljon-Derivata Dödsstjärnan till sist blir en supernova. Som tidigare är ju dessa institutioner ”för stora för att gå under” och man kommer att spela på det kortet för att få världens skattebetalare att rädda deras kriminella kasino. Vid den tiden har redan många länder erkänt konkurs liksom många finansiella institutioner har likviderats och förstörts. Denna gång kommer räddningen att söka åstadkommas genom SDR som blåses upp av nya skatter, t ex ”carbon tax” i USA – istället för som tidigare: med USA dollars a la print-on-demand och valuta swappar.

Man kommer att söka bestjäla världen via sådana skatter och krediter för att rädda den sista fronten av den transnationella finansen – som kommer att hota nationerna med en evig depression om man inte löser ut dem med skattemedel. Förlusterna kommer på pappret att ta generationer att betala av. Och det är vinsten i spelet – världen har spetsats av skulder som binder dem för överskådlig framtid till den transnationella finansen. Tanken kommer då att vara att konsolidera regionerna bit för bit till den nya ordningen som kan ”förhindra att detta sker igen i framtiden”.

Detta är planen, det är helt upp till dig om de vinner eller icke.